Thomas Bernhard - Anstöt.

Vad hade hänt om österrikaren Thomas Bernhard inte avlidit redan 1989 endast 58 år gammal utan varit i livet ett eller annat decennium till? Ja, vem vet. Men sannolikt hade han tilldelats Nobelpriset i litteratur och Svenska Akademien därmed kunnat undvika den skandal – en av flera andra genom historien, måste sägas – som följde på när hans landsmaninna Elfriede Jelinek fick priset 2004. För skandal blev det då som du, min okände läsare av denna blogg, möjligen erinrar dig. Den koleriske ledamoten Knut Ahnlund gick – ett år efter att hon fått priset (sic) - i taket, och tillika ut ur Akademien, enär han ansåg att priset till Jelinek bl.a. ödelagt Nobelprisets värde, vilket han utvecklade mångordigt i en osande artikel i Svenska Dagbladet. Om detta kan ju ingen veta något säkert, men den sk kulturdebattens vågor gick höga en tid, men det var väl först sedan Kulturprofilen och hans anhängare inom Akademien långt senare härjat ett bra tag som man var en knivsegg ifrån att vad Ahnlund 2005 befarade skulle bli verklighet.

Bernhard. Dubbelseende som vanligt. 

Nå – min poäng just nu är i vart fall att om Bernhard fått sitt berättigade pris så hade det väl antagligen tagit emot att relativt kort inpå ge det till ytterligare en österrikare. Och Ahnlund skulle förblivit nöjd och så även jag, vill jag ha sagt. För Bernhard och Jelinek kan inte jämföras på samma dag. (2005 fick by the way Harold Printer Nobelpriset för att han ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”; förklara det den som kan).

Men Bernhard är ingen lätt författare att läsa. Böckerna består väl nästan alla till stora delar av till synes mångordiga monologer – eller tirader om man så vill – som inte så sällan är satta i ett enda stycke, som det gäller för läsaren att nogsamt följa med i, och där en ofta bitter ensam människa förklarar sakernas tillstånd för en lyssnare eller iakttagare. Hans aversion mot hemlandet Österrike är påtaglig och också hans attityd av übermensch. Han och hans hjältar i böckerna är oftast de som anser sig ha sett ljuset och sakernas rätta tillstånd här i världen, vilket ju förstås kan låta som mindre intressant att läsa. Men ändå så är det så – för det mesta – dvs. intressant att läsa, alltså. Stilistiskt och kompositionsmässigt är Bernhard vare sig mer eller mindre än en mästare.

För det mesta, således. Bäst är han, om jag nu skulle tvingas välja, enligt min mening i Gamla mästare och Självbiografierna. Låna dem på ett bibliotek om det fortfarande är möjligt där du råkar bo. Men även den gode författaren har ju sina relativa svackor. Anstöt – så heter den bok jag just avslutet - är inte en av hans bästa böcker även om Tranan, som är det förlag som här i Sverige ger ut Bernhards böcker, skall ha all heder av att man nu gett ut också denna bok, som faktiskt också är en av hans första. Även om jag ger Anstöt fyra stars av fem betyder det inte att jag egentligen rekommenderar den. Läs hellre Gamla mästare.

Men vad om Anstöt? Ja, en läkare på den österrikiska landsbygden gör sin dagliga tur till sina patienter men just denna dag med sin son i släptåg. Patienterna är udda och egendomliga, vilket ju inte förvånar en Bernhardläsare. Dalen, eller dalsänkan, där de färdas blir allt trängre, allt mörkare och ruvar allt tydligare på mörka hemligheter. Vilket blir uppenbart inte minst när de två till slut kommer till den egendomliga patienten på Sauraus borg, en sömnlös rimligen galen furste. Och det är särskilt nu vi möter Bernhard som vi är vana att möta honom. Fursten meddelar oss i en lång, monoton – men oavbrutet intressant - monolog vad han tycker om livet, myndigheterna, Österrike, läkarvetenskapen och jag vet inte allt. Men som läsare tar man det till sig – och då menar jag texten i sig, och alltså inte nödvändigtvis det sk budskap som Bernhard kan tänkas vilja föra fram i den. Och läser med den förtjusning och det intresse vi är vana vid – även om det i just den här boken åtminstone för mig något falnar efterhand. (Men jag har ju redan sagt vad du hellre skall läsa om du nu skall läsa något av Bernhard. Eller hur).

Rosa Liksom - Överstinnan.

Så har då Rosa Liksom – pseudonym för Anni Ylävaara; märkligt kan man tycka, lika märkligt som om t.ex. Sara Stridsberg skulle gömma sig under namnet … ja välj själv, men vad har jag strängt taget med den saken att göra – men så har då Rosa Liksom kommit med en ny bok på svenska efter den märkliga och mycket läsvärda Kupé 6. Den heter Överstinnan och vi läser i den en skakande berättelse om ett kvinnoöde som i boken är starkt kopplat både till Finlands historia och till en man som genom sitt liv illustrerar vad som kan hända med en människa när kriget och en destruktiv personlighet kopplar ett gemensamt strupgrepp om hans liv.

(Foto Pekka Mustonen)

Boken är långt ifrån en historiebok, mycket långt ifrån vill jag säga, men det skadar inte att man som läsare av den har någorlunda koll på Finlands historia under främst andra världskriget. Annars kan man nog lätt gå vilse i vinterkriget, fortsättningskriget och lapplandskriget, för att nu inte tala om perioden mellan dessa krig. För det är den tiden som formar livet – och ödet – för en ung kvinna som väl först på närmast barns sätt uppfattar den som spännande och ofarlig men som senare genom sin relation med den man som kallas översten blir en del av den nazianstuckna samtiden. Och därmed också en del av den i kriget förlorade sidan.

Men dit är det långt när romanen börjar. Då är den unga kvinnan sorglös och oförberedd på vad som ska hända med henne och för den delen landet. Så inleder hon en relation med den 30 år äldre översten och lever länge lycklig med honom och han med henne i ett förhållande som till en början framstår som nästan märkligt rörande och sann med uppriktig kärlek dem emellan. Hon som ska bli överstinna när de två efter flera år gifter sig beskrivs också som en intellektuell och beläst kvinna – som dessutom redan i unga år får en bok publicerad – och anordnar också under krigen litterära kulturevenemang. Allt medan krigets svarta vinge vilar över landet.

De för Finland bittra krigen slutar, även om de länge – och kanske fortfarande – lever kvar inom finländarna. Och för översten blir livet tomt och bittert. Hans inneboende aggressioner tar sig då de uttryck som de inte sällan gör för bittra män – han börjar slå sin kvinna. Allt oftare, allt hårdare och utan nåd. Och överstinna tänker som så många andra i hennes situation ”att överstens kärlek småningom skulle renas och djupna till att bli större än någonsin”. Vilket ju förstås inte sker. Så lyckas hon mot alla odds slita sig loss. Så lyckas hon mot alla odds finna ett nytt liv, en ny kärlek och en ny framtid som författare, även om fick kämpa mot sin samtid också för den. Men fann hon en ny lycka?

Det är en till omfånget ganska tunn bok Rosa Liksom skrivit men Överstinnan har hög densitet och lång efterglöd. Jag kan inte ge den annat än fem stars av fem i betyg. Jag menar att den, som alla goda böcker ska ha, har en ovanlig originalitet och tankekraft både språkligt – språket är både kargt och poetiskt men samtidigt också kantigt och brutalt - och innehållsmässigt. Det finns också i den en tilltalande komplexitet och mångtydighet som helt enkelt tvingar dig som läsare att tänka själv. Också till sin komposition är boken spännande – från den nu gamla överstinnans inre monolog i bokens första kapitel till det sista där hon är ”på slutrakan av sitt liv” och kanske dör och däremellan för oss genom sitt liv så som det blev. Men vad ska man tycka om författarens alla inskjutna beskrivningar av tidens högdjur som överstinna träffar – kanske inget annat än att de är dråpliga och möjligen sanna. Gott så.

XXX

” … mitt hjärta var som ett stjärnfall som lysta upp hela Lappland. Jag tänkte att ingen kunde älska honom så som jag gjorde, att min kärlek till översten aldrig skulle slockna, inte förändras under årens lopp till en meningslös tillgivenhet som hos alla andra. Min kärlek var eldigare än någon annans. … Jag formade mig helt enligt hans vilja och blev sådan han ville jag skulle vara.”

”Efter det första slaget följde ett till. Jag såg hur vreden svallade inom honom. Han var som ett jagat djur och glodde omkring sig i blint raseri, jag vågade inte se honom i ögonen. … Jag slungades upp ovanför mig själv, till själens och kroppens gråzon, och såg uppifrån taket hur han piskade, våldtog och kissade på mig och slutligen stängde in mig i klädskåpet. Jag minns varje detalj och rörelse, varje ljud och alla lukter. … Framåt morgonen öppnade han skåpdörren och jag rullade ut på golvet som ett garnnystan. … Där låg jag död av skräck och fasa och han lyfte mig ömt upp i sängen och sa vänligt, lilla gullet, nu ska vi sova. Snart snarkade han bredvid mig.”