Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

söndag 3 januari 2021

Tove Alsterdal - Rotvälta.

 

När jag höll Tove Alsterdals prisbelönade bok Rotvälta i min hand, så började de numera allt trögare hjärncellerna röra sig – var, var, var blev frågan har jag hört det efternamnet tidigare. Efter ett tag kom jag på det. Det var från Alvar, Alvar Alsterdal som under den tid jag var ung, vetgirig och läste det mesta – och dessutom kom i håg det mesta - var redaktör i olika positioner på min fars gamla sossetidning Arbetet, numera skändligen nedlagd som dagstidning av ägaren LO. Det visar sig då, inhämtar jag från Wikipedia, att Tove Alsterdal är hans dotter. Så kan det gå till här i världen. Större än så är den inte.

Rotvälta blev av Svenska Deckarakademin utsedd till 2020 års bästa svenska kriminalroman och det var väl antagligen därför mr G gav mig den i julklapp – tack för det. Själv hade jag – innan jag häromsistens läste vad Bengt Eriksson i sin läsvärda Deckarlogg skrev om boken – bara vaga minnesbilder av författaren Tove Alsterdal och det är ju ganska märkligt när jag nu vet vad hon åstadkommit som journalist, dramatiker och författare. Men man lär sig ständigt. Om man vill.

Nå. Boken ska vara den första i en serie som Alsterdal nu börjar och som utspelar sig i norrländskt skogsland med Ådalen som en litterär och politisk fond. Huvudperson är polisen Eira Sjödin – friska gärna upp dina kunskaper om de sk Ådalshändelserna 1931 om du skulle vilja veta varför Eira heter just Eira - som har flyttat hem, som man säger, för att vara sin presenila mamma behjälplig. Hon är både klipsk och duktig, god och snäll, ganska ung och vacker och tillika ensamstående. Men har kanske inte alla gånger klart för sig var gränsen rimligen går mellan polisiärt arbete inom lagens gräns och sådant som ligger utanför den. Och det tycker jag är lite synd för trovärdigheten i Rotvälta.

Men om man kan bortse från det, och det tycker jag man mycket väl kan göra, är Rotvälta en hyfsat bra kriminalroman. Intrigen är tilltalande komplicerad och Alsterdal ror hem den utan större problem och på ett ganska trovärdigt sätt. Hon skriver bra och också hennes dialoger, som annars även hos också andra etablerade författare ibland kan bli lite väl styltiga för en känslig själ, flyter på bra. Själva storyn innehåller väl det mesta som rör sig i tiden i vårt kära fosterland. Vi läser om svek mot landsbygden, arbetslöshet, ensamhet, sociala mediers ibland negativa inflytande, illasinnat skvaller som aldrig glöms, svartsjuka och mer därtill. Och lite otrohet kolleger emellan – vilket, har jag hört, inte i det långa loppet plägar gå bra. Men kanske i en roman?

En invändning man kan ha är att Alsterdal lite väl tydligt som en bärande del av själva storyn indirekt bygger på ett relativt aktuellt och publikt välkänt fall. Jag sätter ett frågetecken för det etiska i detta. Det är traumatiserande nog för de aktuella personerna och deras anhöriga som det är utan att de dessutom på det här sättet ska behöva vara del av en roman.

Är då Rotvälta 2020 års bästa kriminalroman? Om det vet jag inget då jag inte har den överblick som Svenska Deckarakademin rimligen har, och jag noterar att Deckarlogg menar annat, men det är en bra och läsvärd bok. Köp den gärna. Själv ser jag fram mot att mr G överraskar mig med uppföljaren nästa jul. (Hör du mr G?). Och jag ger för min del Rotvälta tre stars av fem i betyg.



onsdag 30 december 2020

Björn Ranelid - Bill Nilssons sista vita skjorta.

 

När jag först hörde talas om Björn Ranelids nya bok Bill Nilssons sista vita skjorta trodde jag förstås att den skulle handla om den Bill Nilsson, dvs. han som jag och andra små skitungar med mig under det mestadels glada 1950-talet hade som en slags idol – alltså Vilde Bill, motocrossföraren som blev tvåfaldig världsmästare individuellt i denna häftiga sport, som kammade hem ytterligare ett antal silvermedaljer och därtill flera guldmedaljer i lag. Det, tänkte jag, var på tiden att han skulle få vara huvudperson i en bok. Om än skriven av Ranelid. Men men – så var inte fallet. Den Bill Nilsson som Ranelid skriver om är en äppelodlare, eller pomolog om man så vill, och han är inte ens huvudpersonen i boken.

Det är i stället den olyckliga Karin Blom som är gift med en präst från helvetet och som – detta är ingen spoiler utan det framgår om än inte på sidan 1 så nästintill - tar livet av sig själv och deras gemensamma fyra barn. Prästfan är, visar det sig, en despot, hustrumisshandlare och horbock och en bättre författare än Ranelid kunde gjort mycket av denna olyckliga och hemska historia. Men Ranelid misslyckas enligt min mening.

Han skulle kunna grävt djupt i det enskilda fallet och till det beskrivit vad som kan ligga bakom att en man förfaller till att bli den som driver sig själv, sin familj och en ung flicka, som är hans konfirmand, till helvetets botten. Vad drev prästen, vad driver andra män, hur tänkte hustrun, hur tänker andra kvinnor i motsvarande situation, hur tänkte den unga flickan, hur tänker andra utsatta unga flickor. Hur reagerar omgivningen. Hur agerar samhället.

Om detta finns mycket tänkt och mycket skrivet. Om Ranelid orkat och velat hade han i romanens form kunnat skriva en viktig bok om detta. Han hade kunnat skriva en bok som förklarar hur en man som begår fysiska och sexuella övergrepp tänker; hur utsatta kvinnor och barn agerar och reagerar, varför vissa av dem orkar resa sig och andra inte; hur vi som anar eller blir varse vad som hänt kan och bör agera.

Vad har han då i stället gett oss läsare? Jo vare sig mer eller mindre än en feelgoodroman. Morden och självmordet försvinner efterhand i fjärran. Prästen likaså. Polis och rättsväsende är tysta som graven. I stället träder ett antal mer eller mindre trovärdigt beskrivna personer i Österlen, där hela historien utspelar sig, fram. Bill Nilssons vita skjorta fladdrar på ett tvättstreck. Och – halleluja gud ske pris - den av prästen våldtagna unga konfirmanden hämtas av den handlingskraftiga allmogen hem från dårhuset, där hon hamnat efter övergreppen, varefter hon efter en tids karantän hos det godaste av alla de goda paren i bygden förlovar sig med, och flyttar hem till, sin allra käraste älskling som troget och trofast följt vad som skett henne. Alla är lyckliga. Utom de döda. Och kanske prästen. 

Allt detta är av Ranelid beskrivet på ett enligt min mening häpnadsväckande uselt språk. Han skriver repetitivt och nästan amatörmässigt och på sitt sedvanliga sk blomsterspråk. Som läsare måste man anstränga sig för att inte läsningen totalt skall haka upp sig - ”Himlens änglar hade flytt i skräck till Guds blick. Jesus Kristus hängde på korset i denna landsbygdskyrka och han var korsfäst i alla världens länder. Törnekronan sargade hans panna och blodet trängde fram. … Senare när aftonen och natten sänkte sig över denna by och trakten däromkring skulle de tunga kyrkklockorna förvandlas till små pinglor på lammen så att mamman kunde höra dem när de betade på den vidsträckta heden invid havet där Karin Blom lekt och cyklat som liten flicka innan paradiset förvandlades till ett skjutfält”.

Kan det bli värre? Ja. Två stars av fem ger jag hursomhelst Bill Nilssons sista vita skjorta. Och detta bara för att jag är så satans snäll och för att jag åtminstone kunde le en smula när Ranelid i ett kort avsnitt som handlar om Kiviks marknad lite grand beskriver prästen Mårten Werner, dödsryttaren William Arne och väckelsepredikanten Målle Lindberg; personer som väl nu är okända eller glömda av alla utom de av oss som sett och hört dem. När det gäller Ranelid får man uppenbarligen vara nöjd med det lilla.

Jag är förstås medveten om att andra tycker annorlunda om Ranelids bok. Så ger t.ex. Jonas Thente den gott omdöme i DN. Men viktigare ändå så säljs den uppenbarligen bra – mitt exemplar är en andra tryckning. Detta säger väl något. Frågan är bara vad.

En häst skenade döv och blind längs stora vägen. Vagnen hängde efter i selar och skalmar, när han nådde Blåklockans äng. Den fastnade i det yttersta trädet och sedan var han fri att gena resten av sitt liv”.

Ljuset silades genom revbenen i den stora bröstkorgen. Hjärtat slog i ojämn takt. Tankarna i hjärnan löpte amok som vilda hästar i sken. … Den ofattbara tragedin pickade i deras fingerblommor när de tog i hand och hälsade på vänner och bekanta.”








torsdag 17 december 2020

Michel Houellebecq - Serotonin.

 

Efter att nu ha läst Serotonin av Michel Houellebecq infinner sig som efter all läsning av honom åter frågan om när – inte om – han ska få Nobelpriset i litteratur. Ja, det står väl som vanligt om inte skrivit i stjärnorna så kanske i den hemliga bok som jag är övertygad om att allas vår Horace har i det innersta facket i sin svarta dyra Montblancportfölj. (Engdahl kommer väl dessutom, inom parentes sagt, att strax återinta sin berättigade plats i Svenska Akademiens Nobelkommitté när nu den bittre och aggressive Lars Heikensten avgår vid årsskiftet. Låt oss hoppas).

Nå. Men vad om Serotonin. Vi möter där en drygt medelålders man med det osannolika namnet Florent-Claude Labrouste som dagarna i ända, och med en alltmer ökande känsla av tristess och meningslöshet, som utbildad agronom arbetar med att utreda det europeiska jordbruket. Han lever i en både kärleks- och sexlös relation med en ung vacker japansk flickvän – vad hon sysslar med när vår vän FCL inte är hemma vill jag by the way helst glömma - i en som det verkar ganska så luxuös våning i Paris. Med vad hjälper det. Han är urless på livet, sig själv, flickvännen och arbetet. Det enda som håller honom någorlunda upprätt är den inte obetydliga mängd alkohol, tillsammans med en och annan och antidepressiv tablett, han drar i sig varje dag. Till slut får han ändå nog och överger allt – sitt arbete, sin sk flickvän, sin våning, sitt nuvarande liv och ger sig med ett välfyllt kontokort ut på vad som kan kallas en retrospektiv kärlekens odyssé, men också en resa in i sig själv. Vad var det som hände med livet och hans olika kärlekar – och varför - tycks han fråga sig.

Men om sådant får man som många av oss redan vet inga svar. Och så ej heller FCL. Han tycks söka det som då en gång gjorde livet temporärt lättare för honom men som, visar det sig nu i hans gyllene medelålder, inte ändrade dess riktning. Det är, funderar han på något ställe i boken, som om den Store Manusförfattaren, dvs. gud, visar sig vara en högst medelmåttig skapare av det som blev FCL:s och säkert också andras liv. Misslyckande är denna skapelses förnamn, bitterhet dess efternamn tror jag FCL upplever det som. Och så kan det väl kanske också uppfattas av oss alla av och till, särskilt törhända om man lutar sina illusioner om hur livet borde vara mot en gud.

Det här kan ju låta dystert i överkant. Må så vara. Men det finns i boken en slags värme och kanske trots allt också hopp som man kan finna där man minst anar det. Det kan vara en oväntade kyss från en receptionist på ett hotell, det kan vara en märklig lista över prostituerade som en läkare ger honom när han tror hjälten som mest behöver en, om än professionell, värmande famn (här skulle nog, om boken utspelade sig i Sverige, IVO antagligen ha kraftiga invändningar), det kan vara insikten att det fortfarande i Frankrike finns män som kan och vill göra uppror. Och mer därtill. Men hjälper detta den gode FCL? Knappast. Han kommer att leva och dö i sin valda ensamhet. Om än med ett fortfarande någorlunda välfyllt kontokort.

Dystert i överkant alltså? Nej. Det är bara jag som inte förmår förmedla bokens ton av både humor och värme och att livet trots all skit man av olika anledningar tvingas trampa omkring i är någorlunda värt att leva. Om än, som i FCL:s fall, med hjälp av en läkarförskriven ”liten vit tablett, oval och delbar”, dvs. hans livgivande tablett Captoris om 10 milligram. Humor och värme, men också lite tragik och komik – kanske man kan säga tragikomik – och ensamhet och sorg. Och vemod.

Serotonin är med andra ord en ganska så fullödig bok som alltså rymmer det mesta som rör sig i vår själ, hjärta och hjärna. Jag ger den fyra stars av fem i betyg och hade gett den fem om det inte varit för alla beskrivningar av kukar och fittor och för den delen rövar (nu är detta den store och frigjorde författarens ord, vi mer kulturella och hämmade djävlar använder ju som bekant andra) som Houellebecq ibland strösslar texten med. Och för att han vid ett tillfälle låter FCL rikta ett vapen mot ett barn.




måndag 7 december 2020

Monika Fagerholm - Vem dödade bambi?

 

När jag tittar efter i bokhyllan ser jag att jag har läst fem av Monika Fagerholms böcker, men varav tre – det måste jag tyvärr medge – fallit om inte rakt ner i glömskans källare så åtminstone nästintill. Vadan detta? Ja, den frågan överlåter jag till den som ev. kan intressera sig för det. Men sannolikt tyckte jag väl att de inte var så särdeles bra. Eller så hade jag när jag läste dem annat som rörde sig i huvudet och som för mig just då var viktigare. Men Underbara kvinnor vid vatten och Den amerikanska flickan kommer jag fortfarande ihåg. Inte bara att jag läst dem utan också, och viktigare, att jag fortfarande någorlunda kan referera innehållet i dem och, viktigare ändå, också formulera varför jag tyckte och fortfarande tycker att de var bra och läsvärda böcker. Alltid något. Och glädjande för en gammal man. Och kanske Fagerholm.

Nå. Men Vem dödade bambi? som är hennes senaste bok kommer jag inte att glömma i förstone. Det är en bra bok, en viktig bok och en språkligt intressant bok. Dessutom läst av många och prisad av åtminstone Nordiska rådet. Inte illa.

Och ändå tyckte jag initialt att ämnet – en gruppvåldtäkt där fyra av överklassens sk gossar i den lilla staden förgriper sig på en flicka av annan och lägre klass – inte bara är plågsamt i sig utan faktiskt också låg lite väl nära en verklighet man läser om alltför ofta. Fast, visar det sig ganska så omgående, Fagerholm fastnar inte i en schablonmässig beskrivning av vad som föregick övergreppet och vad som hände sen. Hon lyckas tvärtom göra det till en illustration av vad som kan ske när den sk rättvisan skall ta sig an en fråga av detta slag och förstås misslyckas. Men också vad som kan hända alla dem som direkt eller indirekt berörs – de sk gossarna, flickan, föräldrarna, äktenskapen, det lilla samhället. De påverkas alla och går alla i olika grad under. Vissa av dem överlever med knapp nöd; andra inte.

Det är framförallt beskrivningen av övergreppets efterspel som gör Vem dödade bambi? så viktig och intressant. Ingen går fri från skuld. Framförallt inte, visar det sig, han som – skuldtyngd och nästan slagen till marken - blir formellt frikänd när rättvisan sagt sitt. Kanske kan han finna hjälp i en gammal kärlek. Men vem tror egentligen på det?

Samtidigt är det så att Fagerholm i boken har en egenartad, spännande språkdräkt med bitvis drag av talspråk och ibland avkortade meningar och repliker som förstärker hennes beskrivning av själva händelsen och dess efterspel. Hennes stilistiska förmåga och skapande fantasi bygger också långsamt upp både stämningen och spänningen i boken. Det grepp hon tar om berättelsen och läsaren med sitt redan från början dova, nästan skrämmande tonfall, släpper inte. Inte ens när boken är slut. Det är en bok med lång och bitvis smärtsam efterbörd. Som det är när man läser om när fasader rämnar och en gruppgemensamma oskuld dör.

I ett kort, men som jag läser det viktigt, avsnitt i boken beskriver Fagerholm vad vi alla gör för att skydda oss – vi kan alla ha en tendens att beskriva en plågsam händelse inom citationstecken. Som ”förövarna”, som ”offret”, som ”incidenten”, som ”det där”. ”Det egentliga problemet”, skriver Fagerholm, ”var förstås att tog man bort citationstecknen så stod en naken sanning framför en som man inte riktigt kunde leva med, men ända var det det man måste göra. Ta orden i egen mun, lära sig säga dem, använda jag som inledning på meningarna. Jag misshandlade. Jag visade ingen nåd. Jag visade ingen nåd. Så var det”. Så var det i romanen. Och så tror jag det är i verkligheten. Förnekelse hjälper ingen.

Detta är en roman som bara kan få fem stars av fem i betyg. Och jag vill rekommendera den till läsning för alla och envar – inte minst till dem som i denna den förbannade karantänens tid har all världens tid på sig för långsam eftertänksam läsning. Kanske kan den också ges som julklapp till den gosse eller flicka som likt en bambi på hal is är på väg att ta sina första stapplande steg in i den sk vuxenvärlden. I så fall med blodrött omslagspapper, ombunden med sorgsvart sidenband och utan godjulhälsning. (Men vad om titeln Vem dödade bambi? Inget annat än att den tydligen är lika med en låttext av Sex Pistols. Jaha. Men nu vet vi).




måndag 30 november 2020

Andrzej Tichý - Renheten.

 

Andrzej Tichý är en – tiden rinner iväg för honom som för oss alla - snart medelålders svensk författare av polsk-tjeckiskt ursprung som numera är bosatt i Malmö. Han har sedan 2005 gett ut en handfull böcker varav jag läst sex och nu senast hans novellsamling Renheten, som kom i år (2020). De flesta har varit klart läsvärda – förutom, det måste jag ändå få säga, Omsorgen från 2013 - och så möjligen förutom också den senaste; dvs. om man tillhör den grupp läsare som inte tycker att just noveller är särskilt intressanta. Jag tillhör den. Sorry, men så är det.

Då blir förstås frågan varför jag köpte denna novellsamling. Svaret är att det beror på ren slapphet. Eller kanske att det beror på pur glädje. För så snart jag såg att Renheten låg på bokhandelns disk, så köpte jag den osedd, stoppade ner den i portföljen och inte förrän när jag sen plockade upp den hemma såg att det rörde sig om noveller. Så kan det gå när den slappa glädjen får för mycket att säga till om. Men sånt händer väl inte er, mina okända ev. läsare av denna blogg.

Jag har nästan alldeles nyss läst en annan novellsamling, dvs. den Augustprisnominerade Jag ser allt du gör av Annika Norlin. När jag för ett tag sedan kommenterade den boken här på bloggen skrev jag bland annat: ”... står jag ganska kall efter att ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess ofta begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjar förrän den är slut. … Det är romanen med dess enligt min mening större möjlighet till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil som ger mig mer”. Så, och mer därtill, skrev jag då. Så tyckte jag då och så tycker jag nu, trots att jag förstås genom åren läst ett antal noveller med god behållning.

Men i en jämförelse mellan Renheten och Jag ser allt du gör kommer jag inte från att Renheten som jag ser det har större konstnärliga kvaliteter. Jag ser allt du gör duger gott att läsa och jag önskar den en stor publik, men Renheten har ett större djup och en mer tilltalande komplexitet eller, om man hellre vill se det så, svårighetsgrad. Den är inte särskilt lättläst, ibland svår att förstå sig på och ibland rentav obegriplig. Men det är den typ av text och författarskap som tilltalar mig. Och detta säger jag utan att på något sätt förringa t.ex. just Jag ser allt du gör. Det finns många olika slags texter i vår herres texthage och jag läser dem nästan alla med behållning.

Nå. Men jag kan inte hjälpa att själva novellformen i Renheten står i vägen för mig. Det hjälper inte att nästan alla noveller har ett närmast dystopiskt mörker som klangbotten, vilket annars, gud nåde mig, brukar tilltala mig. Inte heller att jag inte fullt ut förstår vad han vill förmedla till mig som läsare – lite ansträngning är väl det minsta en seriös författare kan förvänta sig av sin publik, men just här blir det lite väl mycket som går mig förbi. Och det klassperspektiv jag menar kan skymta i novellerna hade jag för min del gärna sett att Tichý utvecklat mer. Överhuvudtaget tycker jag – och det är förstås satans orättvist – att Renheten har drag av övningsbok. Han skriver för att vässa sin penna och i sinom tid återkomma med något mer sammanhållet och bättre. Tror jag. Hoppas jag.

Visheten” skriver Tichý på något ställe ”är ett jagande efter vind”. Vacker skrivet och antagligen klokt tänkt. Men värre blir det, enligt min mening, om själva meningen, innebörden i en text jag läser också blir ett jagande efter vind. Som det för ofta blev för mig i Renheten. Men jag vill ändå ge den fyra stars av fem i betyg. Så får det bli. Men bara för att jag vet att han kan så mycket bättre. Läs t.ex. Sex liter luft eller Eländet så förstår du.



måndag 23 november 2020

Steve Sem-Sandberg - Jägarna i Armentières; Büchnervariationer.

 

Den 7 augusti 2020 låg Steve Sem-Sandbergs korta samling berättelser, eller om man så vill noveller, i inbundet pocketformat på 145 sidor med titeln Jägarna i Armentières tillgänglig för oss bokläsare. Den 13 oktober meddelade Svenska Akademien att han skulle bli ny ledamot av detta sällskap för snille och smak, vilket gladde mig och många andra, antar jag. Gladast av alla blev kanske ändå Sem-Sandbergs förlag Bonniers. Noveller är inte särdeles lättsålda och jag var inte övertygad om att boken skulle komma att bli en kioskvältare oavsett att Sem-Sandberg är en av våra absolut bästa författare och skribenter. Kanske, tänker jag och möjligen förlaget, kan ledamotskapet i Akademien ändå ge boken en extra liten sjuss framåt såhär inför Coronajulen.

Kanske. Men är det särskilt troligt? Möjligen. Sem-Sandbergs senaste roman W. blev med rätta en stor framgång både konstnärligt och försäljningsmässigt och kritikerna var genomgående nöjda. Boken blev också nominerad till Augustpriset, Sveriges Radios romanpris och Nordiska Rådets litteraturpris och säkert också till annat jag glömt. Den hamnade högt och dessutom länge på den högbrynta DN:s lista över rekommenderade böcker, vill jag minnas.

Nu har Sem-Sandberg rensat i byrålådan och samlat fyra berättelser som, skriver förlaget, ”alla tillkommit parallellt i arbetet med den hyllade romanen W.”. Och de är alla, kunde man gott lagt till, tidigare publicerade om än i tidskrifter och publikationer som jag gissar inte ligger på var mans eller kvinnas sängbord. Jag pratar om Ord & Bild, Samfundet De Nios kalender och Tidskriften 10-tal. (Den enda jag själv läser av dessa är Samfundet De Nios årliga kalendrar. Jag återkommer inom kort med en kommentar till den senaste. Håll ut).

Nå. Berättelserna i Jägarna i Armentières är enligt min mening av varierande kvalitet och intresse. Har de då något gemensamt? Kanske att de blir som en gammal gisten minnesbild av en kärlek som var förlorad från första andetaget – som livet rentav för vissa av oss. Det hjälper inte att man älskar att älska – de män vars kroppar man åtrår sviker. Vi hör olika röster, alla lika vilsna i tillvaron, och får se det psykiska sönderfallet i närbild. Inte ens den obligatoriska prästen tycks vara så stabil som det finns de som hoppas hen ska vara. Längtans båge spänns av de flesta – men förgäves. Livets börda är tung och svårbegriplig. För de som figurerar i berättelserna och blir så ock för läsaren. Ty ”det enda vi gör är att uppföra dödens charader”.

Kan då boken rekommenderas av er amatörbloggare. Jodå. Sem-Sandbergs språk är som vanligt högst läsvärt. Hans stil känns igen. Han personporträtt är minnesvärda. Men hela tiden erinrar vi oss att han, enligt min mening, faktiskt kan så mycket bättre. Så köp den gärna – jag ger den trots allt fyra stars av fem i betyg – men ännu hellre t.ex. W. Då får du något att bita i i dessa förbannade Coronatider där du, som jag, kanske sitter i mer eller mindre självvald karantän och bara släpps ut för att handla mat och göra stödköp på Systemet. (Här kan du läsa min kommentar till W.: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2020/04/steve-sem-sandberg-w.html).









tisdag 17 november 2020

Thomas Tidholm - Jordlöparens bok.

 

Jag är nu, vilket i sanning är helt otroligt men samtidigt kul för mig förstås, inne i slutet på min tredje omgång som ambassadör för Augustpriset. Någon fjärde kommer det inte att bli, jag lovar. De har alla, även den nu sista, passerat på ungefär samma sätt – jag har först (som en homage till den gamla Lundabon Falstaff, fakir och hans tes att Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok) just flitigt och ordentligt läst alla de nominerade böckerna, därefter skrivit ofta lite för långa kommentarer om dem som jag lagt ut på min blogg och sedan varje gång – åtminstone varje gång hittills - gissat fel på vem som skulle bli årets vinnare. Så kan det gå. I år garderar jag med kryss och nämner två böcker som kan komma att vinna. Du kan om du vill se vilka jag tänker på när du kommer till de sista raderna på detta inlägg, som egentligen skall handla om Thomas Tidholms nominerade diktbok Jordlöparens bok med underrubriken om natur, konst och människor. Den, tror jag mig kunna avslöja redan nu, blir sannolikt ingen vinnare av årets Augustpris. Men, som sagt, jag har ju haft fel förr.

Nå. Men vad om Thomas Tidholm. Innan jag läste boken kände jag honom bara som medförfattare till att antal barnböcker tillsammans med sin hustru Anna-Clara Tidholm. Men sedan jag som vanligt konsulterat Wikipedia, visade det sig att han var bredare och intressantare än så. Han har efter akademisk studier verkat som bl.a. musiker, journalist, dramatiker, översättare (t.ex. till Liftarens guide till galaxen), gett ut ett 20-tal diktsamlingar och säkert gjort mer därtill. Han tycks vara en kvalificerad kulturell mångsysslare. Och ändå i stort ett okänd för mig, så man ska kanske lägga av med att skräppa med sitt kulturella intresse. Kanske.

Men vad om boken? Vad om Jordlöparens bok? Ja, jag måste säga att den tyvärr inte föll mig i smaken. Jag avstår från att mer ingående motivera detta, men vill gärna att andra läsare med en mer positiv uppfattning om boken gör det i sina kommentarer till den. Men jag stördes för min del av vad jag uppfattade som ett anspråksfullt och närmast obegripligt tonfall och ett bildspråk som för min del föll platt till marken. Må andra tycka annorlunda. Må dessa då sprida denna sin uppfattning. Jag avstår från att betygsätta boken, vilket kanske är betyg nog.

Men årets Augustpris – till vem ska det gå? För min del stod valet mellan Klas Östergrens Renegater och Lydia Sandgrens Samlade verk. Östergren borde fanimig få ett särskilt pris för sin samlade gärning, men även om Renegater är en mycket god läsning menar jag nog, när jag nu tänkt på saken ett tag, att den i år inte överglänser debutanten Lydia Sandgren. Så – årets Augustpris borde således gå till Lydia Sandgren och Samlade verk. På måndag den 23 november vet vi. Mina mer utförliga kommentarer till böckerna hittar den ev. intresserade på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Gå gärna dit.