Malin Persson Giolito - Motiv.

En period för länge sen – i den s.k. ungdomens glada dagar – satt jag tillsammans med andra i en föreläsningssal utan fönster och luft för att under ledning av en uttråkad docent i juridik i, som det upplevdes, ändlösa dagar traggla mig igenom det som då kallades proppen i juridik (utläses propedeutisk kurs; numera heter det visst något annat). Min framtida håg kom att ligga relativt långt från juridiken och jag har förstås glömt det mesta förutom ”den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, till …” ja, till vad - böter gissar jag nu). Du, bäste läsare, anar inte hur många timmar man kunde ägna åt att diskutera tex detta ”olovligen”. Fast det gör du kanske ändå. Ja det var tider. Föga anade man då vid den tiden vilka irr-, krok- och för den delen rakvägar livet skulle ta framöver fram till det som idag gör att jag har det bättre än någonsin; dvs sannolikt bättre än jag förtjänar skulle jag tro. Och har en utbildad jurist i min omedelbara närhet, kan jag tillägga. (Det slår mig nu förresten att ”den som olovligen avleder elektrisk kraft dömes för olovlig kraftavledning”; i vart fall då på den tiden är det väl bäst att tillägga.)

Jag har nu efter alla dessa år läst en ny lärobok i juridik – Motiv av Malin Persson Giolito. Ja nu är det ju ingen lärobok direkt utan en novellsamling där juristen och författaren MPG i fiktionens form har beskrivet ett antal konstruerade fall under rubriker som tex Mikaela BrB 3:5, och Lydia BrB 3:9; de flesta mer eller mindre läsvärda, de flesta mer eller mindre trovärdiga, de flesta mer eller mindre till synes hämtade ur den s.k. verkligheten. Och det är det senare som gör att jag gärna ser att denna anspråkslösa lilla bok ändå sätts i händerna på blivande jurister – dvs de som har att tillämpa den till synes enkla logiska lagtexten på den skrynkliga verkligheten, den som inte alltid låter sig lätt förstås och än svårare att pressas in i tex Brottsbalkens tredje kapitel paragraf fem utan att det skaver allt för mycket. Under ledning av en någorlunda intresserad lärare/jurist kan ett levande fall läggas över en blodfattig paragraf och de stackars studenterna då inte bara tvingas tänka till utan kanske också börja förstå vilken inte helt enkel eller lättbegriplig verklighet de framöver kan tvingas hantera. Fast så gör man väl rimligen redan men med andra exempel än de som MPG skriver om i sin bok. Vill jag hoppas.

Men det är kanske ändå här jag menar som det egentliga värdet av Motiv kan ligga. Några direkta litterära kvaliteter tycker jag inte att boken har, även om den rent språkligt inte är så dum. Jag ser mer den lite trötta trebarnsmorsan MPG framför mig där hon sitter i sin bostad i Bryssel och famlar lite efter idéer till sin nya bok efter succéer som Störst av allt och kanske I dina händer. Och så hittar hon temat i Motiv som en räddningsplanka tänker jag mig. Men jag kan ju för all del ha fel.

Men när hon nu, jurist som hon är, skriver denna bok med ambitionen att belysa sin version av verkligheten ur ett juridiskt perspektiv, så skulle jag gärna sett att hon också samlat sig till en mer sammanhållen slutsats utöver de antydningar på att par rader hon gör i ett avslutande ”Författarens tack” – vilken roll spelar egentligen juridiken i alla kriminal- och underhållningsromaner som ges ut, beskrivs den korrekt där eller inte och, viktigare ändå, vilken roll spelar juridiken i samhället, i vårt rättssamhälle. Är juridiken den grundpelare som åtminstone min gamle docent ville tro? Och hur vill hon själv tolka sina egna exempel under de olika paragrafer i lagboken hon tar upp. Det skulle faktiskt varit intressant att läsa.

Nå. Sammantaget ger jag hursomhelst för min del Motiv en snål liten trea av fem i läsbetyg. Och hoppas att Akademibokhandelns stoppar in den i hyllan för juridiska fack- och läroböcker. Men förstås också i hyllan för romaner, så vi andra dödliga också hittar den.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

Sara Strömberg - Skinn.

Sara Strömberg, en snart femtioårig journalist och författare, har efter de åtta barnböckerna om Birger – det lilla Storsjöodjuret – gett ut tre deckare med journalisten Vera Bergström som huvudperson. År 2021 kom Sly, som blev utnämnd som årets deckardebutant av Svenska Deckarakademin, uppföljaren Skred som kom redan året därpå fick av samma akademi pris som årets bästa kriminalroman och nu 2024 kom den tredje delen, Skinn. Ännu inte, är det kanske bäst att tillägga, prisad av Deckarakademin. Jag har läst dem alla. Jag undrar varför.

Sara Strömberg. 

För de är enligt min mening vare sig särskilt originella eller spännande. Och inte skriver journalisten Strömberg särskilt bra heller, tycker jag. Dessutom inte heller särskilt rappt – långsamt, långsamt glider storyn i Skinn fram mot en upplösning som jag själv gissade mig fram till på sidan 223, av totat 421, då Strömberg hintar om att det hela skulle ända i ett ”ologiskt händelseförlopp”. Och det gör det ju vilket i och för sig är tilltalande. Och, det måste jag ju medge, på de sista sidorna i ett tämligen raskt tempo. Och dessutom blir det lite spännande.

Annars är det mesta sig likt från de förra böckerna. Storyn utspelar sig som tidigare i Storlien, en liten ort i Åre kommun med, jo jag har slagit upp, 67 invånare. Får Strömberg hålla på i ett par böcker till minskar säkert antalet drastiskt. Vera Bergströms kärleksliv utvecklas i positiv riktning, måsta jag säga, viket gläder en romantiker som mig. Efter att i Sly haft ett jaktgevär som sängkamrat, i Skred en katt får hon nu vid upprepade tillfällen till det med en träbock vid namn Thomas. Han kan mycket väl komma att stå ut med den lite oberäknelige Vera, får man hoppas.

Själva kriminalfallet som Vera löser den här gången är nästan trettio år gammalt – en pappa och hans två barn hittas yxmördade i sitt hem, mamman är försvunnen och på golvet hittas blodspår i ett krossat glas. Annars ingenting. Men gissar du, bäste läsare, att detta blodspår i sinom tid kommer att leda oss till mördaren gissar du rätt. Liksom en märklig tatuering gör. Och hör och häpna – konungen har ju en stuga i Storlien och spelar inte hans adjutant och dennes lite oberäkneliga dotter en viss roll i det hela. Jomenvisst. Vad säger Hovet om detta? Fast ingen där läser kanske böcker och i vart fall inga deckare så det är väl, som man brukar säga när man inget vet, lugnt.

Kungen stuga i Storlien. 

Och Vera kämpar på och kämpar på. Och Thomas står ut och står ut. Men till slut löser sig allt. Eller i vart fall det mesta. Insprängt i texten, utan att man till en början egentligen fattar varför, får vi av och till läsa om den i Stockholm ensamboende Roya och hennes son, men till slut berättar Strömberg varför och man anar, eller misstänker, att Strömberg kanske återkommer till denne son framöver. Han råkar förstås i trubbel med lite gängkriminella och kommer … nej, mer säger jag inte. Vi ses i min nästa bok, skulle väl Strömberg säga om hon fick frågan om vad som kommer att hända med honom, mamman och hans tjej.

Nå. Läsbetyg då? En svag trea av fem får det bli.

  

 

Mohamed Mbougar Sarr - Fördolt är minnet av människan.

Vem är Mohamed Mbougar Sarr? Om inte en senegalesisk medborgare, men antagligen bosatt i Frankrike, som är i dryga trettioårsåldern och som hittills, utöver ett par noveller, gett ut tre romaner som alla är prisade på olika sätt. Hans senaste bok som kom ut 2021, på svenska redan 2023 under titeln Fördolt är minnet av människan, gav honom det meriterande Concourtpriset. Vad ska det bli av denne unge författare, undrar man? Nobelpristagare innan han fyllt 50? Vem vet. Eller så stumnar han. Eller fortsätter skriva men vandrar i den tomma öknen utan vare sig läsare eller priser. Sånt har ju hänt förr.

Men vad om Concourtpriset? Inget mer än att det är Frankrikes mest meriterande litterära pris och som delades ut första gången 1903 efter att snikna släktingar till Edmond de Concourt, som dog 1896, överklagat testamentet men så småningom tröstats med lite livräntor. Prissumman har ju varierat genom åren men är nu på hisnande 10 euro, men priset är mycket välrenommerat och pristagaren garanteras normalt stora upplagor i Frankrike och säkert därtill översättningar till olika språk. Nobelpriset förra året var på 11 miljoner SEK, kan vi ju erinra oss. Hur stora nya upplagor Jon Fosse till följd av priset kunde glädja sig åt vet jag inte, men sannolikt mer begränsade än om han varit fransman och fått Concourtpriset. Men jag killgissar som vanligt.

Nå. Men vad om Fördolt är minnet av människan? Jag läser på Wikipedia att olika prisjurys kallat boken sådant som ”en hymn till litteraturen” eller ”litteraturkritikernas bok”. En hymn skall ju som bekant utläsas som ”högstämd lovsång” och jag föreställer mig att omdömet skall uppfattas som till övermåttan positivt till skillnad mot detta att vara uppskattad av bara uppnästa kritiker. Ja det är inte lätt att vara professionell kritiker. Och än värre är det förstås att vara amatördito. En sån som jag som skriver omdömen i första hand för att komma ihåg vilka böcker jag läst och vad jag då tyckte om dem och för att därefter lägga ut dom här egentligen bara för att jag vet att en och annan - men inte särdeles många - gillar att läsa min omdömen. Min ambition är således begränsad.

Men gamle man, hör jag i andanom att min fru skulle sagt om hon nu suttit på mina axlar och sett vad jag skrivit, kom för fan till skott. Vad tycker du om boken? Är den en hymn? Eller …!

Nä, svarar jag, verkligen inte. Det är helt enkelt en mycket bra och synnerligen läsvärd bok. Den yttre handlingen är nog så enkel. Och komplicerad. En ung författare kommer närmast av en slump över en mytomspunnen roman av en författare vid namn T C Elimane. Vi läser sedan om den unge mannens jakt på att hitta denne Elimane och det blir en resa över tid och rum, över att förlora och kanske hitta sina riktmärken och sig själv, över kärlek och hat, över liv och död fram till – ja, fram till att man hittar den mystiske Elimane? Om detta vill jag hålla dig, min okände läsare av denna blogg, i okunskap. Men nog är det så att denne gåtfulla roman, som ibland liknar en labyrint med många olika berättare, lika många olika läsarter, lika många familjehemligheter slutar på ett sätt som alla goda romaner ska sluta – nämligen genom att sätta trovärdigheten på spel och överlämna åt läsaren att bedöma om resan från bokens första meningen till den sista var värd vad den tog av tid och eftertanke. Men kanske har du då, som jag, lärt dig hur man håller sig levande och inte bara vid liv – som kanske också den jagande unge mannen, som kanske också den gåtfulle Elimane. Vilket väl är svar nog?

Jag vill ge Fördolt är minnet av människan fyra stars av fem i läsbetyg enlig min hemmasnickrade och inte helt transparanta skala. Och rekommendera den till läsning.