Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

onsdag 19 juni 2019

Agnes Lidbeck - Gå förlorad.


Jag läser på bokens baksida att Gå förlorad av Agnes Lidbeck är den avslutande delen i en triptyk vars övriga delar då är Finna sig (2017) och Förlåten (2018). Jaha. Nu trodde jag ju att triptyk är en tredelad altartavla, men SAOB (dvs. Svenska Akademiens Ordbok) berättar för mig att med triptyk kan också menas (tre) konstnärliga verk som i någon mening korresponderar med varandra. Man lär så länge man lever. Men på vilket sätt dessa tre böcker gör så kan jag inte riktigt förstå. Jag får väl nöja mig med att konstatera att Lidbeck tycker så och har avsett detta.

Bildresultat för agnes lidbeck bilder
Fru Lidbeck. (För mig okänd fotograf)

Nå. Men nu har jag ju läst hennes både första böcker Finna sig och Förlåten och tyckt att de var bra och läsvärda och också gett dem båda fyra stars av fem i betyg på min privata bedömningsskala. Men inte kan jag direkt uppfatta eller förstå Lidbecks mening med att de i någon mening konstnärligt och innehållsmässigt skulle vara sammankopplade. Men må andra mer begåvade och insiktsfulla göra det. Jag får, som sagt, nöja mig med att ha läst tre böcker som var och en för sig är väl värda att både köpa och läsa.

För även Gå förlorad är en bra bok. Vi läser i den om psykologen Anders, hans familj och hans yrkesliv. Som psykolog tycks han ha nära till de rätta orden och de rätta tankarna när han träffar sina klienter med de för psykologer ack så vanliga tomma ord som skramlar omkring i munnen på honom och hans kollegor och som vekar tagna direkt ur någon av deras böcker från utbildningen. (Han delar förresten mottagning med sin mamma – kanske något som en freudian haft något att bita i). Men i det levande livet – det han försöker leva med sin fru och deras dotter – är han i det närmaste tafatt, handfallen och utan egentlig förmåga. Nöjd tycks han egentligen vara bara när maten är lagad, disken diskad, de ständiga brödbaken avklarade och allt ställt i ordning. Och han får de bekräftande hjärtan han söker med sitt ständiga behov av att på instagram lägga ut bilder på inte minst den mat han lagat. Men egentligen inte ens då. Det finns en undertryckt vrede i honom och något saknas honom alltid, tycker han – det är väl antagligen därför han är otrogen och av och till slår sin dotter (på kinden) när hon gör saker som inte passar honom. Men inte släpper det han inre spänning eller kramptillstånd.

Jag uppfattar Anders som en man utan egen inre stabil kärna som bär på ständiga anklagelser mot andra och som vilset bara konstaterar att hans fru avancerar på jobbet och dottern växer upp till en ung kvinna. Själv står han och stampar på samma livsfläck. Inte ens otroheten kan skaka lite liv i honom. I stället famlar han sig framåt – osäker, trevande och vilsen. Vad tänker han på, vad drömmer han om, vad söker han? Säg det – det är då lättare att göra en ny deg så att han får nybakat bröd till morgonkaffet. Han söker en slags bekräftelse, men vågar han ens uttala det ordet?

Gå förlorad

Om denne man har Agnes Lidbeck skrivit en bra och inkännande bok som är skriven på ett närmast kongenialt språk. Anders kommer inte in i det liv många av oss andra lever och det blir särskilt tydligt menar jag till följd av Lidbecks prosa, som skiljer sig från hennes två övriga böcker och som förstärker hans tafatthet och oförmåga att leva. Inte ens när döden drabbar den lilla familjen förmår han egentligen bottna i det som sker – han går förlorad i livet. Han väljer den då enkla utvägen att försöka knyta an till en ny kvinna. Men det kan väl inte gå vägen, tänker jag. Nu när den närmast vuxna dottern är på väg in i ett eget liv och tycks lämna sin pappa bakom sig. Jag vill ge Gå förlorad fyra stars av fem i betyg. Läs den gärna. Och gör sedan som jag – vänta på nästa bok av Lidbeck.

xxx
`Vad tror du skall hända?` Svaret på den frågan kom inte då, utan först på ridhusets läktare, i en störtning i huvudet, en störtning från den vrenskande hästen, trots att ridlägret redan är bokat. Våldtäkter och huggormar. Det är inte Bullerbyn längre. Varför är du så mån om att skicka iväg henne, de kan dyka där det är klippbotten, hjärnskador, rullstol, sondmatning, en liten kista, fotot från under den stora eken, den där hösten utan framtand, i en enkel ram på locket, då skulle du gråta.
---
Örfilen var inte hård. Men som alltid var den hårdare än en smekning. Utdelad i plötslig frustration.

måndag 10 juni 2019

Ulf Lundell - Vardagar 2.


Vad är en ”vardag”? Ja, som vanligt när man vill veta något om sakernas rätta tillstånd får man som en annan gammal man lärt oss – jag tänker förstås på Jan Myrdal – gå till de sk källorna eller läggen. I detta fall först SAOL som säger att ”vardag” är ”dag som inte är lördag, söndag eller helgdag; i sammansättning ofta vanlig, inte märkvärdig” och sedan SO som säger ”veckodag som inte är söndag eller helgdag och alltså normalt är arbetsdag; ibl. äv. inklusive lördagen” och slutligen SAOB som mångordigt säger bl.a. ”i utvidgad l. bildl. anv. om alldaglig l. ordinär (o. mer l. mindre trivial l. glädjelös l. slitsam o. d.) tillvaro l. tid(rymd) o. d.)”.

(SAOL är som bekant Svenska Akademiens Ordlista; SO dess Svensk Ordbok; SAOB Svenska Akademiens Ordbok, ett gigantiskt projekt som beskriver svenskt skriftspråk från 1521 och framåt och hittills publicerats i 37 band med artiklar från a - vret; den är alltså än i denna dag inte fullbordad trots att det första bandet gavs ut 1898, och när den väl blir det tänker man visst börja om igen på a – se där en kulturens perpetuum mobile. Samtliga dessa tre ordböcker finns, som en närmast osannolik kulturgärning, publicerade på Akademiens hemsida. Gå omedelbart dit! Men läs förstås först färdigt detta lilla inlägga ...).

Bildresultat för ulf lundell bilder
Flitig läsare av SAOB? (Fotograf okänd för mig).

Ja, inte vet förstås jag vilken definition Ulf Lundell tänkte på när han skrev Vardagar 2 – eller för den delen Vardagar som kom häromåret. Men jag sätter en slant på att han tänker sig, eller uppfattar, sin tillvaro där nere på sin gård i Kivikstrakten där han numera sedan länge bor permanent som mer eller mindre trivial, glädjelös och slitsam. Och ensam. Och därav alltså bokens titel. Men vad vet jag egentligen om den saken. Han kanske inte tänkte något särskilt alls. Vid val av titel, alltså.

Nå. Men vad om Vardagar 2. Lundell är nu runt 70 år och har i långa stycken fört en tillvaro  som, antar jag, skulle tagit livet av de flesta. Men han har trots det varit ofattbart och nästan genomgående högkvalitativt produktiv och gett ut över 30 album/CD och över 20 romaner och lyrikverk. Han målar också och har dessutom bl.a. gjort fantastiska illustrationer till en utgåva av Shakespeares Sonetter, som jag har i min bokhylla. Han är i sina litterära verk inte så sällan totalt utlämnande och räds inte lämna ut detaljer om sitt personliga liv – vilket säkert skadat bilden av honom i allmänhetens ögon. Men han är fanimej en renässansmänniska. Fast här i den svenska ankdammen tror väl de flesta att de känner honom när de tänker sig en alkoholiserad numera äldre man som har en dotter som skaffat sig barn med Mikael Persbrandt. Och dansat i TV.

Jag skulle vilja att alla mentalt stelbenta djävlar här i fosterlandet kunde ägna en dag eller två åt att lyssna på hans låtar – t.ex. Under askan på hans album Längre inåt landet (”Under askan – Glimmar glöden – I all vilsenhet finns – Vägar bort från döden – I alla nederlag – Hopp för bittra öden”) eller varför inte också Tranorna kommer från hans senaste album med en starkt berörande text som kanske känns som mest angelägen för oss som är hans generationskamrater eller för den delen de som kämpar med en tillvaro där en kärlek försvunnit. Men vad vet jag.

Men, som sagt, vad om Vardagar 2. Är boken en slags dagbok? Svar nej, trots att mycket, men alltså långt i från allt, är daterat och då från den 13 jan till den 28 december 2018, men med ett påtagligt stort uppehåll runt moderns död. I stället för dagboksanteckningar läser vi – mestadels i texter på fri vers men också i återkommande sammanhållna prosastycken - Lundells funderingar om stort och smått, om liv och död, om kärlek och uppbrott, om sjukdomar och krämpor, om alkoholism, om politik, om läsefrukter, om filosofi, om barndomen inte minst, om musik, om fåglar, om planer på turné, om städning, om bilåkande, om … ja, jag vet inte allt – men hela tiden om sådant som berör de flesta av oss och som vi också kan känna igen oss själva i. Det mesta är läsvärt, intressant och viktigt. Ibland något ömkande. Ibland något gubbgnälligt. Ibland något förvirrande. Ibland något obehagligt. Men vafan – det skulle ju bli exakt så, fast inte lika välformulerat och angeläget, om vi var och en av oss skulle få för oss att hugga ner i sten de tankar som flyr igenom vår egen lilla hjärna.

Men vem av oss skulle kunna skriva t.ex. följande efter en helt vardaglig händelse och ge den en alldeles ny innebörd:

Var på Coop i vanlig ordning
Tycks vara mitt Ullared
Såg direkt jag kom in, på jakt efter dragkorg
nån jag tyckte jag på något sätt kände igen två
kassor bort, gick till grönsakerna, men vände
Jomenvisst: Gudrun
Jag gick fram mot henne, hon vände ansiktet åt mej
Först så stelt, sammanbitet
sen det där leendet som hon åtminstone inom
politiken charmar så många med
Jag sa, utan minsta leende: Den politiska
haveristen önskas God Jul av rättshaveristen
sen gick jag tillbaka till grönsakerna
Onödigt maybe
men jag kunde inte låta bli
Tydligen”

Vem av oss – inte många.

Men visst läser, skriver och tänker han – och kanske målar - som det verkar nästan maniskt. Som för att hålla demonerna och ensamheten inom någorlunda strama tyglar. Det han åstadkommer – som nu boken och den senaste skivan – håller ändå obruten och hög klass. Hans text är som att hålla en annan man om ryggen; som att själv bli hållen om ryggen av en annan man. Såhär blev det broder – kunde vara bättre, men vi håller ut. Vi håller ut. Vi håller ut även om det pågår en ständig kamp för att hålla livet som det nu blev stången; även om vi ständigt är på flykt in i och kanske – i bästa fall - igenom den oundvikliga krisen. Kanske är det därför han skriver rader som

Igår i det alldeles stilla
faller ett ensamt löv
sakta ner
Har släppt taget
Känner att sådär vill jag dö”

Vardagar 2 (inbunden)

Vad kan man då ge denna bok – en av de få jag läst de senaste åren som är väl värd en omläsning - för ett betyg om inte fem stars av fem. Och kanske hoppas på att det kommer en Vardagar 3 så småningom. Efter att hans sommarturné 2019 är avklarad och efter att hans sannolika fängelsemånader för att nu i år ha kört bil berusad är genomlidna. Detta med bilen kan jag inte förlåta den djävla mannen för. Mycket annat, men inte just det.

xxx
Man vill ha mig att läsa in Vardagar som ljudbok
Jag är tveksam
Eller: som om jag skulle ha lust att
läsa igenom allt det där en gång till
Men jag hör på radion att ljudböcker ökar
Ja, kan jag skita i
Jag är konservativ där, ihärdigt konservativ
Böcker är böcker

Fortfarande inte klok på var Skåne ligger
Västra Götaland, Östra Götaland
Eller, troligast, bara för sig självt?
Vi är bortglömda
Skåningar kanske alltid har känt sig åsidosatta

MUF vill skippa bidrag till kulturen och
lägga ner public service
Hur kommer det sig att ett ungdomsförbund sysslar
med så gamla stendöda frågor?
Ett samhälle som inte stöder kulturen är ett samhälle
som avstår från självinsikter
och skulle det vara tal om att lägga ner
public service på allvar
så borde förstås Säpo kopplas in
Must tillochmed



tisdag 4 juni 2019

Roy Jacobsen - Fartygets ögon.


Så har jag då läst den tredje och avslutande delen av den norske författaren Roy Jacobsens trilogi om Ingrid Mari Barröy, den som började med De osynliga, fortsatte med Vitt hav och nu avslutats med Fartygets ögon. De två första böckerna gav jag betyget fyra stars av fem på min  privata värdeskala. Och vad kommer då Fartygets ögon att få kan man kanske undra. Ja, den som orkar läsa denna anspråkslösa kommentar till slutet får veta.

Bildresultat för Roy jacobsen bild

Jacobsen är ju som säkert är bekant en habil och läsvärd författare som gett ut ett femtontal böcker på svenska och hans trilogi gör ingen av hans läsare direkt besviken, menar jag. Hans prosa är klar, distinkt och vacker, ibland nästan poetisk. Och samtidigt – jag hittar inget bättre ord – inte så sällan betydelsebärande. Varför inte – säger jag som inte är rädd för överord – dessutom ibland närmast vidunderlig. Men räcker det? Storyn måste ju också vara tilltalande och trovärdig och ge oss läsare nåt annat än en god förströelse för stunden och en glädje i att läsa en tilltalande (översatt) svenska. Det måste också finnas en slags efterglöd. Det menar jag att Jacobsen ger oss i de två första böckerna i trilogin – i De osynliga genom att via barnet Ingrids ögon beskriva det hårda livet – och för den delen döden – men också gemenskap generationer emellan på den lilla ön där familjen bor; i Vitt hav genom att berätta för oss om hur kriget och den tyska närvaron i Norge under andra världskriget nästan slår sönder fundamentet för ett värdigt och förtroendefullt liv men också hur en blind och närmast osannolik kärlek kan ge tillvaron för den nu vuxna Ingrid en livsmening. Och ett barn.

En viktig del av storyn i Vitt hav är den sk Rigel-katastrofen som drabbade Norge 1944. Oavsiktligt, som man tror, bombar engelskt flyg ett skepp med bl.a. ryska krigsfångar men också tyska desertörer och en handfull norrmän och tusentals män dör. Hur många är än i denna dag inte fullt ut klarlagt, men man pratar om mellan tvåtusen och fyratusen. Ett antal av dessa mäns lik flyter iland på Ingrids ö, men bland dem också en ryss som faktiskt osannolikt nog lever och dessutom överlever. Det är med denne man som Ingrid så småningom kommer att förenas i köttet och förstås då bli gravid. De känner inte varandra, kan knappt ens prata med varandra men det finns något dem emellan som är mer än bara en önskan till och behov av varandras kroppar. Och det är ju vackert så. Men mannen, han heter eller kallar sig Alexander, försvinner från ön och Ingrid när kriget slutar.

I Fartygets ögon får vi följa hur Ingrid bärandes på sitt nu lilla barn söker sig genom Norge och då på den väg hon antar att Alexander tagit för att komma tillbaka till sitt hemland. Och varför gör hon detta? Ja, jag står utan vettigt svar på den frågan – förmå honom att stanna hos henne verkar osannolikt liksom förstås att följa honom till diktaturen. Antagligen vill hon bara veta om han lever. Gissar jag. (Troligen har Jacobsen gett oss läsare upplysning om saken, men understundom var mitt intresse under läsningen av hans bok inte på topp. Nu vet du – min okände läsare av denna blogg – besked på den punkten).

Hennes resa blir lång och påfrestande och hon möter under den ett antal personer som i sin tur träffat eller träffat på hennes Alexander och ett par av de andra män som följt honom under hans tänkta färd tillbaka till hemlandet. Vi möter då både personer som hjälpt dem och personer som stjälpt för dem – det finns i landet fortfarande en tystnad och misstänksamhet om vem som gjorde vad under kriget; vem som var vän eller fiende – alla tycks bära på trauman och hemligheter. Bland dem hon möter finns en kvinna som Alexander under en kortare vistelse i hennes närhet inlett en relation med. Trots alltså hans tidigare relation med Ingrid och att han tillika är gift i hemlandet och med sin fru har en son. Det är ungefär här mitt intresse för hur det hela skall sluta börjar slacka. För att nästan helt avta när denna kvinna får för sig att … ja, läs själv boken om du nu skulle vilja veta vad hon tar sig före. Om inte annat så illustrerar hennes beteende att inte bara Ingrids kärlek är blind. Men då är vi hur som helst på bokens sista sidor.

Fartygets ögon

Alexanders färd i Norge är verkligen – vilket utförligt beskrivs i ett par intressanta avsnitt i boken - ingen walk i the park. Men vi anar ju eller vet hur sådant brukar sluta. Och det gör förstås precis så i boken – att Stalin skulle stå med öppna armar vid gränsen för att ta emot återkommande landsmän med okänd historia kan rimligen inte ens Alexander egentligen trott. Men nu har ju Jacobsen inte skrivit en historiebok utan en roman och den fängslar mig med det i mitt tycke allt för långsamma berättargrepp och tempo Jacobsen bestämt sig för uppriktigt sagt inte. Så mer än tre stars av fem kan jag inte ge den i betyg. Men det är väl bra så. Det är ju ändå mitt vanliga betyg för en läsvärd bok. Och Ingrid fortsätter, kan jag berätta, sitt liv på sin ö med sitt och Alexanders barn.

tisdag 14 maj 2019

Thomas Bernhard - Anstöt.


Vad hade hänt om österrikaren Thomas Bernhard inte avlidit redan 1989 endast 58 år gammal utan varit i livet ett eller annat decennium till? Ja, vem vet. Men sannolikt hade han tilldelats Nobelpriset i litteratur och Svenska Akademien därmed kunnat undvika den skandal – en av flera andra genom historien, måste sägas – som följde på när hans landsmaninna Elfriede Jelinek fick priset 2004. För skandal blev det då som du, min okände läsare av denna blogg, möjligen erinrar dig. Den koleriske ledamoten Knut Ahnlund gick – ett år efter att hon fått priset (sic) - i taket, och tillika ut ur Akademien, enär han ansåg att priset till Jelinek bl.a. ödelagt Nobelprisets värde, vilket han utvecklade mångordigt i en osande artikel i Svenska Dagbladet. Om detta kan ju ingen veta något säkert, men den sk kulturdebattens vågor gick höga en tid, men det var väl först sedan Kulturprofilen och hans anhängare inom Akademien långt senare härjat ett bra tag som man var en knivsegg ifrån att vad Ahnlund 2005 befarade skulle bli verklighet.

Bildresultat för thomas bernhard bilder
Bernhard. Dubbelseende som vanligt. 

Nå – min poäng just nu är i vart fall att om Bernhard fått sitt berättigade pris så hade det väl antagligen tagit emot att relativt kort inpå ge det till ytterligare en österrikare. Och Ahnlund skulle förblivit nöjd och så även jag, vill jag ha sagt. För Bernhard och Jelinek kan inte jämföras på samma dag. (2005 fick by the way Harold Printer Nobelpriset för att han ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”; förklara det den som kan).

Men Bernhard är ingen lätt författare att läsa. Böckerna består väl nästan alla till stora delar av till synes mångordiga monologer – eller tirader om man så vill – som inte så sällan är satta i ett enda stycke, som det gäller för läsaren att nogsamt följa med i, och där en ofta bitter ensam människa förklarar sakernas tillstånd för en lyssnare eller iakttagare. Hans aversion mot hemlandet Österrike är påtaglig och också hans attityd av übermensch. Han och hans hjältar i böckerna är oftast de som anser sig ha sett ljuset och sakernas rätta tillstånd här i världen, vilket ju förstås kan låta som mindre intressant att läsa. Men ändå så är det så – för det mesta – dvs. intressant att läsa, alltså. Stilistiskt och kompositionsmässigt är Bernhard vare sig mer eller mindre än en mästare.

För det mesta, således. Bäst är han, om jag nu skulle tvingas välja, enligt min mening i Gamla mästare och Självbiografierna. Låna dem på ett bibliotek om det fortfarande är möjligt där du råkar bo. Men även den gode författaren har ju sina relativa svackor. Anstöt – så heter den bok jag just avslutet - är inte en av hans bästa böcker även om Tranan, som är det förlag som här i Sverige ger ut Bernhards böcker, skall ha all heder av att man nu gett ut också denna bok, som faktiskt också är en av hans första. Även om jag ger Anstöt fyra stars av fem betyder det inte att jag egentligen rekommenderar den. Läs hellre Gamla mästare.

Anstöt

Men vad om Anstöt? Ja, en läkare på den österrikiska landsbygden gör sin dagliga tur till sina patienter men just denna dag med sin son i släptåg. Patienterna är udda och egendomliga, vilket ju inte förvånar en Bernhardläsare. Dalen, eller dalsänkan, där de färdas blir allt trängre, allt mörkare och ruvar allt tydligare på mörka hemligheter. Vilket blir uppenbart inte minst när de två till slut kommer till den egendomliga patienten på Sauraus borg, en sömnlös rimligen galen furste. Och det är särskilt nu vi möter Bernhard som vi är vana att möta honom. Fursten meddelar oss i en lång, monoton – men oavbrutet intressant - monolog vad han tycker om livet, myndigheterna, Österrike, läkarvetenskapen och jag vet inte allt. Men som läsare tar man det till sig – och då menar jag texten i sig, och alltså inte nödvändigtvis det sk budskap som Bernhard kan tänkas vilja föra fram i den. Och läser med den förtjusning och det intresse vi är vana vid – även om det i just den här boken åtminstone för mig något falnar efterhand. (Men jag har ju redan sagt vad du hellre skall läsa om du nu skall läsa något av Bernhard. Eller hur).

Gamla mästare





onsdag 8 maj 2019

Rosa Liksom - Överstinnan.


Så har då Rosa Liksom – pseudonym för Anni Ylävaara; märkligt kan man tycka, lika märkligt som om t.ex. Sara Stridsberg skulle gömma sig under namnet … ja välj själv, men vad har jag strängt taget med den saken att göra – men så har då Rosa Liksom kommit med en ny bok på svenska efter den märkliga och mycket läsvärda Kupé 6. Den heter Överstinnan och vi läser i den en skakande berättelse om ett kvinnoöde som i boken är starkt kopplat både till Finlands historia och till en man som genom sitt liv illustrerar vad som kan hända med en människa när kriget och en destruktiv personlighet kopplar ett gemensamt strupgrepp om hans liv.

Rosa Liksom
(Foto Pekka Mustonen)

Boken är långt ifrån en historiebok, mycket långt ifrån vill jag säga, men det skadar inte att man som läsare av den har någorlunda koll på Finlands historia under främst andra världskriget. Annars kan man nog lätt gå vilse i vinterkriget, fortsättningskriget och lapplandskriget, för att nu inte tala om perioden mellan dessa krig. För det är den tiden som formar livet – och ödet – för en ung kvinna som väl först på närmast barns sätt uppfattar den som spännande och ofarlig men som senare genom sin relation med den man som kallas översten blir en del av den nazianstuckna samtiden. Och därmed också en del av den i kriget förlorade sidan.

Men dit är det långt när romanen börjar. Då är den unga kvinnan sorglös och oförberedd på vad som ska hända med henne och för den delen landet. Så inleder hon en relation med den 30 år äldre översten och lever länge lycklig med honom och han med henne i ett förhållande som till en början framstår som nästan märkligt rörande och sann med uppriktig kärlek dem emellan. Hon som ska bli överstinna när de två efter flera år gifter sig beskrivs också som en intellektuell och beläst kvinna – som dessutom redan i unga år får en bok publicerad – och anordnar också under krigen litterära kulturevenemang. Allt medan krigets svarta vinge vilar över landet.

De för Finland bittra krigen slutar, även om de länge – och kanske fortfarande – lever kvar inom finländarna. Och för översten blir livet tomt och bittert. Hans inneboende aggressioner tar sig då de uttryck som de inte sällan gör för bittra män – han börjar slå sin kvinna. Allt oftare, allt hårdare och utan nåd. Och överstinna tänker som så många andra i hennes situation ”att överstens kärlek småningom skulle renas och djupna till att bli större än någonsin”. Vilket ju förstås inte sker. Så lyckas hon mot alla odds slita sig loss. Så lyckas hon mot alla odds finna ett nytt liv, en ny kärlek och en ny framtid som författare, även om fick kämpa mot sin samtid också för den. Men fann hon en ny lycka?

Överstinnan

Det är en till omfånget ganska tunn bok Rosa Liksom skrivit men Överstinnan har hög densitet och lång efterglöd. Jag kan inte ge den annat än fem stars av fem i betyg. Jag menar att den, som alla goda böcker ska ha, har en ovanlig originalitet och tankekraft både språkligt – språket är både kargt och poetiskt men samtidigt också kantigt och brutalt - och innehållsmässigt. Det finns också i den en tilltalande komplexitet och mångtydighet som helt enkelt tvingar dig som läsare att tänka själv. Också till sin komposition är boken spännande – från den nu gamla överstinnans inre monolog i bokens första kapitel till det sista där hon är ”på slutrakan av sitt liv” och kanske dör och däremellan för oss genom sitt liv så som det blev. Men vad ska man tycka om författarens alla inskjutna beskrivningar av tidens högdjur som överstinna träffar – kanske inget annat än att de är dråpliga och möjligen sanna. Gott så.

XXX
mitt hjärta var som ett stjärnfall som lysta upp hela Lappland. Jag tänkte att ingen kunde älska honom så som jag gjorde, att min kärlek till översten aldrig skulle slockna, inte förändras under årens lopp till en meningslös tillgivenhet som hos alla andra. Min kärlek var eldigare än någon annans. … Jag formade mig helt enligt hans vilja och blev sådan han ville jag skulle vara.

Efter det första slaget följde ett till. Jag såg hur vreden svallade inom honom. Han var som ett jagat djur och glodde omkring sig i blint raseri, jag vågade inte se honom i ögonen. … Jag slungades upp ovanför mig själv, till själens och kroppens gråzon, och såg uppifrån taket hur han piskade, våldtog och kissade på mig och slutligen stängde in mig i klädskåpet. Jag minns varje detalj och rörelse, varje ljud och alla lukter. … Framåt morgonen öppnade han skåpdörren och jag rullade ut på golvet som ett garnnystan. … Där låg jag död av skräck och fasa och han lyfte mig ömt upp i sängen och sa vänligt, lilla gullet, nu ska vi sova. Snart snarkade han bredvid mig.









söndag 28 april 2019

Tidskriften Essä nr 3 2019 - Fallet Märit.


Har du, min okände läsare av denna blogg, hört talas om Tidskriften Essä? Antagligen inte, gissar jag. Men om – har du då försökt köpa den? Då tror jag du misslyckats. Den finns nämligen inte där tidskrifter normalt finns till försäljning, t.ex. i Pressbyrån, utan bara, allt enligt deras egen hemsida, hos nio säger nio återförsäljare, varav sex i Stockholm, två i Malmö och en i metropolen Sunne. Man kan också prenumerera förstås, vilket jag gjorde när den lanserades, men det frestar på ens tålamod. Länge trodde jag att jag kastat pengar i sjön innan nr 1 landade i brevlådan. Länge trodde jag detsamma innan nr 2 kom. Och ännu längre trodde jag det innan jag nu till slut fick hem det senaste numret, dvs. nr 3 som handlar om Fallet Märit.

ESSÄ_3_dummy_FB.jpg

Nå. Men, det vill jag betona, tålamod och uthållighet lönar sig. Nr 1 behandlade läsvärt och intressant Den svenska fattigdomens betydelse av allas vår Carl Jonas Love Almqvist, Nr 2 det något udda ämnet en geometrisk karta av Ugglom (någon som hört talas om denna plats här i fosterlandet?) och nu Nr 3 den enda roman som fällts för tryckfrihetsbrottet förtal, dvs. Märit av Ing-Marie Eriksson och detta år 1965. Med det numret är allt förlåtet – det är nämligen både intressant och viktigt.

I varje nummer av tidskriften återges en källtext – i detta nummer själva domen – som sedan i essäform kommenteras av olika personer som av redaktionen bedömts tillföra saken något. Och här i nr 3 har man lyckats väl, menar jag. Vi läser om vad Jan Guillou har att säga, liksom Aase Berg, litteraturvetaren Johan Lundberg och advokaten Dag Wetterberg. Deras resp. ingång i frågan är väl lite olika men deras resonemang, liksom de exempel man anför, oavbrutet intressanta och deras slutsats, så läser i vart fall jag essäerna, är att det av olika skäl svårligen kommer några fler domar här i landet där romaner fälls för tryckfrihetsbrottet förtal – även om Wetterberg tycks mena att det rent juridiskt vore intressant med en ny rättslig prövning av någon bok för att få svar på frågan ”vilken temperatur vi har inom yttrandefrihetsområdet och skönlitteraturen femtiotre år efter Märit”. Och det kan man ju hålla med om. Samtliga skribenter tycks dessutom mena att anledningen till att Märit fälldes nog mest var oskicklighet från såväl förlaget Bonniers som Eriksson själv – förlaget och dess jurister genom att tillåta personerna och omständigheterna i övrigt i romanen vara så extremt lätta att identifiera och möjliga att koppla till en rent faktiskt verklighet; Eriksson genom sitt envetna hävdande – hon gör så än i denna dag - att ”allt är sant”.

Bildresultat för ing marie eriksson bild
Eriksson (för mig okänd fotograf)

Jag förenklar ju här resonemangen i texterna alldeles för mycket, men gå själv till källan. Köp tidskriften eller prenumerera. Det är värt alla pengar. Detta lilla inlägg ska alltså helt enkelt ses som en direkt uppmaning till er alla: Gör en själva en tjänst - köp eller prenumerera på Tidskriften Essä . Eller, det är kanske fortfarande möjligt, gå åtminstone till ert biblioteks tidskriftsavdelning. Finns den inte där så kräv att men köper in den. Det är fanimej er medborgerliga rättighet. Även om ni skulle ha oturen att bo i en kommun där biblioteken privatiserats. Själva boken finns – om inte på biblioteket när dig så i vart fall på bokborsen.se.

fredag 26 april 2019

Eva-Marie Liffner - Vem kan segla.


Eva-Marie Liffner är enligt min mening en av våra bästa författare. Hon är en drygt 60-årig journalist som, allt enligt Wikipedia, arbetar på Göteborgs-Tidningen, vilken numera är en västsvensk edition av Expressen, och har sedan debuten 2001 gett ut sex romaner – samtliga i hög grad läsvärda, särskilt, vill jag påstå, Blåst! som kom 2016. 

Bildresultat för Eva-Marie Liffner bild
(Foto Daniel Pedersen)

Har du, min okände läsare av denna blogg, ännu inte läst något av Liffner är det den jag tycker du skall börja med. Du hittar hela min kommentar på min blogg, men jag skrev om den bl.a. så här: För Blåst! är ett högkvalitativt kraftprov där Liffner på ett klart, skimrande och också överlägset bländande språk ger oss en saga och en skröna och en i bästa mening övertygande berättelse. Vi får följa med på en resa över tid och rum, över både det vi kan förstå och det vi inte kan förstå, det vi kan veta eller bara ana – men också, tilltalande nog, över det helt obegripliga.Här saknas inget. I själva sin story, sin berättelse, blandar hon kända fakta om systrarna Brontë (Emily levde mellan 30 juli 1818 och 19 december 1848) och JRR Tolkien (som levde mellan 3 januari 1892 och 2 september 1973) med både möjliga och säkert också en del omöjliga sidohistorier och också med återkommande rena – och härliga – fantasyinslag. … Men själva berättelsen då, det man skulle kunna kalla romanens intrig, Ja, förenklat till in på av en sumpråtta avgnagt ben handlar den (får man nog säga) om huruvida ett möjligt men förstås hemligt och bortgömt (sic) bokmanus av Emily Brontë kommit i händerna på Tolkien och på vilket sätt detta i så fall påverkat språk och handling i hans stora epos Sagan om ringen (eller om man så vill Ringarnas herre). Ja, så skrev jag och mer därtill och gav förstås boken fem stars av fem i betyg. Något annat var inte möjligt.

Liffner har för sina romaner fått en hel del priser och också varit nominerad till Augustpriset två gånger och Nordiska Rådets litteraturpris en gång, dock inte – jag är fortfarande förvånad över detta – för Blåst! Nå. Nu har hon gett ut en ny bok – Vem kan segla.

Det yttre händelseförloppet är förhållandevis enkelt. Den berömde skeppsbyggaren och viceamiralen Fredrik Henrik af Chapman ligger som det verkar döende, eller i vart fall sjuk, i sin säng hemma i Karlskrona. I korta kapitel berättar han om sitt liv och leverne för i första hand en tjänsteflicka. (Föga anar han förstås att han för vår tid väl mest ska bli ihågkommen som namnet på ett vandrarhem i Stockholm. Bitter är historiens gång). Tiden verkar vara runt sekelskiftet 1800. En hel del är säkert sant i det han berättar, men mycket kanske inte efter vad det verkar och en hel del inte alls. För jag uppfattar berättelsen som i mycket en fantasi, en skröna med verkligheten som en bärande skugga. Tonen är oftast lätt – dock förstås inte när vi t.ex. får läsa om levande döda och bittra hemligheter -, språket som alltid hos Liffner utmärkt med bilder och uttryck som skapar ett stämningsläge som passar berättelsens olika delar som hand i handske. Inte minst när vi som läsare tycker oss höra tidens ålderdomliga svenska.

Men hur mycket är då sant, dvs. korrekt enligt af Chapmans levnadshistoria? Tja – jag vet inte, men vem bryr sig. Liffner har inte skrivit en biografi utan en roman som det är ett äventyr att läsa. Mycket i det litterära greppet påminner om det i Blåst! även om både handlaget och den rent litterära konstruktionen är något enklare, kanske mer lättläst men ändå, det vill jag verklige betona, nästan lika bra. Vem kan segla är kort sagt en bok som sätter läsarens fantasi i rörelse och om hur många böcker kan man säga det? Undrar jag.

För här läser vi om sådant som alltså kan vara sant – t.ex. hans kontakt eller kanske relation med Ulrika Eleonora – och sådant som inte kan vara det – t.ex. när han som ung tycker sig se Atlantis, när han möter döda soldater på De dödas ö Toteninsel eller som när den mystiske kvinnliga smeden skor om hans häst vid ett tillfälle. Allt, både det som kan vara sant och det som rimligen inte kan vara det och det som absolut inte är det, skrivet på ett sätt som gör att det verkar trovärdigt och inte bara en gammal mans fantasier på kanske dödsbädden. Det är väl bara tjänsteflickan som på unga personers vis ibland ställer sig lite undrande. Läsaren står dock hela tiden på den gamle af Chapmans sida. Åtminstone jag.

Vem kan segla

Som ett omkväde finns av och till i berättelsen inskjutet strofer från den gamla folkvisan Vem kan segla förutan vind. En visa som vi väl alla sjungit sönder som små ovetande barn och festskrålande vuxna. Men här fyller den med sin mollton en litterär funktion, vill jag påstå, utan att för den delen riktigt förstå det som tjänsteflickan påstår om den på boken sista rader. ”Så här är det ...”, säger Maja. ”Utan vind ror man. Utan åror seglar man, och då man väl seglar, på läns och med den goda bidevinden i ryggen, ordnar det sig alltid med vännen. Det har han ju själv märkt av här i livet, herr af Chapman, inte sant?” ”Jo, så är det nog”, säger jag. ”Alldeles säkert är det så.” Kanske det säger jag. Vem vet. Men ett vet jag och det är att jag ger Vem kan segla fyra stars av fem i betyg.

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin
Utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind.
Jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min
Utan att fälla tårar.

XXX
Och det var just så de svenska herrarna tänkte sig Blekinge: som en välskött täppa, en örtagård för de rara växter som vägrat gro villigt någon annanstans. Mullbärsträd, tobak och oranger. Det var bara blekefolket som var sturigt och opålitligt, där var kruxet. Under gråkoltarna bar de ännu danska kappor och det kan vara farligt. Trots det njöt jag av färden.