Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

söndag 20 oktober 2019

Augustpriset 2019 - gissningar över vilka böcker som kan komma att nomineras.


Jag är i år ambassadör för Augustpriset i kategorin årets svenska facklitteratur. Denna text, som är min gissning över vilka böcker som kan komma att nomineras, skrivs och läggs ut på min blogg och mitt Instagramkonto söndagen den 20 oktober. Måndagen den 21:e får jag och alla andra veta vilka böcker som nominerats. Men varför avhålla mig från att gissa – och därmed avslöja inte bara min totala okunnighet om vad som rör sig i huvudet på de personer som skall avgöra vilka böcker som kommer att nomineras utan också för allt folket visa upp att min överblick över årets utgivning inte är något att skryta över. Men vafan – värre saker har man väl varit med om. (Och jag gissar dessutom vilka böcker som kommer att nomineras i den skönlitterära klassen – den klass som brukar få blodet att koka hos alla läskunniga; många av oss kommer fortfarande ihåg Malin Ullgrens utbrott i DN över 2018 års nomineringar).


Bildresultat för strindberg bild

August. Han är förbannad - håller delvis med mig men saknar ... ja, gissa.

Den skönlitterära klassen.
Amanda Svensson – Ett system så magnifikt att det bländar.
Ulf Lundell – Vardagar 2.
Aase Berg – Haggan.
Johanna Frid – Nora eller Brinn Oslo brinn.
Ingrid Elam och Jerker Virdborg (red) – Svenska noveller från Almqvist till Stoor.
Eva-Marie Liffner – Vem kan segla.
Bubblare: Steve Sem-Sandberg – W.

Klassen för svensk facklitteratur.
Patrik Svensson – Ålevangeliet : berättelsen om världens mest gåtfulla fisk.
Lars Lönnroth – Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap.
Carina Burman – Bellman. Biografin.
Anna-Karin Palm – Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf.
Gunnar Broberg – Mannen som ordnade naturen : en biografi över Carl von Linné.
Ingrid Carlberg – Nobel : den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris.
Bubblare: Gunnar Bolin – Hovjuvelerarens barn : en berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer.

#augustpriset2019 


onsdag 16 oktober 2019

Håkan Nesser - Halvmördaren.


När jag härförleden såg mig av omständigheter utanför min kontroll föranledd att rensa bland mina bokhyllor såg jag häpnadsväckande nog att jag i det närmaste hade alla av Håkan Nesser utgivna böcker. Och fortfarande har. Men, kan jag väl avslöja, de kommer sannolikt inte att överleva den rensning nummer två – eller om det kommer att bli i nummer tre … - som antagligen ligger framför mig och detta i relativ närtid.

Bildresultat för håkan nesser bilder
Än så länge kvar i mitt bibliotek. (Bild Jo Voets). 

Många av er, mina okända läsare av denna blogg, vet väl antagligen hur det känns att stå med en bok i handen och sen avgöra dess öde – ska den stanna kvar i biblioteket eller ska den kastas i en kartong för vidarebefordran till t.ex. Läkarmissionen eller, i värsta fall, till Lövsta sopstation. Ja, det är ju frågan. Det som kastas orsakar fanimig fantomsmärtor. Om man är en känslig själ. Och det är väl snart sagt alla bokläsare?

Nu kan man ju inte påstå att Nesser tillhör våra stora författare, men väl gruppen habila och oftast läsvärda som man gott kan offra lite skattade pensionspengar på om man är på det humöret och vill ha ett par timmars god avkoppling genom att läsa en ofta välskriven och i bästa mening lättläst bok. Och en del av hans böcker – t.ex. Berättelse om herr Roos, Eugen Kallmans ögon, De vänsterhäntas förening och kanske några till kommer att överleva också en tredje gallring. Till den gruppen hör dock inte den jag nu läst – Halvmördaren. Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv, som den fullständig titeln lyder. Här har Nesser enligt min mening inte lyckats få ihop en trovärdig historia.

Nesser behärskar förstås det svensk språket väl – och detta också i denna bok - men har ju ibland en tendens att skriva lite väl småputtrigt och med lustifikationer och lite märkliga meningar staplade på varandra. Inget fel i det i och för sig men här tycker jag det blir för mycket av den varan. Och dök inte det höglitterära ordet luguber upp på ett par ställen? Jo, det gjorde ju det och tankarna fladdrade en sekund eller två över till en bra mycket bättre författare. Ja, ni vet ju vem. Och det var ju inte till Nessers fördel direkt.

Men värre ändå är att Nesser enligt min mening inte fått ihop ett trovärdigt slut på sin historia. Vi läser i Halvmördaren om vänskap, kärlek, hopp och nederlag, bitterhet, ond bråd död, hemligheter, tillfälligheter av olika slag och mer därtill – dvs. som det brukar vara i en ordinär deckare – men som läsare vill man ju att slutet, det viktiga slutet, skall bära trovärdighetens signum. Och det gör det enligt min mening inte i Halvmördaren. Sorry – för ansatsen är bra liksom stora delar av storyn och då är det lite trist att Nesser inte lyckats föra berättelsen i hamn på ett bra sätt. Mer säger jag inte – man vill ju inte anklagas för att spoila, som det väl heter på sk modern svenska.

Halvmördaren : krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv

Så mer än tre stars av fem kan jag för min del inte ge Halvmördaren. Men det är väl bra nog? Köp den gärna.

xxx
Det bor två hyresgäster i mitt huvud. De har bott där länge, de betalar ingen hyra och de flyttar aldrig ut. Deras namn är Skuld och Skam, de måste nämnas och nu är det gjort.

Hyresgästerna bor kvar.


tisdag 15 oktober 2019

Linda Boström Knausgård - Oktoberbarn.


Linda Boström Knausgård har nu gett ut fyra skönlitterära böcker och jag har läst dem alla utan att egentligen förstå varför jag gjort det. Jag har antagligen inte förmått uppskatta dem efter förtjänst. Åtminstone ett par av dem har vad jag förstår omfamnats av den litteraturläsande allmänheten och kritikerna och en av dem dessutom varit nominerad till ett Augustpris. 

Bildresultat för linda boström knausgård bild
(foto Jasmin Storch, Modernista)

Jag läste för ett par år sedan de tre första i ett svep och skev också en gemensam kommentar till dem som du hittar här, om du skulle vara intresserad: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2017/01/linda-bostrom-knausgard-grand-mal.html I en av kommentarerna skrev jag bl.a. följande: ”Jag läser henne med samma allvar och intresse som jag läser de flesta andra böcker jag nämner här i min blogg. Men det kuggar inte. Hennes stil, anspråk och inte minst berättelser berör mig inte. Vad sådant beror på är ju svårt att sätta fingret på. Och det är ju inte heller nödvändigt. Man kan väl helt enkelt nöja sig med att konstatera att vi litterärt rör oss i lite olika banor. Jag väjer inte för det anspråksfulla, för det språkligt lite knepiga, för det berättartekniskt svårforcerade, för det jag inte fullt ut förstår. Inte alls. Men jag vill ha en slags kvalitet. Jag vill att boken, som man säger, skall tala till mig. Och för min läsart, mitt sätt att läsa, lyckas inte Boström Knausgård med det. Men må boken och Boström Knausgård få många läsare.” Så skrev jag och så tyckte jag. Och ungefär så tycker jag också när jag nu läst hennes senaste bok Oktoberbarn.

Oktoberbarn är som jag förstår det en uttalat självbiografisk roman, eller – om det skulle kännas bättre för läsaren – en autofiktiv roman, dvs. en roman med självbiografiskt innehåll men med också rent fiktiva inslag. Vad som i så fall skulle vara det ena eller andra är ju för den vanlige läsaren inte lätt att veta. Men i boken beskrivs mycket av det som den någorlunda intresserade känner till om Boström Knausgårds liv och leverne, hennes psykiatriska sjukdomstillstånd, hennes författarskap, hennes skilsmässa, hennes barn (som dessutom nämns med namn) and so on. Den i stort sett enda som inte gör det är hennes fd man Karl Ove The Man Knausgård. Hon anklagar honom inte för något, tvärtom skulle jag vilja säga, men han omtalas genomgående med tilltalet du, som om boken är skriven primärt till och för honom, att hon vänder sig till honom, och att vi vanliga bokläsare och bokköpare därmed skulle vara mer eller mindre ointressanta för henne. Så tycks det mig. Uppfattad så – rätt eller fel – skrevs väl boken i så fall av henne mer som en del i en slags egenterapi av hennes psykiatriska sjukdomstillstånd och mindre som en genomtänkt litterär ansats och ansträngning. Vilket ju i och för inte betyder att den behöver vara ointressant att läsa.

Den som närmar sig litteraturvetenskapen som akademiskt ämne brukar som en liten förövning till detta stora och svårgreppade ämne ibland få till uppgift att försöka förstå vad författaren till en bok kan ha menat med bokens titel. Alltså, kamrater, varför kallar Boström Knausgård boken just Oktoberbarn och inte … ja, tänk ut något själv. Ett skäl kan kanske vara att hon faktiskt råkar vara född i oktober månad. Men ett annat och mer troligt kan vara att hon som barn fascinerades av det som inom den sovjetiska diktaturen kallades just oktoberbarn och som var en del av den organiserade kulten runt den gode och snälle farbror Lenin. Utan att begripa sig på eller ens egentlige intressera sig för kommunismen som ideologi kände sig den lilla Linda som ett utvalt barn bland andra utvalda och uppfattade det också som att de andra likaledes utvalda talade till henne - ”därför kallade de på mig överallt. Det var deras röster jag hörde när jag vaknade om morgnarna”. Hon gick också under ett antal år, till mammans förskräckelse, klädd i pionjärernas uniform. Kanske kan man här – utan att jag kan förklara varför eller hur – hitta en grundsten till det som kom att bli den vuxna kvinnans psykiatriska problem. (Se förresten på bokens omslag där den allvarliga flickan Linda tittar uppfordrade på oss iklädd sin uniform).

Oktoberbarnens medlemsemblem. 

Nå. Det om det. Men vad om boken? Boström Knausgård går i den igenom sitt liv från barndomen, över gymnasietiden, ungdomstiden och tiden som förälder och gift med The Man. Som en mörk skugga livet igenom och allt starkare och allt mörkare ju äldre hon blir vilar hennes sjukdom. Hon har en psykiatrisk diagnos, vilken vet jag inte, men den tar periodvis över hela hennes liv och tillvaro och gör också att hon under längre eller kortare tider ligger tvångsintagen för psykiatriskt vård. Boken inleds med ett starkt avsnitt om den tid då hon fick ECT-behandling, dvs. att elektriskt ström leds genom hjärnan. Detta med sk elchocker är en behandling som kan ge övergående minnesproblem och tillfälliga förvirringstillstånd och som tydligen bara används vid djupa och allvarliga depressionstillstånd. Att behandlingen åtminstone kortsiktigt påverkar henne negativt framgår klart. Men i det längre perspektivet – blir hon hjälpt då? Kanske – men, blir frågan man ändå måste ställa sig, vad är en människa utan eller med skadat minne? Men är hon i behov av vård? Otvetydigt. Får hon då rätt vård? Kanske, kanske inte. Hur ska man som läsare av boken kunna avgöra det? Men själv menar hon att ECT-behandlingen påverkar henne negativt och också försvårar hennes återgång till ett liv – ett liv med barnen, som författare, ett liv bortom ensamhet och sorg. Boström Knausgård är starkt kritisk till den psykiatriska vården – hon kallar genomgående den klinik hon ligger inne på för fabriken – men vad är hennes alternativ? Ja, det framgå ju inte.

Oktoberbarn

Oktoberbarn är enligt min mening den bästa av de nu fyra böcker jag läst av Boström Knausgård. Den är suggestiv och gripande. Det finns i beskrivningen av både hennes sjukdom och hur hon uppfattar att den påverkar också hennes barn en påtaglig känslighet och sensibilitet och med, skulle jag vilja säga, ibland närmast poetiska textavsnitt. Jag ger den tre stars av fem i betyg.

xxx
Varför plågar jag mig med minen från de åren? Vad är det som inte är uppgjort, förbi och sedan länge passerat? Jag menar, vilka sträckor har jag inte färdats sedan dess? Alla ungdomar gör våld på sig själva. Det är ingen barnlek att växa upp.

Depressionens tröga mörker, dess intet och dess vakna död, det är den som väntar på mig när jag sjunker ännu djupare. Dit där inga ord finns, inget samvete, bara den tröga sömnen morgon, middag och kväll som omsluter varje cell. Varje morgon när du vaknar och skräcken när du till slut inser med varje del av dig och varje tanke. Du är vaken.





tisdag 8 oktober 2019

Tove Ditlevsen - Gift.


Tove Ditlevsen är en i Danmark – och kanske också annorstädes – högt skattad författare, poet och journalist. Hon ingår också i Danmarks kulturkanon, som initierades av landets kulturminister 2004 och kunde presenteras två år senare. Att ta fram en officiell kultur- eller litteraturkanon har som bekant diskuterats av och till också här i Sverige, men idén har ju förkastats av olika skäl, inte minst p.g.a. problem med att väja verk och konstnärer av särskild betydelse och därmed den grundläggande frågan hur urvalet skulle ske och inte minst vem som skulle fatta det slutliga beslutet. Men Danmark har alltså en sådan officiell kanon, om än både diskuterad och ifrågasatt, och i den ingår Ditlevsen.

Bildresultat för tove ditlevsen bilder
Fru Ditlevsen (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Ditlevsen föddes 1917 och dog redan 1976, bara 58 år gammal. Hon levde att ganska så hårt liv med fyra äktenskap och påtagliga psykiska besvär redan från unga år. Särskilt hennes tredje äktenskap med en läkare blev katastrofalt för henne i och med att han var den som började förse henne med olika narkotiska preparat, vilket ledde till att hon ganska så snabbt blev narkotikaberoende. Med stöd av sin fjärde man lyckades hon bli drogfri. Men hon var psykiskt skör och också av och till inlagd på mentalsjukhus och detta inte minst beroende på återkommande problem med tvångstankar som hon försökte mildra eller dämpa med ett påtagligt alkoholintag. Hon gjorde också flera självmordsförsök innan hon slutligen dog genom suicid.

Av Ditlevsen hade jag inget läst förrän nu Gift och väl egentligen bara vagt lagt hennes omtalade bok Man har gjort ett barn illa till rätta långt ner i bokhjärnans innersta vrå för att eventuellt plocka upp den vid något tillfälle. Men där kommer den nog att få ligga kvar. Jag hade ganska så stora förhoppningar på Gift, men de föll i huvudsak på hälleberget. Jag tycker inte det är en särskilt bra bok. Enligt förlagstexten skriver Ditlevsen ”denna smärtsamma och ofta komiska roman på höjden av sin förmåga” vilket ju enligt min mening helt enkelt inte kan vara sant. Ditlevsens placering på Danmarks litteraturkanon måste beror på annat än litterära kvalitet hos Gift. Hon kan ju vara omtyckt och uppskattad av andra skäl, vilket ju förstås är helt OK och också skrivit andra böcker som kan motivera en placering där. Men enbart beroende på Gift – nej. För inte kan det bero på att hon i dåtiden var både vida läst och så smått skandalomsusad. Hoppas inte.

Boken börjar med en beskrivning av hennes första äktenskap och slutar med interiörer, kan man väl kalla det för, från det som kom att bli hennes sista. Däremellan lever hon sitt liv, föder sina barn, skriver flera av sina böcker, men allt det och mer därtill som tillsammans blir ett liv är i boken beskrivet med samma torra kamerala ton som man kan läsa i Bålsta orienteringsklubbs verksamhetsberättelse. Det saknas liv, det saknas hjärta, det saknas puls. I alla sammanhang utom ett.

Och det är det helvete som hon drabbas av när hennes tredje man skriver ut olika sorters narkotika till henne. Han är ju medveten om att det är helt fel och helt förkastligt och att Ditlevsen som alla andra narkotikaberoende efterhand lurar honom och ljuger. Och ändå fortsätter han. Han är – om än sjuk också han - en skam för sin kår. Men tiden från den första sprutan han ger henne till när hennes räddning efter en i tiden utdragen process äntligen kommer är fasansfull att läsa och måste vara ett rent och skärt helvete att ha genomlidit. Här har hennes berättelse nerv och intensitet.

Men annars saknas i boken mycket. Eller rent av det mesta. Inget om hennes författarskap, inget om hennes drivkrafter, inget om det samhälle hon lever och verkar i, inget om den tyska ockupationen, inget om fredsslutet, inget om hennes egen och männens familjer, inget om hennes barn, inget om … ja, så kunde jag fortsätt. Men alltså en fasansfull beskrivning av ett narkotikaberoende. Och också, det måste medges, en stark kärlek till och nästan beroende av själva skrivandet, författandet.

Nå. Men vad är då detta för en bok – är det en roman eller självbiografi. Förlaget menar ju tydligen själv att Gift är en roman, men det är ju uppenbart att boken har klara självbiografiska inslag eller snarare ett tydligt självbiografiskt tema. Allt som händer bokens huvudfigur Tove har, så vitt jag vet, också i verkligheten hänt författaren Tove Ditlevsen. Varför döljer hon sig då bakom benämningen roman? Ja säg det. Den enda förklaringen kan ju vara att allt som står i den inte är självbiografiskt sant. Men vad då? Här lämnar oss författaren i sticket.

Gift

Man brukar ju ibland inom litteraturvetenskapen prata om en boks efterglöd och väl då mena att boken efter läsningen kan växa i minnet, eller mogna om man så vill. Så kommer sannolikt inte att hända för mig med Gift, utom förstås hennes beskrivning av narkotikaberoendet och dess helvete. Men bokens rent litterära ambitioner och Ditlevsens stil lämna mig i huvudsak likgiltig. Det kan möjligen vara så att jag av Gift hoppats på något annat än vad Ditlevsen velat ge oss med boken, så mer än tre stars av fem kan denna bok med det tvetydiga namnet Gift ändå inte få. Men läs den för all del gärna. Många – både läsare, recensenter och litteraturvetare – skattar den ju högt, vet jag. Somliga kallar den ju tom för modern klassiker.

xxx
På kvällarna när vi ligger omslingrade, berättar han för mig om sin barndom, som liknar alla andra mäns. Det är alltid något om en trädgård och några fruktträd och en slangbella, och en kusin eller en tjejkompis som de ligger tillsammans med på ett höloft, men så kommer det en mamma eller en moster och förstör alltihop. Det är en väldigt tråkig historia när man har hört den några gånger, men de är djupt gripna när de berättar den, och när det kommer till kritan spelar det inte så stor roll vad man säger till varandra så länge man har det bra tillsammans.








onsdag 25 september 2019

Caterina Pascual Söderbaum - Sonetten om andningen.


Skulle ett författarskap som bara omfattar två utgivna böcker kunna ingå en svensk litterär kanon, om vi nu hade haft någon. Ja, i vart fall om vi talar om Caterina Pascual Söderbaum. Hon föddes 1962 i Katalonien med svensk mamma och spansk pappa och dog redan 2015 och gav bara gav ut två böcker – Sonetten om andningen 2001 och Den skeva platsen 2016, dvs. postumt. För novellsamlingen Sonetten om andningen, som nu som en ren och skär kulturgärning getts ut i en nyutgåva av Bonniers och som jag kort skriver om här, fick hon Sveriges Författarförbunds välrenommerade sk katapultpris och för Den skeva platsen postumt Sveriges Radios romanpris. Förutom sitt författarskap var hon också verksam som litteraturvetare, tolk och översättare. Som översättare var hon mest intresserad av att till spanska och katalanska översätta både svenska och engelska författare, t.ex. för vår del Selma Lagerlöf, Kjell Westö, Peter Englund och inte minst Steve Sem-Sandberg. Vill du veta vad jag skrev om Den skeva platsen kan du göra det här: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2017/02/caterina-pascual-soderbaum-den-skeva.html

Bildresultat för caterina pascual söderbaum bild
Pascual Söderbaum. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men vad om Sonetten om andningen? Novellsamling skrev jag – bättre skulle nog vara att säga att denna till omfånget tunna bok snarare består av fyra olika sparsmakade berättelser som tillsammans bildar en slags helhet. Men en helhet som i sin gåtfullhet inte utan vidare låter sig genomskådas och inte heller lätt kan ges en samlad beskrivning. Mer än kanske att de i någon mening måste anses handla om livet och döden och kanske kärleken och, vill jag har sagt, både till sina delar och till sin helhet är litterärt högtstående. Vi läser en författare som tycks vara noggrann i sitt uppsåt, i sitt sätt att närma sig läsaren, och som därför måste få samma noggrannhet tillbaka av oss. De fyra berättelserna verkar vara sammanbundna, eller kanske skall man säga sammanknutna, av återkommande detaljer och sitt tema och kräver just den långsamma läsning som alla goda böcker förutsätter för att kunna ses. Det är som att de då andas tillsammans med oss.

Sonetten om andningen

Har jag nu med denna kryptiska text skrämt bort dig, min okände läsare av denna blogg, från att närma dig Pascual Söderbaums böcker? Men det kan förhoppningsvis inte vara möjligt när du nu får veta att jag ger Sonetten om andningen fem stars av fem i betyg. Precis som jag gav Den skeva platsen. De finns båda i bokhandeln och på ett bibliotek om du nu har turen att bo någonstans där sådana fortfarande finns. Bor du i Stockholm är det säkrast att du skyndar dig innan kulturborgarrådet Jonas Naddebo av besparingsskäl lagt ner dem. Annars finns ju som alltid våra antikvariat.

onsdag 18 september 2019

Katarina Frostenson - K.


Jag har till denna stund läst tre böcker som i någon mening berör Svenska Akademin och vad som skett inom och utom den under de senaste åren. En av dessa kan lämnas därhän av kvalitetsskäl, nämligen den av två journalister skrivna Svenska Akademien – makten, kvinnorna och pengarna (men läs gärna här om du vill: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/christian-catoneris-och-knut-kainz.html). En handlar väl mer perifert om Akademien, men är mycket läsvärd ändå och jag tänker då på Horace Engdahls De obekymrade (som jag skrivit om här http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/08/horace-engdahl-de-obekymrade.html). Och nu alltså den som denna text skall handla om: Katarina Frostensons bok med den korthuggna titeln K.

Bildresultat för katarina frostenson bild
Frostenson (Bild DN - hittar ingen uppgift om fotograf).

Vem Frostenson är behöver väl inte närmare beskrivas. Men jag gör det ändå. Poet, förstås, med en omfattande utgivning sedan debuten 1978 men också dramatiker, översättare och librettist. Många strängar på den högkvalitativa lyran således. Prisbehängd är hon också. Gift sedan länge med den sk kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Och så detta med Svenska Akademien. Invald redan 1992, men då hon sedan våren 2018 förklarat att hon inte längre ville/kunde vara verksam där blev hon, illa trängd mellan olika sköldar, beviljad utträde i januari 2019. Skälet är ju välbekant för de flesta och är en utlöpa av händelseutvecklingen kring hennes man och vad han troligen har gjort i och med sin koppling till Akademien (möjligen läckt Nobelpristagares namn till utomstående och därtill varit allmänt gränslös) och hans olika förmenta och reella kvinnoaffärer (han blev ju senare dömd för våldtäkt i två fall) men också vad som skett inom den av en del uppskattade kulturföreningen Forum (där jag själv by the way varit en gång utan att bli så värst imponerad av vare sig lokalen eller programmet den kvällen, måste jag säga). Frostenson var formellt delansvarig för verksamheten där. När så allt efterhand lades samman blev det till slut för mycket för såväl henne som Akademien och, enligt uppgift, också dess höge beskyddaren konungen.

Nå. Om vi nu skall gå över till boken. Först som sist: hur vill Frostenson själv att den ska läsas eller uppfattas? En vägledning kan vi kanske få av texten på baksidan av boken. Där skriver förlaget Polaris, som är samma förlag som gett ut de två journalisternas bok: ”K är en berättelse från en tid i landsflykt undan förföljelse och förtal, i november 2017 till maj 2018. Utifrån händelser under färdens gång reflekterar ”K” med olika resekamrater kring en kabal, kring kollektiv, kriser, kamp och stor kärlek”. Så vill man marknadsföra boken. Men hur väl stämmer det?

Frostenson själv återkommer i boken till fler tänkta saker och ting som alluderar till bokstaven K – t.ex. Katarina, kaos, katharsis, känslor, konst, kultur och mer därtill. Men själv undrar jag om hon inte i första hand tänkte på Josef K, ni vet personen i Kafkas Processen. Han som utan att veta varför blir ställd inför domstol för att till slut möta döden. Detta alltså att utan få veta vad han anklagas för och utan att försvara sig. Just att inte försvara sig mot orättfärdiga anklagelser upplever Frostenson, som jag uppfattar det, viktigt och centralt också för henne. Jag tror därför faktiskt att Frostenson i någon mening identifierar sig med Josef K och andra som befunnit sig i en motsvarande situation att bli anklagad och kanske fälld för något utan grund och därtill utan att (kunna eller vilja) försvara sig. Detta menar hon i vart fall själv stämmer på hennes upplevda situation. Hon nämner i boken ett par andra kulturpersonligheter som råkat ut för något liknande. Hennes anspråk är inte små, således. 

Samma sak när hon identifierar sig med andra stora personligheter och intellektuella som tvingats i långvarig landsflykt, som hon menar att också hon och hennes man blev under den tid på ett par månader boken beskriver. Hon nämner bl.a. Strindberg, Almqvist och Bergman. Vad säger det om Frostensons personlighet? Kanske att hon lider av en viss hybris, skulle jag föreställa mig. Eller åtminstone att hon försöker skriva in sig i andra konstnärers öde. Själv menar hon förstås att både hon och hennes man, och detta återkommer hon till upprepade gånger, oförskyllt och utan grund blivit utsatta för groteska överdrifter, lögner och förtal. Vilket dessutom lett till att deras gemensamma livsverk Forum måst upphöra. Detta är ju den subjektiva sanningen. Men vad är den objektiva?

Ja, jag vet ju inte. Men boken är i vart fall ett rasande försvarstal för sin och hennes mans sak, men i långa stycken inlindat i och dolt inom en slags intellektuell dimbildning. Frostenson låter oss läsare boken igenom försöka vandra tillsammans med henne i främst den europeiska intellektuella elitens fotspår - själv trampar jag hela tiden snett måste jag säga - när hon relativt omfattande och ingående skriver om och beskriver vad hon genom åren gjort och tänkt och skrivit, främst då utanför Akademien, men nästan inget vad hon tyckt och tänkt och gjort inom den. Hon vill också få oss att tro att hon är och var den väna flickan som hellre tittade ner i bordet än gick i konflikt. Och detta inte minst när allt till slut skärpte till sig och allt ställdes på sin spets. Stämmer det? Ja, inte vet jag. Det verkar dock menar jag mindre troligt. Jag vet ju att andra med insyn i vad som skedde tycker annorlunda.

Och varför, det måste man som läsare på allvar fråga sig, hånar hon återkommande personer som agerat inom och utanför Akademien. Att Sara Danius, som inte nämns med namn i boken utan bara med mer eller mindre märkliga omskrivningar, och andra inom Akademien klarar detta är väl troligt. Men varför hon så tydligt, kraftfullt och återkommande ifrågasätter kvinnorna i Matilda Gustafssons artikel i DN, de beskrivs t.ex. som avundsamma megäror (slå upp i SAOL om du behöver …), känns inte bara helt fel utan också märkligt främmande för att komma från en i andra sammanhang intellektuell och resonerande person.

Det finns i boken bara bitterhet, ingen självrannsakan, ingen eftertanke, ingen beskrivning av att också hon – och inte bara de andra som varit delaktiga i vad som hänt – kunde agerat annorlunda. Ibland blir man bara förskräckt. Som när hon efter att ha beskrivet ett tacktal hon höll i samband med att hon tilldelades Tegnérpriset och då tydligen reflekterat kring bokstaven S och närvaron av just den bokstaven i Tegnérs verk, går till ett (förnyat) märkligt angrepp mot Akademien. Hon skriver då bl.a. ”Nu står S för skräckvälde, för Sveden (sic). Stortorget. Svenska Akademien, Ständiga Sekreteraren. De förkortas SA, SS. SD”. Varför, blir frågan, måste hon oupphörligt och frekvent skända dem hon upplever som sina fiender? ”Vilken fest för gamarna på det svenska kalhygget”.

Kärleken till sin man beskriver Frostenson på ett helt annat sätt och som både mångårig och djup. Denna beskrivning förtjänar all respekt. Den skiljer sig av naturliga skäl från den som vi fått oss till livs genom spekulationer i framförallt pressen. Den är subjektivt helt trovärdig. Men hon är inte aningslös eller utan vetskap om andra sidor av honom och hans liv - ”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på någon människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig”. Så kan bara en kvinna skriva som på djupet älskar sin man med de fel och brister hon känner och vet att han har. Det finns en slags hudlöshet och närhet dem emellan och också en trofasthet som känns genuin och ärligt beskriven. Jag vet att du ”inte alltid varit helt sedesam”, jag har hört att du offentligt anklagas för ”oönskad intimitet” gentemot andra kvinnor, men även om detta nu skulle vara sant, så har vi så mycket annat gemensamt. Jag älskar dig ändå. Så måste hon tänka. Och i hennes beskrivning låter det trovärdigt. Men det är en beskrivning av deras kärlek och av deras förhållande. Inte av mitt eller kanske ditt, min okände läsare av denna blogg. Men vem av oss är satta att döma eller ifrågasätta?

Den som köper boken i hopp om att få läsa en mer sammanhållen beskrivning av händelseförloppet inom Akademien det bistra året 2018 kommer att bli besviken. Frostenson har inte haft den ambition och framställningen blir därför i det avseendet rapsodisk och med ibland grälla övertoner. I stället uppfattar jag boken som en ren överlevnadsbok – hon måste ha känt sig på djupet förorättad och kränkt av vad som skedde och på vilket sätt det diskuterades inom och utom Akademien. Jag tror hon primärt skrev det som senare kom att bli boken K helt enkelt för att mest för sig själv ställa samman olika skeenden och händelser inte bara det senaste året utan också åren eller decennierna dessförinnan och för att därigenom kunna se och förstå sammanhang, se vad som är och var viktigt. Tror jag. Då kan det kanske också bli obegripliga övertoner i beskrivningen av en del händelser och personer som nu när boken finns i läsarens hand förvånar mig och säkert fler, men som uppenbarligen var nödvändiga för henne att sätta på pränt. Skiten måste helt enkelt ut, tänker jag, utan att för den delen acceptera hennes skrivsätt och omdömen. Här har förlaget ett stort ansvar som jag faktiskt är tveksam till om man tagit på ett korrekt sätt. Hon skriver också om vilken betydelsefull roll vissa personer haft och fortfarande har för henne och hennes man och hur vännerna tog emot dem i den kris de hamnade i. Det är trösterikt att läsa. Långt ifrån alla av dessa personer är namngivna, men de finns. De fanns då, de finns i hennes liv nu och säkert för framtiden. Det är till dessa vänner ”som räddade våra liv – ni vet vilka ni är” hon tillägnar boken. Bland dem finns ”H. Riddaren”.

K

Detta är en bok som jag inte gärna vill betygsätta. Läs den om du så vill. Men jag vill ändå ha sagt att boken – och därmed Frostenson - skulle mått bra av att ha haft en ansvarsfull förläggare eller redaktör, eller kanske tom ett annat förlag, nu när Frostenson själv, som jag ser det, i viktiga avseenden fallerar. Man kan faktiskt inte skriva vad som helst ens om dem man uppfattar som sina fiender.

(Just den dag jag lägger ut detta på min blogg läser jag i DN – som Frostenson sannerligen inte har några goda ord om i sin bok – att Skatteverket efter prövning av Forums räkenskaper beslutat att Arnault i skatter och avgifter skall betala 64 000 kronor och Frostenson 5 700 kronor. Skälet är att man försökt göra avdrag för sådant som inte primärt haft med kulturscenens verksamhet att göra. Samtidigt ska vi ju komma i håg att Ekobrottsmyndighetens förundersökning lagts ner med motiveringen att en eventuellt fällande dom inte inneburit någon ytterligare straffpåföljd på det straff Arnault redan dömts för. Vem tror att sista ordet är sagt i denna fråga?)

xxx
Att försöka skriva akademiskt var som att befinna sig i en ständig skuld, att inte vara tillräckligt noggrann; att oavbrutet riskera att missa något, att fela. Att fåfängt tampas med ”notapparater”. Att skriva poesi kräver tålamod och exakthet men här är friheten lika stor som mödan; den friheten är i det närmaste ändlös.













onsdag 11 september 2019

Amanda Svensson - Ett system så magnifikt att det bländar.


Amanda Svensson har – måste man väl säga – varit nära centrum av det litterära Sverige sedan i början av 2000-talet från när hon som 17-åring var med i finalen av Lilla Augustpriset. Nu är ju det ”litterära Sverige” inte så särdeles stort så det är ju ingen direkt trängsel där, men ändå. Jag har för min egen del följt henne allt sedan den egentliga debuten 2008 med Hey Dolly över Välkommen till den här världen och Allt det där jag sa till dig var sant fram till hennes nu aktuella bok Ett system så underbart att det bländar och hela tiden undrat när hennes mer publika genombrott ska komma. Kanske nu med Ett system så underbart att det bländar. I så fall inte en dag för tidigt.

Bildresultat för amanda svensson bild
Amanda Svensson (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Det är en komplex bok med till synes många irrgångar och många sidospår – precis som det ska vara i en en god och läsvärd bok. Det finns i den, som i allas vårt eget levandes liv, saker och händelser som kan förefalla obegripliga eller svårbegripliga. Och precis som det kan vara svårt att omedelbart se sammanhangen i det som är vår egen pågående vardag, så kan det också vara svårt att omedelbart se varje händelse som händer bokens personkrets som meningsfull. Men som vi alla, om vi bara stannar en stund och lyfter blicken från vardagen, plötsligt ser vad alla andra redan sett och förstått när det gäller oss själva, precis så är det för läsaren av romanen. Men bara om vi har en höjd beredskap för det som kan vara betydelsebärande i det som vi initialt uppfattar som dunkelt, förvirrande eller kanske meningslöst. Som det ska vara i ett ambitiöst romanbygge.

Men så här är det. I den lilla staden Lund föder 1989 en mamma, tillika präst i Allhelgonaförsamlingen, trillingar, vilket ju i sig är en remarkabel händelse. Barnen kommer att döpas till Sebastian, Clara och Matilda. I samma stund och på samma sjukhus föder en annan mamma en dotter som kommer att heta Violetta. Dessa fyra blir navet i romanen. Dessa fyra och också alla de möter och allt de gör senare i livet. Men hur var det nu – kommer efterhand att bli en essentiell fråga för inte minst de fyra barnen men nog även för trillingarnas mamma och kanske deras frånvarande pappa – blev inte en av trillingarna under den kaotiska förlossningen utbytt mot en annan, utbytt mot Violetta? Jo, säger jag redan nu, så var det nog. Men vem blir då frågan.

Långt senare i livet – och då är barnen vuxna - när det genom trillingmammans tvetydiga hummande om saken blev relativt klart för trillingarna att en av dem sannolikt inte är syskon med de två övriga blir det av begripliga skäl viktigt för var och en av dem att försöka förstå – och acceptera – vem av dem det kan vara. Efter sitt hummande och mumlande förblir mamman tyst om saken. Alla tre tror att man är den utbytta, men efterhand som romanen löper på i sina dunkla och intressanta spår blir nog Sebastian den som mest och tydligast tror att det är han och detta inte minst av det skälet att han redan som ung kommit att träffa flickan med namnet Violetta, förälskat sig i henne och inte tyckt annat än att det är lite originellt att de råkar vara födda samma dag och samma år och på samma sjukhus. Efterhand blir Violetta sjuk i anorexia och tar också livet av sig och tillvaro mörknar för inte bara Sebastian utan också hans två syskon. Och för romanen.

Bildresultat för francesca woodman
Foto av Francesca Woodman, som spelar en viktig roll i romanen. 

Exakt vad som Svensson låter hända de tre levande syskonen överlåter jag till romanläsaren att själv ta reda på eller - kanske snarare – försöka lista ut. Men det som sker i romanen är obrutet intressant – men invecklat, troligt, inte troligt och med ett mångförgrenat händelseförlopp men alltså hela tiden läsvärt. Givet att du inte bara har ditt eget läsminne påkopplat hela tiden – i annat fall kommer du antagligen att gå vilse i romanens intrig, och vem vill det – utan också tycker att Svenssons magnifika skrivsätt med blandning av poetiska inslag, burleskerier, hemskheter, svårtydda händelseförlopp och kanske galenskap kan vara något för dig. Liksom att man kan acceptera att snart sagt alla romanfigurerna, förutom de redan nämnda, tycks ha en eller annan koppling till varandra. Tror jag. Men – om du, min okände läsare av denne blogg, ett ögonblick skulle vara orolig, så kan jag väl avslöja att romanen slutar lyckligt, om än överraskande. Lyckligt åtminstone för de flesta, men kanske inte fullt ut för den moraliska apan Bernarda. (Mer säger jag inte om henne).

Och frågan kvarstår förstås om Sebastians chef på det märkliga institut i London där de båda arbetar lyckats i det uppdrag han säger sig fått av Her Majesty the Queen, nämligen att ”lösa hela skiten” - dvs. ”Meningen med den mänskliga existensen, om själens existens, universums eventuella slutpunkt, om människan är född ond eller god, allt det där”. Jag låter svaret vara öppet.

Ett system så magnifikt att det bländar

Men en sak vet jag – Ett system så magnifikt att det bländar kan bara bara få fem stars av fem i betyg. Andra ger den säkert en av fem. Men vad vet om den saken – när jag inte ens är riktigt säker på vad som händer i romanen.

PS.
Jag ser i detta nu - en tid efter att jag skrivit min kommentar - att Amanda Svensson tilldelats P O Enquists pris med följande motivering: "I sin nya roman skildrar Amanda Svensson med humor och allvar hur det finns system för galenskapen och galenskap i systemen. Det är ett vindlande verk som etablerar henne bland de stora berättarna med de egna rösterna". Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

xxx
Det hade, som i varje ung Lundagosses liv, naturligtvis funnits en tid då Sebastian drömt om att bli läkare – en dröm som han under sina tidiga tonår närt och vårdat med samma blinda desperation med vilken man vattnar en planta vars rotsystem redan förtorkat. Inte förrän ha såg ett avsnitt av den i slutet av 00-talet våldsamt populära teveserien Grey´s anatomy insåg han att läkaryrket, så som det kommit att utvecklas under 1900-talet, lika mycket var en själavårdande syssla som en diagnostisk. Sebastian ville inte vårda själar på arbetstid, så mycket visste han redan som sjuttonåring – han hade nog av det i sitt privatliv, med en syster som hade klippkort på barn- och ungdomspsyk, en annan som var rädd för sin egen skugga och en flickvän som envisades med att bara äta på udda datum. Han ville inte trösta oroliga anhöriga, eftersom han själv var en orolig anhörig i behov av tröst.