Sara Gordan - Natten.

Man kan ju inte känna till alla författare, man kan ju inte det. Men när jag tagit reda på vad Sara Gordan skrivit innan Natten, som jag nu läst, och dessutom i övrigt gjort i fråga om tex översättningar och annat, känns det onekligen lite småskämmigt att hon hittills varit okänd för mig. (Fast det var ju faktiskt å andra sidan 10 år sedan hon skrev boken innan Natten, så det är kanske för all del ursäktligt). Men ingen större skada skedd vill jag ha sagt. Bli inte förvånad om jag innan det trista hösten faller över oss – även om det fanimig den dag detta skrivs verkar som så redan skett - läst ytterligare någon eller några av hennes tidigare böcker. Bli inte förvånad. Faktum är att de är beställda på Bokbörsen. Gör ni det också medan tid är.

Men vad om Sara Gordan? Ja, vad om henne? Författare således, men som så många andra i hennes gebit av nödvändighet också mycket annat. Hon har väl också erfarit att elräkningen måste betalas. Hon har bland annat översatt två av mina läsfavoriter Michel Houellebecq och Laurent Binet, skrivit kritik i DN, varit aktiv i Författarförbundet och PEN men också, givetvis hade jag sånär sagt, varit, eller är kanske fortfarande, lärare på Biskops-Arnös författarskola. Hon har fått åtminstone tre pris för Natten, bla av Svenska Dagbladet och tidningen Vi men, inte minst, också av Samfundet De Nio. I år var hon nominerad till Sveriges Radios romanpris för boken, men det gick i stället till Mikael Berglund, en annan författare som jag ännu inte läst en rad av.

Och vad om Natten?  Ja vad om Natten? Det är lätt att falla in i recensionsschabloner som ”skakande”, ”omvälvande”, ”gripande”, ”nödvändig att läsa”, ”årets bästa roman”, ”värd alla pris den kan få” och liknande. Men faktum är att de som skriver så alla har rätt.

Vi läser en bok där Gordan inte namnger någon – de benämns som tex fransmannen, maken, sonen, styvdottern - utom ett tidigare dödfött barn och där mamman i boken lever ett liv som är en ständig kamp för sitt eget och en dotters överlevnad. Deras liv tycks gå från till en början relativ harmoni över en helvetestid och tillbaka till ett skört men ändå mer harmoniskt tillstånd.

Parallellt med denna hennes kamp lever hon också ett annat liv, ett liv som påminner om de flesta andras, det som vi andra lever - hon får barn, hon skiljer sig, träffar en ny partner, skriver på en avhandling, arbetar, är sjukskriven, träffar andra delar av sin stora och kärleksfulla familj, firar högtider och annat men det tycks mig som om allt detta visserligen händer henne och att hon är delaktig i det men kärnan i hennes liv, det kring vilket hon hela tiden rör sig, är kampen för och med hennes dotter. Den dotter som i tonåren driver sig själv och sin mamma allt närmare en avgrund.

Natten är av mamman som skriven direkt till denna dotter – tilltalet i den är hela tiden ”du” – och är väl hennes sätt att försöka förstå vad som sker med henne och familjen; hon ältar inte, hon beklagar inte, hon kämpar däremot, kämpar för sin egen och dotterns och sin familjs överlevad. Hon är som en urkraft – stark och ömtålig på samma gång.

Vad är det då som händer? När dottern, som är sjuk i diabetes, hamnar i tonåren sker något med henne – hon tycks vilja komma bort från mamman och bort från hennes mammaomsorger, hon sluter sig, blir omöjlig att tala med, slutar gå till skolan, försvinner bort från hemmet under långa perioder. Och mamman gör allt för att få tillbaka sin dotter. Allt. Men livet för dem båda blir ett helvete. En mardröm. Mamman skickar natt efter natt sina sms till dottern utan att få svar. Hon ringer dag efter dag till kompisar, andra familjer, till socialförvaltningen utan att – ja utan att få svar. Utan att få hjälp.  

Livet för dem båda, men också för de andra i familjen, blir som att gå på tunn is över mörkt vatten. Går man på den kan man klara sig över till fast mark. Eller inte. Det tycks i romanen som om man klarar sig. Det tycks så. Är det säkert ens i romanen? Nej. Hur skulle det kännas om man var i mammans och dotterns ställe i ett vanligt liv, utanför en roman? Som om kampen fortsätter. Hur länge? Så länge det behövs.  

Men tänk er att söka efter en försvunnen dotter med diabetes - som man inte vet om hon får sitt livsnödvändiga insulin eller inte heller om hon ligger berusad och ensam någonstans eller kanske är död - rent konkret på kyrkogårdar om nätterna. Det är om detta Natten handlar. Om detta, men som jag läser boken, också till slut om en möjlig väg framåt för mamman och dottern och familjen Men jag vet inte.

Har boken autofiktiva drag? Kanske, kanske inte. Det verkar så, men det saknar betydelse. Natten är en helvetesskildring där det möjligen, möjligen inte bar när man till slut gick på den tunna isen tillsammans. Språket är klart, tydligt, starkt och inte minst osentimentalt – som tex i bokens första mening: ”Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns inget annat att göra än att ge upp”. Men förstås återkomma nästa natt med nya krafter. Och nästa. Och alla de därpå följande.

Det är omöjligt att ge boken annat än fem stars av fem i läsbetyg.

Fotograferna okända för mig. 

 

 

 

Jan Guillou - Eventuellt uppsåt - att döda ortens gangsters.

Jan Guillou har, om jag nu räknat rätt, i huvudsak ensam skrivit 55 böcker sedan debuten 1971. Detta är ju i sanning ett minst sagt imponerande dagsverke. Många av dessa är ju dessutom böcker som krävt ett stort och omfattande researsarbete, som tex de tio som ingår i serien om Carl Hamilton och som började med Coc Rouge, de tre som han skrivit om Arn och inte minst de tio som ingår i sviten Det stora århundradet och vars första bok var Brobyggarna. Var och en av dessa serier, som är klart läsvärda, hade kanske kunnat vara vad en annan författare producerat totalt sett och kunnat vara ganska så nöjd med det. Härtill har han skrivit ett antal andra uppmärksammade böcker, inte minst den delvis självbiografiska Ondskan. Sen, och det för man ju inte glömma bort, har han under en period producerat ett antal viktiga och uppmärksammade program för public service SVT och, inte minst, skrivit – och skriver fortfarande för den delen - regelbundna veckovisa kolumner i Aftonbladet. Hur har han orkat? Vad har han försakat? Undrar man.

Nu är han 79 år och skriver väl mest för skojs skull – han har ju visat att han kan få ihop det, han har alltså inget att bevisa längre och pengar har han tydligen så det räcker och blir över. Vad ska då en gammal man, som alltså inte direkt behöver bekymra sig för elräkningen, göra om inte just det han kan, dvs skriva och nu alltså mest för nöjes skull. Men kanske sannolikt också för att ha något att göra i väntan på att hustrun ska komma hem från sitt arbete. Fast så tänker väl bara en gammal cyniker som er Bokhållare.  

I dessa böcker för skojs skull och i vilka han för samman två gamla hjältar från sin gamla katalog, dvs journalisten Erik Ponti och underrättelseofficeren och massmördaren Carl Hamilton, finns som bekant hittills två alster – Den som dödade helvetets änglar och nu senast Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters. Den första var skapligt bra och dög gott att läsa. Den andra inte, menar jag. 

Men det tycks jag vara ensam om att tycka efter vad det verkar. Nu har jag ju för all del inte läst alla recensioner, långt därifrån, men ändå ett antal och ganska så många skribenter tycks falla i farstun för både Guillou och såväl hans första som andra bok. Inte minst, förvånande nog, också deckarkritikens grand old dame Lotta Olsson i DN, som väl förresten själv närmar sig pensionsåldern. Kan det vara därför som hon … nä, det kan det väl ändå inte.

Hon skriver om Eventuellt uppsåt bla att Guillou skriver både njutbart och roligt om åldrandet, teknikterror och annat - och så kan man för all del tycka om man har lite lågt ställda förväntningar på vad en erkänt duktig och etablerad författare ska kunna producera - men också att själva deckarintrigen på något sätt hamnar i bakvatten. Och så är det. De båda kumpanerna bestämmer sig initialt för att försöka förhindra de skurkar som samvetslöst lurar åldringar på pengar genom olika mer eller mindre avancerade lurendrejerier. Men annat kommer emellan. 

Till följd av Putins anfallskrig mot Ukraina kallas nämligen Carl Hamilton märkligt nog tillbaka in i rikets tjänst – och kan då lämpligt nog använda sig av en del av Guillous, förlåt Pontis ska det ju vara, närmast herrgårdsliknande boende på landet för sina hemliga aktiviteter. Ganska raskt byter därmed också de två pensionärernas ska vi kalla det hobbyaktivitet fokus. Man kommer att ägna större intresse åt hur det ska gå för vårt rike, och för den delen Ukraina, och allt mindre åt den organiserade brottslighet som anses förlama vårt samhälle. Åt detta viktiga arbete ägnar sig i huvudsak Hamilton. Ponti plockar mest blommor som han dekorerar matsalsbordet med när hustrun kommer ner till helgerna. Men dessutom bryter han under lite genanta omständigheter lårbenshalsen. Och får som många andra gamla män ganska så frekvent gå upp på natten och låta sitt vatten. Ja, ungefär så.

Ja, ungefär så. Men hursomhelst kan massmördaren Hamilton i vanlig ordning inte hålla sig i skinnet. Han mördar, i ett av honom uppfattat ädelt syfte, ett antal av de personer som ingår i den nya organiserade brottsligheten. En oskyldig person döms för detta, vilket inte tycks bekomma honom något. Däremot Ponti. Och genom intelligenta klurigheter, som han offentligt skriver om i sin kolumn i Aftonbladet, lyckas han ge den dömde personens advokat lite tips om hur han ska lägga upp saken när brottet kommer upp i hovrätten. Och kan ni tänka er – den dömde, men för mordet oskyldige (även om han hade en massa annat skit i bagaget), frikänns. Halleluja.

Ja, ungefär så. Men mitt intresse för bokens intrig, och därmed mitt fokus, var inte på topp någon gång under läsningen måste jag medge. Annat kan säkert ha hänt som kunde vara bra att berätta om. Inte minst vilka blommor Guillou – nej Ponti, förstås – plockar för att glädja hustrun. Men uppriktigt sagt så skiter jag i vilket. Och det måste väl ändå vara ett kardinalfel också för en amatörrecensent? Ja. Medges.

Men det ursprungliga syftet, det att skydda gamlingar från att bli lurade, hur gick det med det? Det gick inte alls. Dom, eller ska jag skriva vi, kommer att även fortsättningsvis, om vi inte passar oss, kunna hamna i de förhärdade brottslingarnas garn och få våra surt förvärvade sparpengar bortsopade. Och det är ju trist att inte massmördaren och blomsterplockaren lyckandes med att skydda oss. Hellre skjuter dom ett antal personer alt garnerar matsalsbordet med blommor. Nu vet vi.

Ja, ungefär så. Läsbetyg då? Ja, jag ger Eventuellt uppsåt tre stars av fem. Varför vet jag egentligen inte. Men kanske för att Guillou ändå skriver rappt och inte så dumt – och lite rolig kan han också vara emellanåt - även om intrigen i just den här boken inte är så värst mycket att hurra över. Han har, när han fordom verkligen brydde sig om vad han skrev, tidigare gjort så mycket bättre från sig i det avseendet. Dessutom har boken lite väl mycket dödkött och tom utfyllnad – eller ”östergrenare” som han lite föraktfullt skriver om sådant eftersom han menar att Klas Östergren ägnar sig åt slikt, vilket ju är helt fel menar jag – som tex de sidor han ägnar åt att skriva om ett fästingbett han fick i en kall januarimånad av alla månader.

En sak vet jag efter läsningen – ska jag läsa nästa blomsterplockardeckare av Guillou ska jag ha fått den i present av någon vänlig själ. Jag känner ett par. Köpa den tänker jag inte göra, men det finns alltså en risk att jag i sinom tid återkommer med en ny sur recension. Om Guillou alltså orkar komma med en ny förströelsebok. Och det gör han säkert – hans motto tycka ju vara ”Vi ger oss inte. Vi börjar om”.  

Fotograf okänd för mig. 

 

 

Ia Genberg - Sent farväl.

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”.

Denna lilla dikt, eller kanske snarare strof, av Jacques Werup kommer, utan att de två unga kvinnorna Mia och Marie har en aning om det när de tillsammans första gången läser den, spela en stor roll i deras, och inte bara deras, liv. Och också, åtminstone i Maries fall, dessutom ända in i döden.

Ia Genberg skriver i sin bok Sent farväl historien om hur dessa två unga kvinnor närmast av en slump träffas, hur deras liv sen i ett par viktiga år i ungdomen när man delar allt flätas tätt samman för att sedan, efterhand som åren går och deras liv tar de olika vägar liv tar, skiljas åt. De träffas av en slump, skiljs åt utan direkt planerade överväganden och på samma märkliga sätt som förde dem samman – dvs av en slump om man så vill – så ser Mia två decennier senare Marias dödsannons i en tidning och då med Werups strof angiven. Och hon ställer sig, medan minnena väller över henne, frågan - vad har hänt? Med Maria och med henne själv.

Men Genbergs bok är inte bara en beskrivning av en vänskap, hur den uppstår och hur den tycks försvinna bort när fysiska och mentala avstånd dem emellan inte gick att överbrygga, eller man kanske snarare inte försökte överbrygga dem. Det blir också en skildring av hur två liv formas.

Men det tycks ändå som om vänskapen lever kvar mentalt, i minnet som en viktig del av kanske framför allt Marias liv. Hon skriver om den i sina dagböcker. Hon pratar om den med sin familj, värderar den med de andra personer som efterhand kommer in i hennes liv och den tycks efterhand bli som en del av hennes grundplåt. Sådant händer ju om vi har tur och det skulle antagligen, efterhand som åren gått, blivet än viktigare för henne om livet fortlöpt som de flestas gör.

Men Maria omkommer plötsligt och helt oväntat i vad som uppfattas som en olycka – påkörd av en lastbil under en av hennes sedvanliga motionsrundor en tidig morgon. Familjen uppfattar hennes död som just en tragisk olycka, men en polis – han heter Olle - engagerar sig i frågan och ställer sig undrande eller frågande till om det verkligen kunde vara så. Och Mia kommer efterhand att bli delaktig i denna polis´ till en början något egensinniga idé om Marias död. Frågan om hennes död – eller gåtan om den om man så vill – kommer att engagera dem båda.

Olle och Mia gräver i det man har och det är främst Marias dagböcker och Mias sedan länge nästan bortglömda minnesbilder av vad som hände under en tågluffning genom Europa och särskilt en natt eller två i Amsterdam alldeles i slutat av resan. Båda kvinnornas minnen är diffusa – Marias som de framgår av dagböckerna och Mias fragmentariska hågkomster som nu väcks till liv inte minst genom de nästan bortglömda foton som hon tog under resan och särskilt den där kvällen/natten i Amsterdam. Bilder som hon nu plockar fram och verkligen går igenom.

Vad som nu sker i boken skulle kräva sin man att här redogöra för på ett fullt begripligt sätt. Genberg klarar det förstås någorlunda bra i boken även om, det måsta jag ändå säga, trovärdigheten i storyn i denna del kan ifrågasättas.

Men så här blir det: Maria, framgår det av hennes efterlämnade dagböcker, kommer efterhand att förstå att hon natten/nätterna i Amsterdam blev vittne till en våldtäkt. Den då unga våldtäktsmannen blir efterhand en alltmer känd person här i landet, och hon kommer då vid något tillfälle att känna igen honom och inse och förstå vad han gjort. Nå. Gör hon då en rättssak av detta? Nej. I stället pressar hon honom på pengar, pengar som han också utan knot betalar henne. Pengarna sätter hon sedan direkt in på olika välgörenhetsorganisationers konton. Hon gör alltså ingen personlig ekonomisk vinning av saken utan vill väl antagligen bara att våldtäktsmannen ska veta att han är igenkänd och på ett sätt ska gälda för sitt brott. Med pengar och med en sannolikt tärande oro för att bli avslöjad. En oro som vid ett tillfälle till slut får honom att begå ett mord. 

För – allt detta blir då efterhand den resonemangsvisa gemensamma slutsatsen hos de personer som efter Marias död nu dryftar saken, och det är inte bara Mia och Olle utan också, märkligt nog kan man tycka, Mias före detta man och hans nya kvinna som råkar vara journalist, att alltså den nu publikt kända mannen, utpressad av Maria, av en olycklig slump stöter på henne när hon motionsspringer i den tidiga morgonen och då, av skäl som egentligen förblir fördolda eller outtalade men ändå är alldeles uppenbara, helt enkelt puttar ut henne i gatan och hon blir så överkörd och dör.

Detta, menar de som nu diskuterar saken, blir för dem bekräftat av hans agerande och reaktion när journallistkvinnan konfronterar honom i en formell intervjusituation. Han tycks falla samman, vilket verkar bli uppenbart för alla som ser intervjun. Han avgår dessutom omedelbart från alla sina olika uppdrag. Fallet med den gamla våldtäkten och inte minst Marias död är, menar man, därmed löst. Men förstås utan att någon annan, tex den sörjande maken eller polismyndigheten, blir involverad.

Ja, vad ska man säga om detta? Annat än att boken i den delen, och det är ju som Genberg lägger upp sin story en avgörande del i den, enligt min mening blir som en sämre deckare. Men allt annat – språk, personbeskrivningar, uppbyggnad, den rent litterära ambitionen, trovärdigheten i andra delar av storyn och därmed alltså i allt sådant som gör en läsvärd bok till just en läsvärd bok – är ju mycket bra. Men för mig hackar bokens helhet ändå betänkligt. Storyn engagerar förvisso, men för min del stumnar den betänkligt i slutet.

Men, slår det mig nu, var Genbergs ambition med Sent farväl egentligen begränsad till att skriva en litterär deckare? Ja, vad vet jag om den saken, men kanske kanske inte. Läst så – som ett försök att tränga in i deckargenrens traditionella och förutsägbara dödkött, har den i så fall sina förtjänster. Jag väljer att se det så – som ett som jag menar ambitiöst misslyckande i deckargenren. Jag ger boken tre stars av fem som mitt högst personliga läsbetyg. Och jag vet ju, vad man inte visset när boken publicerades, att hon framöver kommer att skriva bättre, mer sammanhållna romaner.

Det är nämligen värt att komma ihåg att Sent farväl är hennes andra bok, utgiven 2013 och alltså tio år innan hennes Augustprisbelönade Detaljer. Den finns som pocket.

Samtliga fotografer okända för mig.