Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 18 oktober 2018

Niklas Rådström - Gästen.


Av Niklas Rådström har jag väl läst en tre fyra böcker tidigare men kommer nu egentligen bara ihåg de två senaste, dvs. Boken (2013) och En Marialegend (2016). Dessa båda är mycket bra och läsvärda och jag uppfattar dem som formliga kraftprov av författaren, framförallt då Boken. I den läser vi Rådströms omskrivning av bibeln och inte minst guds funderingar kring vad han skapat – och inte är han riktigt nöjd med vad han åstadkommit inte. Boken gavs också så småningom som teaterföreställning på Stadsteatern här i Stockholm (och i Göteborg också, tror jag). Nu har jag läst hans bok Gästen (2006) som jag hittade på Stadsmissionen och bar hem efter att ha skänkt bort en femkrona. Och det var ganska så väl investerade pengar.

Bildresultat för H C Andersen bild
Gästen.

Det är en lätt förbryllande bok. Det yttre händelseförloppet är i och för sig enkelt – vi läser om hur den den danske sk sagoberättaren H C Andersen år 1857 tillbringar ett par veckor tillsammans med Charles Dickens och hans familj. En vistelse som blir till ömsesidig besvikelse. Andersen kan i det närmaste ingen engelska, är socialt handikappad och har dessutom den tid han är där problem med magen. Dickens förhoppningar med besöket – och för den delen också Andersens - om återkommande samtal mellan dessa två av samtiden uppburna författare om författandets villkor och en författares kamp och tillkortakommande kommer direkt på skam. Andersen får i huvudsak begränsa sig till att med ett av barnen klippa papperssiluetter och berätta sagor på danska (sic). Knappt har Andersen kommit förrän Dickens därför egentligen önskar att han reser, men Andersen är helt oförmögen att tolka sådana signaler – det tar fem veckor innan de, till Dickens lättnad, skiljs åt för att sedan aldrig mer träffas. Dickens kommer inte heller att svara på de brev Andersen efteråt skriver till honom. Så resans misslyckande och den följande brytningen dem emellan är alltså total. Den, får man nog säga, oförskämde Dickens sätter efter besöket också upp en liten skylt i gästrummet där man kan läsa ”Här sov den danske diktaren Hans Christian Andersen i fem veckor vilket för familjen kändes som en evighet”. Om det nu är sant.

Bildresultat för dickens bild
Värden.

Är då Gästen en roman med det historiskt belagda besöket som en slags fond eller är den en redogörelse av mer litteraturhistoriskt slag av fem plågsamma veckor. Svårt att riktigt veta, men jag tror nog man får säga att det är en kombination av de båda. Boken slutar i vart fall i en biografisk not med en redogörelse över de olika källor Rådström använt sig av när han skrev boken. Vi läser, något tröttande måste jag nog säga, i den om Dickens vid tiden för besöket pågående arbete med bl.a. en teaterföreställning, liksom för den delen hans oupphörliga middagsätande med historiskt belagda personer inom den engelska litterära sfären, och också om Andersens förtvivlan över dåliga recensioner av en nyligen utgiven roman och hans anteckningar i sin dagbok om ditten och datten. Men Rådström berättar nästan inget om deras författarskap utan vi får egentligen bara en berättelse om ett säreget misslyckat besök. Däremot skriver Rådström också ett par fantastiska rent skönlitterära inslag, framförallt då Andersen tycker sig få besök av sitt livs kärlek Jenny Lind. Och det är här bokens egentliga behållning ligger för min del.

Gästen
Boken.

Det är en till omfånget liten, inbunden bok i format av en pocket på 150 sidor, men som väl säkert måste ha krävt ganska mycket research, så den kan ju inte direkt ha varit snuten ur näsan. Men särskilt intressant kan man inte säga att den är. Hade det inte varit för de återkommande mer skönlitterära inslagen i boken vete fan om jag läst ut den, trots Rådströms genomgående goda stilistiska förmåga som han förstås visar också här. Men tre stars av fem får hur som helst Gästen i betyg av mig. Säkert är jag då orättvis mot Rådström och hans ambition och avsikt med boken. Men ingen författare skriver ju mästerverk varje gång, tänker jag. Och ingen amatörkommentator förstår för den delen alltid allting, vet jag.

xxx.
Och då är hon äntligen hos honom igen. Hon står intill honom och ser ut över havet mot solnedgången. Kvällsvandrare går tysta fram och tillbaka längs med strandpromenaden. Hon lutar ömt sitt huvud mot hans axel. ´Jenny´säger han. ´Du är tillbaka´.´Nej, Hans Christian´svarar hon. ´Det vet du att jag inte är´. Och ändå känner han hennes hår mot sin axel. Ändå fyller hennes dofter hans rum. Han ser inte på henne. Han står bara och blickar ut över det mörknande havet, mot himlen som glödgas av falnande eld, mot solen som söker sig mot nya stränder. ´Är det mina drömmar igen?´ frågar han. ´Det är din fantasi´, svarar hon lugnt. ´Men du är här?´säger han. ´Nej,jag är inte här´säger hon. ´Och du stannar hos mig?´undrar han. Hon lämnar hans sida, hjälper honom att vika ihop hans kläder och drar överkastet av sängen.


Han vet med sig att han stannat för länge, men det är som väntade han fortfarande på att mötet med hans engelske vän ska äga rum. Alla dagar har varit så fyllda av annat. Dickens ständigt upptagen och familjen som har visat honom en för varje dag falnande uppmärksamhet. Nej, det har inte blivit som han tänkt sig. Han vet det inte, men om några dagar kommer Dickens att avkräva av honom ett avresedatum. Andersen kommer att svara att han ska resa till helgen, men så kommer det att visa sig att han inte kommer att få möjlighet att fara förrän påföljande onsdagen. Det kommer att bli tio dagar lika med de tidigare – med Londonbesök, promenader, uteblivna konversationer och känslor av ensamhet. Ensamhet.


Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då om de nominerade skönlitterära böckerna.









torsdag 11 oktober 2018

Augustpriset 2018 - ett nytt förslag till nomineringar.


Jag är till min glädje och förvåning utsedd att vara sk ambassadör för Augustpriset och då den del av priset som gäller skönlitteraturen. Exakt varför vet jag inte och inte heller riktigt vad som nu förväntas av mig. Så jag kör på som vanligt med att på min blogg – läs gärna den - kommentera vilka böcker jag läst och sen sprida den främst på sk sociala medier. Men jag delger också i all anspråkslöshet alla och envar vilka böcker jag tycker borde kunna nomineras till Augustpriset. Det har jag redan gjort vid ett tidigare tillfälle för en knapp vecka sedan och lyckades då också föreslå en bok som inte kunde vara aktuell för nominering då den getts ut 2017. Det var slarvigt och dåligt av mig. Jag får väl – som olika gubbs lite varstans i fosterlandet brukar göra när de blir ertappade med byxorna nere – se över mina rutiner eller varför inte beklaga det inträffade. Så skulle jag ju kunna gjort. Men jag ber hellre om ursäkt för att jag gjort ett misstag.

Bildresultat för august strindberg bild
Honom kan man väl lita på? 

Nå. Nog om det. Här kommer hursomhelst – i bokstavsordning som sig bör - fyra nya små tips till er alla och förstås till de stackare som sitter i prisets nomineringsgrupp. Jag håller mig kort. Vill du läsa lite utförligare vad jag tycker kan du gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gör gärna det. Jag läser en del, det gör jag, men långt ifrån allt och förstås inte heller i den takt alla nya böcker ges ut – vem skulle ha råd att lägga sina skattade pensionspengar på allt man vill läsa? Så om jag inte skriver något om just din speciella favorit beror det sannolikt på att jag helt enkelt ännu inte läst den.

På måndag den 22 oktober får vi alla veta vilka böcker som kommer att nomineras. Du har förstås då mina små tips framme och bockar av på listan allt eftersom nomineringsförslagen tillkännages. Och har man sett – alla rätt. Eller inga. Vi får väl se. Spänningen är ju, som den alltid är, olidlig. Och ännu värre blir det väl den 26 november då vinnaren kommer att utses. Eller snarare vinnarna – det finns ju två pris till, förutom det som gäller bästa skönlitterära bok, och det är bästa fackbok och bästa barn- och ungdomsbok. Men om dessa kategorier får någon annan skriva.

Men här kommer alltså mina nya nomineringsförslag. Och jag tror minsann att ett av förslagen mycket väl kan komma att vara den slutliga vinnaren av den skönlitterära klassen. Vilken då? Vad tror du min okände läsare av denna blogg.

Lugnet - Tomas Bannerhed
Bildresultat för tomas bannerhed bild
Ensamhet, förtvivlan och bittra tankar om livet och dess (o)möjlighet och en föreställning om att han är ämnad en leva just ensam fyller den man – han heter Urban - som söker tröst och flykt i det olagliga samlandet av fågelägg och att i ensamhet onanera och då drömma om en för länge sedan förgången kärlek. Han söker alltså tröst och flykt - fram till det oundvikliga slutet för honom. Bannerhed har skrivit en stark återkomst efter Korparna.


Hemman - Magnus Dahlström
Bildresultat för magnus dahlström bild
Dahlström ger oss en starkt, suggestiv och skrämmande bok om en imaginär apokalyps som bör ingå i ditt personliga överlevnadsbibliotek. Det är en bok att hämta styrka, kraft och ursinne ur men är inget för den som vill läsa om tända ljus och vita liljekonvaljer. Hemman är den senaste i raden av Dahlströms dystopier som alla är nödvändiga att läsa.


Nelly B:s hjärta - Aris Fioretos
Bildresultat för fioretos bild
En bok om kärlek där den ena av de två kvinnorna är mer kärleksberoende än den andra och där bådas händer mer kan värma deras kroppar än deras hjärtan. Skriven av en författare och akademiker som borde vara självklar ledamot av Svenska Akademien – om det nu inte vore för att han både varit med i gruppen runt Kris och för ett antal år sedan dessutom gett ut en bok tillsammans med Katarina Frostenson. Det gör honom ju omöjlig i vissa ögon. I de björnwimantider vi lever i skall arvsynden drabba oss alla intill tredje generationen. Minst.


Kärlekens Antarktis - Sara Stridsberg
Bildresultat för sara stridsberg bilder
Stridsberg låter den mördade och styckade kvinnan berättar för oss om sitt bottenfrusna liv, där hon som levande gått i armkrok med ensamhet, död och utsatthet. Men visst ger Stridsberg oss också ett hopp. Det hopp som stavas trots allt. Ja, hon gör det. För kvinnan ser sin dotter inte bara överleva utan leva och också möta en stark och bestående kärlek. Men vilken framtid som skall bli din och min låter hon vara osagt. Stridsbergs språk är mörkt och suggestivt och har en tonträff som känns stark och äkta och som leder oss boken igenom fram till det oundvikliga öde som blivit kvinnans.

Nu kan du slappna av okände läsare. Några fler nomineringsförslag kommer det inte framöver. Tror jag. Men osvuret är kanske bäst.


Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.





tisdag 9 oktober 2018

Sara Stridsberg - Kärlekens Antarktis.


Sara Stridsberg är som bekant en av våra nutida viktigaste författare och då både som romanförfattare och dramatiker. Det är som sådan hon ska kommas ihåg och inte som den som gjorde en tillfällig sejour i den för närvarande – och för hur länge står ju för ögonblicket skrivet i stjärnorna - avdankade Svenska Akademien. Eller: hon ska kommas ihåg som författare och också som den som när allt ställdes på sin spets stod upp för heder och ära – kanske för snille och smak om man så vill - när andra inte gjorde det.

Bildresultat för sara stridsberg bilder

Jag har genom åren följt henne som romanförfattare och tycker mig se hur hon utvecklats från en god habil författare till en av de bästa. Eller den bästa – säger jag som aldrig är rädd för överord. Skulle Stridsberg kunna överträffa sin senaste bok Beckomberga – boken om ljus, mörker, galenskap och kärlek – undrade jag när jag höll Kärlekens Antarktis i min hand. Hon kunde det, visade det sig. (Den handlar, säger jag redan nu, om ett styckmord. Men den som vill dra en parallell till ett verkligt omskrivet fall gör enligt min mening ett misstag).

Vi vet ju vad Antarktis är. Men vad är kärlekens antarktis? I Stridsbergs bok tror jag det är den yttersta sorgen eller besvikelsen, den från vilken ingen återvändo finns, den där bara döden och inte livet väntar dig. För det är så jag läser Kärlekens Antarktis. Vi möter i den kvinnan som inte ges sitt riktiga namn – utan bara ett smeknamn – en kvinnan som har samma förhoppningar som du och jag om ett anständigt liv med kärlek och barn men som bara möter nederlag och till slut en död, avdagatagen av en man som genom att mörda tror sig gjuta ett slags liv i sin egen tomhet. Dömt att misslyckas även han, förstås.

Det är denna nästan namnlösa kvinna som talar till oss boken igenom, både strax före och framförallt efter sin död. Berättelsen är mörk, suggestiv, gripande. Vi läser om ett människoöde som kunde vara ditt eller mitt. Som kan bli våra barns. Hon har i livet mött en kärlek, hon har haft barn, hon har har haft föräldrar. Men allt löses upp eller försvinner bort från henne i det narkotikaberoende – och den prostitution som finansierar missbruket - som till slut blir det viktigaste för henne. Som blir det livsinnehåll från vilket hon inte kan fly bort. Lika lite som hon till slut kan fly bort från den man som kommer att mörda henne.

Det är denna nästan namnlösa kvinna som i boken efter sin död ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå varför det måste sluta med att hon styckas i en skog vid den tusenåriga sjön. Genom hela sitt liv har hon gått armkrok med ensamhet, död och utsatthet och beroende. När hon ligger i skogen och med mördaren som enda sällskap minns hon fortfarande allt från detta sitt sargade liv och minnena är lika mörka som det blod som håller på att rinna ur henne. Och efter sin död följer hon vad som sker med sina närmaste, den man hon älskade, sin mamma och pappa, sina två barn men förstås utan möjlighet att kunna ingripa – nu lika lite som när hon levde. Förstår man som läsare det inte tidigare så förstår man nu hur tomheten i hennes liv är det yttersta skälet till att hon följde med mördaren mot sin död. Men den döda kvinna som pratar med oss läsare i boken hon ser oss, ser sina båda omhändertagna barn, ser sin mördare. Hon tänker, reflekterar, försöker förklara men accepterar livet som det blev. Det blir en skakande berättelse.

Inte minst när hon, den döda, ser sin mamma och sin pappa och det liv de nu för. De var stumma medan hon levde. De är stumma och lika hjälplösa nu inför och efter hennes död. Stumma, hjälplösa och förtvivlade sitter de i vars sin ända av landet och håller telefonlurarna tryckta mot sina öron, men det enda de hör är ljudet av de TV-program de båda tittar på. Men den döda ser också sina barn. Hon ser sin son gå under och dö. Hon ser också sin dotter leva och överleva och möta en stark och bestående kärlek. Och det är väl här hoppet finns – det hopp som kan kallas trots allt. Det finns trots allt ett hopp.

Kärlekens Antarktis

Detta berättar Stridsberg för oss på ett språk som har en tonträff som är helt äkta och som återspeglar vad som händer i hennes berättelse – det är mörkt och suggestivt, ibland trevande och osäkrat men leder hela tiden oss läsare fram till det oundvikliga. Det är vackert men med både en slags skönhet och precision och döljer därför inget utan visar oss allt - det liv kvinnan levde och den död som tog henne. Kärlekens Antarktis får självklara fem stars av fem och måste vara en given favorit till årets Augustpris.


xxx
Det var för sent att be om hjälp nu, för sent för böner, tiden var ohjälpligt slut. Han sa ´Gå ner på knä´och jag gick ner på knä i det svarta gräset. ´Jag kommer att binda för dina ögon nu. Det blir enklare så´, sa han. ´Så bra´, sa jag och undrade för vem av oss det skulle bli enklare. ´Nu kommer jag att strypa dig och sedan kommer du inte att kunna säga något mer´. ´Gör det´, sa jag, ´jag har ändå inget att säga´.

...

Han böjde sig över min döda kropp, den låg som en skugga mot jorden, en pöl av människoavfall i söndertrasade blodfläckade kläder. Hans ansikte var orörligt, stelnat som världen omkring oss, mitt huvud såg så stort ut, som det tillhörde ett djur. ´Jag ville ju bara vara med dig´, viskade han till det som alldeles nyss varit jag.

...

Jag sprang inte med vilje in i hans kniv, jag sprang ifrån något annat som skrämde mig mer än döden, och så råkade han stå där med sina blodstänkta drömmar. Vad sprang jag ifrån? Den kort förklaringen är att jag sprang från kärleken. Den långa förklaringen är alldeles för lång och det är ändå ingen som bryr sig om de långa versionerna längre.


Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.



söndag 7 oktober 2018

Augustpriset 2018 - kan dessa två böcker komma att nomineras?


Vem i hela världen kan man lita på? Ja, det har väl många likt Mikael Wiehe frågat sig – både innan och efter att han för nu decennier sedan ställde frågan.

Bildresultat för august strindberg bilder
Honom kan vi alltid lita på. 

En kulturinstitution som vi fått lära oss kanske inte tillhör skaran man obetingat kan lita på är ju som bekant Svenska Akademien. Det ekade av kända skäl tomt i Börshuset bakom den stängda dörren torsdagen den 4 oktober - även om den som tryckte örat till nyckelhålet kanske kunde höra ett nästan hjälplöst prasslande av papper från den tillförordnade Ständige Sekreterarens skrivbord - som var dagen då årets Nobelpristagare i litteratur normalt skulle tillkännagetts om inte – ja alla vet ju varför. Men kanske kan hon – som Akademien av historiska skäl tydligen kallas internt inom kretsen De Aderton, oavsett hur många man nu egentligen är – komma att repa sig efter de nya av konungen godkända invalen. Men jag befarar att det interna bunkergänget i det fördolda långt nere i källaren slipar sina knivar för att i sinom tid låta dem blixtar i ljuset innan man stöter in dem i ryggen på – ja, på vem? Sig själv om inte annat.

Men en kulturinstitution som fortfarande lever och är vid oförskämt god hälsa är det av Svenska Förläggarföreningen utdelade Augustpriset och har så gjort sedan 1989. Inga skandaler eller intriger så långt ökat kan se och örat höra. Priskategorierna för i fosterlandet nyutgivna böcker på svenska är som bekant tre – skönlitteratur, fackböcker och barn- och ungdomsböcker. Sedan ett par år finns också Lilla Augustpriset, som delas ut till skrivande ungdomar mellan 16 och 20 år. Måndagen den 22 oktober kommer de i resp. priskategori nominerade böckerna att tillkännages och sedan sker prisutdelningen till den lycklige vinnaren måndagen den 26 november. Anteckna datumen i almanackan om du inte redan gjort det. Vilket du väl antagligen har gjort.

Nå. Vilka böcker kommer då att nomineras? Ja, det står än så länge skrivit i stjärnorna för alla oss som inte ingår i de olika nomineringsgrupperna. Men önska kan man ju, förstås. Så – mina okända läsare av denna blogg – här kommer två önskemål om nomineringar till gruppen skönlitterära böcker. Det var, måste jag säga, svårt att begränsa sig även om jag förstås inte på långa vägar läst allt eller ens särskilt mycket av vad som getts ut. Men varför låta sådana bagateller begränsa mig? Finns inga skäl. Jag håller mig här kort – den som lite utförligare vill läsa vad jag tycker om mina två förslag, eller för den delen skulle vilja läsa vad jag tycker om andra böcker jag läst, kan gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gör gärna det.

Magnus Florin – Förföljarna.

Bildresultat för magnus florin förföljarna bild

Detta kan mycket väl vara en bok för den som redan av omslaget kan utläsa bokens svårtydda och dubbeltydiga story. Det vi ser redan där är dunkelt och knappt synligt, som det ska vara i en berättelse för den som inte vill ha allt skrivet på näsan. Och inte blir det enklare, påstår jag, om du som mannen i berättelsen skulle sätta dig på en grön bänk utanför Nordisk museet i Stockholm och där kanske, kanske inte komma att träffa en kvinna som möjligen, möjligen inte då kan berätta för dig om sitt liv. Eller så går du till det gamla anrika Hotel Reisen i Gamla stan och där träffar en märklig kypare som kan leda dig genom hotellets olika irrgångar och du då får vara med om de märkliga händelser som vi andra bara är hänvisade till att läsa om i boken. Ja, jag vet – det låter mystiskt. Och vad bättre är – det är mystiskt. Men underbart att läsa.

Ulf Lundell – Vardagar.

Bildresultat för ulf lundell bilder

Lundell, min generationskamrat, har skrivit en roman om hur det känns att vara vilse i tiden, i samtiden. Att känna hur andra tagit över med ett annat språk, med andra tankar, med andra erfarenheter. Det mesta djävlas med honom – hans unga kvinna drar (lyckligtvis, vill jag personligen tillägga), hans barn känns främmande för honom, hans tillvaro mörknar. Till och med bilen går åt helvete. Och inte hittar han sina glasögon heller. Men han kämpar på den gode Lundell. Han sjunger trots allt arbetets och kampens lov. Och han gör det i boken på ett språk som borde tilltala även den yngsta av alla unga ungdjävlar som ockuperar och förpestar tillvaron. De som inte har en aning om ur det känns när det gått träbock i tillvarons golv. Även om texten inte så sällan andas existentiell vilsenhet är den alltid läsvärd och giltig för oss alla, alltså även för andra än hans generationskamrater. Hans språk är som oftast njutbart – ibland korthugget, ibland i vindlande meningar, inte alltid begripligt, men alltid läsvärt. Och visst – lite gnäller han väl, men vem fan gör inte det? Men bara när det finns skäl till det, förstås.

Hm. Men jag borde kanske föreslå också några andra böcker som lämpligen borde kunna nomineras? Kanske. Vi får se. Har du själv, min okände läsare av denna blogg, några förslag?

Auguststatyetten.jpg
Prisstatyetten, skapad av Michael Fare. 

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer att längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna. Vänta och se. 










tisdag 2 oktober 2018

Stefan Ahnhem - Motiv X.


500 sidor deckare av en författare som, enligt bokens insidestext, är smått besatt av rutiga kostymer, gärna specialsydda av tyger han hittat på sina resor till deckarfestivaler världen över är i detta fall utan tvekan 500 dåliga sidor för mycket och betyder dessvärre också att ett antal skattade pensionspengar gått åt helvete. Boken heter Motiv X och författaren heter Stefan Ahnhem. Bäste okände läsare av denne blogg – har du pengar som bränner i fickan så gör i så fall något bättre med dem än vad jag gjort med de hundralappar jag slängt ut på boken – skänk dem t.ex. till Läkare utan gränser. Rekommenderar jag.

Bildresultat för stefan ahnhem bild
Snygg kostym, 

Språket i boken är så stereotypt och fattigt att jag undrar vad dess redaktör gjort. Inte kan det vara mycket – eller så är det precis vad hen gjort och det som är kvar helt enkelt inte gick att undvika. Det är hur som helst för mycket av att tänka utanför ramarna och hålla alla dörrar öppna men medan hjälten gick omkring och insöp atmosfären var han ändå övertygad om att allt skulle lösa sig till slut för man lever ju trots allt i den bästa av världar även om varje ord som i olika sammanhang yttrades kändes som ett knivhugg i bröstet och detta även när tystnaden hade gått att skära med kniv. Och mer därtill av samma sort måste jag tyvärr säga. Men inte hela tiden väl? Kanske det, sa kvinnan vars leende ersatts av ett streck. Nä kanske inte det trots allt, säger jag utan att le, men för ofta och för återkommande enligt min smak.

Men även om boken haltar stilistiskt så är väl själva storyn, intrigen bra tänker du möjligen. Inte direkt, blir mitt svar. I den lilla polisgrupp handlingen i boken rör sig kring finns de numera alltför välbekanta ingredienserna med reella eller bara upplevda samarbetsproblem, alkoholism, problem inom familjen med barn och partner, ensamhet, kärleksproblem i övrigt, känslan av att bli förbigången etc. etc. men som tur är finns bland dem en riktig hjälte – han heter Fabian Risk - en man som likt en av GW:s romanfigurer kan se runt hörn. Vad säger den gode GW om att denna märkliga specialitet kopieras? Men Ahnhem kopierar också rakt av bl.a. det häpnadsväckande verkliga uttalandet av en (numera fd) SD-politiker om att vara antingen hundra procent människa eller hundra procent muhammedan och lägger uttalandet i munnen på en av sina romanfigurer, tillika rasist förstås.

För han blandar och ger det gode Ahnhem – han låter mycket av historien bottna i vad som sker i högerradikala kretsar i Skåne, och det kunde ju blivit en bra story av det, men för också in i berättelsen MC-gäng, pedofili, hustrumisshandel, en poliskollega som är mördare, sexuella egendomligheter, gruppsexövningar, självmordstankar, andeskådande och en hel del annat – utan att förstås gå på djupet med något av detta - och minsann om han inte också opåkallat låter en hämndlysten dansk polischef från en tidigare bok komma in i handlingen på ett hörn. Jo, han gör ju det. Och det blir lite för mycket för min smak.

För att man som läsare ska ha full behållning av Motiv X måste man nog dessutom ha läst de föregående böckerna i serien. Och hur kan Ahnhem utgå från det, undrar jag. Så intressant skriver han ju inte, så angeläget känns det ju inte att följa Fabian Risk och hans problem i bok efter bok. För det känns faktiskt som Ahnhem utgår från det. Motiv X slutar också i en sk cliff hanger som han måste tro ska få läsaren att med klappande hjärta och öppen plånbok längta till nästa bok. Men där tror jag han misstar sig. Där tror jag han kommer att stå med rumpan bar i en aldrig så specialsydd rutig kostym. Mig har han i vart fall tappat.

Motiv X

Men vad vet jag egentligen om den saken. Däremot vet jag en sak bestämt – mer än två stars av fem kan jag inte ge Motiv X. Så någon vidare avkoppling från sådant som jag vid tillfället jag köpte boken tyckte mig behöva lite avkoppling från, så var alltså boken tänkt för min del, blev det inte direkt. Jag blev mest bara härsken. (Sen blev jag också uppriktigt störd över det utdragna, om än återhållsamt återgivna, pedofila övergrepp som Ahnhem stannar vid på flera sidor innan en av poliserna stormar in och skjuter ner gärningsmannen. Det tillför inte boken någonting utan känns bara sensationslystet och spekulativt).


Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer att längre fram att här skriva lite mer om själva Augustpriset, och särskilt då speciellt om de skönlitterära böckerna.