Hanna Nordenhök - Promenaderna i Dalby Hage.

 

Vad, undrar förstås den intresserade, är Dalby Hage. Jo, vare sig mer eller mindre än ett skogsområde utanför den lilla akademiska bondhålan Lund, min hemstad, där nationalparken Dalby Söderskog tillsammans med naturreservatet Dalby Norreskog bildar det som kallas just Dalby Hage. Som ungt glin hade man ju ingen aning om det. Allt kallades Dalby Hage. Allt var oskuldsfullt och trevligt. Inget där bildade en dyster fond till händelser likt de som utspelar sig i Hanna Nordenhöks bok Promenaderna i Dalby Hage. Men vad vet man egentligen om det? Fler än jag och mina polare drev ju omkring i hagen och gjorde vad - som vi just ingenting? Eller var de där i andra syften och med annat i tankarna. Allt är ju möjligt.

För det är just i denna Dalby Hage som de händelser som utlöser katastrofen i boken Promenaderna i Dalby Hage utspelar sig. Vi läser om en nog ganska typisk svensk akademikerfamilj under1950-talet. Pappan gör karriär, mamman är den som stannar hemma med de två barnen och som efterhand stelnar i en slags psykisk sjukdom, eller kanske påtaglig mental tristess. Sådant som varit viktigt för henne, som tex pianospelandet, lämnar hon bakom sig och det ersätts av tabletter och mörka rum. Kvar blir till slut bara det slutna, sjukdomsdoftande sovrummet i hemmet på Kastanjegatan där hon tillbringar dagarna bakom stängd dörr och fördragna gardiner, slumrande eller sovande. Kvar blir också hennes dotter, hon heter Marta, den allseende och allvetande som ser, hör och förstår allt - också det som är avsett att ske i lönndom. Som pappans otrohet.

”Martas blick – synande, outgrundlig”.

Men bokens berättare är inte Marta, inte hennes bror och inte heller vare sig mamman eller pappan. Det är i stället, tror jag, det barn som pappan skaffar med en annan kvinna, mammans väninna. (Det kan förstås också vara någon annan – tex ett barn Marta skaffat sig senare i livet). Det är till denne berättare, nu vuxen, som Marta kommer med mammans efterlämnade brev, kort och annat skräp. Det är tillsammans med berättaren som Marta gör ett sista kort besök i den sedan länge lämnade våningen på Kastanjegatan. Och det är genom berättaren och hens sorterande i mammans efterlämnade papper som allt avslöjas. Det är nu vi läser om hur den till synes lyckliga tiden när allt började i livet för den lilla familjen slutar i den katastrof och dess efterbörd som Marta blir skyldig till genom att medvetet eller omedvetet för mamman avslöja pappans otrohet.

Vad händer nu med pappan? Vet inte, men han går väl på mäns vis vidare i karriär och liv. Vad händer med brodern? Vet inte, men antagligen samma sak. Vad händer med mamman? Hon sjunker långsamt ner i sjukdomen, vilsenheten, övergivenhet och så småningom död. Vad händer med Marta? Vet inte, men hon stelnar antagligen i en efterbörd av skam och skuld och stannar på så sätt kvar i det gamla livet, i lägenheten på Kastanjegatan. Men vad vet jag.

Promenaderna i Dalby Hage är, som jag läser boken, en mörk, skrämmande berättelse skriven på ett återhållsamt, närmast poetiskt och tillbakadraget språk. Det blir ett skrivsätt som förstärker den katastrof som präglat Martas liv och om hur vansinnet och undergången långsamt kommer krypande och tar ett strupgrepp på åtminstone två, kanske tre, kanske fler människors liv. Det är också ett skrivsätt som, tilltalande nog, öppnar upp för flera olika alternativa tolkningar av berättelsen. Sånt är man inte alla gånger van vid. Det är ingen enkel historia Nordenhök ger oss. Kronologin får läsaren i långa stycken själv sy ihop. Men själva storyn, den bärande berättelsen, avtäcks förstås efterhand.

Det är ett språk som skrivit med livets sista andetag, flämtande, och där vi läsare förstår att det kommer att bära berättelsen, storyn inom oss länge nog. Vi läser om livet som det kan vara. Det är genom de trevande, bleka minnesbilderna vi ser att det rymmer glädje och sorg, framgång och undergång, aningslöshet och beräkning. Lycka och olycka. Och alltså då inte bara för den lilla familjen på Kastanjegatan i Lund.

Det är för mig inte möjligt att ge Promenaderna i Dalby Hage annat än fem stars av fem i betyg. Hanna Nordenhök är en drygt 40-årig disputerad författare, översättare och kritiker. Promenaderna i Dalby Hage är häpnadsväckande nog hennes debut som romanförfattare – tidigare har hon gett ut två diktsamlingar - och den gavs ut 2011. Hennes senaste bok Caesaria kom 2020. Jag återkommer till den och hennes övriga romaner i sinom tid.

 

 

 

 

 

 

Kjell Westö - Tritonus.

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: 

Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visste

mesta). Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en

dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av

det skälet kallats för Djävulen i musiken. Det används, lär jag mig, inte bara i

den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok Tritonus? Ja kanske för den känsliga läsaren

med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra

bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller –

om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller

specifikt. Menar jag nog. Därmed också sagt att Tritonus är en bra bok.

Nå. Men vad om Tritonus? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som

i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är

en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och

amatörmusiker. Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller

kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta

när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt.

Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som

meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga

besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han

heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast

sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han

heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och

nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än

tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig

grad av förhoppning. Men hur länge?

Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken

grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot

horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor. Länge än,

länge än. Men en gång. Ja, fy fan.

Men Tritonus då? Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den

sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika

människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också

beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och

till vävs in i storyn. Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med

både me-too och den pågående pestsmittan i boken.