Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 14 december 2018

Roy Jacobsen - Vitt hav.


För att par år sedan läste jag De osynliga av Roy Jacobsen och tyckte den var ganska så bra. Jag gav den också betyget fyra stars av fem efter min mer privata värdeskala. Sedan dess har jag haft den sk fristående fortsättningen Vitt hav stående i bokhyllan för olästa böcker – den där de fortfarande olästa står och vilar sig och ser sura ut - som ett lite dåligt samvete. Men så läser jag i bladet att Jacobsen skrivit ytterligare en slags fortsättningsbok på samma tema som dessa två – den heter Fartygets ögon och kommer i början av nästa år – och tyckte då att det var dags att äntligen ta fram Vitt hav. Sagt och gjort.

Bildresultat för roy jacobsen . bild
Jacobsen. (Jag hittar ingen uppgift om fotografens namn).

Först som sist: omslaget var som ett slag i solarplexus. Man tappar andan. Det tog faktiskt ett par ögonblick innan jag såg vad det var jag såg, men när väl blicken och tanken skärpt till sig – och jag fått ordning på den grå starren – insåg jag det jag i och för sig redan visste, dvs. att en bra illustratör är en tillgång till snart sagt vilken bok som helst. Och här är det verkligen så. Han heter Stian Hole och prisbehängd är han också, läser jag mig till på Wikipedia.

Nå. Men själva boken då, vad om den. Ja, den var trots allt en liten besvikelse måste jag säga. Den från De osynliga kända unga kvinna vid namn Ingrid bestämmer sig för att återvända till sitt barndomshem på den ensliga lilla ön Barröya. Tiden är i slutskedet av andra världskriget och Norge är fortfarande ockuperat. Resten av Ingrids familj är antingen döda eller temporärt skingrade för krigets eller försörjningens vindar, men Ingrid bestämmer sig för att stanna och sliter hårt för att göra detta möjligt.

Det är då hon upptäcker ett antal omkomna och döda män på och kring ön. Vilka dessa är, vilken nationalitet de har och hur det hamnat på ön förblir länge okänt, men till slut avslöjas ett slags norskt hemligt nationellt trauma kring detta. Mer säger jag inte. Om detta vet förstås Ingrid till en början inget men brottas naturligtvis med frågan. Som ett herrans under visar det sig att en av männen fortfarande lever, om än knappt. Ingrid räds – trots att kriget och den tyska ockupationen fortfarande är högst påtagliga och att försiktighet borde vara av nöden med både tyska herremän och lokala quislingar inpå knutarna – så räds hon alltså inte denna makabra situation med ett antal okända döda män och en levande inpå livet. Och snart dessutom inpå kroppen – hon förälskar sig märkligt nog i den levande okände mannen som hon inte kan kommunicera med och de förenas i köttet. Inte bara en gång utan oupphörligt. Och med detta går det som det plägar gå i dylika fall, kan jag avslöja.

Vad som sedan händer i övrigt får den intresserade ta reda på själv. Men det är en hel del, både sådant som med tanke på situationen kan anses vara rimligt och troligt och sådant som inte kan anses vara detta. Menar i vart fall jag. Både Ingrid och läsaren tvingas till att lägga ett slags pussel för att få ihop storyn, vilket ju är tilltalande på sitt sätt.

Vitt hav

Tilltalande visst, men ändå haltar storyn enligt min mening en aning. Vad ska man då säga om Jacobsens språkhantering. Där finns inte mycket att säga – den är förstås bra, ganska så stringent, både flödande och korthugget och i långa stycken vackert och betydelsebärande. Men vad hjälper det när själva berättelsen skaver en aning enligt min mening. Det är ju ändå helheten som räknas och den imponerar inte i lika hög grad som i De osynliga. Men jag stannar ändå för min del i betyget fyra stars av fem för Vitt hav. Och ska jag då läsa också Fartygets öga. Självklart.

xxx
Att bo på en ö är att leta. Ingrid har letat sedan hon föddes, efter bär, dun, ägg, fisk, musslor, sänksten, skiffer, får, blommor, bräder, ris … en öbos blick letar oavsett vad huvud och händer håller på med, rastlösa ögonkast över öar och hav som hakar sig fast vid minsta förändring, registrerar de mest obetydliga tecken, ser våren innan den kommer och snön innan den målar sina vita penseldrag i diken och sänkor, de upptäcker djuren innan de dör och barnen innan de faller och ser den osynliga fisken i havet under svärmar av vita vingar, synen är öbons pumpande hjärta






fredag 7 december 2018

Lilla Augustpriset 2018 - Linn Spjuth vinnare.


Jag har varit sk Augustprisambassadör i år för den skönlitterära klassen och då förstås både läst och här på min blogg kommenterat de böcker som nominerats där. Men skamligt nog hade jag noll rätt i frågan om vem som skulle vinna priset i både den klassen och de två övriga, dvs. den för barn/ungdom och för facklitteraturen. Vad säger då det? Att min förmåga är något begränsad? Eller att de nominerade böckerna generellt höll hög klass? Eller kanske snarare detta att tävla i intellektuell verksamhet är svårt och ännu svårare att bedöma hur det ska gå? Ja, vad säger du, min okände läsare av denna blogg. Om nu frågan skulle intressera dig. Men mitt sällskap på priseventet, som bara bläddrat i Gropen, som vann barn/ungdomsklassen, hade minsann två rätt att tre. Så kan det gå.

Linn Spjuth, vinnaren. 

Men nu har jag, långt om länge, läst alla de nominerade bidragen i klassen Lilla Augustpriset och blivit ganska så imponerad. I klassen tävlade unga litterära begåvningar mellan 16 och 20 år och de sex bidrag som juryn valt ut är alla bra. Ett par mycket bra, vill jag ha sagt. Vann gjorde Linn Spjuth för sitt bidrag Vem skyddar gudarna. Spjuth som faktiskt hade med ytterligare ett bidrag bland de sex som juryn valt ut. (Något säger det väl att av de utvalda bidragen var fem skrivna av unga kvinnor och bara ett av en ung man. Något – man vad?).

Så här skrev juryn i sin prismotivering: ”I dagens dystopiska stämningar kan vi inte längre hoppas på att antikens gudar ska rädda oss. Den här texten är både samtida och tidlös. Rasande, rytmisk, filmisk och omöjlig att värja sig mot. Det är oerhört skickligt”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Vad händer nu med Spjuth, månne? Förutom att hon förhoppningsvis bränner prissumman om 15 000 kr på något roligt och inte på något förståndigt. Kanske att hon sällar sig till den skara av deltagare och vinnare i Lilla Augustprisklassen som gått vidare och ytterligare utvecklat sin litterära begåvning. Åtminstone tre av de som vunnit klassen har senare i livet nominerats för det skönlitterära priset i stora Augustpriset. Och ytterligare fler har debuterat med utgivning på etablerade förlag. Kul, viktigt och intressant.

Bildresultat för august strindberg bild
Den Höge Beskyddaren. Även han imponerad, vet jag. 

Själv har jag i min hand en liten tunn bok där de sex nominerade bidragen i Lilla Augustpriset är tryckta. Om du, min okände läsare av denna blogg, vill läsa bidragen antar jag att du hittar dem på nätet. Sök och finn. 


xxx
berätta för mig om Artemis
som hör böner från unga flickor
med ingen annan att gå till
än en glömd skugga i mörkret
berätta för mig om händer på förbjudna platser
och skrik tystade av kuddar
som ekar i gudinnans öron
berätta för mig om silvermånen och
pilar som flyger genom natten
när små flickor är räddade från sina demoner



måndag 3 december 2018

Stina Jackson - Silvervägen.


En ung flicka försvinner spårlöst och livet krossas för en pappa och en mamma. Och nästan för en hel bygd. Paret splittras i bitterhet och anklagelser. Mamman hittar så småningom en ny man och verkar, men vad vet man egentligen om sådant, att hitta en ny bas för ett nytt liv, men bär ändå minnena av dottern och det förgångna värkande inom sig. Pappan fastnar i samma minnen av vad som varit och inte minst i det sista ögonblick han såg sin dotter och därmed i de anklagelser han riktar mot sig själv. Hans liv förfaller långsamt och hans enda mening med att fortsätta leva blir att leta efter dottern; när boken börjar är han inne på det tredje året. Under de ljusa sommarnätterna kör han längs den sk Silvervägen och letar och letar och kommer allt längre från ett socialt sammanhang och allt längre från ett liv, allt närmare sin egen undergång. Tills.

Bildresultat för stina jackson bild
Pristagaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Han bor i den lilla norrländska orten Glimmersträsk in the middle of nowhere. Hans enda sällskap på sommaren är den sol som aldrig går ner och de mygg som aldrig lägger sig till vila och den ångest som ständigt rider honom. Hans enda sällskap på vintern är det yttre och inre mörkret och den ångest som ständigt rider honom. Till denna gudsförgätna håla flyttar oväntat en mamma och en tonårsdotter. Mamman har för femtioelfte gången hittat en ny man på någon slags chatt på nätet och efter ett nytt uppbrott som följt på alla de andra tidigare tvingat sin dotter med sig till Missenträsk, hade jag så när sagt (förlåt, men jag kunde inte låta bli), men alltså till Glimmersträsk. Att det ska gå åt helvete för mamman förstår man direkt. Men dottern verkar klara sig. Tills.

Tills denna ensamma flicka en dag träffar en pojke. Kärlek spirar mellan unga hjärtan och kroppar och allt verkar kunna ordna sig. Men icke så. Den unga flickan, som heter Meja, blir berättelsens katalysator, skärningspunkten mellan det goda och det onda. Det är nu – och jag tänker inte berätta hur – helvetet på jorden visar sig i all sin oberäkneliga grymhet. Allt i boken bär väl inte sannolikhetens prägel, om man säger så, men varför ska man som läsare av deckare eller kriminalromaner ha så högt ställda krav eller förväntningar. Det räcker mer än väl att boken är välskriven, har ett drive, en story som bär någorlunda, kanske tom ett uppdrag och att den under genrens allmänna förutsättningar inte är helt orimlig – men att det i de norrländska skogarna skulle springa omkring galna fäder och söner på det sätt som sker i den här boken tänjer, vill jag ha sagt, för mig trovärdigheten till en yttersta gräns. Men det är ändå en bra och mycket välskriven kriminalroman om ensamhet, utsatthet, kamp för överlevnad och  om möjligheten till ett värdigt liv även när det ser som mörkast och mest omöjligt ut. Kanske också en bok om att det kan finnas en vänskap som tål prövningar. Och hopp, inte minst. Att det trots allt kan finnas ett hopp.

Silvervägen

Boken heter alltså Silvervägen och är skriven av debutanten Stina Jackson. Den fick i år välförtjänt Svenska Deckarakademiens pris för bästa svenska kriminalroman. Och av mig får den tre stars av fem i betyg. Läs den gärna själv så här i juletid eller lägg den under granen som julklapp till någon du tycker om. Jag är ganska så säker på att boken kommer att uppskattas. Även av den som normalt tycker sig stå över det här med deckare eller kriminalromaner.

xxx
Redan den andra kvällen åkte medicinen i soporna. Halvfulla pillerkartor kisade upp på Meja genom potatisskal och kaffesump. Kraftfulla tabletter i harmlösa pastellfärger. Små kemiska underverk som kunde mota bort galenskap och mörker. Som kunde hålla liv i en människa.

På hemvägen lät han henne ta ratten trots att hon inte hade körkort och trots att skymningen börjar bre ut sig över Silvervägen. Han kände den bättre än sin egen innerficka. Slöt ögonen men såg ändå hur den ormade sig framför honom, hur den stretade och skar som smältvatten genom markerna, skapade en länk mellan människorna på gott och ont, för att till slut försvinna ut i havet och försvinna. Hade det inte varit för andetagen intill honom hade han nog övermannats av den gamla förtvivlan och vanmakten. Men nu hade han insett att han inte längre behövde färdas i oändligheten.



torsdag 29 november 2018

Audur Ava Ólafsdóttir - Ärr.


Ólafsdóttir var en för mig helt okänd isländsk författare tills jag i DN såg att hon fick Nordiska Rådets litteraturpris i år för boken Ärr med motiveringen – läser jag först nu när jag precis skall skriva detta inlägg - ”I romanen Ärr möter vi en medelålders man som reser till ett krigshärjat land i Europa för att ta sitt eget liv, med verktygslådan i bagaget. Han upptäcker under resans gång att varje människa har en verktygslåda och ett val för hur den används. Ärr är en liten bok med ett stort hjärta. Den är full av underfundig humor och ett språk som gnistrar av liv, samtidigt som den ställer djupa frågor om liv och död, om individen gentemot helheten, om människans privilegier, rättigheter och plikter i världen”. Hade jag läst den motiveringen tidigare hade jag antagligen inte köpt boken. Snömos är alltid snömos om än inslaget i en halv miljon svenska riksdaler, som råkar vara prissumman. Hade jag sen dessutom läst omslagets recensionscitat från Eskilstunakuriren - ”Kan ni tänka er en sorts intellektuell variant av En man som heter Ove så har ni en ungefärlig bild av den här boken” - innan jag efter köpet stoppade ner boken i väskan, så hade den förblivit oköpt. Men köpt är nu köpt.

Bildresultat för audur ava olafsdottir - bild
Vinnaren. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men köpt är nu en gång för alla köpt. Jag tog ett djupt andetag och började läsa. Efter 203 pocketsidor kunde jag äntligen andas ut. Ärr är ingen bra bok, eller i vart fall inte en bok som passar mig. Det är en slags feelgood-bok om en skild man från den karga ön Island som alltså beslutar sig för att ta sitt liv och sedan, efter att ha tillförsäkrat sin dotter ekonomisk trygghet, åker iväg till ett okänt krigshärjat land med lätt bagage – två skjortor och en verktygslåda (sic) med de diverse attiraljer som brukar ingå i en sådan. Där ska han bo i en vecka innan han tänker sig att han ska hänga sig. Men men – saker och ting inträffar förstås. Jag vill ju inte avslöja för mycket, men kan väl berätta så mycket att islänningen under de dagar han är i landet utan namn visserligen inte direkt ordnar återuppbyggnaden av detta krigshärjade land, men det är fanimej nästintill. Han får dessutom känna en kvinnas kropp intill sin egen för första gången på åratal - eller noga räknat åtta år, fem månader och elva dagar. Och sen reser han hem. Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Ärr

Två stars av fem kan väl Ärr få i betyg av en gammal sur gubbjävel. Andra ger den säkert tre eller fyra eller fem. Vad vet jag. Ólafsdóttir – om hon nu skulle bry sig om detta – tröstar sig väl hur som helst säkert med den överdådiga prissumman. Och Agneta Pleijel och Gunnar D Hansson – som var Sveriges nominerade till priset för Doften av en man resp. Tapeshavet – grämer sig antagligen. Och detta i så fall med all rätt.

xxx
Ett barn blev till på fjället med ett får som vittne. Inte långt från en sovande krater”.

Eftersom jag inte dör i dag behöver jag äta”.


Bildresultat för island bild
Island. Där vi var en minst sagt kylig sommarvecka i år. Åkte vi därifrån med en verktygslåda? 




onsdag 21 november 2018

Augustpriset 2018 - och vinnaren är ...


Nu på måndag den 26 november kommer årets Augustpristagare att presenteras. Det finns som bekant tre klasser – barn/ungdom, facklitteratur och så den skönlitterära klassen. Vi kommer också att få veta vem som får det sk Lilla Augustpriset, som är en tävling för unga litterära begåvningar mellan 16 och 20 år. Dessutom delas i år Svenska Förläggarföreningens Hederspris ut för första gången.

Bildresultat för august strindberg bild
Den höge beskyddaren. 

Augustpriset instiftades av Svenska Förläggarföreningen 1989 och ska ha fokus på och belöna årets bästa svenska böcker inom respektive klass. Varje pristagare får 100 000 kr och till det en bronsstatyett, skapad av Michael Fare, föreställande August Strindberg himself. Lilla Augustpriset instiftades 1994 och där är prissumman 15 000 kr. Men pristagaren får efter vad jag vet klara sig utan statyett. Och lika bra är kanske det.

Men hur går då det hela till? Man kan tala om tre steg – först anmäler förlagen vilka böcker i respektive kategori som man vill skall prövas, sedan utser Förläggarföreningen en jury per kategori som läser alla de inlämnade förslagen och därefter väljer ut sex böcker som då är de som nomineras för att vinna och slutligen lämnas sedan dessa böcker till tre sk elektorsförsamlingar, också de utsedda av Förläggarföreningen, och som består av av vardera 21 personer fördelade lika mellan förläggare, bibliotekarier och kritiker. Denna församling utser vinnaren i resp. kategori – flest röster vinner helt enkelt om man nu inte kan enas. Jubel och glädje hos vinnaren; kanske bittra tårar hos de som inte vinner. För så brukar det väl vara?

Men på måndag den 26 november vet vi alltså. Jag har haft ett särskilt intresse för Augustpriset i år i och med att jag både glädjande och helt oväntat varit sk Augustprisambassadör under hösten. Jag kommer här att resonera lite kring främst det skönlitterära priset, men kan inte avhålla mig från att gissa också i de två andra prisklasserna, trots att jag bara läst en bok i en av dem. Texten blir lång – ha tålamod, okände läsare av denna blogg.

Barn/ungdomsklassen måste vara den svåraste för såväl juryn som elektorer föreställer jag mig. Här ryms nämligen både illustrerade barnböcker och rena (ungdoms)romaner, vilket måste göra valet av en någorlunda rättvisande pristagare knepigt. Men jag gissar att Jenny Jägerfeld vinner med sin roman Comedy Queen. Varför vet jag ju egentligen inte. Jag vet bara – med tanke på vad jag läst om den - att det är en bok jag själv gärna skulle vilja läsa. Och sen har jag ju lyssnat på Jägerfeld ett antal gånger på hennes seminarieserie Psykologer läser och blivit ganska så imponerad av hennes insats där. Vilken betydelse just det nu ska ha – ingen antagligen. Om det inte blir Jägerfeld kanske Ulf Stark får priset postumt.

Comedy queen
Vinnare?

Fackbok-klassen är också svår. Jag har läst boken om och med fotografen Lars Tunbjörk – och också sett utställningen på Fotografiska - och den är intressant och viktig, men får den priset blir jag nog lite förvånad. Jag gissar att valet kan komma att stå mellan Kerstin Ekman och hennes Gubbas hage och Jens Liljestrand och hans biografi över Vilhelm Moberg, Mannen i skogen. Jag lutar väl åt att Liljestrand blir den som tar hem priset. Men vem vet – kanske Alexandra Pascalidou går hem med en statyett under armen för sin viktiga och aktuella bok Mammorna.

Mannen i skogen : en biografi över Vilhelm Moberg
Vinnare?

Men nu – efter denna långa inledning – till det jag egentligen skulle skriva om, nämligen priset i den skönlitterära klassen. Om nomineringarna till den klassen har många haft synpunkter och det har jag med. Det är naturligtvis intressant om nomineringsgruppen kan hitta en och annan bok som vi som kanske mest rör oss i litteraturens huvudfåra inte uppmärksammat. Men att man i år konsekvent missat snart sagt alla de böcker som läsare och kritiker hyllat är svårt att förstå. Varför t.ex. inte Sara Stridsberg för Kärlekens Antarktis, Aris Fioretos för Nelly B:s hjärta, Tomas Bannerhed för Lugnet, Magnus Dahlström för Hemman och Theodor Kallifatides för Slaget om Troja nominerats är minst sagt svårt att förstå. Nu menar jag förstås inte att alla dessa böcker nödvändigtvis skulle nominerats, men åtminstone någon eller några av dem. Någon eller några.

Nu är det ju inte bara jag som noterat frånvaron av dessa och för den delen också andra förväntade/möjliga böcker bland de nominerade. Det har även den litteraturintresserade allmänheten i övrigt och de flesta kritiker gjort. Längst i kritiken gick väl Malin Ullgren i DN, som menade att ”det skönlitterära Augustprisets värde har devalverats” och att ”årets nomineringar … står helt vid sidan av årets bästa böcker”. Jag kan inte bedöma om prisets värde på kort eller lång sikt har devalverats, det är onekligen ett starkt ord, men att viktiga eller självklara nomineringar helt saknas är ju otvetydigt.

Vad fick vi i stället? Jo två diktböcker, en memoar, en novellsamling och två romaner. Och författarna heter Axelsson, Eriksson, Hermele, Runeborg, Smirnoff och Said. Linnea Axelsson har skrivit dikteposet Aednan, Ulf Eriksson diktboken Skalornas förråd, Kenneth Hermele memoaren En shtetl i Stockholm, Björn Runeborg novellsamlingen Socialdemokratiska noveller, Karin Smirnoff romanen Jag for ner till bror och Sami Said romanen Människan är den vackraste staden. Jag hade inte läst någon av de nominerade böckerna och inte heller något överhuvudtaget av Axelsson, Eriksson, Hermele och Smirnoff, men väl flera av Runeborgs tidigare romaner och Saids debutbok Väldigt sällan fin. Nu däremot, ett par dagar innan vi får veta vem som vinner årets Augustpris, har jag läst dem alla förutom Skalorna förråd.

Och vad tyckte jag då? Jodå – ömsom vin, ömsom vatten får man nog säga. Vill du, min okände läsare av denna blogg, veta mer utförligt vad jag skrivit om böckerna, så kan du gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Hermeles bok var enligt min mening ointressant och borde inte nominerats. Runeborgs novellsamling var inte poänglös, inte alls, och dessutom välskriven men jag saknade en slags samlad mål och mening med boken och förstod uppriktigt sagt inte hans avsikt med att ha med en socialdemokratisk förgrundsfigur i varje novell. Said var, jämfört med debutboken som jag tyckte var mycket bra, en besvikelse och jag kom aldrig riktigt in i texten och tyckte inte heller att boken var särskilt tilltalande rent språkligt. Tegelstenseposet Aednan av Linnea Axelsson var en ganska intressant och viktig bok, men för mig gällde att jag - rätt eller fel - efterhand uppfattade det som att de både sparsmakade och flödande dikterna inte riktigt motsvarade Axelssons egen avsikt och ambition med boken. Kvar har vi alltså Smirnoffs Jag for ner till bror. Jag var lite ljum i min bedömning omedelbart när jag läst den, men måste säga att boken efterhand växt i mitt minne och sinne och detta inte – det vill jag verkligen betona – för att de flesta övriga nominerade böckerna jag nu läst enligt min mening var mindre bra. För Jag for ner till bror är en bra bok i helt egen rätt.

Och det är alltså Jag for ner till bror som jag gärna vill skall få årets Augustpris. Nu vet du, min okände läsare av denna blogg. Men jag gråter inte blod om priset istället går till Aednan. Däremot, det måste jag ha sagt, möjligen om någon av de andra böckerna skulle prisas. Men jag kommer ändå – oavsett vem som vinner - att väluppfostrat och fint applådera när pristagaren tillkännages där jag då sitter tillsammans med fr A-M i Konserthuset i Stockholm – jag är nämligen trevligt nog i egenskap av Augustambassadör särskilt inbjuden till prisceremonin. Någon glädje ska man ju ha av att vara ambassadör, eller hur? Men blir det någon annan än mina två favoritgissningar tar jag nog ett par extra glas rödvin på den efterföljande buffén för att trösta mig lite.

Jag for ner till bror
Vinnare?

Jaha. Men då var det med detta slut med mitt sk ambasadörsskap för Augustpriset. Nu kan jag i lugn och ro återgå till att läsa böcker som jag helt och hållet väljer själv. Närmast på tur står Ärr av den isländska författaren Audur Ava Olafsdottir – en bok som hon alldeles nyligen fick Nordiska Rådets pris för. Men jag hoppas du, min okände läsare av denna blogg, fortsätter följa mig på de sk sociala medierna. Det har varit kul med de kommentarer till mina omdömen om de nominerade böckerna som en del av er lämnat. Mer sådant!

Bildresultat för bok läsning bild



tisdag 20 november 2018

Linnea Axelsson - Aednan.


Aednan är gammal nordsamiska och betyder – läser jag mig till i ett efterord till Linnea Axelssons bok - landet, marken och jorden. I sitt drygt 750-sidiga diktepos med just namnet Aednan berättar Linnea Axelsson – som är en helt nu bekantskap för mig - för oss om samernas moderna historia från 1900-talets början fram till våra dagar. Det är en ganska stark och suggestiv berättelse om Sveriges och svenskarnas övergrepp på en minoritetsgrupp som först relativt nyligen erkänts som nationell minoritet och ursprungsbefolkning i Sverige, och för den delen också i Norge och Finland. I Aednan följer vi genom ett par familjers historia samernas kamp för att få en sådan status, eller om man så vill deras kamp för överlevnad och att leva ett värdigt liv och bli fria från ett närmast kolonialt arv och förtryck. Och därmed inte minst bort från tvångsförflyttningar, reglering av älvar, uppdämning av dammar, rivning av bostäder, ovärdig hantering från myndigheters sida och rasbiologins förnedring – både reellt och som såriga minnen. Sveriges historia är i delar mörk – hur samerna hanterats är en del av denna vår svarta historia.

Bildresultat för linnea axelsson bild
Axelsson (bild Sara Mac Key)

Jag tycker mig i Aednan kunna se att Axelsson i boken beskriver en dubbel rörelse – först Sveriges och svenskarnas försök att tvinga bort samerna från rennäringen genom hindersamma ingrepp i deras renars fria rörlighet över landsgränser och regleringen av älvarna men sedan efterhand också en allt mer medveten kamp hos vissa av dem för en återgång till någon form av traditionell liv och rennäring, eller i vart fall en ökad medvetenhet om sin historia.

Det är främst kvinnorna som Axelsson låter tala till oss i boken. Den är onekligen en sk tegelsten, men de inneliggande dikterna är både korta, sparsmakade och samtidigt flödande och inte så sällan drabbande för en svensk läsare. Men, måste jag också säga, ordknappheten och också en viss monotoni i dikterna gör inte boken enkel att läsa – åtminstone inte för mig – och även om jag tycker mig förstå Axelssons avsikt eller ambition med boken, ser jag inte en tydlig korrespondens mellan detta och bokens konstnärliga uttryck. Skulle inte hennes budskap bli tydligare och lättare att förstå och kanske dessutom nå fler läsare om hon skrivit en roman. Undrar jag. (Men med vilken rätt?).

Aednan

Aednan har nominerats för Augustpriset och kategorin bästa skönlitterära bok i år. Den är mycket väl värd en nominering, det tycker jag. Men att vinna årets pris? Nej, inte om jag får bestämma, vilket jag ju i och för sig inte får. Men jag ger den gärna tre stars av fem i betyg. Och vill dessutom rekommendera den envar och inte minst till Björn Söder och hans gelikar.

Men vilken bok tycker jag då skall få årets Augustpris? Till det kommer jag, min okände läsare av denna blogg, att återkomma om ett par dagar. I vart fall före den 26 november då pristagaren skall koras. Du får stilla dig.

xxx
Det svenska
språket växte
längs tankarna
Samiskan sov
sen länge i kroppen
av skam
under lydnaden
Tillknäppt
sluten inom sig
Rörde sig rösten
knappt märkbart
nästan omöjlig
att rubba
Den svenska historien
om äregiriga kungar
mäktiga stora nationer
lyfte hela klassen
mot dyrkan
närmare dyrkan
Men om vår
egen historia stod
inte ett ord
Som om våra
föräldrar och vi
aldrig funnits
aldrig format
nånting

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker jag läst om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag har där också kommenterat de flesta av de böcker som nominerats till det skönlitterära priset i år, med undantag bara för Ulf Erikssons renodlade diktbok ”Skalornas förråd”. Detta är alltså min femte och sista kommentar när det gäller Augustpriset 2018. Tidigare har jag då skrivit om Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror”, Kenneth Hermeles ”En shtetl i Stockholm”, Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller” och Sami Saids ”Människan är den vackraste staden”. Jag tänker inom kort skriva en sammanfattande kommentar till hur jag ser på årets nomineringar och vilken bok jag tycker skall få priset.