Annie Ernaux - Omständigheter.

Annie Ernaux, och det är ju välbekant, skriver inga tegelstensromaner direkt. Till sidantalet tunnast är väl antagligen Sinnenas tid med sina 68 sidor; den står och väntar på mig i bokhyllan. Omständigheter med sina 128 sidor ligger väl, skulle jag gissa, bra till om man nu skulle få för sig att rangordna hennes böcker efter antalet sidor där minst antal vinner, eller – om man hellre vill se det så – efter antalet timmar det tar att läsa dem. Men det skulle ju vara övermåttan dumt. Den specifika vikten på hennes böcker gör att de alla väger tungt. Att de alla tar sin rediga tid att komma igenom. Och bottna i.

Omständigheter är en autofiktiv roman och i den beskriver Ernaux vad som sker när hon som 23-årig universitetsstuderande blir gravid. Detta blir för henne närmast en total katastrof. Hon menar att hennes familj med arbetarbakgrund troligen kommer att brännmärkas i deras sociala sammanhang, hon själv sannolikt bli nästintill vanärad inom familjen och, inte minst viktigt, hon få svårt, eller det blir snarare omöjligt, att fortsätta och fullfölja sina för henne så viktiga akademiska studier. Vad tycker då mannen som varit med om att göra henne gravid? Ingenting, verkar det som. Mer än att han passivt tycks stödja hennes beslut att begå abort och närmast bli lättad när hon väl bestämt sig. Ernaux bryter också i sinom tid med denne tama vesputte.

För det är detta som händer ganska så omgående sedan hon väl förstått att hon är gravid – att hon fattar ett eget beslut att abortera fostret. Hon menar att hon sammantaget inte har något annat alternativ. Detta är inte en lätt sak att bestämma sig för eftersom abort vid denna tid är i det närmaste totalförbjudet i Frankrike och dessutom belagt med straff av olika slag inte bara för kvinnan utan också för den som biträder eller stödjer henne i saken. Inte minst gäller detta för den läkare som medverkar i en abort eftersom hen kan komma att förlora sin legitimation och därmed möjligheten att försörja sig. Insatserna vid en olaglig abort är alltså höga för alla inblandade.

Så Ernaux ställer sig i den långa kö bakom andra kvinnor som befunnit sig i samma situation och där de stått sedan närmast urminnes tider. Hon pratar med kvinnliga förtrogna, hon söker med antydningar hjälp av läkare (som förstås inte lyssnar på det örat), hon försöker själv som en desperat handling att med strumpstickor abortera för att till slut inse att det är den olagliga aborten med hjälp av en s.k. änglamakerska som är det enda möjliga för henne. Som för så många andra. Som för så många andra som då i den stunden delat hennes totala ensamhet.

Detta är inte ofarligt. Det är väl känt, också av Ernaux förstås, att det finns kvinnor som skadats och också dött vid sådana olagliga aborter. Men Ernaux, som så många före och också efter henne, menar att den risken är värd att ta; eller, med tanke på kvinnans situation, måste tas. (Skam på det samhälle som sätter kvinnor i en sådan närmast omöjlig valsituation. Skam. Och på främst de män som skapat och under lång tid understött detta, som menar att de och inte kvinnan ska råda över sin kropp och sitt liv).

Så står då Ernaux till slut framför den dörr bakom vilken en äldre kvinna mot betalning ska göra det som för henne blivit det avgörande och ofrånkomliga beslutet – att ta bort fostret. Vad som då sker, framför allt efter de två besöken hos kvinnan som visar sig bli nödvändiga, får någon annan beskriva. Det Ernaux beskriver är svårt att läsa – vi kommer inte undan någonting. Svårt att läsa – hur var det då inte att uppleva? Det blir en fruktansvärd och traumatisk upplevelse för Ernaux som hon kommer att bära med sig livet ut. Hur pass nära döden hon kommer att bli kan jag inte bedöma, men det hela slutar med att hon kommer att forslas till sjukhus och där behöva stanna i fem dagar.

Omständigheter är en skakande berättelse om en ung kvinnas omöjliga val. Att den är skriven på en avskalad, sparsmakad, återhållsam och samtidigt osentimental och förtätat prosa förstärker egentligen bara för läsaren den desperata situation som Ernaux var i. Och hennes trauma blir läsarens. Det känns futtigt att avsluta med att jag ger Omständigheter fem stars av fem i läsbetyg. Men nu är det sagt. 

Och länge än kommer jag att komma ihåg den av Ernaux beskrivna hårborste som låg hos den kvinna som hon besökte. Och den utskällning hon fick av en läkare när hon väl hamnat på sjukhuset.  

Samtliga fotografer okända för mig. 

Joakim Zander - Simmaren.

Joakim Zander, vem fan kan det vara, tänkte jag när jag fick hans av - ja du vet vem jag menar - rekommenderade bok Simmaren i min hand. Jag fick slå upp honom på Wikipedia och ser då att han gjort en hel del jag inte gjort - disputerat i juridik, skrivit inte mindre än fyra böcker utöver sin avhandling och flyttat till Lund.

Jag har inte disputerat, inte skrivit en rad – förutom förstås alla de, ville jag då tro, viktiga handlingar som jag slet med när jag var anställd men som väl nu förhoppningsvis ligger dolda djupt nere i glömskans arkiv och där av andra personer därefter skrivna viktiga dokument lagrats över dem i en aldrig sinande ström; om nu inte en barmhärtig dokumentförstörare redan gjort sitt - och jag har flyttat från Lund. Denna min lilla hemstad som redan Esaias Tegnér kallade ”den akademiska bondbyn”. Men det var ju för all del i början av 1800-talet och mycket har ju hänt sen dess. Och mycket har väl förhoppningsvis hänt sedan jag flyttade därifrån. Om inte annat så har ju Zander tydligen flyttat dit.

     

Nå. Simmaren är Zanders debut från 2013 och förlaget kallar den spänningsroman och skriver på sin baksidestext bland annat att det är en roman om ”skuld och gottgörelse. Om vikten och tyngden av det förflutna. Och om att det till sist inte går att fly från den man är” (”vikten och tyngden” – där fick man till det må jag säga). Vi som har läst en del sådana baksidestexter vet ju vilken grad av trovärdighet de har – här har man väl inte lyckats vare sig bättre eller sämre än i många andra fall.

Boken är skriven i korta ganska rappa kapitel som vart och ett har en rubrik (tex 20 december 2013 Bryssel, Belgien eller 23 december Sankt Annas ytterskärgård) som man kanske ska se som en ren konsumentupplysning till läsaren om man under läsningen skulle slumra till lite och undra var i händelseförloppet man egentligen är. Nu är ju den risken relativt liten vill jag ändå ha sagt. Visserligen börjar boken redan i Juli 1980 Damaskus Syrien och slutar inte förrän 1 april 2014 Washington D.C., USA, men risken att man som läsare ska tappa bort sig var i storyn man befinner sig är väl försumbar om man nu inte skulle läsa boken en sen afton eller vara särdeles trött av annan anledning. Men även då är det nog ändå så att även om inte spänningen är, som man brukar säga, olidlig boken igenom, så har Zander enligt min mening ändå lyckats hålla ihop sin story ganska så väl och man vill som läsare förstås se hur det går för hjältarna och skurkarna. För det finns i boken båda sorterna.

Rappt skriven och väl sammanhållen story således. Men sämre är det med den lilla bagatell som kan kallas trovärdighet. Och det är ju mindre bra må jag säga. Nu vet jag ju för all del ganska så lite om tex hur det kan gå till i EU och dess månghövdade och vittförgrenade administration, hur stora internationella företag agerar för att komma in på, och under, skinnet på konsulter och andra man kan ha nytta av eller hur äldre män och kvinnor bosatta i Sankt Annas ytterskärgård kan agera när det mesta ställs på sin spets – för att ta några exempel ur boken på personers agerande – men jag kan inte tro att Zander träffar helt rätt där. Och detta gäller väl också själva hjältinnan EU-juristen Klara Walldéen. Även om hon enligt uppgift skulle vara som gjord av klippor och krut, och vara inte bara klok, intelligent och modig, och dessutom kunna hantera ett hagelgevär som den värsta sjöbuse och smugglare, så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om hennes samlade agerande.

Och inte heller blir det väl helt rätt i sådant som annars är ganska så viktigt för en läsare av romaner, dvs tex person- och miljöbeskrivningarna. Men gör det något? Nej, egentligen inte. Vi pratar ju om en s.k. spänningsroman och då är det väl just frågan om hur det hela börjar och inte minst slutar som måste vara i fokus för författaren. Och här lyckas väl Zander inte bättre eller sämre än andra i den genren. Åtminstone inte sämre. Men vad gäller språket måste jag säga att Simmaren imponerar. Det är inte lätt att hålla ihop en roman också i det avseendet. Men Zander lyckas ganska bra med det enligt min mening.

Men annars då? Kärleken tex – hur går det med den. Illa, måste jag säga. Och sådant som kan kallas familjehemligheter. Illa, är svaret också där. Men det kanske reder upp sig i dessa och andra avseenden i de fortsatta åtminstone två böcker som Zander redan gett ut och som ska vara en slags fortsättning på Simmaren. Och nu – äntligen – är väl spänningen för en läsare närmast olidlig. Hur ska det gå för hjältinnan, hur ska det gå? Ja, säg det. Själv kommer jag, kan jag avslöja, att få leva i ovisshet. Men jag hoppas ändå att hon kommer att fortsatta träffa rätt med hagelgeväret.

Men Simmaren ger jag i vart fall tre stars av fem i läsarbetyg. Så får det bli. 

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

Ia Genberg - Söta fredag.

Hade jag läst Söta fredag av Ia Genberg om hon inte fått Augustpriset 2022 för Detaljerna? Nej, antagligen inte. Då hade hennes namn sannolikt fortfarande bara varit ett av de många som klingat lite vagt bekant om hennes namn kommit upp i något sammanhang. Läst henne hade jag inte gjort. Du vet ju hur det är – floden av svenska och utländska författare är strid och hur ska man ur den kunna fiska upp de böcker som är läsvärda?

Om inte något sker, är ju svaret, Det kan vara en välskriven och intresseväckande recension, det kan vara ett tips från en annan läsare, det kan vara att författaren får ett pris. Och det kan – är jag ensam om detta? – att jag på ett av mina besök i en boklåda ser en bok vars omslag verkar lite kul, intressant, avvikande eller vad det nu kan vara. Men man får i vart fall upp ögonen för boken. Ska man skämmas för det? Nej, naturligtvis inte. Den väg som gör att man hittar till den goda litteraturen får för min del vara så vind och krokig den vill.

Men det kan också vara så, om man har tur, att man besöker en boklåda med en boksynt ägare som kan ge en rekommendation och som kanske dessutom ordnar författarträffar. Som det var för mig. Det var på en sådan träff i Äppelvikens bokhandel jag hörde Ia Genberg i det samtal hon där hade med sin förläggare om Detaljerna och som gjorde att jag inte bara köpte den boken – och skrev om den här på min blogg för ett par veckor sedan – utan också att jag nu läst ut hennes debutbok Söta fredag. Så lyckosamt kan det gå till här i världen.

För Söta fredag är en hyfsat bra bok, men den kräver sin man, om man säger så. Man måste ha sitt läsminne påkopplat hela tiden då storyn går från den ena mer eller mindre häpnadsväckande händelsen till den andra utan, som man tror, inbördes sammanhang. Men, kan jag avslöja, då bedrar man sig. För så här är det – texten flyter på, händelse följer alltså på händelse och helt plötsligt, då är vi nästan på sista sidan, blir det inte bara ett häpnadsväckande slut på boken, allt visar sig dessutom hänga samman. Allt får sin förklaring. Det kunde man inte tro när romanfiguren Tobbe på första textsidan frågar sin polare Max ”Förstår du något av detta?”. Och det gör han inte, Och inte heller läsaren, kan jag avslöja. Då, vill säga.

Men Genberg för sin läsare med säker hand genom bokens vindlande händelseförlopp. Det är riktigt kul. Fast möjligen, men bara möjligen, kan enskildheter i storyn dras lite väl långt. Och möjligen, fast bara möjligen, blir konsekvensen att den samlade storyn kommer att sakna ett visst fokus. Men, som sagt, allt knyts på ett trovärdigt och oväntat sätt samman på nästan sista sidan. Detta klarar vill jag påstå bara en bra författare, en författare som skriver med säker hand och med siktet inställt på att ge läsaren en underhållande, men för den delen inte kravlös, berättelsen eller, om man vill se det så, en skröna. Så är det. Vi får alltså en välskriven intelligent underhållning. Och detta i en debutbok.

Lägg därtill att Genberg skriver på ett språk som inte haltar någonstans och med ett bildspråk som ger oss läsare något att bita i. Och om vi då också av och till får inskjutna beskrivningar av ibland lite udda enskildheter, tex om applådens psykologi sett från såväl den applåderandes som ska vi kalla det mottagarens horisont, som inte bara är trevliga att läsa utan som också, visar det sig så småningom, fyller en plats i storyn - ja då är det inte svårt att imponeras av vad Genberg gett oss. Och då gör det ingenting, åtminstone inte för min del, att vissa textavsnitt och delar av storyn kanske, om man har de verkligt kritiska glasögonen på sig, kan uppfattas vara lite väl långa eller utsvävande.

Söta fredag är alltså en bok som kan rekommenderas till läsning, inte minst för den som gärna vill ha en kanske inte direkt utmanande bok men i vart fall en bok som mår bra av att läsas med en viss koncentration. Den som hellre vill läsa en bok som känns segare än ett luffarschack ingen vill vinna får gå någon annanstans.

Nå, jag ger Söta fredag fyra stars av fem i läsbetyg, vilket, ser jag när jag kollar, är lika mycket som jag gav hennes Augustprisvinnande Detaljerna. Så kan det gå. Boken finns i pocket lite varstans gissar jag. Kanske i Pressbyrån, säkert på nätet men självklart hos din fysiska boklåda. Gå dit.

(Och skulle du komma att läsa Söta fredag – och varför skulle du inte det – glöm då inte vad som kan ske när man använder sig av en gammal analog Leica. Och gör dig för all del snabbt av med en aldrig så omtyckt gammal röd soffa. Jag säger inte mer). 

(Samtliga fotografer okända för mig). 
    

Ia Genberg - Detaljerna.

Ia Gabriella Genberg – kände jag till henne innan hon fick förra årets Augustpris för sin fjärde bok Detaljerna? Nej. Eller det var kanske snarare så att hennes namn klingade lite vagt bekant, men läst något av henne hade jag inte gjort. Men nu, nu har jag inte bara läst hennes prisbelönade bok, köpt de tre övriga som förlaget passat på att ge ut i pocketutgåvor och träffat henne. Träffat och träffat förresten – jag har lyssnat på henne på en författarkväll som den utmärkta Äppelvikens bokhandel anordnat.

Men vad om Genberg? Hon har alltså gett ut fyra böcker – den första 2012 och 10 år senare Detaljerna. Däremellan har också som många andra kollegor arbetat som lektör och undervisat på skrivkurser på folkhögskolor. Enligt sin hemsida gör hon också författarbesök och berättar då om sina egna böcker eller skrivande mer generellt, hon kan också fungera som s.k. skrivcoach och arbeta individuellt med den som vill komma i gång med eget skrivande. Och allt detta parallellt med sitt författarskap. För leva måste man ju. Betala sin elräkning måsta man. Även om de 100 000 kronor som ramlat in på kontot efter vinsten säkert underlättar.

Och vad om Detaljerna? Det är en mycket bra bok, kan jag väl säga redan nu och Augustpriset förefaller väl motiverat med tanke på vilka som i övrigt nominerades. Jag måste ändå säga att jag för min del bland dem saknade både De tunna gudarna av Aris Fioretos och Oceanen av Steve Sem-Sandberg. Om dessa två hade fallit nomineringsjuryn på läppen hade det enligt min mening blivit dött lopp mellan dessa, Detaljerna och den också nominerade Djävulsgreppet av Lina Wolff. (Och då har jag ännu inte läst den nominerade Ixelles av Johannes Anyuru; kanske skulle också han hamnat i denna min särskilda egna favoritgrupp). Vad säger då detta? Inget annat än att jag inte riktigt förstår hur den jury som valt ut de sex böcker, bland vilka sedan en elektorsgrupp röstat fram vinnaren, resonerat. Att deras uppdrag inte varit lätt är förstås helt klart. Jag avundas inte ledamöterna.

Men dött lopp existerar ju inte i Augustsammanhang. Vem skulle fått priset enligt min mening? Jag måste säga De tunna gudarna med Oceanen tätt efter. (Den ev. intresserade kan gå in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.com och där läsa mina kommentarer till böckerna).

Men vad mer om Detaljerna? Det är en – upprepar jag för säkerhets skull – mycket bra bok. Men jag vet inte riktigt vad det är för en bok Genberg skrivit. Förlaget, och naturligtvis Genberg själv, kallar den roman, men vore det inte mer korrekt att kalla den en novellsamling; visserligen med åtminstone en person återkommande i de fyra porträtten – som förlaget kallar delarna i boken när man skriver lite kort om den på dess baksida – men utan en mer sammanhållen och konsekvent historia som löper mellan dem. Olika tidsskeenden och viktiga händelser, och alltså åtminstone en person, återkommer för all del närmast antydningsvis  i porträtten, men jag vill ändå för min del kalla boken en samling läsvärda noveller. Men det har väl ingen betydelse vad jag vill kalla boken. Nä, verkligen inte. Men ändå.

Genberg skriver med en lätt men samtidigt stringent och tydlig hand och både storyn och de olika bärande elementen i porträtten – eller novellerna om man så vill – blir både läsvärda och mättade med betydelse till såväl delar som helhet. Genberg ger oss i porträtten en resa genom ett liv, som kanske kan vara som mitt eller ditt. Hennes bildspråk är också klart tilltalande liksom – och sådant får man alltför sällan läsa numera i vår litteratur – de mellanstick hon för in i porträtten/novellerna. Det kan gälla resonemang om kärlek, familj, litteratur, politik, dans och annat som vi alla har som delar, eller detaljer om man så vill, i våra egna liv. Varje porträtt får då en inneboende kärna som rymmer sådana redovisade eller ibland bara antydda delar av liv. Och, inte minst, dessutom relationer som inte bara håller utan också bryts eller bara försvinner bort i ett fjärran dunkel. Som det hänt i mitt och säkert också i ditt liv. Inte många av oss har en Sally, den i boken igenom återkommande vännen, som kan fungera som ett intellektuellt eller känslomässigt riktmärke, eller kanske som en bärande hand.  

Nå. Här blev jag kanske lite väl komplicerad och inte minst otydlig. Men sammantaget resulterar min läsning hur som helst i att jag vill ge Detaljerna minst fyra stars i läsbetyg. Kanske sannolikt fem om jag får tänka efter en stund. Samtidigt hoppas jag att Genberg får en stor läsekrets och att Detaljerna  säljer bra. Och att du, min okände läsare av denna blogg, alltså köper den. 

Fotograferna okända för mig. 
   

 

 

  

Annie Ernaux - Kvinnan.

När Annie Ernaux fick Nobelpriset i litteratur 2022 så var ju förstås hennes svenska förlag Norstedt på hugget och gav igen ut en hel del – eller om det rentav var alla - av de av hennes böcker som redan fanns på svenska och då bland annat de korta romanerna Min far och Kvinnan i en gemensam sammanbunden utgåva. Häromsistens kommenterade jag Min far här på min blogg och nu skriver jag en kort kommentar också till Kvinnan. Böckerna, som har starka autofiktiva drag, handlar alltså i hög grad om hennes föräldrar men också om Ernaux själv. Och därmed, vill jag gärna tro, också om den tid och de erfarenheter som formade inte bara föräldrarna utan också den unga Ernaux.

Kvinnan gavs ut 1987 och kom på svenska 1993. Första meningen i boken är ”Min mor är död”. Den inledande beskrivningen av moderns sista tid i livet och hennes död på ett demensboende har hög igenkänningsfaktor för mig personligen men säkert också för många andra. Den tycks dessutom vara skriven med såväl saknadens yttre tårar som hjärtats inre saknad och detta trots alla de konflikter och annat skräp som varit dem emellan genom åren. I döden skalas mycket av det som i livet tärde på en relation bort.

Jag uppfattar det som att Ernaux´ gett sig ett dubbelt uppdrag i boken. Hon vill säkert i romanens form beskriva sin mammas liv så nära sanningen som möjligt dvs hennes drömmar, hennes gemenskap med sin man, hennes yrkesidentitet men samtidigt också – och då närmar vi oss väl närmast en sociologisk eller kanske historisk ansats - den tid hon och familjen, inkl. Ernaux själv, levde i och som på olika sätt formade dem. Även om Ernaux uttryckligen skriver att hennes självpåtagna uppdrag med boken är litterärt så blir beskrivningen i den samtidigt också en spegel av den tid som var, den tid mamman levde i, och för den delen dog i, men också hur relationer kunde skapas och vidmakthållas genom livets olika skeenden. Boken blir, uppfattad så, således en slags samtidig beskrivning av familjens liv och utvecklingen av det samhälle de levde i.

Men focus ligger, menar jag, ändå främst på modern och hennes liv. Hur hon efter en knapphändig skolgång, hon slutade den när hon var 12 år, ändå kunde avancera socialt genom att skaffa sig en egen butik, gifta sig med en man hon sannolikt älskade, fostra ett barn som sedan med hennes aktiva stöd kunde skaffa sig den utbildning som förvägrats henne själv och därmed ytterligare avancera både socialt och ekonomiskt. Hon hade intellektuella intressen – läste en hel del böcker – och måste ha varit en stark och modig kvinna och en kvinna som sökte kunskap utifrån den utgångspunkter som livet gett henne. Blev hon då lycklig eller kanske nöjd? Svårt att veta. Antagligen inte.

Sen tar då livet så småningom de vägar det vill och på spår hon inte kan påverka. Hon blir inte bara äldre  – det blir många av oss - hon blir också sjuk i en demenssjukdom. Sådant händer. Och kommer att hända dig eller mig. Eller oss båda. Eller ingen av oss. Vem vet.

Detta är en mycket stark bok – jag höll på att skriva roman, men lyckades hejda mig – som är skriven på ett avskalat språk men som ändå, menar jag, rymmer starka och tydliga känslor. Texten är samtidigt både känslomässigt neutral och dess motsats. Hur kan detta vara möjligt? Sannolikt bara för att Ernaux är en mycket bra författare. Det är ju inte för inte som Svenska Akademien i sin prismotivering skriver att hon fick Nobelpriset ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Jag ger Kvinnan fem stars av fem i läsbetyg. 

 

 

Annie Ernaux - Min far.

Ja vad hade jag läst av den franska prisbehängda författaren och tillika professorn Annie Ernaux innan hon 2022 fick Nobelpriset i litteratur? Ingenting, måste jag medge. Jag kände förstås till hennes namn, men hon var för mig bara en i raden av det närmast oändliga antalet författare jag inte läst en rad av – som tex också Abdulrazak Gurnah. Vem hade ärligt talat läst denna tanzaniska författare – eller kanske rentav bara hört talas om honom – innan han fick Nobelpriset 2021?

(Jag undantar naturligtvis då de till synes häpnadsväckande belästa litteraturredaktörerna i DN som sekunder efter att Svenska Akademien meddelat att tex Gurnah fått priset var parata att komma med berömmande och, som det verkar, genomtänkta kommentar. Belästa – eller så kanske de bara var oerhört snabba på tangenterna och kunde hitta och kopiera en beskrivning av hans författarskap på en internationell site. Jag tippar på senare. Men så är jag ju också numera bara en gammal cyniker. Till min glädje, måste jag medge).

Nå. Men för mig nu på vanligt sätt har jag köpt in alla Ernaux´s – och för den delen Gurnahs – böcker på svenska och har för avsikt att långsamt men säkert läsa mig genom dem och sen komma med korta kommentarer här på min blogg. Kommentarer som mindre är avsedda att glädja dig min okände läsare av denna oansenliga blogg som för att mig själv komma ihåg mina läsefrukter. Minnet är numer inte vad det en gång har varit. Trist nog.

Varför inte då börja med Min far från 1983 och som också var den första av henne på svenska, fast först 1985. Ja varför inte. Det är en till sidantalet tunn bok som nästan kan läsas som i ett enda återhållet andetag. Ernaux berättar kortfattat och inte helt uttömmande eller fullständigt – dvs inte allt från de späda barnaåren till ja till faderns död -  men samtidigt ömsint om sin uppväxt i en liten by – i boken genomgående kallad Y. -och om sin väg därifrån till ett annat liv än det som föräldrarna levt. Från en arbetarmiljö till en mer kulturell medelklassmiljö; från en där vardagsslitet med dess bekymmer och ävlan var kärnan till en där intellektuella intressen hade en större betydelse; från en där skötsamhet, idogt arbete och dygd var kärnpunkten till en där en strävan mot också andra intressen vägde tungt, kanske tyngre. En klassresa med andra ord; en resa som (också) i hennes familj skapade ett ömsesidigt främlingskap.

Och då är det inte flickan, dvs Annie Ernaux själv, som är huvudpersonen utan det är, som titeln anger hennes pappa. Han och familjen levde länge under knapphetens kalla stjärna men efter ett idogt och målmedvetet strävsamt liv lyckades de skaffa sig ett kombinerat café och livsmedelsbutik som ett kliv bort från kroppsarbetets hårda och osäkra liv. Men pappan bär, tror jag, livet igenom inom sig ett ärr som är den skam han kände för sin egen barn- och ungdoms fattigdom.

I denna miljö – och därmed med de erfarenheter som formade henne - växer Annie upp. Växer upp och växer bort från föräldrarnas liv. Hon skaffar sig en akademisk examen, blir lärare, flyttar hemifrån, umgås alltmer i akademiska kretsar, gifter sig med en annan akademiker och skaffar barn med honom. Hennes framgång blir, uppfattar jag det som, för pappan som en ersättning för de drömmar han en gång själv haft om ett eget till det yttre mer framgångsrikt liv än det han nu fick. Men kan han glädja sig i grunden för dotterns framgångar? Nej han kan ju inte det den gamle mannen, fast i sitt liv med dess upplevda nederlag som han är.

Så blir efterhand deras liv som två cirklar som aldrig riktigt rör vid varandra. Han förstår inte i grunden hennes senare liv. Hon mer än väl hans men har rört sig bort från det. Klassresan har skapat det avstånd dem emellan som en sådan resa oftast gör. Och tydligast blir det när faderns komplex eller bitterhet för att inte han kunde få sina drömmar förverkligade förstärks genom hans ofrånkomliga åldrande – han blir med tiden som främmande inte bara för den vuxna Annie utan kanske också för sig själv. Och för sin fru, Annies mamma.

Dessa tre personers liv – fast mamman är egendomligt frånvarande i boken – beskriver Ernaux på ett återhållsamt, stramt närmast knapphändigt språk som är både starkt berörande och – jag hittar inget bättre ord – samtidigt värmande. Det finns i relationen mellan familjemedlemmarna en över tid alltmer återhållsam men ändå tydlig kärlek och värme. Men den är samtidigt ändå märkligt konfliktfylld. Denna motsägelsefulla situation blir i boken både trovärdig och sann, faktiskt blir den. Kanske för att jag vill det. Kanske för att jag känner igen den från mitt eget liv.

Och läsbetyg då från en för dagen trött amatörläsare med ont i huvudet efter att köpt att par svindyra nya läsglasögon? Ja en fyra stars av fem. Trots Nobelpris.

 

 

 

 

Gao Xingjian - När jag köpte ett spinnspö åt farfar.

Vem är då Gao Xingjian? Ja, om jag kommer ihåg rätt så är han en av bara två nobelpristagare i litteratur från Kina, eller med kinesisk bakgrund. Den andre är Mo Yan. Nu skulle jag ju för all del kunna gå till Wikipedia – eller kanske rentav Svenska Akademiens i sig utmärkta hemsida - och kolla, men varför göra det, när jag som vanligt tror jag har rätt. Men jag kan ju ha fel. Slå upp själv, bäste ev. läsare av denna blogg.

Gao Xingjian fick Nobelpriset år 2000 – det vet jag - och av honom har jag tidigare läst Andarnas berg och En ensam människas bibel, som båda är klart läsvärda och verkligen kan rekommenderas, inte minst till den som vill få sin kanske romantiska föreställning om Maos kulturrevolution något rubbad eller snarare rentav ifrågasatt. Nu har jag också läst den till omfånget ganska tunna novellsamlingen När jag köpte ett spinnspö till farfar, ett fynd på antikvariat. (Jag har väl tidigare sagt att antikviteten är en omistlig del av vårt kulturliv. Om inte, så säger jag det nu).

Alla dessa tre böcker är översatta av Göran Malmqvist, sinologen, professorn och ledamoten av Svenska Akademien. Det kan ju uppstå en tanke att han, och kanske därmed Akademien, var i en jävssituation när man diskuterade Nobelpriset till Gao. Detsamma gällde för den delen också när Mo Yan fick priset. Där var saken kanske ytterligare lite delikat eftersom Malmqvist överlämnade ett antal av honom översatta verk till ett bokförlag i direkt anslutning till att Nobelpriset tillkännagavs. Gör då detta att de två prisen kan ifrågasättas? Nej, det tycker jag inte. Bra böcker är bra böcker, bra författarskap är bra författarskap, oavsett översättare. Men den som vill och orkar ifrågasätta Akademiens oväld må väl göra det. Till ingen nytta.

Nå. Den till omfånget tunna boken innehåller tio noveller och i nästan varje kan man utläsa kritik mot Mao och hans tid, särskilt förstås vad som skedde under den s.k. kulturrevolutionen, dvs Maos fullskaliga experiment mellan åren 1966 och 1976 och som syftade till att i landet avlägsna makthavare och andra som uppfattades slagit in på den kapitalistiska och/eller revisionistiska vägen – eller, som det också hette, man ville ge folk ideologisk omskolning genom kroppsarbete. Om detta finns mycket att säga, men det får bli en annan gång, men många av oss kommer fortfarande ihåg det på tiden ihärdiga viftandet med Maos lilla röda även här hos oss (du fåkunnige hänvisas som vanligt till Wikipedia). Tiden beskrivs med rätta i novellerna genomgående som Maos vansinniga tid, de svåra åren, de åren som blev så katastrofala, åren för omskolning och liknande. Det är alltså tydligt för läsaren var Gao står rent politiskt och han flyttade också från Kina i sinom tid och bosatte sig i Frankrike, där han omsider också blev medborgare.

Påverkar då detta relativt tydliga politiska innehåll i novellerna läsaren? Nej, rimligen inte. Läsaren vet var författaren står rent politiskt men ser ändå de litterära kvalitéerna i dem. De är till både form – inte minst när Gao vid ett par tillfälle använder sig av s.k. inre monologer - och innehåll spännande och intressanta och dessutom till delar rentav berörande på ett mänskligt plan. Jag tänker tex på den novell där en gammal man tänker tillbaka på sitt liv, hur det blev och vad han kanske, kanske inte gått miste om – om han vågat, om han orkat, om han velat göra saker annorlunda. Om han inte varit så bunden av konventioner. Det är väl sådana tankar som vi lite till mans nån gång kan brottas med utan att för den sakens skull ångra något. Det som skett har skett. Det blev som det blev. Och det blev bra.

De tidigare nämnda Andarnas berg och En ensam människas bibel är böcker som envar litteraturintresserad borde skaffa och läsa enligt min mening. När jag köpte ett spinnspö åt farfar har enligt in mening inte samma höga kvalité men kan förstås läsas ändå med stor behållning, även av den - i likhet med er Bokhållare - som kanske inte direkt uppskattar novellformen. Så en fyra stars av fem får den i läsbetyg av mig.