Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 22 februari 2019

Lars Kepler - Lazarus.


För ett par veckor sedan började jag på Lazarus av Lars Kepler och gav då upp läsningen redan första dagen. Det fanns ett enda skäl till detta och det var det helt omotiverade övervåld som i hög grad var påtagligt nästan så fort boken öppnades. Det rann blod och hjärnsubstans om inte från första sidan så näst intill. Varför, frågade jag mig själv, skulle jag läsa sådant skit när det finns så mycket annat som är så mycket bättre. Det finns ingen anledning alls, svarade jag mig själv då. Och vad har hänt nu då? Jo, att jag tagit upp boken från den skräptunna vari jag la den och plöjt igenom alla dess 543 sidor. Men varför? Det enkla svaret är att jag helt enkelt var nyfiken på vad det är som gör att boken är så satans köpt, läst och lyssnad på. Och svaret blir – ja, det är faktiskt helt obegripligt. Helt obegripligt.

Bildresultat för lars kepler bilder
Lars. 

Jag läser av och till deckare – Kepler kallar sin bok för kriminalroman, men för mig är det samma sak - av det enkla skälet att jag vill roas för stunden. Vilket ju förstås är helt legitimt. Men då tycker jag ändå att det skall finnas en slags gåta i boken som verkar intressant och trovärdig nog att följa mot upplösningen, personbeskrivningarna i den måste vara tecknade med om inte den allra finaste pennan så åtminstone inte huggna med en skarprättares bila, miljöbeskrivningarna kännas bra och gärna vara lite kopplade till bokens story, psykologin i den – och då både hos offer och förövare – förtjäna tilltro och sen skadar det ju inte alls om det i storyn kan komma en och annan överraskning. Och språket måste förstås vara läsvärt och inte som skrivet med en penna doppad i ett överflöd av blod. I allt detta misslyckas Kepler.

Vilket ju är ganska förvånad då författarparet – som ju heter Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril – var för sig skriver ganska så habila och läsvärda böcker, särskilt Alexandra vill jag påstå. Har du, min okände läsare av denna blogg inte läst något av dem, så kan jag för min del rekommendera Mäster av Alexandra och för all del också Regissören eller Diplomaten av Alexander, vilka alla tre har viss verklighetskoppling. I Mäster kan vi i romanens form läsa om August Palm, i Regissören om Ingmar Bergman och i Diplomaten om Hans Blix, tror jag. Har du ont om tid och pengar, så rekommenderar jag för min del Mäster.

Nå. Nu har jag inte räknat hur många som dör i Lazarus – eller för den delen hur många ben som knäcks, bröstkorgar som trampas sönder, ryggrader som knäcks eller pannben som trycks in i hjärnan – men många är det. Den lilla antydan till intressant psykologi som finns i boken, dvs. hur en mördare genom sitt agerande kan krypa in under skinnet och in i själen på de personer han utsett som sina offer, slarvas bort och försvinner bland allt blod och våld.

Lazarus

Boken slutar med en cliffhanger. Kepler kommer så vitt jag kan förstå komma ut med ytterligare minst en bok med den odödlige kommissarien Joona Linna som huvudperson, om han nu inte försvinner in i depressionens mörker med tanke på allt som Kepler låter honom utstå i Lazarus. Men det är kanske att hoppas på för mycket. Även Kepler måste väl fortsätta skriva för att få in till hyran. Hur som helst får Lazarus två stars av fem i betyg.

Sankt Lasaros av Betania
Lasaros

(Om någon nu för tiden läser i bibeln, så vet hen att Jesus i den påstås uppväcka Lasaros från döden. Kanske Kepler ägnar sig åt något liknande i nästa bok. Det är nämligen förvånansvärt många viktiga personer som på olika sätt dör i Lazarus. Men den som lever får väl se. Den kommande boken heter kanske då Lazarus del 2.)





måndag 18 februari 2019

Katja Kettu - Nattfjärilen.


För ett par år sedan läste jag Barnmorskan av Katja Kettu. Det var en omvälvande läsupplevelse som jag önskar jag kunde dela med många. Läste du inte boken när den kom ut kan det vara för sent nu är jag rädd – den finns vare sig på Adlibris, Bokbörsen eller antikvariat.net. Så är det i vårt kylslagna kulturland – landet där en av våra partiledare inte vet vem som skrivit Gösta Berlings saga, men där vi å andra sidan har en riksdagens talman som utantill kan deklamera alla 28 verserna ur Runebergs Sven Dufva. Så bilden verkar lite splittrad, även om jag nog tror att allas vår Ebba är mer typisk än allas vår Talman när det gäller elitens litterära intresse och kompetens. Men, när bokhandeln och eliten sviker, så finns ju hur som helst alltid – eller snarare så finns än så länge – våra allmänna bibliotek. Så gå dit och be att få låna Barnmorskan – bibliotekarien blir glad och så kommer du att bli.

Bildresultat för katja kettu bild

Nå. Men om Barnmorskan skev jag bl.a. såhär på min blogg:
I det uråldriga landområdet vid Ishavets rand, det som formellt delas mellan Norge, Finland och Ryssland, har människor och djur alltid rört sig utan hänsyn till gränser. Här möts under andra världskrigets olika skeenden den självlärda finska barnmorskan Vildöga och SS-officeren Johannes. I ett febrigt, ständigt berörande språk berättar Kettu om deras kärlek. En kärlek bortom sans och vett.

Om krigets fasor och kärleken mellan Vindöga och Johannes berättar Kettu på ett språk omöjligt att värja sig mot. Tonen är nästan febrig, alltid närmast fysiskt närvarande och ibland rå. Människors tillkortakommanden och deras styrkor och stolthet beskrivs på ett sätt som jag knappt läst tidigare. Bilderna Kettu använder är tydliga och starka. Du kommer, som jag, att ha denna bok med dig under lång tid.

Till slut måste du som läsare fråga dig vad det är som gör en människa till människa. Allt sådant som vi normalt tänker på, som t.ex. kärlek och förnuft och anständighet och moral och godhet, läggs till slut på slaktbänken. Och ändå går livet i någon mening vidare.

Jag gav Barnmorskan fem stars av fem. Den måste läsas av många. Trots att den inte, på flera olika plan, är en lättläst bok.

Ingen lättläst bok, skrev jag om Barnmorskan. Liksom att den hade ett språk omöjligt att värja sig mot. Jag kan skriva detsamma om Nattfjärilen, som är den bok av Katja Kettu jag just avslutat. Man kan nog säga att vi läser en bok som rör sig på två plan – ett yttre och ett inre (jag hittar inga bättre ord, sorry).

Ett som börjar med att en femtonårig flicka som heter Irga, gravid och med stympad tunga, runt året 1937 flyr på skidor från familj och sitt hemland Finland till, som hon föreställer sig och hoppas på, ett liv med barnets pappa i det kommunistiska paradiset Ryssland. Det går förstås åt helvete. Hon hamnar i stället i ett arbetsläger för spioner där hon träffar en annan ung kvinna vid namn Elna. Deras liv kommer från den stunden att vara för evigt sammanflätade. Det som händer mellan dem och andra i det ryska arbetslägret är både lätt och svårt att förstå och ta till sig, är både sådant som är begripligt och obegripligt. Vi läser också, förstå det den som kan, om köttets lust mellan dessa urlakade och trötta lägerfångar. Men så lyckas en av dem – eller om det nu är båda – fly från lägret. Till den ort dit de flytt kommer många år senare en annan ung kvinna, hon heter Verna, ombedd att komma dit av sin pappa. När Verna så kommer dit har pappan dött.

Och nu, vill jag påstå, blir det ytter händelseförloppet i boken inte mindre svårförståeligt. Tvärtom. Tillika förstärkt av det jag vill kalla bokens andra plan – och här rör vi oss på mystiska och mytiska religiösa föreställningar som bottnar i det urgamla Rysslands mytologi och magi. Det som sker eller förefaller ske har eller får kopplingar till dessa riter eller föreställningar. Och rent konkreta mord. Och hemligheter. Och lögner. Och politik.

(Och visst läser vi i ett par inskjutna kursiverade avsnitt i boken om självaste Putin och vad han har för sig. Ja, vi gör ju det. Han framstår, kan jag väl avslöja, också där som den svinpäls vi sedan tidigare vet att han är.)

Ja men, måste du min okände läsare av denna blogg säkert undra, kan då detta vara en bok värd att lägga skattade pengar och tid på. Svaret är ett tveklöst ja. Men, det har du säkert förstått, den kräver sin man eller kvinna, ity den inte är lättviktig. Den ska läsas med tanken skärpt och med gott om tid. Och som pappersbok. Det är inget – åtminstone gäller det för mig – som man kan ha i örat samtidigt som man skurar badkaret. Tvärtom behöver man som läsare både en eller fler gånger bläddra tillbaka för att se om det som man tyckte skedde i boken var som man trodde att det var. Och det är det långtifrån alltid, kan jag berätta.

Nattfjärilen

Men till slut – efter, det måste jag erkänna, ett par tre tappade trådar - öppnar sig boken säkert också för dig precis som för mig. Det är som om en nattfjäril visar sig – efterlängtad, vacker och betydelsebärande. Språket i boken är lika vindlande, svårfångat och fullkomligt som bokens story. Helheten är omöjlig att värja sig mot – därav fem stars av fem i betyg för Nattfjärilen. Och jag hoppas att du tar dig tid att läsa och vid behov läsa om boken. Och sen lägga den i ditt personliga överlevnadsbibliotek.






torsdag 7 februari 2019

Lars Tunbjörk - retrospektiv.


För vid det här laget ganska så länge sen var jag på Fotografiska, detta underbara ställe, här i Stockholm och såg den retrospektiva utställning över Lars Tunbjörk – han dog 2015 - och hans fotografiska gärning. Det blev ett minne för livet, måste jag säga.

Bildresultat för lars tunbjörk bild

Men, har jag av och till tänkt lite på sen dess, skulle jag här skriva något om den fantastiska bok – som helt enkelt heter Lars Tunbjörk : retrospektiv – och som innehåller ett generöst urval över hans foton sammanställda av bl.a. hans fru Maud Nycander som jag samtidigt köpte. Och i så fall hur. Det är ju på ett sätt lite meningslöst att skriva om och kommentera en persons konstnärliga verksamhet om den som ev. läser denna min blogg kanske inte vet vad jag pratar om och inte heller, för den händelse hen skulle bli lite nyfiken på vem Tunbjörk var, kan göra något för att stilla denna nyfikenhet. Men så såg jag av en tillfällighet att boken finns på Adlibris.

Därför denna text. Och därför ger jag er helt enkelt bara den beskrivning som Adlibris själv lägger ut på sin hemsida:

Det här är den stora retrospektiva boken om Lars Tunbjörk och hans egensinniga bildvärld. I denna över 300 sidor tjocka bok visas mer än 250 av hans bästa bilder, alla präglade av hans skarpsynta blick för det surrealistiska i vardagen. Ingen annan fotograf har i modern tid dykt lika djupt i den svenska folksjälen som Tunbjörk. Han utforskade campingplatser, badstränder, pizzerior, snabbköp och bensinmackar, men dokumenterade också kontor och andra arbetsplatser. Gemensamt för alla hans bilder är att de är fyllda av både humor och vemod. Även om Sverige var Tunbjörks främsta motivkrets så var han också en av landets internationellt sett mest etablerade fotografer – han medverkade regelbundet i prestigefyllda tidningar över hela världen. I boken skriver New York Times Magazines bildchef, Kathy Ryan – som arbetade med Lars Tunbjörk i 20 år – om deras speciella samarbete. Men framför allt finns här en inträngande biografi i kortformat över Tunbjörk, skriven av författaren och vännen Göran Odbratt. För bildurvalet i detta praktverk svarar filmaren och fotografen Maud Nycander, som var gift med Lars Tunbjörk. Samtidigt som boken kommer ut öppnar en stor utställning på Fotografiska i Stockholm.

Lars Tunbjörk (svensk) : retrospektiv

Behöver jag säga att jag gett boken fem stars av fem i betyg. Kanske inte. Men gör det ändå. Köp den gärna. Boken blev ju också nominerad i Augustprisets fackboksklass 2018. Och se hur som helst denne anspråkslösa kommentar som en hommage till en stor konstnär.

(Bor ni i Stockholm och ännu inte varit på Fotografiska, kan jag inte annat än föreslå att ni går dit. Ni kommer, som jag, sannolikt att bli en återkommande gäst där. Och kanske äter ni dessutom en bit man på deras restaurang som drivs av Paul Svensson, prisbelönt som han är. Och turistar ni här måste ett besök vara obligatoriskt).

tisdag 5 februari 2019

Ingrid Elam och Jerker Virdborg (red) - Svenska noveller från Almqvist till Stoor.


Härförleden var jag på Stadsbiblioteket på Sveavägen här i Stockholm – kallas det rentav inte huvudbiblioteket; ståtligt är det i vart fall både på utsidan och, inte minst, på insidan – var jag alltså där och lyssnade på Ingrid Elam och Jerker Virdborg när de presenterade den i alla avseenden imponerande bok de varit redaktörer för, nämligen Svenska noveller från Almqvist till Stoor, utgiven av Bonniers förlag och formgiven av Nina Ulmaja.

Relaterad bild
Bästa biblioteket?

Antologin är på drygt 700 sidor och ger oss läsare nittio noveller i en lite blandad kompott, men nästan alla de kanoniserade klassikerna finns förstås med liksom lite oväntade men ändå genomgående lika läsvärda bidrag. Det blir i sanning en tilltalande samling texter som ”tillsammans förmedlar … en bild av vårt land, vilka vi var, vilka vi är”, som redaktörerna skriver. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Elam/Virdborg har förstås haft en ambition att någorlunda objektivt till oss läsare förmedla hur novellen utvecklats från den gamle Carl Jonas Love och framåt, men medger samtidigt att urvalet som det presenteras i boken inte varit lätt. Ju närmare man kommer vår egen tid, desto svårare blev det förstås också. Eller som de själv säger - ”Tiden är en skoningslös avverkare som lämnar ett fåtal höga furor kvar på ett tillhygge; den som blickar bakåt i historien har lättare att välja. Samtiden däremot framstår mera som en mur av träd där i framtiden friska exemplar av tillräcklig höjd är svårare att peka ut, och därmed har vi med nödvändighet tvingas gå på intuition och känsla”. Men jag kan som sagt garantera att man lyckats få med alla de stora elefanterna och då både de från fordom och de nutida. Samtidigt som vi också kan få läsa en och annan lite sprittande ny gnu, om du förstår vad jag menar ... 

Bildresultat för ingrid elam jerker virdborg bild
Redaktörerna.

Men, måste man ju ändå fråga sig, vad är då en novell? Den enklaste och kanske också bästa definitionen är att en novell helt enkelt är en episk prosatext av relativt kort omfång. Nationalencyklopedin menar att novellen har ”ett betydligt mindre omfång än romanen och ett begränsat antal personer och är i behov av en klar och koncentrerad fabel eller story”. Ja, närmre än så kommer vi väl inte. Eller hur?

Vad gjorde jag då när jag kom hem med tegelstenen? Jo förstås det som redaktörerna tyckte att man som läsare av antologin absolut inte skulle göra – jag läste den i relativt rask följd rakt igenom från sid 1 till sid 700. Jag storknade nästan på kuppen. Så gör icke så. Varför inte istället lägga den på ditt nattduksbord och sen läsa ett par tre noveller varje kväll. Jag föreslår alltså att du gör dig själv en tjänst genom att lägga undan mobilen och paddan en stund och ägna dig åt den goda litteraturen – särskilt viktigt som det är, vill jag påstå, att nu ägna sig åt det skrivna ordet i en tung tid. Och därmed dessutom må fan så mycket bättre, vill jag gärna tro. Vänd dig sedan om och le snällt och lite lyckligt mot din älskade innan du somnar.

Svenska noveller  : från Almqvist till Stoor

Så till sist – kan man ge en antologi ett omdöme; ett omdöme som väl då i så fall egentligen kommer att gälla redaktörernas och förlagets ambition och på vilket sätt man lyckats få ihop det hela. Ja, det kan man. Och betyget kan naturligtvis i det här fallet inte bli annat än fem stars av fem. Köp och njut. Fast läs boken i lagom doser.

Fotnot.
Ingrid Elam är professor i litterär gestaltning, docent i litteraturvetenskap, författare och kritiker.
Jerker Virdborg är kulturskribent och författare.

xxx
Jag vill sluta med att ge dig en novell i sin helhet. Det blir Snuva av Ingemar Leckius, den absolut kortaste i antologin, om än kanske inte den bästa. Men visst illustrerar den NE:s definition av en bra novell, tänker jag.

Min näsa ramlade plötsligt av. Jag var förkyld och snöt mig för häftigt. Näsan lossnade och föll ner på marken.
´Aha´, tänkte jag, ´en tibetansk snuva med åtföljande näsavfall. Det kan man inte göra något åt. Den tibetanska snuvan är obotlig. Den kaukasiska kan man lätt avhjälpa med några skovlar sand och en tvättsvamp, men den tibetanska … Nej, den är obotlig.`
Och så klackade jag ner näsan i jorden.
Då hände något egendomligt. Näsan började plötsligt gro. Den började lägga sig till med ögon och öron, kinder, haka, hals ...Förvånad såg jag min egen dubbelgångare växa upp ur jorden.
Underliga liv! Vad hjälper andliga övningar! En liten åkomma – och strax är man fördubblad, utlämnad åt sig själv.
Det gick så våldsamt snabbt. Nu stod han hel och vuxen framför mig. Nyfiken betraktade han mig uppifrån och ner. Plötsligt brast han i skratt.
´Ha-ha-ha! Ni har ingen näsa, ingen näsa ...´
Och när han vände sig om och gick därifrån, petade han stolt i sig egen.



torsdag 31 januari 2019

Jan Bertoft - Håkan Tängnander - Minnets slutna rum.


PANG! - och den kände manlig festfixaren, kulturpersonligheten och samhällsdebattören vid namn Holger Nilebjer dör av en kula i nacken. Och därmed drar historien i Bertofts och Tängnanders deckardebut i gång.

Bildresultat för jan Bertoft håkan tängnander bildBildresultat för jan Bertoft håkan tängnander bild
Författarna. (Tängnader tv och Bertoft th)

Det är en traditionell deckare utan, antar jag, andra ambitioner än att roa för stunden, och sådant ska verkligen inte föraktas. Boken – den heter Minnets slutna rum - innehåller också de för genren ganska så välbekanta ingredienserna – en i det här fallet kvinnlig polisinspektör vid namn Vanja Ek med en sårig personlig historia och relationer till sina släktingar som kunde vara både annorlunda och bättre, lite antydningar till konflikt inom arbetslaget, lite hopp – tror jag man ska säga; eller så är det kanske min romantiska ådra som drar i väg som vanligt – om kärlek mellan henne och en kollega, hennes längtan understundom bort från storstaden hem till ursprunget som råkar vara en håla i den Norrländska obygden, hennes dåliga samvete för att hon inte bättre än hon gör tar hand om sin snart senila farmor, ett nästan bottenfryst kärleksliv. Unt so weiter. Allt detta och mer därtill alltså - men boken innehåller framförallt en beskrivning av ett gott och konstruktivt polisarbete i den mordutredning fröken Ek leder.

Vi läser dessutom om avundsjuka, galenskap tror jag och en oanad manipulativ förmåga hos en och samma person – en kombination av egenskaper som inte leder till något gott kan jag säga utan att säga för mycket. Men vem kan då detta vara, kanske du undrar, och vilken roll kan denne person tänkas spela i historien. Undra på du, svara jag - mina läppar äro förseglade.

Men efter skottet i nacken så rullar alltså historien i gång. Och den blir både spännande och trovärdig. Om än kanske lite väl snabbt på i slutet. Men just det är en randanmärkning från min sida, och beror säkert mer på min bristande förmåga än brister i bokens story.

För det är en bra bok. Poliserna får under arbetet dra i lite olika uppslag och trådar som leder än hit och än dit – som det ska vara i en deckare. Även läsarens förmåga att gissa vem mördaren är ska ju ha sitt, även om jag själv i den delen misslyckades, vilket ju är att anse som ett bra betyg för en deckare. Upplösningen är alltså välkommet oväntad.

Men om storyn är bra och trovärdig, så måste jag säga att den stilistiskt inte är på topp rakt igenom. Detsamma gäller personbeskrivningarna – de är nog generellt sett tecknade med en lite väl grov penna. Men vad begär jag? Antagligen för mycket. För vi ska ju komma ihåg att Minnets slutna rum är en debut. Det är inte så enkelt som man kan föreställa sig att gå från en idé till en i alla delar bra och fulländad bok. (Och dessutom få den publicerad, vill jag tillägga).

Minnets slutna rum

För att tag sedan gav Svenska Deckarakademien en annan debutbok priset som bästa deckare för 2018. Jag tänker på Silvervägen av Stina Jackson. När jag kommenterade den boken här på min blogg gav jag den betyget tre stars av fem. Jag ger Minnets slutna rum samma betyg - tre stars av fem, dvs. klart godkänt. Och ser fram mot den fortsättning i nya böcker med kriminalinspektör – snart kommissarie? - Vanja Ek i huvudrollen som mer än antyds i slutet av den här boken.

(Sen innehåller Minnets slutna rum en kul liten knorr med en gåta om det slutna rummet. Mordet sker nämligen i en lägenhet med alla fönster och dörrar stängda och låsta från insidan och med offrets katt som enda vittne. Försök lista ut den gåtan om du kan, min okända läsare av denna blogg. Jag kunde det inte).

måndag 28 januari 2019

Vigdis Hjorth - Arv och miljö.


Vad är en roman? Ja, den vanligaste definitionen är väl att det är en fiktiv berättelse på prosa av lagom längd och är den då kortare än detta diffusa lagom så pratar vi om en novell. Sen finns det förstås en massa undergrupper som den ev. intresserade kan försöka fundera ut själv eller - om det känns enklare - rentav ta reda på i någon litteraturvetenskaplig handbok. Det finns ju en hel vetenskap som har funderat på detta under jag vet inte hur många år, men det gemensamma i allt detta är väl att man länge var överens om att en roman var just fiktion, dvs. hittepå, även om också t.ex. begreppen nyckelromanen eller den självbiografiska romanen efterhand blev allt mer synliga och etablerade. Och (om)diskuterade.

Att romaner ofta innehåller ett visst mått av självbiografiska inslag är ju inte mycket att orda om – så har det varit, så är det och så kommer det väl att förbli. Alla författare gräver i någon mening i sin eget inre, sitt hjärta och sin lever. Men nog är det så att detta självbiografiska innehåll i romaner under senare år blivit allt tydligare i allt fler böcker och att författaren då inte så sällan i sin story numera också väver in andra förebilder eller personer från den sk verkligheten än sig själv och sina egna erfarenheter - och då inte alltid med dessa personers godkännande och inte så sällan med skildringar av dem som är negativa eller i vart fall av de berörda uppfattas så.

Denna (nya) genrer har efterhand kommit att kallas autofiktion – eller om man så vill verklighetslitteratur eller rentav sanningslitteratur. Kritiken mot den har inte alltid varit nådig. För, säger kritikerna, om man bara på försättsbladet kan läsa ordet roman får tydligen innehållet i den definitionsmässigt vara både utlämnande och kränkande för enskilda personer utan att den som känner sig utlämnad och kränkt kan göra något åt det. För det finns en i sammanhanget oomkullrunkelig frihet och den kallas konstens frihet. Varmed menas författarens frihet.

Det är i denna autofiktiva genrer som många har velat placera den norska författaren Vigdis Hjorth och hennes roman Arv och miljö. Och här har hon som bekant sällskap med åtminstone två andra landsmän – inte minst allas vår Karl Ove Knausgård med sin i alla avseenden stora romansvit Min Kamp men också t.ex. Geir Gulliksen med sin omtalade Berättelse om ett äktenskap som kom häromåret. Och säkert fler ändå. (Svenska författare och deras böcker i denna genrer lämnar jag för ögonblicket därhän).

Bildresultat för vigdis hjorth bild

Nå. Vem är då Vigdis Hjorth? Ja, för mig var hon helt okänd innan jag läste Arv och miljö. Men i Norge är hon en etablerad och välkänd snart 60-årig författare som gett ut ett större antal såväl barn/ungdomsböcker som romaner. En handfull av dem är översatta till svenska. Priser har hon förstås också fått, bl.a. av den skamfilade Svenska Akademien. Och i höst kommer hon med en ny bok inom ramen för ett samnordiskt projekt – ett antal författare, bl.a. Klas Östergren (som, inom parentes, också översatt Ibsen till svenska), ger samtidigt ut en bok vardera som på något sätt knyter an till Ibsens författarskap. Hjorths bok ska ha en koppling till Ibsens pjäs Hedda Gabler. Så när vi pratar om Hjorth så pratar vi alltså inte om någon litterär duvunge direkt.

Och att hon är en driven och etablerad författare märks också i Arv och miljö. Det är nämligen en bra bok. Men vad är det då för en slags bok – är det en traditionell ska vi säga vanlig roman eller en autofiktiv sådan, dvs. en som påtagligt berör och beskriver Hjorths eget liv och medlemmar i hennes familj. Ja, hennes förlag kallar den förstås enbart roman, men i Norge är nog den allmänna uppfattningen att den är uppenbart autofiktiv, dvs. att den tydligt handlar om Hjorth och hennes familj och beskriver händelser som berört och fortsätter beröra familjen på djupet. Hennes syster har av det skälet också sett sig vara tvungen att skriva en egen bok för att korrigera den enligt henne felaktiga bild av familjen som Hjorth ger oss i Arv och miljö. Hjorth själv har (förstås) förnekat all familjekoppling i boken.

Nog om det. Men vad kan man säga om Arv och miljö då? En hel del – först att jag förstås väljer att läsa och kommentera den som en renodlad roman och inte som en autofiktiv sådan. Jag vet inget om Hjorths personliga förhållanden och kan alltså inte ha en uppfattning i frågan huruvida hon skriver om sin egen familj och sina egna personliga upplevelser av den och att de som hävdar att hon fläker ut eller blottar sig själv, sin pappa inte minst men också sina familjemedlemmar i övrigt därmed skulle ha rätt. Hur ska jag egentligen kunna ha det? Även om det förstås är så att de som väljer att läsa boken autofiktivt då också kan ge den en dimension som jag inte kan. Boken är hursomhelst en stark läsupplevelse också utan sådan kunskap.

I Arv och miljö läser vi om en tillsynes helt vanlig familj – om en pappa, en mamma och fyra syskon. Det enda ovanliga med den verkar till en början bara vara att den är ovanligt välbärgad. Men sprickorna i kristallen blir snabbt nog synliga för läsaren om än till en början bara som en till synes banal konflikt om ett arv. Föräldrarna har gjort valet att låta två av barnen få ett förskott på det kommande arvet genom att få full och egen tillgång till två sommarstugor redan medan föräldrarna är i livet, och detta utan att (till en början; mer kommer att hända i denna fråga) kompensera de två övriga. De som skulle bli utan är sonen i familjen och det äldsta syskonet, hon som i boken heter Bergljot och kring vilken det mesta i romanen kommer att cirkulera. De två förfördelade tycker förstås att detta är helt fel; de två övriga syskonen att det inte är mer än rimligt och rätt med tanke på hur mycket de genom åren ställt upp för föräldrarna och inte minst för att Bergljot och även brodern i praktiken nästintill brutit med föräldrarna. Så långt verkar bokens story vara väl banal – arvstvister och allt vad som brukar tillhöra sådana är väl knappast något som kan bära hela vägen genom en aldrig så välformulerad bok. Tänker man till en början som läsare.

Men så småningom och lite smygande avtäcks för läsaren en hemlighet i den lilla borgerliga och fina familjen. En hemlighet som möjligen, möjligen inte varit till delar känd inom den men i vart fall aldrig diskuterad eller i övrigt vidrörd, vilket gjort att den av denna dolda hemlighet drabbade – vi talar förstås om romanens Bergljot – känt sig osedd och undangömd och också att hon tvingats omvärdera både familjen och sin barndom. Och dessutom fått till följd att hon alltså i det närmaste brutit med familjen, eller kanske snarare att hon avstått från att ha en mer frekvent eller normal kontakt med den. Och för den delen familjen i övrigt med henne.

Det icke sedda och icke diskuterade skall vara att pappan begått sexuella övergrepp mot Bergljot när hon var ett litet barn. När detta nu av henne själv lyfts upp till diskussion inom familjen i samband med arvstvisten, så blir brytningen inom den i det närmaste fullständigt total med Bergljot och brodern på den ena sidan och familjen i övrigt på den andra. Dessa två menar att för de övriga i familjen i är anseendet viktigare än sanningen. Familjens reaktion nu uppfattas av framförallt Bergljot som det yttersta sveket – förstärkt av mammans vita vrede och systrarnas svarta kyla. Vid tidpunkten när allt ställs på sin spets har fadern dessutom omkommit i en fallolycka i hemmet. Det blir då lätt för de övriga att hävda man ingenting visste och att inget heller nu kan bli klarlagt fullt ut. Att man tveklöst skulle tro på Bergljot och hennes berättelse är förstås uteslutet.

Exakt hur boken slutar vill jag faktiskt här låta vara okommenterat här – det finns säkert en och annan av mina okända läsare av denna blogg som ännu inte läst den - men Hjorths beskrivning av vad romanens Bergljot gör för att någorlunda komma till en egen botten i historien är övertygande och därtill nästan skakande. Alla hennes tidigare ansträngningar med psykoanalys och senare i livet återkommande samtal med förtrogna och hur detta sammantaget gett henne en inre balans, ställs nu på ända med familjens tydliga och närmast hänsynslösa avståndstagande från henne. Det saknas hos den både förståelse för situationens komplexitet och insikt om hur den i grunden berör Bergljot. Kvar står därför för Bergljot en slags flykt in i ett eget kämpande med hårt arbete, återkommande samtal med sina egna barn och andra personer i hennes närhet och hennes avgörande fråga till sig själv om hur hon ska hantera vad som hon – och för den delen läsaren - uppfattar som den övriga familjens svek. Och hon tycks i boken klara detta rimligt övertygande. Hon lämnar dem helt enkelt bakom sig. Läst så, kan man kanske också uppfatta boken som en beskrivning av hur det, om man har otur, kan vara att ha en familj och därmed tvingats ingå i en gemenskap som ibland kan komma att tappa allt positivt värde.

Arv och miljö

Jag tycker Arv och miljö är en bra, läsvärd och en – jag ber om ursäkt om det kan uppfattas som banalt – uppslukande bok. Den är stilistiskt och kompositionsmässigt mycket övertygande och har genomgående ett drive som hela tiden driver storyn framåt. Hjorth beskriver alla romanfigurers kamp för sina olika respektive divergerande övertygelser på ett trovärdigt sätt. Möjligen kan dessutom den läsare som känner igen sig i den dubbla problematik som Hjorth skriver om komma att känna en slags ro och stillhet i sin egen kamp – det går att lämna saker bakom sig, det går att komma igenom, det går att ta ett nytt sikte framåt. Därför ger jag Arv och miljö fyra stars av fem i betyg. Och rekommenderar den till läsning.

xxx
Jag gick omkring som i koma av ångest, av förlust, det var dimma och förvirring, jag tvättade. Tvätten som jag hade haft känslan av att drunkna i, som jag hade hatat, som jag hade upplevt som det tråkigaste, det mest dränerande när tillvaron var normal … jag överlevde tack vare tvätten, tänkte jag.

Ja, ja, sa hon. Att härda ut är alla levande varelsers första plikt.

Så fick jag dåligt samvete för att jag inte svarat på mammas jag-älskar-dig-sms och ringde nummerupplysningen och fick mammas nummer och ringde henne. Hur har du det, frågade jag. Hon hade det inte bra, svarade hon. Varför vill du inte träffa mig? Varför hatar du mig? frågade hon. Vad skulle jag säga, skulle jag förklara mig igen?Jag sa att hon visste varför, och hon blev aggressiv och sa att jag ljög, att om jag talade sanning, varför hade jag då inte gått till polisen, och jag lade på, det dåliga samvetet hade försvunnit.







fredag 18 januari 2019

Theodor Kallifatides - Slaget om Troja.


Av Theodor Kallifatides har jag genom åren läst en hel del, men utan att egentligen imponeras såvärst av något. Detta gäller också i någon mån den bok jag just nu läst klart – Slaget om Troja, även om Kallifatides själv, har jag läst i någon av de sk gammelmedia jag regelbundet plöjer igenom, uttryckt besvikelse över att han inte heller med denna bok blev nominerad till Augustpriset. Vilket han enligt min mening inte heller borde blivit – om man nu tar hänsyn till vilka andra böcker av 2018 års utgivning som inte nominerades, men som verkligen borde blivit det (jag nämner inga titlar här, den saken är ju ältad intill trötthetens gräns av både mig och andra). Dock, det vill jag gärna ha sagt, om man nu tittar på vilka böcker som faktiskt nominerades, så hade jag för min del utan problem satt Slaget om Troja framför minst ett par av dem (inga namn här heller).

Bildresultat för kallifatides bild
Kallifatides (Jag hittar inget namn på fotografen).

Alla författare här i fosterlandet som publicerar sig kan ju förstås inte anses tillhöra vår egen lilla sk litterära elit, men många av dem väl till den stora gruppen habila författare som finner många läsare och också uppskattas av dem. Det är väl här Kallifatides hamnar, och det är ju alls inget negativt i det. Dessutom tror jag att de flesta av oss är imponerad av den sk resa som han gjort här i Sverige – från att inte ens fyllt trettio år komma hit från Grekland utan att kunna ett ord svenska och sedan tagit en akademisk examen i filosofi efter redan tre år, därefter arbetat som lärare i filosofi bl.a. på Stockholms universitet, varit chefredaktör ett par år på Bonniers litterära magasin och sammantaget, om jag nu räknat rätt, gett ut eller översatt ca 40 böcker. Och tillika senare i livet av regeringen tilldelats titeln professors namn förutom att han fått också andra priser och utmärkelser. Imponerande, var ordet. Detsamma kan man väl säga om den av både honom själv och andra omhuldade myten (?) att det nästan första han gjorde här i landet var att stava sig igenom Strindbergs verk på svenska för att lära sig språket. Det klarar väl numera knappt någon infödd svensk gymnasist av.

Nå. Slaget om Troja består av två sammanvävda berättelse – en om hur en kvinnlig lärare i en okänd liten grekisk by, som kanske kan vara Kallifatides egen från hans barndom, under de strider som pågår i andra världskrigets slutskede samlar byns barn i en grotta när kriget når dem och då berättar om ett annat krig, nämligen när grekerna belägrade Troja. Här följer hon ganska så noga historien som den berättas av Homeros i hans epos Iliaden.

Om Homeros vet vi som bekant inte mycket. Länge var de som borde kunna sådant inte ens ense om huruvida han – att det skulle kunna vara en kvinna som skrivit Iliaden var däremot för tiden uteslutet – var ensam författare till boken eller inte. Numera tror man väl det – eller, som det står i Sture Linnérs förord till min upplaga av boken: ”Om allt detta vet vi inget bevisbart. Ett ljushuvud har sagt: `De lärde har sysslat med Homeros i två tusen år och kommit fram till att dikterna antingen är skrivna av Homeros eller också av någon annan med samma namn`”. Så nu vet vi det. Homeros har som bekant också skrivit Odysséen. Han eller antagligen också någon annan med samma namn, får man väl då antaga.

Bildresultat för homeros bild
Homeros, den blinde författaren till Iliaden.

Iliaden berättar om bara ett par veckor under det tionde och sista året av det sk trojanska kriget. Vi får i Slaget om Troja – och för den delen i Iliaden - nästan inget veta om bakgrunden till kriget, förutom förstås den omskakande kärlekshistorien mellan den trojanske prinsen Paris och den undersköna Helena som var gift med den grekiske kungen Menelaos, eller hur det slutade och därför berättar förstås inte heller lärarinnan – hon heter förresten Marina – det. Kan man inget om Iliaden eller det trojanska kriget är jag rädd att den del av Slaget om Troja som berör detta krig och dess olika sk hjältars antingen hjältedåd eller hjältedöd blir något svårbegriplig. Inte obegriplig men svårbegriplig.

Iliaden är på 16 000 verser skrivna på hexameter och är i min upplaga på nästan 400 tättskrivna sidor i normalstort bokformat. Vad är det då som fått Kallifatides till att på 200 inbundna luftiga sidor i ungefärligt pocketformat ge oss två berättelser på prosa med Iliaden som bas? Han skriver själv i ett efterord att den är något svårtuggad för nutida läsare. Varför? Jo, därför att ”... vår tid inte stimulerar, inte förutsätter den krävande läsning som Iliaden erbjuder” och att han, utan ”någon ambition att ersätta Homeros” helt enkelt bara vill ”att fler ska lära känna honom. Läsaren må döma om det har lyckats”. Och det har han inte enligt min mening inte gjort fullt ut. Tyvärr. Jag delar helt Kallifatides syn på vad ”vår tid” kan anses kräva av nutida läsare och uppskattar till fullo hans pedagogiska ambition och avsikt. Men han lyckas som jag ser det inte riktigt.

Jag förstår förstås det berättartekniska grepp som Kallifatides har tagit och att det mycket väl skulle kunna gett goda förutsättningar även för en ovan läsare att närmare sig Iliaden. Men Iliadens komplexitet, dess målande beskrivningar av händelseförlopp, dess förståelse för och acceptans av kärlekens komplexitet, dess poetiska rikedom, dess fantasifullhet, dess friskhet och färgrikedom går i huvudsak förlorad i Slaget om Troja. Det hela blir, med förlov sagt, nästan lika onyanserat och ointressant som de tecknade serietidningarna Illustrerade klassiker – om nu någon fortfarande kommer i håg dem – var på sin tid.

Kallifatides är nu 80 år. Skall Slaget om Troja uppfattas som hans sista bok, hans sista litterära ansträngning? Ja, inte vet jag. Men om, så liknar boken i så fall vad jag uppfattar gällde för Björn Runeborgs i hans Socialdemokratiska noveller – dvs. sjösättningen och summeringen av en gammal mans litterära tankevärld i en sista bok. Jag kan mycket väl ha fel, men jag ser nog dessa två böcker på det sättet – en god vilja och en sympatisk avsikt som inte håller fullt ut.

Slaget om Troja

Nu består ju som sagt Slaget om Troja av två sammanvävda delar, kan man säga – den där fröken Marina återger Iliaden och den där vi får läsa om de sista skälvande dagarna av andra världskriget återspeglat i en grekisk by. Om den första delen är för stum, för kalkerad, och för repetitiv i beskrivningen om t.ex. tidens uppfattning av kvinnor och kvinnors värde så är den andra delen mer levande och språkligt intressantare och dessutom relativt trovärdig i sina två kärleksbeskrivningar samtidigt som jag uppfattar den som en kraftfull fredsappell (som förstås också Iliaden kan eller bör läsas som). Och det är det som gör att jag sammantaget ger Slaget om Troja betyget tre stars. För boken är, som jag ser det, i sin uttalade ambition ett misslyckande relativt sett, om än ett intressant sådant, men samtidigt viktig i sitt försök att litterärt koppla Greklands förhistoria till nutidshistorien och i sin andra del litterärt mer lyckad och läsvärd. Och ingen läsare lär efter läsningen glömma att krig - diktade och reella - är alla tårars källa.

xxx
Här gjorde Fröken en paus och min lekkamrat Dimitra kunde inte bärga sig.
`Fröken, varför var grekerna så grymma? Varför skulle de ge sig på trojanernas fruar och döttrar?`
Fröken gjorde en avvärjande gest.
´Inte för att njuta i kvinnornas famn utan för att förödmjuka deras män. Så gjorde man då och så gör man än. Kvinnans kropp är fältet där männen krossar varandras heder och ära`.
`Jag är fjorton år och min kropp är inte ett fält. Min kropp är jag`.
Fröken såg förvånad på henne.
`Jag hoppas att du aldrig glömmer det`, sa hon.