Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 22 mars 2024

Andrzej Tichý - Händelseboken.

Jag läste Händelseboken av Tichý för ett par veckor sedan utan att kommentera den här på min blogg, sådant händer fler gånger än man kan tro, men har nu läst om den. Varför det? Ja skälet är enkelt – den lämnade mig inte ifred. Jag kom oftare än jag trodde var möjligt när jag förra gången slog ihop boken efter läsningen att tänka på den. Varför? Om det kommer jag att här fatta mig kort.



Men först - vem är Tichý?  Han bor i Malmö och har en polsk-tjeckisk bakgrund. Han har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris. Han är, vill jag ha sagt, en av våra absolut mest oumbärliga författare som sedan debuten 2005 gett ut minst fem egna romaner; det är åtminstone så många jag läst av honom. Har du inte läst honom än finns bara en möjlighet – gå till biblioteket om du har turen att bo på en ort där det ännu inte är nerlagt. Eller gå in på Bokbörsen. Att de, förutom Händelseboken förstås, skulle finnas i den fysiska bokhandeln tror jag tyvärr är osannolikt; det vore dessutom att begära för mycket tänker jag.  

Nå. Händelseboken är, framgår det redan på baksidestexten, en slags mosaikroman där Tichý berättar om hur ett stort antal människor lever sina liv, och dör för den delen, och han gör detta på ett sätt som ibland förbryllade läsaren, åtminstone mig. Ibland, ganska så ofta vill jag påstå, är det inte heller lätt att förstå vem det är som sas talar i den, vem som för stunden för ordet i de ibland korta ibland längre textavsnitten. Boken ställer därmed ganska höga krav på läsaren, på hans inlevelseförmåga, hans förstånd och inte minst hans uthållighet. Men, tröstade jag mig med då när det lätta tvivlet ibland ansatte mig, det måste ha varit etter värre för Tichý. Men han mäktade med det, han fick ihop det, och det gör också läsaren.

Vem, frågar man sig ändå redan på baksidestexten, är i stånd att överblicka helheten, allt som sker i boken, Och kanske i livet för den delen. Vem av romanfigurerna kan det? Kan den något bedagade författaren Zygmunt Pereira det? Kan ekonomen Samuel Haddad? Den kriminelle Mink? Och fler ändå. Kanske. Men jag sätter en slant på ängeln Metatron. Men framför allt tror jag att jag och de flesta andra läsare kan det. Om vi vill. Eller kanske orkar.  För det pågår i denna fantastiska bok på nästan 700 sidor en slags makaber oupphörlig dödsdans, dessutom illustrerad redan från början på omslaget i form av medeltida träsnitt, där en enkel vanlig intrig, sådant vi läsare är vana vid, saknas. Eller snarare inte ligger klar, enkel och öppen framför våra ögon. Orka, viskar ibland Metatron till mig när jag sviktar under läsningen, och jag orkar. Det kommer också du, min okända läsare av denna obetydliga blogg, att göra.

Jag ger Händelseboken fem stars av fem i läsbetyg. Och utgår från att den kommer att åtminstone nomineras till årets Augustpris. Att den skulle vinna är väl att hoppas på för mycket. Och jag hoppas att du kommer att läsa den.


Fotograferna okända för mig. 

   

  

måndag 11 mars 2024

Sami Said - Satansviskningar.

Av Sami Said har jag före Satansviskningar bara läst Människan är den vackraste staden. Om den skrev jag här på min blogg sammanfattningsvis ”Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Men frågan blir till slut för min del om jag ska vara besviken på Said som författar eller mig som läsare”. Jag kommer att kunna skriva detsamma om Satansviskningar.



Men vem är då Said? Om inte en snart medelålders svensk författare som kom till Sverige i 10-årsåldern från Eritrea och som hittills gett ut fem böcker och för Människan är den vackraste staden nominerats för både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Han har också fått en del priser för övriga böcker, bland annat Katapultpriset och Aftonbladets litteraturpris. Så nog finns det fog för min fråga – och svaret på den är väl sannolikt att det är jag som läsare som har problem med Said eller åtminstone de två böcker jag hittills läst. Och detta eftersom en del andra uppenbarligen uppskattar honom och prisar honom på allehanda sätt. Men vad den viktigaste gruppen, dvs de som köper och läser romaner och inte tillhör priskommittéer av olika slag eller professionella recensenter, tycker vet jag ju inte. Hur pass läst är han? Hur många lånar hans böcker på biblioteken? Hur många bokcirklar diskuterar honom?

Nå. Det om det. Men vad om Satansviskningar? Till det yttre läser vi om en slags internatskola för besvärliga flickor som ligger någonstans i en okänd öken och dit föräldrar av olika skäl skickar sina besvärliga barn för upptuktelse. Huvudpersonen Nadine hamnar där för att hon gömt sig i en garderob, påstås det. Ja, så kan det kanske vara. Här träffar Nadine de två namnlösa flickorna Den första flickan och Den andra flickan, som blir hennes närmaste vänner där, och förstås den likaledes namnlösa, efterhand alltmer mänskliga, Rektorn eller Föreståndaren. Och vad sker då där?

Ja vad? Ingenting efter vad det verkar. Ingen direkt undervisning i vart fall. Men lite planlösa utflykter i öknen, ensamma eller i sällskap. Lite egendomliga kontakter med personer som tycks bo i en närbelägen stad, Avgrunden kallad. Det finns hos flickorna efterhand en stark önskan att lära sig köra på moped i likhet med de närmast skugglika okända gossarna från staden som tycks gasa både uppför och nerför kullar i öknen nära skolan. Och man lär sig cykla. Spännande eller hur? En gång i veckan kommer det en bil från staden med förnödenheter och brev från familjerna. Men också, och just det var både intressant och välskrivet, och inte så lite suggestivt, om den sannolikt kontaminerade änglakällan och vad man borde eller inte borde göra med den. Ja men det är väl det hele. Och detta på drygt 200 sidor.

Men också att Nadine vid en egen liten flykt eller utflykt från skolan skadar sig illa och måste åka hem till familjen igen vilket inte går så bra. Hon skickas strax tillbaka till skolan. Där finns då inte Den andra flickan, som tycks ha skapat sig en ny tillvaro på annat håll. Vad mer? Inget annat än att Nadine och Den första flickan tillsammans med en hel del andra flickor åker i väg till den plats där en död, troligen mördad, kvinnlig undergroundartist, upprorsmakare och närmast ikon, som dessutom varit elev på skolan, ligger begravd. Vad mer? Inget annat än att jag, den från ungefär sidan 5 måttligt roade läsaren, äntligen kan slå ihop boken och undra vad det är jag läst.

Nästan så man blir galen på riktigt” är bokens sista mening. Ja kanske det, tänker jag i mitt stilla sinne. Fast så illa ska det ju inte gå. Andra och förhoppningsvis bättre böcker står redan redo i bokhyllan för att kurera mig efter läsningen av Satanviskningar.

För boken, med de dåligt slipade glasögon jag haft på mig under läsningen och det illa rustade tålamod jag har haft just nu, är inte bra. Den tycks mig sakna både riktning och innehåll och den rent litterära stilen är dessutom egendomligt krystad och inte så lite manisk eller, om man hellre vill se det så, hemlighetsfull. I så fall alltför hemlighetsfull för min smak. Det är ingen enkel roman Said gett oss. Själv blir jag mest bara förvirrad och vilsen både under och efter läsningen. Sådant som person- och miljöbeskrivningar tycks Said dessutom lämnat bakom sig och helt övergett. För mycket blir enligt min mening därför sammantaget både konstlat och diffust.  

Ändå var boken nominerad för Augustpriset 2023. Boken påstås i nomineringen bära på ”ett övermått av skimrande, filosofiska vändningar” och att det ”under den magiska ytan pockar ett allvarligt ärende”. Sorry – men det mesta av det går mig förbi. Läs den gärna och bilda dig en egen uppfattning. Risk finns att du kommer att tycka som jag, nämligen att den kan vara värd max tre stars av fem. Egentligen mindre.


Fotograferna okända för mig. 


torsdag 29 februari 2024

Pär Hansson - Spindelbjörken.

Nu är ju för all del Spindelbjörken av Pär Hansson ingen bok i naturlära utan fastmer hans första roman efter sex diktsamlingar, men nog blev man nyfiken: finns det en björk som heter spindelbjörk eller inte. Efter att ha konsulterat Wikipedia, all kunskaps moder, tycks det som att så inte är fallet. Men gör det något, frågar jag mig efter att nu ha läst ut boken. Nej, är det korta svaret. Inte alls, det något längre.



Men vem är då Pär Hansson? Om inte medelålders poet vars första diktsamling kom 1998, översättare och förstås – hade jag sånär sagt – lärare på olika skrivarutbildningar. Han blev också 2023 för debutboken nominerad för Augustprisets skönlitterära klass i ett ovanligt starkt startfält vilket, som bekant, togs hem av Andrev Walden och hans Djävla karlar (som jag ännu inte läst, men han har ju blivit tokhyllad av såväl läsare som kritiker, och det vill ju till med tanke på vilka utmärkta böcker som i övrigt nominerades, och av vilka jag hittills bara läst Lena Anderssons Studie i mänskligt beteende och Moral av Lyra Ekström Lindbäck). Att som romandebutant då bli nominerad bland dessa och de övriga författarna väckte onekligen ett visst intresse.

Nå. Vad tyckte jag då efter läsningen av Spindelbjörken? Var nomineringen motiverad? Kanske, kanske inte men jag kan inte säga att boken direkt föll mig i smaken. Vi får i boken i två parallella historier följa en Joel bosatt i Västerbotten från hans barndom till ett vuxenliv med fru och barn med, tolkar jag det som, ganska så tydliga drag av Pär Hanssons eget liv, även om jag säkert kan misstolka eller överdriva vad jag uppfattar som ett visst autofiktivt innehåll i boken. Men Hansson beskriver, eller snarare antyder, att det i barndomen finns hemligheter och outredda uppgörelser som tynger Joel – eller Hansson själv om man så vill - än i dag. Och detta är ju för all del inte ointressant, men jag tycker dessvärre att det haltar lite både vad gäller person- och miljöbeskrivningarna. Jag tycker också att den samlade bild som Hansson ger oss blir lite väl splittrad, det saknas menar jag ett tydligt sammanhang i boken - för vad som sas står på spel i tillvaron eller livet blir oklart. På frågan vad Hansson kan tänkas vilja ge oss läsare av hans bok blir för min del därför svaret att jag efter läsningen faktiskt inte vet det. Att roa för stunden räcker inte som svar.

Men själva texten har en ibland tilltalande litterär ton som, föreställer jag mig, kanske kan följa på hans bakgrund som poet, vilket roar åtminstone mig. Också andra delar, inte minst de som närmast drömlikt beskriver den lille pojken Joels svävande över tillvaron, både – tycks det - bokstavligen och bildlikt, gör Hansson på ett sätt som passar mig. Och spindelbjörken, denna märkliga björk, som rasslar på väggen i barndomshemmet – till brodern hugger ner den – ska vi läsa det som en bild av både barndomens och vuxenlivets rädslor, som skuggor av något fortfarande oförlöst? Sammantaget vill jag, sen jag tänkt på saken, för min del ge romandebutanden Hansson tre stars av fem för Spindelbjörken.



(Det var nu ett tag sedan jag skrev något om mina läsefrukter här. Skälet till detta vill jag låta vara osagt just nu, men jag vill ändå starkt rekommendera Händelseboken av Andrzej Tichý. Den, och för den delen allt han i övrigt skrivit, bör du läsa, min okände läsare av denna lilla blandblogg).

 

 

lördag 20 januari 2024

Amanda Svensson - Själens telegraf.

Vem är Amanda Svensson? Om inte en snart medelålders författare och översättare som numera bor i Arlöv – av alla ställen; en liten håla som man på en sekund eller två schvisade förbi om man från Lund skulle till Malmö med bil och av något skäl inte tog motorvägen – ja där bor hon numera med sin familj efter att flera år ha bott i England. Men viktigare ändå: hon har sedan debuten 2008 med Hallo Dolly gett ut totalt fem romaner, inkl. nu Själens telegraf som kom 2023. Alla, behöver det sägas, är klart läsvärda.


Men frågan är om inte romanen med det egendomliga namnet Ett system så magnifikt att det bländar kanske kan rekommenderas i första hand för den som ännu inte läst något av Svensson. Sådana finns ju, har jag förstått. Den blev nominerad till International Booker Prize och hon fick både Svenska Dagbladets litteraturpris och P O Enquists pris för boken. Om än inte Augustpriset. Detta pris som också i sina nomineringar enligt min mening lite för ofta lyckas missa de goda böckerna, som – det är lite trist att behöva säga det – också gäller för Själens telegraf, som inte ens blev nominerad förra året. Fast i rättvisans namn måste jag vill säga att hon ändå nominerades till detta vårt förnämsta litterära pris 2011 för sin andra bok Välkommen till den här världen.

Nå. Romanen Själens telegraf är tvådelad, eller egentligen tredelad. Och vi lär oss att man aldrig kan äga, eller kanske ens tillhöra, någon. Hur gärna man än vill. Hur idogt, eller tappert, man än försöker. Glöm det inte, vill jag säga. Den som bär denna insikt genom sitt liv är i boken i första hand Iris, som vi parallellt följer som trettonårig flicka när hon bor med sin mamma i lågkonjunkturens Somerset, England och som strax tjugoåring när hon lever i ett musikerkollektiv i Glasgow, Skottland.

Från dessa båda liv, barndomens och ungdomens, bryter hon upp utan att veta vart hon ska ta vägen. Barndomens uppbrott, som blir dramatiskt – hon bränner helt enkelt ner det hus hon och mamma bott i och som hon felaktigt fått föreställningen var deras - med ty åtföljande olika placeringar för henne på hem av skilda slag sker när hon känner att mamman ljuger för henne och sviker henne; när mammans allt friare förhållande till sanning blir för plågsamt uppenbart. Ungdomens mer som en besviken suck när hon märker att den man hon då lever med, han heter Rupert, inte ovillkorligt vill tro på och lita på henne. I båda dessa liv, barndomens och ungdomens, ligger som ett värkande sår pengar eller snarare det konstanta behovet av och bristen på pengar. I ett avslutande tidsperspektiv, som på ett par sidor kort beskriver dessa två personers liv decennier senare och när de sedan länge är skilda åt, ser vi att livet blivit gott för både henne och ungdomens förälskelse. Så gott man han förvänta sig. Eller hoppas på. Båda lever med blicken riktad framåt, men – främst för Iris – med tunga livserfarenheter bakom sig.

Denna berättelse, här oförlåtligt förkortad, beskriver Svensson för oss på ett språk som rymmer både allvar och humor och som i själva storyn bär både förhoppningar och en föreställning att allt kan gå åt helvete. Hon har i romanen ett bildspråk där jag tror inte många slår henne på fingrarna. Det finns också en drive i berättelsen, och understundom en förtätning, som nästan tar livet av läsaren; eller i vart fall mig. Men jag överlevde och det kommer också du att göra, men kanske med nya, eller i vart fall värdefulla, insikter om hur liv levs eller kan levas. Och vad man kan göra av det enda liv som är ens eget. Om hur många romaner kan man säga detta?

Själens telegraf kan enligt min mening få fyra stars av fem i läsbetyg. Och jag noterar igen – jag är tyvärr en upprepningens mästare - med förvåning att den inte ens var nominerad till förra årets Augustpris. Men du, bäste läsare av denna lilla blogg, kan göra vad du kan för att kompensera för detta – köp och läs boken. Skriv om den på din egen plattform. Prata om den.

Och kom ihåg: ”Möjligen hade jag en gång drömt om en symfoniorkester, men det var blott och bart en dröm, flyktig som syrendoften i maj”.  Men det har du säkert också känt. Kanske mer än en gång.    

Alla fotografer okända för mig. 

 

   

tisdag 9 januari 2024

Sigge Eklund - Gruppen.

Sigge Eklund är för mig i huvudsak känd som författare, men på Wikipedia, all kunskap moder, läser jag mig till att han dessutom tydligen varit, och kanske fortfarande är, en internetentreprenör av rang och uppenbarligen tjänar storkovan som s.k. poddare tillsammans med Alex Schulman. (Hur nu detta kan fungera i praktiken då han numera bor i USA och Schulman, såvitt jag vet, i Sverige. Se där en av tillvarons stora gåtor).'


Men för mig är han alltså författare och då främst för de fem romanerna innan Gruppen, som gavs ut 2023 efter nästan 10 års uppehåll som romanförfattare, men också för de två ska vi kalla dem tankeböckerna Tid och Rum han skrivit med Alex Schulman. Alla mer eller mindre läsvärda, mest mer, men utan att för den delen vara några direkta mästerverk som fyller en viktig plats i vår litteraturhistoria. Men dit kan han mycket väl komma. Eklund har också gett ut den märkliga, och lyckligtvis tunna, Livets små njutningar – en samling, menar förlaget, ”sinnliga och suggestiva texter”, eller snarare, menar jag, pretentiös smörja. Men jag har ju för all del haft fel förr. Men läs honom gärna och främst hans romaner, inte minst Varulvsvalsen och In i labyrinten. Finns väl på Ad Libris eller på Bokbörsen. Men de små njutningarna är nog, gissar jag, lyckligtvis svåra att få tag på.

Nå. Men vad om Gruppen, som alltså är ett slags återkomst som romanförfattare. Den har ju varit lite hypad och föregicks ju också av en hel del artiklar i pressen – och för den delen författarbesök av Eklund själv, tex i den utmärkta Äppelvikens bokhandel – vilket säkert gladde inte bara honom utan också räknenissarna på förlaget.

Men alltså vad om Gruppen. Stämmer det att boken är ”en febrig och gastkramande psykologisk roman om tillhörighet och utanförskap, drömmar och besatthet” som förlaget påstår på boken baksida. Ja. Och nej. Mest nej.

Ramberättelsen är ju enkel – den unga och vackre svenskan Hanna, som har ett starkt intresse för Goya och vars mörka, fascinerande målningar kommer att bli en spegelbild av hennes eget liv, hon arbetar som praktikant på Pradomuseet i Madrid och stöter då en vacker dag av en slump på tre andra svenskar. De verkar ha gott om pengar och slöar väl i stort sett bort sitt liv, eller i vart fall sin tillvaro den sommar då de alla umgås. Ja vad gör de då, förutom att glida runt på barer och nattklubbar och, faktiskt, mer eller mindre ständigt äta – jo en försöker skriva en bok; han heter Tom, en annan vill få oss att tro att hon är modell; hon heter Leah och den tredje att han är diplomat; han heter Samuel. Deras liv fascinerar Hanna, men allt, visar det sig så småningom, är väl mer eller mindre en lögn och man lever gott på Samuels pappas pengar. Fram till …  


Ja, fram till att denne tycker att nu får det vara nog och stryper pengapåsen. Resan dit är väl nog så intressant i Eklunds bok men kanske inte, om vi för ett ögonblick skulle tänka oss att det hela skulle utspela sig i det s.k. levande livet, det som vi alla väl är en del av, särdeles trovärdig. Men gör det något? Nej det tycker jag inte. Vi läser ju trots allt en roman, eller för att prata i termer av vad Svenska Akademien skriver i SO: en ”längre berättelseliknande framställning”. En hittepå alltså. Och som sådan är den ganska läsvärd.

Om än i delar mindre sannolik. Ta bara vad den stackars Hanna, praktikanten, ser sig tvungen att göra, och dessutom kommer undan med, nämligen att stjäla ett Goyablad från museet och en statyett från norska ambassaden som hon sedan säljer på svarta marknaden för att finansiera sitt liv med de övriga eller för att – förgäves antagligen – köpa det hus som den stackars Samuel vill ha, men som pappan förvägrat honom. Allt i akt och mening att han skall förstå hur mycket hon älskar honom. Och minsann, har hon inte då på innerväggarna målat av Goyas ursprungliga egna muralmålningar. Ja vad ska man säga om slikt? Mer än att det är sådant som kan hända i en roman och att man för all del genom åren läst annat som varit värre.

Annars är denna Hanna en intressant figur. Jag kan ju ha missuppfattat det hela, men nog skriver Eklund fram henne som en slags dubbelnatur – inte bara genom sitt stöldgodsfinansierade liv utan också, mer intressant, genom återkommande samtal med en Vera, som väl antagligen är hennes kluvna bättre eller sämre jag. Uppfattat så, menar jag att Eklund kunde gjort ytterligare lite mer av detta. Men, som sagt, jag kan för all del ha missförstått något här. Men tanken känns tilltalande.

Läsvärd skrev jag. Så är det och jag tänker då i första hand på hur Eklund får ihop det rent stilistiskt, även om bildspråket ibland kan vara lite märkligt – som tex, för att ta ett exempel av många, när någon av personerna sägs ha en ”intagande gångstil” - men det rubbar inte alls helhetsintrycket. Det finns också en ganska så imponerande drive i berättelsen, personporträtten kunde väl för all del varit mer stringenta men är bra nog och slutet har också en tilltalande öppenhet. Så läsvärd alltså.  

Jag vill ge Gruppen tre stars av fem i läsbetyg. Och hoppas att det inte ska dröja tio år till innan nästa skönlitterära bok kommer.   


Alla fotografer okända för mig.  

 

måndag 18 december 2023

Liza Marklund - Stormberget.

Så har jag då läst StormbergetLiza Marklunds tredje och sista del av det som tydligen skall kallas Stenträsktrilogin. Tre frågor tränger på i min trötta hjärna och pockar på ett svar: varför har jag överhuvudtaget läst denna bok; varför kallar sig Eva Elisabeth för Liza; hade jag tyckt annorlunda om boken om den utspelats sig i låt oss säga i Trumpland i det innersta av det gamla cowboy- och våldslandet USA.


Ja tre frågor och tre svar. Boken är uteslutande läst för att jag gjort en felbeställning i Ad Libris och jag, när jag nu hade den i min hand, tyckte den skulle passa bra som tröstläsning i det helvetesväder som rått i mina trakter den senaste tiden och man ändå inte kan gå ut annat för än snabba – snabba och snabba förresten, snarare långsamma gammelmansstapplingar på de icke sandade glashala trottoarerna – men alltså promenader för livsuppehållande inköp av mat i Konsumbutiken; gåtan Eva Elisabeth har jag inget svar på; men det är inte omöjligt att jag kanske kunnat tycka att själva storyn haft ett uns större trovärdighet om den utspelats i det skjut- och mordgalna USA.

För i detta Stenträsk med omgivningar begås genom decennierna det ena brottet efter det andra, skjuts den ena fienden efter den andra till döds, slår man den ena efter den andra på käften, puttas den ena efter den andra ner i Storforsen, begås en häpnadsväckande rififikupp mot den allmänna fienden Vattenfall där rånarna får en oerhörd massa pengar och – inte minst – kastas en nyss skjuten och tillika misshandlad fiende ner i den bottenlösa myren med en påle rakt genom hjärtat för att aldrig mer dyka upp igen.

Tror mördarna. Hoppas mördarna. Men se det är just det som sker en midsommar åratal senare när solen flödar som ihärdigast och lyckan borde stråla mot envar. Inte minst mot polischefen Wiking som står och håller en kvinna i handen och känner sig osannolikt lycklig medan han tittar på sina barn och barnbarn som lekar de vanliga oskyldiga midsommarlekarna. Den kvinna han håller hårt i handen är hans försvunna hustru som, det är vad man tror, dränkt sig i myren för länge sedan och som nu, det är vad man allmänt tror ett ögonblick eller två, helt sonika alltså ploppat upp från den dyiga myren. Fast stendöd förstås.

Om denna kvinna måste jag skjuta in en förklarande parentes. Som gift med polisen Wiking och mor till deras barn hette hon Helena. Nu med Wikings hand i sin kallar hon sig Alice. Men frågan är om hon inte egentligen heter Vladlena. Hon gör nog det. Bakgrunden till detta är inte beskriven i en handvändning, men har att göra med att det gamla Sovjet ville ha en spion i Sverige. Det blev Vladlena som i sinom tid blev Helena och som sedan – och nu har det gått åratal – av för mig lite diffusa skäl blev kallad tillbaka till det gamla goa kommunistlandet, men som innan dess förstås var tvungen att föranstalta om sin egen död genom påhittad egendränkning i myren. Men väl tillbaka där i landet of hope and glory börjar hon så småningom en synnerligen komplicerad egen planering som gör det möjligt för henne att omsider återkomma till Sverige och nu som dataspecialisten Alice Eriksson. Och så småningom kommer hon alltså att stå vid en midsommarfest och hålla sin gamle man Wiking i handen, om än då opererad lite varstans i kroppen för att inte bli igenkänd av de andra. För att sedan efter ett bra tag åter försvinna bort från honom. Varför? Rädd för att bli avslöjad och kanske tom dödad av kommunisterna i Ryssland, gissar jag. Men vart tar hon då vägen? Vem vet. Men kanske återkommer Marklund till henne i en kommande bok. Hon skriver nämligen lite hotfullt på Stormbergets sista mening att ”vad som hände med Alice, det är en helt egen berättelse”. Kanske, men nu är jag ute på tunn is, kanske får vi då också veta vad som hände med de pengar som en gång stals från Vattenfall. Alice vet ju, och varför hon vet det tänker jag inte berätta här, var pengarna är.

Ja herregud – ni hör ju hur osannolikt allt detta låter i min korta – allt för korta - summering. Men vad vet man egentligen vad som händer i världar man inte vet något om. Svaret är: ingenting. Jag kanske inte ens har fattat riktigt vad Marklund skriver. Vilket inte är helt osannolikt.

Nå. Men tillbaka till Stormberget, boken. Marklund har här en vällovlig ambition att sammanfatta och förklara ett komplicerat familjemönster som sträcker sig över tre böcker och vad grann- och familjerelationer kan orsaka på både gott och ont när mycket går åt helvete. Och då måste man som läsare vara på tårna, annars går det som för er Bokhållare som i de återkommande sammanfattningarna från olika tidsperioder i Stormberget, som väl alla syftar till att få ihop nutid med dåtid eller om det är tvärtom, lätt går vilse bland alla gamla gubbs som nästan alla genom decennierna heter antingen Gustav eller Wiking. Och där farfar, far och son dessutom alla blir polischef, eller åtminstone polis, i den lilla hålan. Tala om nepotism. Men du, bäste läsare av detta inlägg, är förstås som bokläsare av en annan sort – en som kan hålla god ordning på allt och alla och har hjärncellerna i god läsordning. Tur att ni finns.

Vi andra får, när frågan kommer till läsbetyg, sätta en blank och mager trea av fem. Och ändå, det vill jag gärna ha sagt, skriver Marklund en inte oäven bok med ett rappt, kort och kärnfullt språk. Välskriven alltså. Det som händer inom och mellan familjerna beskriver hon på ett sätt som, givet förutsättningarna, inte heller är helt osannolikt. Liksom för den delen alla kärlekskomplikationer. Staten Sveriges övergrepp på sina glesbygdsinvånare när man torrlägger den ena älven efter den andra är utmärkt och tom lite skakande beskrivet. Kuppen mot Vattenfall är riktig bra och tom lite spännande skriven, också i den del som senare är ett slags efterspel till kuppen. Hennes ambition att guida oss läsare genom hela hennes sammantagna historia är, märker jag nu när jag sitter och rekapitulerar storyn för mig själv, dessutom ganska så imponerande, även om boken nog förutsätter en läsare som är lite mer intresserad av själva berättelsen än er Bokhållare var denna gång.


Det enda jag undrar när boken nu är utläst är vad Lotta Olsson, deckarfantomen i DN, tycker om den. Antagligen annorlunda än mig. Hon brukar märkligt nog göra det. (Hon var lite ljum i sitt omdöme hon också, har jag nu läst). Kanske ska man sluta läsa deckare, slår det mig. De verkar vara både komplicerade och svåra att läsa och förstå. Åtminstone om man är på ett tröttsamt humör.

God Jul förresten bäste läsare som orkat ända hit.


Alla fotografer okända för mig. 


 

fredag 8 december 2023

Olga Tokarczuk - Empusion.

Stämmer det som det ibland sägs, nämligen att Nobelpriset i litteratur är en dödskyss för ett författarskap. Kanske, vad vet jag, för den överblicken över ett stort antal författarskap har jag verkligen inte. Kanske Björn Wiman, allvetaren på DN har? Men om – stämmer det i så fall på Olga Tokarczuk när hon nu på svenska gett ut Empusion, sin första bok efter det att hon fick priset 2019. (Fortsätt läs om du vill veta vad jag tycker om den saken).  




Av henne har jag läst ett antal böcker efter det att hon fick priset (och då står ändå hennes gigantiska över 1000 sidor långa Jakobsböckerna och stirrar anklagande på mig i hyllan över ännu oläst). Det är ju så att många goda författarskap gömmer sig i den ofantliga mängden av böcker som publiceras och så helt plötsligt lyfts ett av dem fram av Akademien och ger oss i bästa fall läsupplevelser som vi inte visste att missat. Ta tex Annie Ernaux, Abdulrazak Gurnah, Kazuo Ishiguro – och inte minst Tokarczuk – för att nu bara ta ett par författarskap som i detta nu rinner upp i minnet denna tröstlösa slaskiga fredag då denna text skrivs. Fler skulle förstås kunna nämnas – men.

Men denna text skall nu handla om Empusion som kom på svenska i år, dvs 2023. Vi får följa ett antal män, och för den delen en yngling, som år 1913 vistas på ett sanatorium för lungsjuka i nedre Schlesien, som väl nu tillhör Polen. Ynglingen, han heter Mieczyslaw Wojnicz, för under den tid han är där mer eller mindre intressanta samtal med de andra lite äldre herrarna om både det ena och det andra, mest om kvinnor kommer det att visa sig. Han, som aldrig varit när en kvinna, får då höra de mest häpnadsväckande saker av de andra männen. Om dessa påståenden om kvinnorna skulle föras i nutid i möblerade rum skulle de alla omedelbart bli föremål för, ja för vad – att få ett berättigat slag på käften kanske. Och omskolning. Men, det måste jag säga, delar av det som i övrigt diskuteras, tex demokrati, socialism, konst, den egna identiteten inte minst och en del annat, är inte ointressant. Inte alls. Om man kommer ihåg att året är 1913.

(I en avslutande kommentar skriver Tokarczuk att samtliga misogyna åsikter om kvinnor och deras plats i världen är parafraser på texter som hon läst av ett antal manliga författare. Hon nämner då bla allas vår August Strindberg. Någon som är förvånad?).

Men även annat händer. Det mest dramatiska är kanske att hustrun till föreståndaren på sanatoriet dör nästan i omedelbar anslutning till att ynglingen anländer. Mördad? Kanske. Och hörs det inte mystiska ljud lite varstans i själva byggnaden? Jovisst. För att nu inte tala om vad som tycks utspela sig i skogarna kring sanatoriet. Vad gör tex de kolare eller sotare som av och till kommer in i berättelsen om dagarna, eller kanske snarare kvällarna och nätterna? Och damen med hatten, vad om henne? Ja lite mystiskt tycks det vara. Men intressant? För all del. Och dessutom lite dramatiskt av och till kan man väl ändå tycka.

Men det mest dramatiska, och för mig lite oväntade, även om små anspelningar finns lite varstans i berättelsen, är väl att ynglingen på romanens sista sidor iklär sig den döda kvinnans kläder, tar hennes pass och byter namn till hennes. Och försvinner ur berättelsen medelst en droska. ”Efter kriget for hon till Berlin och där upphör alla spår efter henne”. Tja.

Det här låter ju kanske inte så vidare värst intressant och trovärdigt. Och är det väl inte heller. Men – det har jag skrivit tidigare om en annan av de böcker jag kommenterat här – sådant som för oss lite trögrörliga kan uppfattas som just obegripligt, och bland kanske tom motsägelsefullt, ändå kan ha sitt värde för läsaren. Nämligen om författaren kan använda sitt språk på ett sådant sätt att berättelsen, trots betänkligheter vad gäller själva storyn eller i vart fall delar av den, kan vara läsvärd. Att berättelsen på så sätt lyfter. Och det kan, det vill jag betona, Tokarczuk. Hon skriver snart sagt glimrande, säger jag som inte är rädd för överord. Hon skjuter också av och till in sin egen kommenterande berättarröst som ett ”vi” i storyn, vilket känns lite uppiggande. Men en fråga måste ställas. Vad vill hon med Empusion? Kanske bara att visa oss läsare att hon kan, kan få ihop en väl läsbar bok utan något särskilt syfte. Annat än att ge läsaren en god läsning under ett par timmar. Om så – gott nog.

Jag ger därför Empusion, trots allt, fyra stars av fem i läsbetyg. Och därmed har väl alla dödgrävare som ryar om Nobelprisets negativa effekter visat sig ha fel. Igen.




Samtliga fotografer okända för mig.