Agnes Lidbeck - Förlåten.

Kan en nyetablerad författare upprepa en succédebut i sin nästa bok, den som enligt den omhuldade författarmyten ska vara den svåraste att skriva. Ja, det kan man om man heter Agnes Lidbeck. Hon fick ju som bekant en stor både kritiker- och försäljningsframgång med Finna sig (som jag förresten skrivit om på kennethbokhallaren.blogspot.se) och har enligt min mening lyckats mycket bra också med sin nya bok Förlåten. Så visst går det – givet att man har sina hjärnceller i ordning, sin litterära och skapande förmåga intakt och kanske också att man fått möjlighet att vässa sitt redskap t.ex. genom att återkommande skriva artiklar, kommentarer och essäer i olika viktiga pressorgan. Som Agnes Lidbeck.

Boken är ett slags kammarspel med systrarna Ellen och Maria och deras döde halvbroder Jakob i centrum. Runt dessa tre cirklar – med olika närhet till epicentrum - Marias son Dag, systrarnas nyss avlidne pappa, Jakobs mamma, systrarnas mamma och ett par grannar – inkl. en och annan halvt avlagd möjlig pojkvän från förr - på den sommarö dit systrarna och Dag rest för att Ellen och Maria – mest Ellen kommer det att visa sig - ska rensa upp i huset efter pappans bortgång. I stormens öga finns alltså systrarna och den halvbroder, som för länge sedan tagit livet av sig i huset. Dessa tre som är olika, som lever/levde olika men som delar/delade en sorg och en förtvivlan över hur livet och dess irrgångar leker/lekte med dem. Som delar/delade ett mörker men som hanterar/hanterade det olika. Som delar/delade samma minnen men som förstår/förstod dem olika. Som har/hade förhoppningar men som ser/sett dem grusas – eller snarare: som har/hade drömmar och förhoppningar men som utan att egentligen förstå varför bara ser/såg vilken väg deras liv tagit/tog. Maria som stannat i ett lågstatusyrke som ensamstående olycklig mamma; Ellen som också lever ensam men har ett till synes framgångsrikt yrkesliv, men som ändå allt tydligare ser tomheten i det; Jakob som inte orkade leva. Kring dessa tre – två levande och en död – koncentreras den händelseutveckling de två levande har att hantera. Klarar de det? Skulle någon annan klara det? Skulle du – min okände läsare av denna blogg - och jag klarat det?

Det finns en gammal underliggande spänning mellan systrarna som kommer upp till ytan när de nu under ett par sommarveckor ska rensa undan delar av ett liv som varit en viktig del av deras eget. Somligt som hänt dem emellan tidigare i livet blir nu klarare och skarpare medan annat blir märkbart för första gången. Vem av dem har fått mest eller gett mest blir frågan? Mindre av detta är, som jag läser boken, kopplat till den nu döde pappan och den fortfarande levande mamman utan mer till Jakob, den döde halvbrodern. Fortfarande kan Maria tänka på vad hon då för länge sedan tyckte att hon såg ske mellan Ellen och Jakob, men utan att i grunden förstå vad det var. Kanske, tror läsaren av boken, bara att två sökande personer under en kort tid av livet såg varandra med öppna ögon. Ellen ser fortfarande inom sig spökbilden av den tidens Jakob. Något hände dem emellan strax innan han tog livet av sig. Men vad, undrar också hon. Kanske, tror läsaren, inget annat än att två såriga hjärtan rörde vid varandra.

Men nu rotar systrarna bland saker som de har olika minnen av. En av dem kommer i håg allt. En av dem inte. För en av dem är minnesbilderna och sakerna viktiga. För en av dem inte. En av dem vill spara saker. En av dem inte. En av dem gömmer i hemlighet undan saker. Den andra inte. Vad säger det om den som gömmer undan saker den andra inte ens fått se på och då bara av det skälet att hon – vi pratar alltså om Ellen – vill ha dem för sig själv. För sig själv att vårda som ett minne hon tror Maria inte kan eller kanske inte vill eller vågar ta till sig. Ja, vad säger det mer än att det är ett kränkande och sårande beteende, tänker jag. Och att det inom den till synes rationella Ellen finns ett för henne själv outforskat inre utrymme. Ja, kanske är det så.

Jakob lever för dem båda i minnet, i sakerna och i själva huset som ett mörkt stråk. Ellens skräck är att man nu skall hitta något – framförallt texter han skrev under sin sista tid - från honom som för henne skall berätta något om hans, och kanske hennes, liv ingen av de två eller någon annan känner till. Oavsett det, så kommer efterhand den gamla av systrarna som ett sårigt minne upplevda snedfördelningen i familjen mer och mer i dagen. När allt är sagt och gjort, när de av Ellen beställda containrarna är fyllda och den av Ellen kontrakterade mäklaren åkt hem går den inte längre att dölja. Och ingen av dem anstränger sig hellre. Det fanns under ett par korta dagar en möjlig öppning dem emellan och där Dag skulle kunna spela rollen som en slags katalysator. Men det gick inte. Varför undrar läsaren. Kanske var den ömsesidiga misstänksamheten och stumheten dem emellan för djup.

Lidbeck har med Förlåten skrivit ännu en bra, läsvärd och tänkvärd bok. En bok där tilltalande nog inte allt skrivs läsaren på näsan. En bok att grunna på. En bok som kanske ställer frågan om den också kan handla om dig, dvs. om läsaren. När allt alltså är sagt mellan systrarna låter Lidbeck förlåten rämna och visa oss tomheten dem emellan. Visserligen skälvde inte jorden och inte heller rämnade klipporna och gravarna öppnades inte. Men deras hjärtan förblev slutna, ingen försoning mellan dem var möjlig ity deras liv fortsatte som tidigare parallellt och utan kontakt. Och ingen blev heller förlåten. Boken Förlåten gav jag hur som helst fyra stars av fem i betyg.

xxx

Ellen somnar ändå raklång i sängen med huvudet i armarna. Hon väcks av något hon först tror är en klocka som tickar. Men det är hennes hjärta som slår.