Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

söndag 1 juli 2018

Fernando Pessoa - Orons bok.


Fernando António Nogueria Pessoa var en portugisisk författare som levde mellan 1885 och 1935. Död sedan länge således. Men märkligt nog tycks hans litterära verk – som mestadels publicerades postumt – i dessa dagar åter sippra ut från gravkammaren. Hans böcker ges alltså nu ut (igen) och han uppmärksammas också av flera av tidens litterära giganter, som t.ex. Nobelpristagaren och landsmannen José Saramago. Märkligt nog. För själv tycker jag att det lilla jag precis läst av honom inte är riktigt bra. Men det säger nog mer om mig än om Pessoa är jag rädd.

Staty av Pessoa i hemstaden Lissabon. 

Nå. Jag har nu läst Orons bok, som – läser jag mig till - allmänt betraktas som Pessoas främsta verk. Om det nu var han som skrev boken. Själv skapade han sig nämligen ett antal fiktiva författargestalter – som han kallade heteronymer – som på något märkligt sätt trädde in i hans ställe när han skrev sina verk. Den fiktiva person som han menade skrev Orons bok hette Bernardo Soares. Nu vet vi det. Men att det vilar något av ett patologiskt drag över skapandet av dessa heteronymer får man nog konstatera. En av Pessoas mer berömda och uppmärksammade heteronymer är väl annars Ricardo Reis, som har en viktig och avgörande roll i José Saramagos bok Året då Ricardo Reis dog. Den har jag läst och tyckt mycket om och då hade jag ändå ingen aning om bokens koppling till Pessoa. Och det var väl lika bra det, tänker jag.

Men vad om Orons bok då. Ja, den består av korta minnesfragment som det verkar. Vi läser inte en bok som är som en sammanhållen, samlad helhet. Men summan av dessa korta 420 fragment blir, märkligt nog kan man tycka, ändå sällsamt tilltalande. Trots då att dessa – törs man kalla dem brottstycken – till delar är obegripliga eller i vart fall svårbegripliga, till delar lysande och tilltalande och till delar groteska. Men också – varför dölja det – till delar också banala och ointressanta. Och ibland gymnasiala. Kort sagt: totalt sett förbryllande och fulla av små och stora tankar om ditten och datten. Och, måste jag ändå för min del konstatera, utan samlad mening och avsikt.

Orons bok

Varför har då denne Pessoa fått ett sådant retroaktivt renommé? Ja, jag undrar. Men jag får väl som vanligt nöja mig med att konstatera att jag inte förstår allt. Långt ifrån allt. Men min inre semesterfirare undrar varför jag inte – i likhet med mr Reinfeldt, om nu någon längre kommer ihåg honom – i stället läser en sommardeckare. Men Orons bok ger jag i vart fall tre stars av fem i betyg. Varför vet jag inte riktigt.

xxx
I de stunder då landskapet är en gloria av liv och drömmen bara är en dröm har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna sällsamma bok med portar som står öppna mot slutet av en allé som leder till ett öde hus. --- Och jag erbjuder dig denna bok för att jag vet att den är vacker och värdelös. Den lär inte ut någonting, den ingjuter ingen tro, den väcker inga känslor. Den är en bäck som rinner mot en avgrund av aska som sprids för vinden, och den varken befruktar eller skadar. Jag har lagt ner hela min själv i att skriva den, men när jag skrev den tänkte jag inte på boken, utan bara på mig som är sorgsen och på dig som inte är någon. Och jag tycker om den här boken därför att den är absurd; jag vill ge bort den därför att den är värdelös, och jag vill ge den till dig därför att det är meningslöst att ge den till dig.








onsdag 27 juni 2018

Ian McEwan - På Chesil Beach.


Boken heter På Chesil Beach. Den borde noga räknat nog heta Livet, den riktiga berättelsen, börjar inte för kärleksparet. För det skulle stämma ganska så bra för vad som sker med bokens två huvudpersoner Edward och Florence. Men författaren heter i vart fall Ian McEwan.

Bildresultat för ian mcewan bilder

I denna till omfånget tunna bok möter vi som läsare alltså det osannolika paret Edward och Florence när de som nygifta ensamma sitter och äter sin bröllopsmiddag på ett engelskt värdshus. Besticken slamrar. I rummet bredvid det där de sitter kan de, om de hade tordats, se bröllopssängen. De tänker båda på det som strax skall komma – bröllopsnatten, dvs. när de för första gången skall se varandra nakna och ha sitt första samlag någonsin. Edward tänker på den med nervositet och glädje; Florence med nervositet och fasa. Kan det gå bra för detta par, undrar jag som läsare redan på bokens första sida. Nej, det kan det ju inte kan jag berätta för dig, min okände läsare av denna blogg. Det kan ju inte det. Inte med de förutsättningar som format deras liv fram till att de sitter där de sitter. Och inte med det främlingskap för tiden som de båda – och deras familjer – har.

Det borde ju gå bra, eller i vart fall lika bra – eller för den delen lika dåligt – som för de flesta andra. Tiden är engelskt 60-tal, de är båda intelligenta, välutbildade och tycka ha sin framtid utstakad. De är visserligen oskulder båda två, men hur kan de vara så oskuldsfulla och sexuellt omedvetna att det första samlagsförsöket skulle sluta så katastrofalt som det gör. Ja, det är frågan. För innan hon ens blivit penetrerad flyr Florence i fasa ut från rummet, ut från värdshuset och ut på Chesil Beach. Och bort från hennes och Edwards gemensamma liv.

Hur kunde nu detta vara möjligt. I olika bakgrundsbeskrivningar av parets tidigare liv försöker McEwan göra det trovärdigt. Han lyckas väl så där, tycker jag. Men hans språk och sätt att närma sig denna fråga är mycket bra boken igenom och det gör att han nästan lyckas övertyga er cyniske Bokhållare om att det som sker egentligen var oundvikligt. Nästan lyckas han.

Efter den katastrofala natten blir det förstås skilsmässa och deras respektive liv fortsätter på olika håll. Florences ganska framgångsrikt. Edwards mindre framgångsrikt. Edward tycks glömma eller förtränga Florence. Florence tycks hysa en fåfäng förhoppning om en slags återförening. Men förgäves förstås.

Säger då boken något om vår tid. Kanske att man till slut väl bara kan konstatera att Edwards och Florences första möte var lika slumpartat som de flesta andra kärleksmöten i denna grymma värld – så beroende av hundra disparata och betydelselösa händelser och val. Så man får vara tacksam och glad över att man själv till slut hittat en vinstlott i detta ödesdigra kärlekslotteri som vi alla deltar i.

PÃ¥ Chesil Beach

Men boken På Chesil Beach då? Ja, nog har den gode Ian McEwan gjort ännu lite bättre från sig i andra böcker – t.ex. i Amsterdam och Kärlekens raseri och kanske också i Cementträdgården – men fyra stars av fem måste han allt få för På Chesil Beach, kanske inte så mycket för den grundläggande trovärdigheten i själva storyn men väl för hans språkbehandling. Så då återstår väl egentligen bara en fråga: ska jag, er Bokhållare, se filmen med samma namn som boken och som nyligen gått upp här? Naturligtvis inte.

xxx
Hon stod inte ut med att göra Edward besviken. Om alla gäster och och nära anhöriga i bröllopsföljet på något vis varit osynligt hopträngda i rummet för att se på – för att se på! - skulle samtliga dessa vålnader ta parti för Edward och dessa hans tvingade, rimliga begär. De skulle ta för givet att det var något fel på henne, och de skulle ha rätt.







onsdag 13 juni 2018

Ulf Lundell - Vardagar.


Det är inte utan att jag kommer att tänka på Näcken av den gamle Erik Johan Stagnelius när jag läser den nyligen utkomna Vardagar av Ulf Lundell.

Bildresultat för ulf lundell bilder
Lundell. Eller näcken?

Du – min okände läsare av denna blogg - vet ju att när den bladbekrönte Näcken i all stillhet sitter och sakta rör gigan i silverbäcken och väl mår så bra han kan hoppas på, så kommer det en liten snorvalp som på ungdomars vis – ni vet de som kan och vet det mesta – stjälper allt över ändå:

Arma gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva.
Skall Guds barn dock aldrig blifva!

Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig necken
Spelar mer i silfverbäcken.

Fullt så illa går det väl inte för vår Uffe. Men i denna över 600-sidiga roman kan man inte påstå att han sjunger livets lov, direkt. Tvärtom, skulle jag vilja säga. Han sjunger däremot arbetets och kampens lov. Lundell är nu runt 70 år – och vem är inte det? - och känner av de fysiska krämpor och tillkortakommande som vi i den åldern drabbas av. Han känner sig vilse i tiden, i samtiden. Han känner påtagligt att andra tagit över med ett annat språk, med andra tankar och andra erfarenheter. Livet är motigt. Hans gård på Österlen mår kanske inte sådär toppen. Ej heller hans bilar. Och icke heller han själv, vill jag ha sagt. Det mesta djävlas rent ut sagt.

För att inte tala om hans senaste betydligt yngre kvinna som han nu skiljer sig från. Han vill få oss att tro att det ska gå smärtfritt och att de yrkesmässigt ska kunna fortsätta dela en slags gemensam tillvaro. Visst visst säger jag, som varit med om något liknande. Hoppas du, min vän, men bered dig på att också det går åt helvete. Och lika bra det, skulle jag vilja säga. Släpp skiten, släpp fåfänga förhoppningar, släpp barlasten. Först då blir du fri. Och det vet du för fan själv erfarenhetsmässigt, skulle jag vilja ropa till dig. Men till vilken nytta? När det gäller ämnet kärlek – särskilt den som brister – är vi väl alla lika unga och dumma som vi en gång var. Alla bittra erfarenheter tycks vara glömda och som bortblåsta ur sinnet och minnet. Om än kanske inte ur plånboken. Och inte lyssnar vi heller på aldrig så välmenande råd. Har väl aldrig gjort, för den delen.

Men han kämpar alltså på. Han sjunger alltså fortfarande arbetets och kampens lov. Men det känns motigt, han tappar bort sina glasögon, det går långsamt, blir det ens bra, är det mödan värt. Han skriver nya texter – men blir de bra? Undrar han inte bara en gång utan oupphörligt. (Ja, kan jag svara honom – de blir bra. Jag har lyssnat på dem).

Men han läser och tänker, tänker och läser. Och har inte heller glömt sina ungdoms ideal vad gäller politiken och livet. Det känns lite spännande att 70-åringen med gillande citerar marxisten, sociologen och professorn Göran Therborn, den gamle radikale kämpen som jag själv stötte på i Lund på den tiden då det mesta begav sig. Skulle inte Lundell kunna hitta en ny uppgift här – samla på sig sina livserfarenheter, sina läsefrukter och kommentera vad som sker i den dagsaktuella politiken och det dagsaktuella bruset i övrigt, undrar jag. Många skulle tycka det var nog så viktigt. Viktigare och angelägnare än att lyssna på gamlingen om han återigen skulle stå på scen, som han tydligen tänker sig. Han kan ju både läsa, tänka och skriva. (Visst är det patetiskt att en äldre gentleman har synpunkter på vad en annan äldre gentleman borde göra. Jag vet.)

Men jag vet ju också själv hur svårt det kan vara att byta spår – inse att man med ålderns rätt har all rätt i världen att njuta sitt sk otium men att formerna för detta kan vara högst individuella. Man behöver inte åka ut på vägarna igen. Man behöver inte jobba med det man gjorde innan man blev 70. Man behöver bara göra något annat. Bara inte lägga sig på sofflocket, vilket är detsamma som att långsamt dö sotdöden. Kom till ro gamle man, vill jag säga till mr L. Men med något annat och intellektuellt stimulerande. Med något annat än det gamla vanliga. Skriv i värsta fall en deckare, fast under pseudonym förstås. Eller något om fåglar – kan Tomas Bannerhed kan du.

Nå. Är boken läsvärd då? Kan andra än hans generationskamrater läsa den? Ja, absolut. Det är faktiskt rentav så att andra än generationskamraterna borde läsa den. Det är rentav så att de flesta skulle må bra av att läsa hans eftertänksamma reflektioner om och stöd till me too, hans bestörtning över Akademiens självförvållade kris, hans ilska över förflackningen i det offentliga rummet, hans förvåning över kvällspressens dumhet, hans stringenta religionskritik, hans … ja, jag skulle kunna fortsätta och fortsätta. Ibland gnäller han, men vem gör inte det? För nog kan också du, som jag och Lundell, ibland tycka att det gått träbock i tillvarons golv. Man jag tror hursomhelst att boken skulle ge dig en annan bild av Lundell än den som just pressen matat oss med genom decennierna. Och säkert ge dig lite nya perspektiv. Ta risken!

Vardagar

Vardagar består av två delar, skulle jag vilja säga – en dagboksdel och en annan som mer har karaktär av en slags poesi. Båda samverkar med varandra och kommenterar varandra. Båda lika läsvärda. Båda andas lika mycket förtvivlan och existentiell vilsenhet. Och mänskliga tillkortakommanden. Och hopp. Hopp trots allt. Språket är som vanligt njutbart – ibland korthugget, ibland i vindlande meningar, inte alltid begripligt, alltid läsvärt. Texten är i långa stycken gripande och djupt personlig men därmed också – vill jag påstå – giltig för oss alla. Lundell hämtar sin text från sina erfarenheters ännu såriga bröst och räds inte heller för att berätta om sin stora ensamhet och sin trasiga relation till sina barn. Texten lever. Det är väl därför jag ger Vardagar av Ulf Lundell fem stars av fem i betyg. 


xxx
"I min ålder
har jag märkt
bör man inte prata, tala om
hur det var en gång
Det är det sista
folk vill höra något om
jag måste tänka på det
och inte mumla högt mellan hyllorna
på Coop"



onsdag 6 juni 2018

Philip Roth - Konspirationen mot Amerika.


Philip Roth dog som bekant i maj 2018 och blev 85 år. Han fick ju inget Nobelpris och hans författarskap är därmed ett av många som förbisetts av den liknöjda Svenska Akademien – eller heter det kanske numera likstela (dvs. med mental och litterär rigor mortis). Detta gamla numera lätt åtgångna flaggskepp som utan styrfart med allt mer löst fladdrande segel, och utan någon kapten vid rodret. oåterkalleligen glider in mot de för alla synliga klipporna. Denna Akademi som det senaste året skämt ut sig inte bara i vår egen lilla plaskdamm utan world wide. Och utan att vi som är hänvisade till att bara tyst se på kan ana någon förändring till det bättre i vare sig närtid eller på lite längre sikt, varmed med Akademiens eget tidsmått menas ”efter sommaruppehållet”.

Bildresultat för philip roth bild

Nå. Konspirationen mot Amerika är en slags kontrafaktisk roman. Med kontrafaktisk historieskrivning menas ju en historieskrivning som försöker beskriva hur saker och ting kunde gått om om en viss händelse inte inträffat – t.ex. hur Sverige kunde sett ut i dag om inte Hjalmar Branting och Nils Edén lyckats baxa igenom den lika och allmänna rösträtten 1918. Hade vi då, kan man roa sig med att fundera kring, t.ex. fått se någon form av revolution i vårt stillsamma fosterland och hur hade samhällsutvecklingen i så fall sett ut. I Konspirationen mot Amerika beskriver Philip Roth vad som hände i USA när den gamla kände antisemiten, nazistsympatisören och ensamflygaren Charles Lindbergh i ett fullt demokratiskt val 1940 lyckades bli vald till president genom att nästan krossa den gamla nationalhjälten Franklin D Roosevelt. Hur gick det sen, då? Det gick som man kunde förvänta sig. Det gick rent åt helvete.

Romanen kom ut 2004 i USA och måste väl, kan jag tänka mig, uppfattats som vare sig mer eller mindre än en tankelek, en om än aldrig så välskriven bagatell . Den gamla kämpen George W Busch var då landets president och hade efterträtt Bill Clinton. Tiden var ju inte utan sina problem, förstås, men att det rent politiskt skulle ske mer grundläggande förändringar än de gamla välkända, dvs. skiften mellan demokratiska och republikanska presidenter och skuggboxningarna med dagsfrågorna, var det väl ingen som föreställde sig. Politiken var på det sättet professionell och förutsägbar. Donald Trump var okänd som möjlig politisk kraft. Att då läsa en bok som beskrev hur hela det demokratiska bygget i landet i nästan ett slag raserades och att hatet mot judar först smög sig fram lite försiktigt för att sedan slå till med full kraft och föra landet till randen för ett inbördeskrig, kändes möjligen lite främmande för läsaren 2004. Gissar jag. Till och med själva presidenten Lindbergh var, skulle det strax visa sig, fast i odemokratiska krafters hårda och dessutom utländska järnnävar. Men för oss som i dag lever i Trumperan känns boken nästan profetisk. Och inte så lite skrämmande.

För vi som läser boken med dagens glasögon på näsan ser en förtvivlan över varje sida. En förtvivlan djupare än vad vi vill känna och svartare än vad vi kunde ana för bara ett ögonblick sedan. För vi ser ju hur den demokratiskt valde Trump tycks driva sitt land och vår värld mot en möjlig undergång. Det finns hos många av oss en rädsla för vad jättebäbisen i Vita Huset kan få för sig. Han som sätter inte sitt land utan sig själv först. Han som saknar förmåga till insiktsfullt kunskapsinhämtande och reflektion. Han som prioriterar frågan om idrottsmäns knäböjande framför landets och världens problem. Han som ser sig som den bästa av alla förhandlare men som inte kan avstå från att kränka sina motparter. Han som medvetet ljuger. Han som inte kan avstå från att ideligen och flera gånger om dagen trycka ut 140 tecken i sina tweets och föreställa sig att vi skall imponeras. Han som jämför sin kuk med andra ledares. Han - "Grab them by the pussy Donald" - som kränker kvinnor. Han som hellre sitter och fånler bakom ett tomt skrivbord med Kim Kardashian bredvid sig än gör något vettigt. Han som – när den tiden till slut och oåterkalleligen kommer – tror han kan benåda sig själv.

Han som inte kan ha läst Konspirationen mot Amerika. Han som inte inser litteraturens omvälvande kraft och förmåga att förutse skeenden.

Konspirationen mot Amerika

Men skulle inte denna lilla kommentar handla om boken? Jo, den får fyra stars av fem i betyg för sin förmåga att öppna våra ögon och se vilken värld vi lever i. Läs den själv, min okände läsare av denna blogg, skulle jag vilja säga. Den finns på Ad Libris. Och kanske i den fysiska bokhandeln.


xxx

Rädslan fanns överallt, den syntes överallt, särskilt i ögonen hos våra beskyddare – det uttryck av panik som man får under bråkdelen av en sekund efter det att man smällt igen dörren och inser att man inte har nyckeln med sig. Vi hade aldrig tidigare sett de vuxna så hjälplöst fångade i samma tankar. De starkaste av dem gjorde sitt bästa för att verka lugna och modiga och låta realistiska när de sa till oss att vi inte skulle oroa oss och att livet snart skulle bli som vanligt igen, men när de satte på nyheterna blev de förkrossade av den hastighet med vilken allt det hemska utvecklades.




tisdag 29 maj 2018

Magnus Florin - Förföljarna.


Magnus Florin är en författare och (chefs)dramaturg som genom åren gett ut ett antal ganska så sparsmakade men genomgående mycket läsvärda böcker. Han har varit nominerad till Augustpriset inte mindre än tre gånger och – men bara en gång tror jag – till Sveriges Radios välrenommerade litteraturpris. Inte vet jag hur många som läser honom, men de är för få. Oavsett.

Bildresultat för magnus florin bild

Jag har nu läst hans senaste bok Förföljarna och vill starkt rekommendera den till läsning och skall strax berätta varför. Men först ett par ord om omslaget. Det är svårtytt och dubbeltydigt. Det är på så sätt en direkt kommentar till – och kanske fortsättning av – bokens berättelse. Vi ser – eller snarare anar – bilder av människor, träd, byggnader. Vad vi tycker oss se är dunkelt och knappt synligt. Möjligen finns det här en nyckel till romanens berättelse. Möjligen. Men jag vill snarare se omslaget – med olika bilder eller snarare collage av bilder på både dess främre och inre sida, olika men ändå sammankopplade – som ett slags förtydligande till oss läsare att vi inte ska hoppas på att i boken få så mycket – eller något alls – skrivet på näsan utan bara erbjuds en stunds mångtydig och intellektuellt stimulerande läsning. Det finns en början och ett slut på berättelsen, förstås – men vad är det som sker däremellan? Ja, jag vet det fortfarande inte riktigt. Och detta mystiska egendomliga i berättelsen förmedlar omslaget. Det är mycket tilltalande och ovanligt. 

 (Behöver jag berätta att det inte är besudlat med vare sig de annars så vanliga berömmande recensionscitaten från tidigare böcker eller en krystad förlagsbeskrivning av vad boken påstås handla om. Nej, det behöver jag nog inte men säger det ändå. Till och med det annars ack så vanliga retuscherade författarfotot saknas naturligtvis också. Till och med hur Florin ser ut kan vi alltså bara ana eller gissa oss fram till. Eller gå in på all kunskaps moder Wikipedia, förstås, om vi inte skulle kunna bärga oss).

Nå. Vad mer? Egentligen tycker jag att jag redan sagt det väsentligaste om denna bok. Jag nöjer mig med att föreslå dig, min okända läsare av denna blogg, att först gå till Nordiska Museet här i Stockholm och se om det finns en grön bänk utanför för att då lugnt sätta dig ner och vänta på den kvinna som kanske, kanske inte suttit där och berättat om sitt liv för en okänd man och att därefter gå till Hotell Reisen och söka upp den märkliga kypare som kan leda dig genom hotellets olika irrgångar. För i så fall kan det kanske hämpa sig att du själv kan vara med om samma egendomliga händelser som vi andra är hänvisade till att läsa om i denna märkliga bok. Har det hänt, det som beskrivs i boken, undrar jag eller är det en dröm, en dimbildning, en fantasi i en ensam mans hjärna. Ja, säg det. Men själva berättelsen väljer i vart fall jag att tro på, som jag gör på allt som är tilltalande mystiskt och förtrollande. Men till slut … så står man där, övergiven vid sista ordets sista bokstav. Vad ska man göra åt det? Ja, jag vet inte. Men Förföljarna ger jag i vart fall fyra stars av fem i betyg. Det vet jag.

Förföljarna

(I dessa tider då mycket står på spel så läser jag att Florin möjligen skulle kunna vara på ingång till Svenska Akademien. Låt oss hoppas att så sker. Och låt oss – fåfängt förstås – dessutom hoppas att Björn Wiman, än så länge DN:s kulturchef, slutar med sin repetitiva smutskastningskampanj mot Akademien).

xxx
Jag tyckte om återvändandet till bänken, just den bänken, det fanns väl tusen
gröna parkbänkar i Stockholm, överallt, i Vällingby och Hjorthagen, i
Aspudden och Stora Mossen, i Högdalen och Blackeberg, men den här bänken var bara vår bänk, Mäster Mikael hade själv utsett den till oss, här ska ni sitta, varsågoda, bara ni två.




torsdag 17 maj 2018

Respons nr 2 maj 2018.


Det finns som bekant en periodika som heter Respons - ”recensionstidskrift för humaniora och samhällsvetenskap”. Den är ovärderlig för den medborgare som vill hålla sig lite informerad om den viktiga och betydelsefulla utgivning av böcker som av i och för ganska naturliga skäl inte löpande kan kommenteras på dagstidningarnas kultursidor. Generellt har som vi alla märkt utrymmet för recensioner där minskat betydligt de senaste årtiondena. Dessutom har t.ex. Dagens Nyheters kultursida under Björn Wimans ledning, också bortsett från det minskande recensionsutrymmet, sorgligt nog allt mer minskat i betydelse. Själv skriver han ju numera i huvudsak bara sina aggressiva och repetitiva artiklar om Svenska Akademien.

Nå. Från det fullmatade nr 2 2018 vill jag bara i all korthet nämna den artikel av docent Lisa Öberg som kommenterat Ulrika Holgerssons bok Hembiträdet och spelfilmen – stjärnor i det svenska folkhemmets 1930- och 40-tal och Birgitta Theanders Till arbetslivet – yrkesdrömmar och arbetsliv i flickboken 1920-1965; forskaren Karin Grelz kommentar till Ben Hellmans bok Hemma hos Tolstoj – nordiska möten i liv och dikt; ambassadör Staffan Carlssons kommentar till Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld – att bära världen. Alla lika viktiga och intressanta (liksom de jag inte nämner här …).


Gör dig själv en tjänst min okände läsare av denna blogg – spring omedelbart till ett bibliotek nära dig och läs själv Respons. Och varför inte prenumerera? Ja, varför inte.


tisdag 15 maj 2018

Niklas Natt och Dag - 1793.


En bok som Svenska Deckarakademien utser till årets bästa deckardebut måste väl vara en bra deckare, eller hur. Nej, det måste den verkligen inte. Exemplen på motsatsen är trist nog många. Därför är det ju riktigt kul att kunna konstatera att 1793 av Niklas Natt och Dag är just det - en riktigt bra deckare, dessutom en mycket bra rent skönlitterär bok som har kvaliteter som går långt bortom deckarschablonen och tillika en verkligt imponerande prestation av en debutant. Hans förfäder, läser jag på omslagets insida, slog ihjäl Engelbrekt, förlorade huvudstaden till Kristian Tyrann och tvingades i landsflykt efter att ha krävt Jean Baptiste Bernadottes abdikation. Sådana anfäder skulle man ha istället för de drängar och pigor – de som bara byggde landet - som trängs i mina annaler. Ätten Natt och Dag är, inom parentes, den äldsta nu levande svenska adliga ätten. Ätten Olausson är, inom parentes, likaledes gammal som gatan.

Bildresultat för niklas natt och dag bild
Adelsmannen.

Nå. År 1793 är som bekant året efter Gustav III sorgliga frånfälle. Om honom skaldade Esaias Tegnér bl.a. följande:

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, 
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, 
men det var sol däri, och, hur du klagar, 
var stodo vi, om de ej varit till? 
All bildning står på ofri grund till slutet, 
blott barbarit var en gång fosterländskt; 
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet, 
och sången stämd och livet mänskligt njutet, 
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

Ett skimmer enligt den omhuldade myten, således. Men bakom pudret på Gustav själv märktes den nariga otvättade hyn och kom man för nära majestätet syntes hans svarta gaddar och stank munnen lika bittert som hos den värsta sjåare. Kanske var det därför som drottning Sofia Magdalena föredrog ha sällskap i den äktenskapliga sängen av hovstallmästare Munck. Kanske, kanske inte. Men antagligen.

Och inte var det särskilt skimrande i Gustavs huvudstad heller. Tvärtom. Det var skit, stank, fylla, elände, fattigdom, övergrepp, våld, korruption, förfall och mer därtill. Och tror du mig inte kan du med nästan plågsam detaljrikedom läsa om allt detta i 1793. Niklas Natt och dag beskriver huvudstadens fysiska och intellektuella förfall på ett sätt som du, min okände läsare av denna blogg, sannolikt aldrig läst i någon av de historieböcker du tvingade dig igenom i skolan.

Gustav ägnade sig åt annat än att bry sig om de enkla invånarna i staden och landet i övrigt. Hans sk ambitioner var större. Han var, under pudret, en maktmänniska som ville sätta avtryck i samtiden och för eftervärlden. Han hade klara diktatoriska tendenser och var en misslyckad krigskung. Missnöjet mot honom blev efterhand utbrett, inte minst inom adeln. Och han föll ju också för en kula där en adelsman höll i pistolen.

Men allt var ju ändå inte förfall på Gustavs dagar. Lite skimmer fanns det allt, men då bara i de kungliga salongerna. Han lär ha varit satans intelligent och uppmuntrade och stödde svensk kultur och det som i tiden kallades vitterhet. Han ville stärka det svenska språket och minska inflytandet för franskan. Han bildade ett par tre olika akademier, inte minst den numera något nedsolkade Svenska Akademien, och bl.a. också Kungliga Dramatiska Teatern. På gränslösa dilettanters vis kunde han inte heller avhålla sig från att skriva egna pjäser, vilket han noga räknat nog borde gjort.

Bildresultat för gustav III bild
Kungen. Med puder och stängd mun. 

Well. What about the book 1793 kanske du undrar, min okände läsare av denna blogg. Den är bra, vilket jag ju redan sagt. Bokens story är något vindlande och kanske lite krävande men hela tiden intressant och trovärdig. Vi läser bokens fyra avdelningar – som alla är lika viktiga och som ger oss olika aspekter på berättelsen – med både stigande intresse och faktiskt fasa. (Om den passar som ljudbok att avlyssnas samtidigt som man skurar badkaret är tveksamt. Boken kräver sin läsares uppmärksamhet).

Det sker mycket från det att den försupne Mickel Cardell – krympling efter Gustavs misslyckade ryska krig - tvingas ut i en sörja av skit och träck för att dra ett märkligt stympat lik till land och att densamme Cardell är närvarande när hedersmannen, och efterhand sannolikt vännen, Cecil Winge – en av makten förskjuten sanningens tjänare - drar sin sista suck i lungsot. Då har de båda jagat inte bara likets mördare utan också inre spöken och rädslor samt dessutom staden korrupta överhet. Och mot alla odds vunnit – mördaren är förd i rackarkärran till Skanstulls galgbacke, rädslorna har lagt sig till åtminstone tillfällig vila och överheten fått en spark i sina feta arslen. Om du nu möjligen fortfarande skulle tro att det låg ett skimmer över Gustavs dagar – vilket det ju inte gjorde – så har Natt och Dag rimligen tagit dig ur den villfarelsen i sin nästan kolsvarta berättelse.

Till råga på allt tycks Cardell blivit förälskad i en för storyn betydelsefull ung kvinna som levt och överlevt ett liv som borde slutat på samhällets botten, men som inte tycks göra det. Kan dessa två återkomma i den nya bok som Niklas Natt och Dag enligt förljudanden skriver på i denna stund och som lär få heta 1794? Ja, inte mig emot i så fall. Att han skriver på en ny bok hörde jag förresten från hästens mun när Natt och Dag himself var på den förträffliga Äppelvikens bokhandel och berättade om 1793.

Romanbygget är inte bara bra och trovärdigt utan också skrivet på ett rent underbart språk som är tilltalande fullt av tidstypiska bilder och uttryck. Spännande är den också. 1793 är förvisso en roman men den innehåller också historiskt korrekta beskrivningar om bl.a. den stora brand som ödelade delar av Stockholm och det sk spinnhuset på Långholmen där fallna kvinnor sattes in och sällan kom levande från. Miljöbeskrivningarna i boken är alltså i såväl stort som smått bra och trovärdiga. Om hur många sk deckare kan man säga det?

1793

Jag ger för min del Niklas Natt och Dags debutbok 1793 fyra stars av fem i betyg. Vilket jag inte tror jag gett någon deckare tidigare. Men så är ju boken också ingen traditionell deckare på något sätt utan mer en bok som mot en historiskt någorlunda korrekt fond ger oss en berättelse om hederliga mäns och kvinnors kamp för rättvisa och moral i det moras av illojalitet, feghet och rövslickande som annars var typiskt för tiden.

xxx

Här vid källaren Hamburg stannade de dödsdömda på sin väg med rackarkärran till Skanstulls galgbacke och bjuds sin sista sup, varpå glasen tas tillvara, graveras med namn och datum och sällas till samlingen. Att dricka ur dem sker under övervakning och till en avgift baserad på den avrättades berömdhet. Supen påstås bringa lycka.