Tove Alsterdal - Slukhål.

Förra året, dvs julen 2020, fick jag av mr. G Tove Alsterdals prisbelönade deckare Rotvälta i julklapp. Och vad fick jag i år? Jo hennes uppföljare Slukhål av samma mr. G. Det var jag mycket glad över, eftersom Rotvälta var en ganska så bra deckare – och vad kunde den vara annat när den av Svenska Deckarakademin utsetts till det årets bästa kriminalroman och dessutom fick pris som årets bästa nordiska kriminalroman. Slukhål, tänkte jag, måste ju vara i ungefär samma klass. Men icke. Åtminstone en sak kan man säga om den boken – den kommer inte att få pris som bästa deckare av vare sig Svenska Deckarakademin eller någon annan. Om jag alltså får bestämma – men vem har å andra sidan sagt att jag skulle få det?

Jag tror att Alsterdal har varit lite för snabb på tangenterna den här gången och kanske tänkte att hon skulle rida lite på prisvågen från förra boken. Kan så vara, för jag menar att hon denna gång inte skrivit en bok som är särskilt bra. Huvudpersonen är ju samma polisassistent Eira Sjödin som i förra boken – den intresserade kan ju slå upp historien om skotten i Ådalen 1931 om man vill veta varför Eira heter just Eira – men det som jag hoppades skulle vara ett bärande inslag i de kommande romanerna om denna frk Sjödin, dvs en intressant beskrivning av Ådalen som ett memento och med politiska kopplingar från dåtiden till nutiden, hur samhällsbygget påverkats av vad som hänt eller inte hänt sedan trettiotalet och hur regeringar av olika färg helt enkelt lämnat landsorten åt sitt öde – ja, av detta blir det intet eller nästan intet; jag hade alltså hoppats få mer av en beskrivning av en verklighet som fanns och kanske inte längre finns, att få mer av det som jag tycker att Rotvälta lät ana skulle kunna komma. I stället får vi en helt vanlig, och dessutom tyvärr ganska så ointressant, historia av enkelt slag. Tre, eller noga räknar fyra, män fångas i en sannolikt sjuk kvinnas garn, två dör och två klarar sig med livet i behåll. Snipp snapp snut – så var boken slut.

Alsterdal hade ju mycket att leva upp till med tanke på hur förra boken i det som av förlaget kallas Ådalsserien togs emot. Och Slukhål är ju förstås välskriven och stundom lite spännande, men personporträtten känns väl ytliga liksom hennes beskrivning av detta i deckargenren numera eviga Norrland. Jag tycker inte heller att vare sig själva ramberättelsen eller intrigen imponerar. Jag menar också att hon kunde gjort mer av sin mammas situation - numera intagen på ett demensboende – och inte minst sin brors – dömd och fängelsesatt för ett brott han inte begått, men ändå medgivit; fast detta kan ju för all del komma i nästkommande delar av den tänkta serien. Pryd som jag är tycker jag kanske dessutom att frk Eiras upprepade s.k. liggande med att antal män kunde reducerats något. Det straffar sig ju dessutom – i boken som säkert kanske också i det vanliga livet, men vad vet jag om sådant - till slut, men hur överlåter jag till den ev. läsaren av denna blogg att försöka lista ut. Men det är inte svårt, kan jag hinta om.

Alsterdal ger i boken oss läsare en hel del litterära referenser till författare som väl för många är i det närmaste bortglömda – fråga en ung människa tex vem Verner von Heidenstam och Birger Norman är och ni möts sannolikt av tomma, blanka ansikten – och det är ju alltid trevligt.

Nå. Ska jag ge ett betyg? Ja i så fall för det bli tre stars av fem. Men jag kommer förstås ändå att läsa nästa del av Ådalsserien. Jag tror mig veta att Alsterdal kan bättre än hon lyckats visa i Slukhål. Rotvälta gillade jag nämligen starkt.

 

 

 

Åsa Larsson - Fädernas missgärningar.

När jag håller Åsa Larssons tjocka bok Fädernas missgärningar i min hand och spontant tänker att den kommer jag aldrig att orka igenom, så viskar någon i mitt öra att den minsann av Svenska Deckarakademin utsetts till 2021 års bästa deckare och att den allt fetare Leif G W Persson dessutom hyllat den i någon av alla de Tv-kanaler han tycks ha fritt tillträde till, ja då förstår jag ju att den kan vara tungt vägande inte bara till följd av sidantalet – som är 560 st. – utan också på vad som står på dessa sidor. Vad tycker jag då efter läsningen: var det då så? Ja, det tycker jag nog. Jag kommer att ge boken tre stars av fem i betyg, kan jag avslöja redan nu. Inte illa, som jag ser det.

Jag vet ju förstås vem Larsson är, men Fädernas missgärningar är den första bok jag läser av henne. Kanske har jag missat något. Kanske, men kanske inte. Jag är allmänt sett ganska så trött på författare som bok efter bok återkommer till samma persongalleri, samma grundelement i sin story och samma tankemönster. Det är väl egentligen enligt min mening - och sett från min mycket begränsade läshorisont - bara två nu aktuella svenska författare som klarat detta, nämligen Karin Smirnoff med sin janakippotrilogi och så förstås Klas Östergren.

Smirnoff skrev ju de tre böckerna om fröken Kippo i en följd och dessutom i ett ganska så raskt tempo och har sedan fortsatt sitt författarskap med annat. Östergren tog tilltalande nog ett par decennier på sig att avsluta de tre böckerna om bröderna Morgan – eller om de egentligen handlar om en person som heter Klas Östergren; ja, jag vet inte – och skrev däremellan en handfull andra viktiga och angelägna böcker. Så gör, är min uppfattning, en bra författare. Larsson däremot, föreställer jag mig, vevar på med i princip samma bok – ja, jag anar förstås att jag nu antagligen är orättvis och dessutom kanske är helt ute och cyklar och väl strängt taget inte borde säga ett pip om saken – om sin hjältinna Rebecka Martinsson och detta i nu totalt sex böcker. Men med Fädernas missgärningar ska det tydligen vara slutskrivit om henne. Vi får väl se. Det kan nog inte vara lätt för en författare att resa sig ur de hjulspår hon grävt ner sig i under flera år. Men det kan kanske gå.

Nå. Men vad om Fädernas missgärningar? Det är en ganska så bra bok med en story som sammantaget spänner över ett antal decennier och som gör den både tilltalande komplicerad och spännande och dessutom kräver att man som läsare är någorlunda alert. Rent språkligt är boken en positiv överraskning – hon skriver briljant, vill jag ha sagt - och Larsson kan också, i motsats till så många andra, också få ihop dialogerna. Detta brukar ju annars häpnadsväckande nog vara ett problem också för etablerade författare. Ingen nämnd, men ingen heller glömd. (Jag har dem alla antecknade i min svarta bok). Ska man klaga på något – och varför inte det, när detta enligt många ligger som inkapslat i mitt DNA – så hade jag lite svårt att komma ihåg alla i mitt tycke komplicerade familjerelationer. Det var brylling hit och syssling dit och jag vet inte allt så snart hjältinnan Rebecka rörde sig på stan.

Personporträtten – både för den handfull personer som mest bär upp berättelsen men också bifigurerna - är alla både bra och trovärdiga. Att hjältinnan åklagare Rebecka kan vara en både komplex och rent av en jobbig djävel – men inte bara förstås – gör att hon känns levande och jag tror att vi lite till mans kan känna igen typen från våra egna liv. Jag måste också säga att Larssons porträtt av boxaren Börje är skrivet med pennan doppad i det varmaste röda ömsinta hjärteblodet. Det är så att en gammal cyniker vill be till guden att det går så bra för honom som det tycks gå. Nu är det sagt. Och djuren – jag får inte glömma djuren. Larssons beskrivning av framför allt ett antal hundar och på vilket sätt de dessutom faktiskt samverkar med romanbygget är också de härliga att läsa. Hade jag inte numera bott i en lägenhet hade jag kanske en dag rentav kommit hem med en liten jycke. Fast dream baby, hör jag nu min sambo viska i andanom.  

Larsson har också en förmåga att beskriva naturen på ett sådant sätt att man nästan, men bara nästan förstås, får lust att åka en vända norr om Norrtull bara för att titta lite på den. Fast det går nog snart över, hoppas och tror jag. Men Larssons placering av händelserna i boken i Norrland och lite mer specifikt i trakterna runt Kiruna – där den märkliga och gigantiska omflyttningen av centrum spelar en inte oväsentlig roll i romanen – och på det sätt denna norrländska natur blir som ett med själva storyn känns mer än tilltalande och trovärdigt. Som en bra författare kan åstadkomma när hen är på gott humör. Vilket Larsson är boken igenom.

Men Larsson bygger i romanen in inte bara Kiruna utan också annat som rör sig i samtiden. Kriminella nätverk, rysk infiltration, fala kvinnor, penningtransaktioner man bara kan ana sig till var de börjar och slutar, företagsuppköp, incelpojkar och mer därtill vävs på ett naturligt och betydelsebärande sätt in i boken. Ganska imponerande faktiskt. Och minsann om hon inte har med också en lite hjärtnupen berättelse om två äldre homosexuella män.

En hel del av personerna i boken är ju dessvärre starkt religiösa. Och det är en religion från helvetet, vill jag ha sagt. Kärleksbudskapet verkar vara helt glömt eller åtminstone gömt i det svartaste av alla svarta hjärtans innersta kammare. Intressant att läsa om sådana typer hur som helst.

Men vad ska man säga om slutet? Inget annat än att allt blir som man säger polisiärt uppklarat och det dessutom tycks vara så att Larsson öppnar upp för någorlunda lyckligt slut på åtminstone två håll. Lycka till får man väl säga till … ja, mer säger jag inte om det här. Däremot tycks det trots allt vara lite öppet med både kärlek och karriär för själva huvudpersonen. Sådant brukar ju vara illavarslande. Kanske är det så att Larsson trots allt tänker sig en come back för Rebecka i sinom tid? Ja den som lever får se. Hoppas inte. Men alltså kanske lyckliga slut för några, öppet för andra och rent av illa för ytterligare en och annan. Så som det ska vara i en bra bok och inte minst deckare.

Betyg då? Ja som jag skrev i början så får det bli tre stars av fem, vilket i min bok är ett bra betyg. Men lite snålt kanske trots allt. För Fädernas missgärningar är en bra och läsvärd bok som kan rekommenderas också till andra än den vanlige deckarläsaren. Hade inte denna kommentar kommit lite väl sent, hade jag rekommenderat den som julklapp till – ja varför inte till en deckarskeptiker? Det kan hen behöva. Äppelvikens bokhandel har visserligen stängt från julafton och ett par dagar in på det nya året men öppet – coronasafe förstås – från tror jag den 3 januari. Gå dit och köp en nyårspresent till någon du missade i julstressen. 

Lena Ekstrand - Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid.

Lena Ekstrand har skaffat sig torp och börjar andra året där skriva dagbok, vilket jag läser mig till på bokens baksidestext. Att hon tillsammans med sin sambo Lasse I-Boken-Utan-Efternamn skaffat detta torp visste jag men inte att hon skrev dagbok. Hur som helst, det är denna dagbok som Bokförlaget Korpen nu gett ut och sannolikt då till glädje inte bara för Ekstrand utan också hennes läsare. Den heter Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid och löper från hösten 2019 till slutet av augusti 2020.

Lena Ekstrand själv bör vara mer än nöjd med den och också den eftertänksamme läsare som finner glädje och hopp i att i dagbokens form följa inte bara vad som sker med deras torp, vedermödorna och glädjen med odlingar, hur fåglar och fjärilar kommer och går med årstiderna, hur samvaron med grannar i närområdet utvecklas och fördjupas. Vad som (relativt anonymiserat) därtill sker med deras familjer och tillika Ekstrands olika men relativt ringa fysiska besvär. Men också hennes återkommande små textavsnitt om författare hon läser och inte minst hennes resonemang om vad som händer i samhället i stort vad gäller tex pandemin och särskilt klimatkrisen. Det senare är ju sådant som intresserar och påverkar även oss som inte har ett torp att av och till åka till men tycks bilda en kanske skarpare och mörkare fond till det glädjefyllda men också delvis arbetsamma liv Ekstrand och hennes sambo har där.

Vem är då Lena Ekstrand? Författare och journalist är det korta svaret. Eller kanske snarare journalist och författare. I flera decennier arbetade hon på Göteborgsposten både som fast anställd och i slutet innan hon gick i pension som free-lance och hon gav år 2016 ut boken Inte bara en gråsparv, 44 småfåglar i Göteborgsområdet. Det är en bok som jag faktiskt kommenterade här på min blogg och den ev. intresserade kan säkert scrolla igenom den för att läsa min kommentar. Men jag, som knappt kan skilja på en kanariefågel och en gråsparv, var måste jag säga oväntat positiv till boken och då inte minst för Ekstrands ansats att inte grotta ner sig i oväsentligheter som fåglars vingbredd, var och hur de häckar och annat ointressant och för att hon skrev bra och intresseväckande också för en riktig amatörläsare av en fågelbok. Journalist som hon var. Vilket märktes.

Nå. Men vad om Torpliv? Det är en välskriven, tankeväckande och faktiskt imponerande bok. Dagboksformen kan kanske tyckas vara i blygsammaste laget och jag är ganska övertygad om att Ekstrand mycket väl skulle kunna skrivit en mer traditionellt sammanhållen bok. Må så vara. Men varför ska jag ha synpunkter på den form hon valt för sin Naturdagbok i klimatkrisens tid? Det för mig väsentligaste, när jag sorterat bort tex hennes problem med mördarsniglar och annat liknande som även jag vet följer på trädgård och hus, är att den insikt som slagit rot hos mig efter läsningen är att jag för egen del kan för lite om och gör ännu mindre åt de stora klimatfrågorna. Om Lena Ekstrands bok kan ha åstadkommit denna insikt hos en man som i många frågor i övrigt är som en istadig huggkubbe, vad kan den då inte göra med en person med ett mer öppet sinnelag och en annan insikt om vad som måste göras. Jag låter frågan vara obesvarad. Men min slutsats är ändå att boken starkt kan rekommenderas till många och inte minst till den yngre generationen. Den som ska leva med konsekvenserna av vad som nu sker. Eller snarare, vad gäller positiva åtgärder, inte sker.

Men. Och den frågan måste ju ställas. Vad gör Lena Ekstrand och för den delen hennes sambo själva? Jag menar stannar deras engagemang för klimatfrågan vid staketet som går runt torpet? Blir det de gör där sas som ett eget litet kretslopp? Nä, nu tror jag ju inte det, verkligen inte. Det hon har gjort med sin bok för att ruska liv i många andra, mig tex, är ju bra nog. Bra nog.

Jag brukar ju ge varje bok jag läser ett betyg efter en egen hemmasnickrad femgradig skala. Jag vill gärna ge Torpliv tre stars av fem och hoppas att den når en bred läsekrets. Kanske en och annan av er som läser min blogg kan våga ge er i kast med den. Vem vet. Och, bästa läsande kamrater, ni har väl dessutom hört talas om julklappar? För kanske är det så att läsa om ett liv i torpet kan ”ge frid i det lilla och hopp om det stora”.

 

  

Sara Stridsberg - Hunter i Huskvarna.

 Så har jag läst ytterligare en nyutkommen bok av en av våra stora författare och där frågan – precis som för Kerstin Ekman och Löpa varg och Klas Östergren och hans Två pistoler – måste ställas om det var rätt eller fel att boken inte nominerades till årets Augustpris. Ja, vad tycker jag då om detta. Jo, varken mer eller mindre än att Östergren kanske inte, precis som nomineringsgruppen till priset tyckte, skulle nominerats för just den här boken men att Ekman självklart borde blivit det. Liksom, kan jag väl säga redan nu, Sara Stridsberg för novellsamlingen Hunter i Huskvarna. Därmed alltså inte sagt att vare sig Ekman eller Stridsberg nödvändigtvis efter galan borde gått hem med statyett och pengar. Vad jag tycker om den saken för jag återkomma till när jag i sinom tid läst de nominerade. När det nu kan bli. Mycket annat läsvärt ligger i min läshög och pockar på uppmärksamhet.

Men Hunter i Huskvarna är en samling klart läsvärda noveller. Stilen, liksom novellernas teman, är nästan genomgående ganska så mörk och skakande eller i vart fall berörande och jag tycker också man kan se påtagliga drag av vemod i dem. Som det ska vara i den goda litteraturen. Läs novellerna långsamt och gärna med ett litet läsuppehåll dem emellan. Det är väl så som novellformens koncentration tydligast sjunker in, menar jag. Också om de, som hos Stridsberg, är någorlunda tematiskt sammanhållna.

Men vill du bara bli på lite gott humör i denna kyliga jämmerdalstid så kan du börja med att läsa novellen Familjen. Den handlar om ett ”hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer” som man lämnar ”endast som lik”. Gissa vilket. Återigen får alltså dåvarande Svenska Akademien och deras (dåvarande) hejdukar av en avgången ledamot de slag på käften de förtjänade. Och vi är tacksamma för att Stridsberg kom levande därifrån.

Nå. Betyg? Ja, det får bli fyra stars av fem. Men ska då den nya Stridsbergsläsaren börja med Hunter i Huskvarna? Inte nödvändigtvis, menar jag. Själv tycker jag att man gott kan börja med de mycket starka romanerna Beckomberga. Ode till min familj och Kärlekens Antarktis. Då får man att göra. Och kan ägna julledigheten åt annat än bjällerklang.

Själv ska jag i detta nu - och det är därför denna kommentar är så kort – tillsammans med A-M ut i julhandeln, iförd munskydd och med tre sprutor i armen, och köpa en del av vad som behövas inför julen – gran kanske, en och annan bok, mat och sprit. Samt något till barnbarnen, förstås. GOD JUL, läsande kamrater.

Klas Östergren - Julrevy i Jonseryd och andra berättelser.

Vad är det för spännande som sker med den gamle Klas Östergren? Det är ju sedan tidigare känt att han är en av våra flitigaste författare och tillika översättare. Sedan debuten 1975 har han väl gett ut över trettio böcker, om man räknar med både de han själv skrivit och de han översatt; lägg till detta samlingsutgåvor, filmmanus och säkert en hel del annat. Nu när han häpnadsväckande nog uppnått den formella pensionsåldern – vem kunde tro det? – har han bara sedan 2020 kommit ut med tre böcker: Renegater och Två pistoler, som jag båda har kommenterat här på min blogg, och nu alltså novellsamlingen Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. Vadan denne häpnadsväckande produktivitet? Inte kan det väl bero på pengabrist? Press från förlaget? Döstädar han? Men snarare, gissar/hoppas jag, är det väl så att den tvångströja som medlemskapet i Svenska Akademien kan ha inneburit för kreativiteten nu släppt. I så fall kan vi väl alla en kort stund ägna en tacksamhetens tanke till Horace och övriga gubbs i denna församling.

Flitig som få alltså. Dessutom en av våra absolut bästa författare och detta, menar jag, oavsett vilket tidsperspektiv man anlägger. (Men nu skulle jag väl bli ovän med en snarstucken och allvetande litteraturvetare om jag kände någon). Läst är han ju också. Och nu ger han oss alltså en sammanläggningsbok, dvs en samling noveller med mer eller mindre uttalat jultema som till största delen på olika sätt publicerats tidigare men också en lång nyskriven novell – eller man ska kanske kalla den en kortroman eftersom den upptar ungefär halva sidantalet i boken - som också fått ge namn åt den. De flesta av de övriga novellerna finns också i boken Samlade noveller, som kom 2015.

Nå. En fråga som måste ställas är väl varför man så här i juletider ger ut en bok med den titel och innehåll som den har. Titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser – förstärkt av det juleröda omslaget med julgranskulor, julgran och jag vet inte allt – kan väl möjligen inte ha någon annan avsikt än att locka tex den desperate sonsonen som dagarna innan själva aftonen irrande går omkring i en boklåda för att hitta något till sin boksynta mormor (”Aha”, tänker gossen, ”julberättelser passar väl kärr .. mormor bra och skriven är den ju också av han den där Östergren som väl, väl … skit samma, den tar jag”. Och inget fel i det, men jag. Allt är väl tillåtet i kommersialismens absoluta högtid. Även att kränga hyfsat bra litteratur. Och den lockar väl också en hel del mer boksynta köpare, kan man hoppas.

För hyfsat bra läsning det får vi i Julrevy … Läsning som definitivt passar fler än lilla mormor. Och då tänker jag i första hand på alla dem som vill ha en god läsning och en bra avkoppling under de timmar det tar att läsa boken. Men något direkt mästerverk kan man inte säga att den är. Det tycks däremot flertalet av de recensioner jag läst mena. Överorden har svallat så till den milda grad att man faktiskt undrar om recensenterna i förväg tullat lite på julglöggen. Det är faktiskt svårt att förstå. Själv nöjer jag mig med att ge Julrevy i Jonseryd och andra berättelser tre stars av fem. Vill du läsa Östergrens noveller så rekommenderar jag i stället boken Samlade noveller. Finns väl på antikvariat föreställer jag mig.

Men en av novellerna, nämligen Ge mig lite sodavatten får fanimig fem stars av fem. Det är en novell som borde läsas i radion varje julafton som ett ensamhetens eget julevangelium och där man då får en berättelse om svikna löften, knäckta förhoppningar, drömmar som gått i kras. Om ensamhet. Tomhet. Om hopplöshet utan gräns. Liv utan styrsel. Berättelsen är som en utsikt från den ensammaste av alla platser – barstolen precis innan stängning när saknaden efter något eller någon och berusningen ligger som ett järnband om hjärtat. Där har de flesta av oss suttit någon enstaka gång. Alltför många sitter där fortfarande. Några på julafton. I radion hör de, föreställer jag mig, då ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här med mycket möda och …”. Och deras tårar droppar ner i Dry Martini-glaset. Fast i novellen sker annat.

 

 

Kerstin Ekman - Löpa varg.

Måndagen den 22 november får vi alla veta vilka författare som får årets Augustpris – vilket som bekant delas ut av Svenska Förläggarföreningen i samarbete med Elite Hotels - i de olika kategorier som finns. Redan nu vet vi vem som mycket välförtjänt fått Svenska Förläggarföreningens hederspris, nämligen förläggaren mm Marianne von Baumgarten Lindberg. Men vem som blir pristagarna för själva Augustpriset kan vi alltså när detta skrivs bara spekulera i. Och, i att antal fall, förundras över varför de inte ens nominerades. En sådan författare är för min del Kerstin Ekman och hennes senaste bok Löpa varg. Jag återkommer till frågan sist i denna kommentar.

Kerstin Ekman är ju som bekant mycket välrenommerad och en av våra stora författare. Hon är prisbelönad som få – bla har hon fått Augustpriset två gånger - och är medlem i Samfundet De Nio, vilket inte är många förunnat. Hennes tidigare medlemskap i den fortfarande något skamfilade Svenska Akademien är bekant för de flesta och hon var väl en av de få som kom ur den trista historien med hedern i behåll. Frågan vad hon kunnat åstadkommit i den församlingen om hon velat eller tillåtits vara kvar förblir obesvarad. Nog om det.

Hennes senaste roman före just Löpa Varg var Grand final i skojarbranchen, som väl ganska allmänt uppfattades just som ett avslut av hennes skönlitterära författarskap. (Jag har för nu ett bra tag sedan lagt ut en kommentar till boken på min blogg). Efter det har hon gett ut ett par uppskattade och dessutom av inte bara recensenter utan också av allmänheten lästa essäsamlingar, vilket om inte annat visar på hennes intellektuella bredd. Och så kom alltså nu 2021 Löpa Varg. En berättelse som hon kallar boken.

Nå. Först som sist – omslaget. Det är fanimig genialt. Och - föreställer jag mig – påkostat. Vicka lite med boken framför dig och du uppfattar antagligen vad jag menar. Om inte, ja skit samma. Men du ser kanske en vargs gulanlupna ögon och förstår möjligen redan då Ulf Norrstigs fascination för den varg han möter i berättelsen.

För det är denna Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, som är bokens nav och kärna. Det är kring honom som berättelsen rör sig i efterhand allt tyngre omlopp. Han är, eller känner sig i vart fall, gammal. Han är trött. Mycket av det som var viktigt för honom, hur man vårdar kärleken till sin familj eller tar hand om och utvecklar skogen och inte minst varför man jagar, börjar han fråga sig själv om han genom livet hanterat rätt. Eller om han riktigt vet och förstår vad som sker nu, nu när han inte längre uppfattar sig vara i centrum ens för det egna livet på sätt han som en självklarhet varit förr.

Han är trött och hjärtsjuk. Han sitter på söndagarna och sorterar in sina tabletter i dosetten och tittar på sin hund, gammal och flåsande också han. Han söker sig mer och mer till gamla händelser och gamla minnen och bläddrar i sina böcker och anteckningar. Vad har skett med mitt liv och med det jag tyckte var viktigt, frågar han sig. Svaret uteblir.

Hans fru Inga, relativt gammal också hon och djupt älskad av honom, är som inte sällan på kvinnors vis annorlunda. Hon hade alltid en massa för sig – ”sysslade jämt och ständigt, nätt som en nötväcka på en tallstam” – och inte bara inomhus med hemmet utan också utanför. Medan Ulf han sitter inomhus och läser men då oftast sådant han läst förut.

Så sker då i berättelsen tre, eller snarare fyra, saker som för livet i en annan riktning inte bara för Ulf och Inga utan också ett antal andra personer. Ulf ser vargen som kommer att förändra hans liv. Han ser, verkligen ser, detta djur och han kommer att ifrågasätta jaktens idé att döda. ”Jag såg honom och mitt liv var inte längre som vanligt. Jag började ifrågasätta mina skäl. Skälet att döda”. Detta möte blir bokens kärna och Ekman beskriver det utförligt och återkommande; upplevelsen är så stark för honom att han inte ens förmår prata om den med sin fru. Han släpper, eller tvingas släppa, hedersuppdraget som jaktledare som han haft under många år. Han faller ihop när han sitter i ett jakttorn i en massiv hjärtattack och räddas undan döden bara av att Inga anat oråd och hittar honom.

Dessa tre saker. Och den fjärde då? Att vargen av hela eller delar av jaktlaget hetsjagas och dödas utanför den tillåtna jakttiden. Händelsen polisanmäls men hamnar väl i polisiär vangömma, fast Ulf förstår vad som skett och vem som gjort vad. Han släpper frågan och räddar den som dödat vargen undan fängelse och förnedring. Men vad som sker med övriga i jaktlaget och med bygden låter Ekman vara osagt i boken. Att händelsen kommer att vara ett öppet sår under lång tid får man hålla för troligt.

Denna korta, täta och välskrivna bok beskriver både sammansatt och trovärdigt hur livet i allmänhet, och inte minst synen på vargen i synnerhet, kan ta sig uttryck i en skogsbygd. Boken är skriven helt ur mannen Ulfs synvinkel, det är hans ord och tankar vi möter i den, men ibland undrar jag – möjligen helt fel – om vi inte samtidigt då möter Kerstin Ekman själv. Boken ger oss också en historia om hur livet och gemenskapen mellan två människor kan utvecklas genom åren och vara den bärande kraft som gör att man orkar och vill leva vidare även när man upplever att den egna styrkan avtar. Den visar oss att ibland, men sällan föreställer jag mig, kan den egna privatmoralen få stå över vad som juridiskt är det rätta. Just det är för mig bokens svaga punkt. Frågan som ställs är vem man ska vara lojal mot. Ekmans svar är inte det självklara.

Men Löpa varg kan ändå inte få annat än fem stars av fem i betyg. Och min förvåning över att den inte ens nominerats till årets Augustpris är stor.

 

 

 

 

  

Hanna Nordenhök - Caesaria.

För sin fjärde roman Caesaria fick Hanna Nordenhök det välrenommerade Sveriges Radios Romanpris nu i år. Hon sällar sig då till en imponerande rad andra svenska författare av hög klass. Den intresserade kan gå in på prisets hemsida och läsa om pristagarna sedan 1994 då priset instiftades, men jag vill för egen del, om vi bara ser på vem som fått priset sedan 2010, nämna tex Aris Fioretos, Beate Grimsrud, Kjell Westö, Caterina Pascual Söderbaum och Sara Stridsberg. Ja, ni förstår vilket sällskap som Nordenhök nu hamnat i med Caesaria. Men är det välförtjänt? Där är jag faktiskt mer tveksam för egen del.

Nordenhök har tidigare gett ut tre romaner (Promenaderna i Dalby hage, Det vita huset i Simpang och Asparna), som jag också relativt nyligen kommenterat här på min blogg. De är alla av hög klass och skulle var och en mycket väl kunnat fått priset enligt min mening. Men jag tycker för min del att Caesaria inte kommer upp till den höga nivå som hennes tidigare böcker har. Men det är min uppfattning. Andra tycker ju uppenbarligen annorlunda. Som det ska vara.

Men varför, blir ju frågan, varför kan Nordenhöks tre tidigare romaner möjligen värderas lite högre än den nu fjärde? Mitt svar är att den saknar den poetiska skärpa och komplexitet som de andra har. Jag menar också att själva romanbygget är betydligt enklare och faktiskt inte bara mer ointressant utan, vilket kanske kan vara värre, mindre trovärdigt. Personbeskrivningarna saknar udd och gör romanfigurerna mindre levande. Rent språkligt balanserar Nordenhök här ibland tyvärr för nära gränsen för pretentiös anspråksfullhet. Och vad vill hon ha sagt med sin roman? Ja, jag vet dessvärre inte.

För så här det. Roman utspelar sig någon gång på 1800-talet och en dr Eldh utför ett av de första kejsarsnitten här i landet på en ung kvinna. Hon dör. Och dr Eldh tar då hand om den nu föräldralösa flicka han plockat fram ur den döda modern och för henne till en herrgårdsliknande byggnad på landet. Där växer hon gömd och i hemlig isolering upp med en hushållerska, en gårdskarl och olika tjänsteflickor som varierar över tid. Dr Eldh kommer av och till ut till herrgården, klappar flickan – som han gett namnet Caesaria, efter det latinska namnet för kejsarsnitt – lite förstrött på huvudet, ger henne presenter, lär henne skriva och åker sedan tillbaka till den namnlösa staden där han bor med sina döttrar. Så håller det på i åratal ändå tills …

… ända tills dr Eldh tar med sig ut till herrgården en mystisk och skrämmande man som kallas Mäster Valdemar. Det är med denna Valdemars ankomst till herrgården som slutet kommer att närma sig. Valdemar försvinner, efter att bla ha våldfört sig på en av tjänsteflickorna, så småningom bort, dr Eldh slutar efter att bra tag att komma till gården, tjänsteflickorna åker i väg liksom gårdskarlen. Kvar blir hushållerskan och Caesaria. Gården förfaller, djuren slaktas för att få mat. Och sen dör hushållerskan. Ceasaria vandrar i hjälplöshet, förvirring och tilltagande armod omkring i byggnaden. Helt plötsligt en dag kommer dr Eldhs två nu vuxna döttrar till gården och slår sig ner i trädgården för att äta en lunch (det är en helt bisarr scen). Lika plötsligt dyker vid ett annat tillfälle gårdskarlen upp igen och drar lite förstrött i olika dörrhandtag och tycks ropa efter henne. Vid båda tillfällena står Ceasaria, hungrig och utsatt, och stirrar på dem dold bakom en trasig gardin. Och hon vandrar som ett svultet hjon runt för att hitta något ätbart på närliggande gårdar. Var är dr Eldh, frågar man sig, han som gett henne livet. Hennes död och undergång tycks inte intressera honom efter vad det verkar. Men varför?

Vissa böcker kommer man helt enkelt inte genom på ett för en själv och förstås författaren acceptabelt sätt. Det finns något som hindrar en läsart som andra ser och uppskattar. Vad det kan vara är inte lätt att alla gånger sätta fingret på. Men så är det för mig vad gäller Caesaria. Må andra läsa den på ett annat sätt, må andra förstå Nordenhöks avsikt, uppskatta hennes gestaltning. Hennes språk. Hennes avsikt. Eller strunta i boken och läs hellre – det blir faktiskt mitt råd – Promenaderna i Dalby hage, trots att jag nu ger Caesaria tre stars av fem i betyg. Allt förstår man inte här i världen. Men kanske för att jag möjligen med denna okänsliga kommentar gjort Nordenhök och hennes läsare orätt.

 

 

 

Klas Östergren - Två pistoler.

 Klas Östergren är ju som bekant en av våra stora författare och har sedan debuten 1975 med Attila gett ute ett stort antal romaner, noveller, filmmanus och dessutom till svenska översatt flera av världslitteraturens största. Han är flitig den gamle mannen – han är ju, ser jag då jag går in på Wikipedia, häpnadsväckande nog pensionär, eller rättare sagt har han uppnått pensionsåldern. Arbetar vidare gör han väl ändå, hoppas jag. Jag som trodde att han skulle vara och förbli lika ung och oförstörd som jag. Men även jag är ju … nej, jag vägrar ta ordet i min mun.

Bara efter debaclet i Svenska Akademien har han gett ut Renegater, som jag tidigare kommenterat här på min blogg, och nu Två pistoler. Jag ser på Bokus´ hemsida att han i detta nu dessutom ger ut en bok med titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser, en bok som reklamnissarna kallar ”makalösa julnoveller”, vilket får åtminstone mig att avstå från att köpa den. Någon djävla ordning, dvs rimligt sinne för proportioner och kvalitet, får det väl trots allt vara även bland de säkert unga reklampojkarna. Jag fick hursomhelst Två pistoler i min hand samtidigt som nomineringarna till årets Augustpris blev kända och tänkte då nog att det var lite konstigt att den inte var nominerad, liksom för den delen tex Sara Stridsberg och Kerstin Ekman. Jag återkommer i slutet av denna kommentar om jag tycker att min lilla undran betr. Östergren var motiverad eller inte. Håll ut, kamrater.

Nå. Nu till Två pistoler. Det är en härlig, välskriven, rolig, lite spännande men antagligen i långa stycken osann skröna. Om än med ett välkänt och i delar väldokumenterat tema. Huvudpersoner i den är den från enkla förhållanden komna men nu hovstallmästaren och hovlakejen Adolf Fredrik Munck och den antagligen näst intill impotente eller asexuelle Gustav III. Mellan dessa två poler rör sig ett antal andra historiskt belagda personer – inte minst förstås drottning Sofia Magdalena, änkedrottning Lovisa Ulrika, Munckens olika älskarinnor och ett antal rövslickare vid hovet med tjusiga titlar och tomma huvuden. Det huvudsakliga temat i boken är att den stackars kungen vill ha en arvinge men inte riktigt vet hur man bär sig åt för att producera en sådan. Och inte heller drottningen har det riktigt klart för sig, visar det sig. På redan på den tiden känt manér inkallas då en konsult. Det blir Munck, den välkände häradsbetäckaren och vid tidpunkten faktiskt kungens betrodde.

Det mesta i övrigt som G III ägnat sig åt under sin regeringstid lämnas åt sidan i boken. Ty Två pistoler är inte en historiebok, utan, som jag sa, en skröna. En avkopplingsbok. En bok att småskrattande läsa i denna pandemitid och samtidigt hoppas på ännu bättre tider och att Folkhälsomyndigheten överlever det raseri som tycks vara under uppsegling bland våra politiker. Själv vill jag bara ha en tredje spruta så fort som möjligt. Och för den delen att livet ska komma att gestalta sig bättre för dig och mig än för Muncken.

Han gjorde nämligen vad han blev ombedd att göra. Han visade handgripligen kungen hur han skulle lägra sin kvinna. Möjligen, och varför ska man missunna drottningen det, kom han sedan till hennes säng ensam vid ett antal tillfällen – ”… att han inte bara varit kungen behjälplig vi flera tillfällen än vad han tidigare tillstått, utan att han varit i beröring med drottningen på tu man hand, mer intimt, och att det då varit fullt möjligt för fructification att äga rum …” som Östergren skriver. Möjligen tycket hon att det kändes lite spännande med en man som inte bara kunde utan också luktade lite allmoge. Vad vet man. Ryktet att Munck var pappa till den blivande Gustav IV Adolf var i full sving i princip redan innan barnet föddes och blev till olycka för alla iblandade. Sant eller inte. Men känt och diskuterat än i dessa dagar.

”Det låg ett skimmer över Gustavs dagar” har ju vi som gått i den gamla skolan lärt oss. Det var ju inte sant ens då. I ett gripande och berörande avsnitt i boken när kungens andra son dör som mycket ung och han tycks gå in i en djup depression stiger han i boken äntligen fram som en levande människa, långt från den bepudrade fjanten. Detta gör Östergren mycket bra, vill jag ha sagt.

Och så blir Muncken då efter ett antal turer landsförvisad och tillbringar sina sista tror jag det är 40 år utomlands i Toscana i tilltagande armod. Pesten härjar där, som nästan här i dag. Han dör utfattig, gammal och bortglömd och får i princip en fattigmansbegravning. Så kan det gå om man lägrar en drottning. Akta dig för det, unge man säger jag till mina ev. läsare. Eller för den delen dig gamle man. Snipp snapp snut så är boken slut.

Vad ska man då säga om den? Mer än att den på sedvanligt sätt när det gäller Östergren är välskriven – och på en tilltalande lätt formell svenska - och därmed läsvärd. Om den är historiskt belagd i alla delar är väl mindre sannolikt. Men vad gör det? Läs och njut och ha boken som sällskap ett antal timmar. Det kan du vara värd. Men skulle den då nominerats till ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte. För mig är ett lätt essäbetonat avsnitt slutet av boken faktiskt helt onödigt och dessutom lite svårforcerat liksom, sant eller inte, ett textavsnitt om att Munck skulle ha en oäkta dotter som indirekt skulle återuppstått som Tintomara i Törnrosens bok. Men en fyra stars av fem kan den väl ändå få i betyg. Och ge den gärna i julklapp till din sippa historieintresserade faster – hon kan må bra av att veta hur det egentligen går till – eller i vart fall gick till - i de gyllene salongerna.

 

Hanna Nordenhök - Asparna.

 Det förträffliga förlaget Norstedts har i en gemensam pocket gett ut tre av Hanna Nordenhöks romaner – Promenaderna i Dalby Hage, Det vita huset i Simpang och Asparna – under namnet Minnestrilogin. Jag har tidigare kommenterat de två första av dessa böcker här och nu alltså Asparna. Först som sist: denna pocket är en bok som jag menar bör finnas i varje litteraturintresserad persons bokhylla.

I Asparna, och nu citerar jag bokens omslag, ”broderas två syskonberättelser fram runt Råby ungdomsvårdsanstalt, Sveriges äldsta räddningshus för förvildade barn”. Så sant som det står skrivet. Även om jag inte direkt gillar uttrycket broderas. Livet innan och under tiden på Råby var inte direkt a walk in the park för någon av syskonen och kan inte heller liknas vid en stillsam kaffestund i en syjunta. Men nu är jag antagligen onödigt grinig.

Men vad kan sägas om Råby, anstalten? Ja kanske att det grundades 1840 av friherren, mecenaten och filantropen Axel Gustaf Gyllenkrook som hade en bakgrund som bla militär och hovmarskalk. Han hade storartade zoologiska samlingar, som han i sinom tid skänkte till Lunds universitet och gjorde också mycket på olika sätt för att understödja och utveckla lasarettet i Lund. Mer finns det säkert att säga om denne märklige man, förutom då att han också startade Råby som placerades strax utanför den lilla staden Lund, min hemstad, och där han var aktiv fram till sin död 1865. Han hade då flyttat från Björnstorps sätesgård där familjen bott sedan urminnes tider och bosatt sig i Lund. (Blir någon förvånad att han fick en liten paradgatan i stan – Gyllenkrooks allé – uppkallad efter sig? Det borde du inte bli).

Råby var – och är för den delen fortfarande – en anstalt för vård och behandling av illa vanartade pojkar, och på senare år också flickor. Hur pass framgångsrika man varit vet inte jag, men det har väl gått relativt bra för ungarna efter tiden där eftersom anstalten fortfarande alltså är i drift, om nu än som ett s.k. SiS-hem. (Se förresten i DN av den 27 oktober 2021, där man kommenterar dessa hem mer generellt och då i inte särskilt positiva ordalag).

Men för mig, som var en skötsam och ordentlig liten välkammad gosse som ung – och alltså bosatt i Lund med Råby inom mentalt siktstånd – vilade ett slags diffust hotfullt moln över namnet och därmed de intagna. Varför vet jag inte egentligen. Men sannolikt för att det med namnet Råby förknippades en annan – och förstås skrämmande, men samtidigt lockande – alternativ möjlighet där man satt böjd över läxan med tyska hjälpverb. Fast livet tog ju förstås för mig den väg som oftast tas för välartade gossar och den förde mig långt från Råby. Så namnet och vad det möjligen stod för fordom föll faktiskt helt i glömska.

Tills nu. Tills jag alltså nu läst Asparna. Som väl denna lilla text skall handla om. Men, kan jag väl tillägga för den ev. intresserade, de där tyska hjälpverben fick jag aldrig någon riktig ordning på.

Asparna centreras kring främst fyra personer – Gyllenkrook, i boken kallas Baronen, och en yngling som var intagen på Råby när anstalten startade och en annan som togs in någon gång på ganska så modern tid, kanske när jag tragglade tyska verb, och hans syster. För de två ynglingarna går det åt helvete. Och frågan är om det, i boken, går så mycket bättre för Baron men möjligen för systern. Kring dessa finns det andra hjälpande och stödjande, men också ibland bara diffust närvarande, personer och då i huvudsak kvinnor. Det gemensamma kring de två berättelserna är skildringen vad som kan ske med övergivna och på olika sätt belastade barn och hur välmenad men villkorad skall vi kalla det tänkt räddning kan vara dömd att misslyckas. Kärlek, omsorg och tukt blandas i en icke hälsosam brygd.

I den del av boken där Baron är en av gestalterna misslyckas han med att tämja både en varg och en vacker yngling; den sannolikt tänkta allegorin mellan vargen och gossen går mig dock i huvudsak förbi. Det finns i den delen av berättelsen en märklig om än vag sexuell underton. Parallellt läser vi om hur en annan ynglings storasyster gjorde vad hon kunde för att rädda honom undan livet som han levde när hennes och broderns mamma dvalade bort livet i sömn och alkoholdimma. Både Baron och storasystern misslyckas. Kärlek, omsorg och villkorad organiserad tukt räckte alltså inte. Vad behövs då, frågar man sig. Frågan blir obesvarad i boken.

Men vi behöver inte alltid svar på alla frågor. Skildringen i Asparna av två liv i skilda tidsepoker är både starkt berörande och dystopiskt mörk och bärs genomgående av ett stort allvar. Nordenhöks språk är – jag kan inte säga det på något annat sätt - vackert, hennes gestaltning av de fyra jag uppfattar som huvudpersoner är trovärdig och samtidigt ganska omskakande. Kan det bli bättre? Ja, säkert, men jag tycker jag känner igen Nordenhöks stilgrepp från hennes två tidigare romaner och för mig räcker det tillsammans med det som Nordenhök nu ger oss i Asparna till ett betyg på fem stars av fem. Läs boken, blir mitt råd. Och kom till en mer genomtänkt och bättre formulerad slutsats om den än vad du precis läst. Men skriv inget om tyska verb.

 

 

Ulf Lundell - Vardagar 4.

 

Efter, ja vad kan det vara, ca 2000 sidor lundellska vardagar har jag nu läst ytterligare drygt 600 i Vardagar 4. Bredvid mig ligger dessutom ungefär lika många i Vardagar 5 och stirrar stumt och lite anklagande på mig. Frågan är ju vad Ulf Lundell gör med sitt liv och för den delen jag med mitt. Och du med ditt. För egen del låter jag svaret ligga lite svävande – skall strax fråga fru A-M som säkert har ett bra svar på också den frågan - men för Lundells del tror jag fanimig att svaret helt enkelt är att han gör vad han kan för att hålla lite styrsel på en mattande längtan efter mer innehåll i vardagen och därmed livet. Och kanske tillika försöka hålla en tilltagande ålderströtthet i schack. (Men berätta inget för honom). Därför arbetar han på som fan på olika sätt. Med läsande, skrivande, tänkande, planerande, spelande, målande. Och alltså inte minst skriver han sina vardagskommentarer.

Som väl i lika hög grad riktar sig till honom själv som till oss. Eller kanske trots allt mer till oss än till honom. Kanske, kanske inte. Han bjuder i vart fall in oss till att dela hans vardag och vi gör det, och kanske fyller vi i vad han låter vara osagt eller oskrivet eller otydligt. Det är bra.

Formellt har Vardagar 4 formen av en dagbok eller snarare en bok som per dag antecknar mindre om hans privata liv – men ändå en hel del – och egentligen mer om vad som rör sig i hans oroliga psyke och välmöblerade hjärna. Det är ju det som gör Vardagarna så intressanta och läsvärda. Fast ibland skulle jag faktiskt vilja att han av och till samlade sig kring ett ämne och kommenterade det lite mer i detalj. Låt oss tex säga om de böcker han läser – han är ju onekligen en storläsare; eller han köper i vart fall en hel del böcker – och kanske då i så fall om de tre som ändå tar lite extra plats i Vardagar 4, nämligen så skilda storheter som Peter Handke, Matilda Gustavsson och Michel Houellebecq; det skulle onekligen vara intressant. Han kan ju. Vill jag tro.

Ålderströtthet, skrev jag (fast med små bokstäver, förstås). Lundell kämpar öppet och ärligt i boken med sådant som drabbar de flesta av oss om fyllt 70, tex smärta i höften, skruv i foten, onda i ryggen, molande både här och där, pissandet på natten. Sådant får man helt enkelt bara ta och kanske ändå vara glad att man lever och i huvudsak har det bra. Värre blir det ju när hjärtat tycks krångla – åka ambulans till sjukhuset, som Lundell gjorde en gång eller som vid ett annat tillfälle packade en liten akutväska när han tyckte att hjärtat hackade för mycket, är ju långt ifrån kul. Sådant har jag sluppit, men ändå gjort en vända på sjukhuset med ett oroligt hjärta. Nu löste det sig bra för oss båda.

Svårare tycks det vara för honom att bli av med sina lugnande piller och sömnmedel. Ja, vad gör man åt det? Särskilt som läkarna – som han har ett begränsat förtroende för, efter vad verkar - tycks mena att det skulle ta halvårsvis eller mer att sätta ut vart och ett av dessa läkemedel. Om det ens skulle vara lämpligt. Jag vet inte och inte heller Lundell. Spola ner skiten på toa verkar inte genomtänkt eller klokt. Och vad ska man säga om att han tycker att han har diffusa problem kopplade till ”sköldkörteln”. Ja, inget mer än ”Glöm det, kompis. Glöm det.”.

Men nu är ju Vardagar 4 ingen sjukjournal. Tvärtom. Jag vill påstå att det är en bok skriven av en aktiv och minst sagt levande man som i huvudsak har hälsan och mår ganska så bra. I vart fall inte sämre än många av oss andra. Och som till skillnad mot en del av dessa dessutom förstått att så länge intellektet är intakt och intresset för vad som rör sig i omvärlden och samtiden är levande – ja då har man det väl lika så bra som när man var 40 eller 50 eller 60. Och kanske har när man blir 80. Om än då med en krånglande rygg.

Men kärleken då? Ja, just det. Kärlekslivet var väl inte på topp. Men eftersom jag läser kvällspressen – på nätet förstås - av och till vet jag ju nu vad L inte visste när han skrev Vardagar 4, nämligen att också detta löser sig för honom. Och på sedvanligt sätt dessutom. Mer säger jag inte om nu någon skulle vara ovetande om den saken. Jag föreställer mig att det kan finnas anledning att återkomma till detta i kommentaren till Vardagar 5 eller kanske Vardagar 6. Vi får väl se. Spänningen för den fåkunnige är rimligen nu som man säger olidlig.

Men. Det är väl en sak man som läsare, eller som medmänniska om man så vill, kan vara orolig eller åtminstone förvånad över och det är Lundells påtagliga asocialitet. De enda han verkar ha en rimlig grad av kontakt med är med sin revisor och, märkligt nog säger jag som varit med om både det ena och det andra i den vägen, hans x-hustru som genomgående kallas S, tillika föreståndare för hans galleri i Simrishamn. Barnen nämns någon enstaka gång, men verkar vara lika nära och betydelsefulla för honom som stjärnorna i en fjärran galax. Fast här kan jag ju ha hur fel som helst. Det kan mycket väl i stället vara av integritetsskäl som han i huvudsak lämnar dem utanför boken och därmed utanför våra nyfikna ögon. Låt oss tro det. Fast S måste han ju göra sig av med. Som det ser ut nu verkar de ju bara stå i vägen för varandras fortsatta framtida liv. ”Hör du, gamle man?!” ropar jag ner till Kivikstrakten. Men han hör nog inte Han är väl lite lomhörd också, gamlingen.

Klas Östergren är ju som bekant en av vår litterära samtids största författare här i fosterlandet. Om något skall läggas honom till last är det väl att han fört in ordet ”luguber” i skönlitteraturen och därmed gjort sagt varje kollega med ambitioner att verka lite litterär till en copycat. Lundell går nu ett steg längre - han etablerar ordet ”lugubrare”. Fan ta honom för det, skulle jag vilja säga. För när Läckberg och gänget – och kanske tom Håkan Nesser - nu strax tar efter, så vet vi vems skulden är. Men vissa saker får man väl helt enkelt bara svälja. Även om det tar emot.

Nå. Men är han inte lite gnällig? Det har man ju läst i flera av kommentarerna från proffsen, de som vet, förstår och kan. Jodå. Ibland. Men vem fan är inte gnällig av och till. Du är det ju, det vet jag. Och även jag. Så varför kan inte L få vara det. Även om pipandet om hans stavar för s.k. stavgång faktiskt var i mesta laget.

Vad han också kan, och det kan varken du eller jag, det är att i sin text släppa ut den skugga av död som ibland vilar över oss. Han vågar det. Han gör det med eftertanke och på ett sätt som tvingar också oss andra till lite reflektion. Och han ser också det som inte alla av oss ser när det gäller tex politik i både stort och smått. Det är en fröjd att läsa när han drar ner brallorna på finansregionrådet i Stockholm. Hon som vet och kan allt och inget gör. Inget fel, alltså, enligt egen uppfattning. Men Lundell ser sanningen där han sitter på sin gård i Österlen.

Men nu slutar jag, annars blir denna drapa lika lång som Lundells bok. Och då har jag ännu inte sagt något om att han redan på sid 498, och då skriver vi januari 1920, noterar detta med Corona. Fyra stars av fem får Vardagar 4. Och jag tycker du ska läsa den. Och naturligtvis också Vardagar 5, som jag återkommer till endera dagen. För att inte tala om Vardagar 10 när den kommer. Fast då sitter vi väl alla och gungar på Hemmet.

 

 

 

 

Liza Marklund - Polcirkeln.

 Liza Marklund vet väl varje läskunnig svensk vem det är. Och tillika hur hon ser ut. Vi är säkert många som kommer ihåg omslagen till de åtta böcker som gjorde henne till minst miljonär, dvs de för tiden nydanande kriminalromanerna med journalisten Annika Bengtzon som huvudperson - de pryddes ju alla av mer eller mindre stylade porträtt av författaren själv. Alltid betydde det väl något för försäljningen av böckerna, vad vet jag, även om hennes framgång nog trots allt mest berodde på att hon skrev fullt läsvärda kriminalböcker. Jag har dem alla.

Marklund återkommer nu med boken Polcirkeln, som ska vara den första i en planerad ny trilogi med krimtema. Denna gångs pryds emellertid inte omslaget av ett vackert porträtt av författaren, men väl med hennes namn i osedvanligt stora versaler och bokens namn i närmast osynliga gemena. Varför kan man ju undra. Men till vilken nytta gör man det? Somliga saker, som tex just detta, är ju ändå omöjliga att förstå.

Nå. Boken utspelar sig i den fiktiva orten Stenträsk i Norrlands inland, med Storforsen dånande ett andetag bort, i dels närmast forntid, dvs för ca 40 år sedan, dels i relativ nutid. I forntiden försvinner en ung flicka spårlöst för att i nutiden återfinnas naken och inmurad i ett brofundament. Dock utan huvud. Detta lovar ju gott, måste jag säga. Men jag tycker nog inte att boken motsvarar de förväntningar jag fick initialt, och inte heller jämfört med de lovord som jag läst att den fått. 

Bokens polcirkel är en liten litteraturklubb som att antal av ortens unga flickor haft under ganska så många år och som antagligen betytt en hel del för dem. I slutet av forntiden upphör väl cirkeln att fungera av dels inneboende spänningar av mer personlig karaktär, dels olika förhoppningar och ambitioner när studentexamen närmar sig och framtidsplanerna ses skymta framöver. Med det är denna bokcirkel och dess medlemmar som kommer att utgöra navet för historien.

I övrigt rör sig lite andra personer av förutsägbart slag runt historien. Det är väl främst föräldrar och pojkvaskrar, eller om man så vill pojkvänsämnen, men också ett antal amerikaner som arbetar vid en lite mystisk robotbas i byn. Bland flickorna och pojkarna utbyts i oväntat hög grad könsvätskor och för den delen, för flickornas del, likaså med de spännande amerikanerna. Knarkar till husbehov gör man häpnadsväckande nog också lite till mans. Allt oavsett om man bor i byns gräddhylla eller nere i den mer gemena del som kallas Träsket. Lägg till detta spänningar inom familjerna och mellan byns sociala skikt. Allt verkar med andra ord bäddat för en eruption.

Och en sådan kommer. En av flickorna i bokcirkeln försvinner alltså och blir, som man föreställer sig, möjligen mördad och borta för alltid. För de övriga flickorna, och för den delen för gossarna, sker nu det som brukar ske i sådana sammanhang, dvs för en del tycks framtiden ligga utanför byn och man flyttar därifrån för nya, annorlunda liv och för en del tycks livet hamna på ett slags mentalt stand by i och med att man stannar kvar i Stenträsk. Och livet harvar vidare. Men frågorna om vad som hänt släpper inte.  

Men vad sker då? Jo efter 40 år finner man som nämnts ett närmast mumifierat flicklik, dock alltså utan huvud, och presumtionen är förstås att det är den försvunna lilla flickan från bokcirkeln. Då sker naturligtvis det som alltid sker i sådana sammanhang, dvs en polisutredning kör i gång. Den leds av polismästaren som är ingen mindre än en av pojkarna från fordom, och som dessutom efterträtt sin pappa på den positionen (sic). Han har det passande namnet Wiking och var väl förr de flesta unga flickornas kärleksförhoppning. I hans omedelbara närhet arbetar nu som telefonist en av flickorna från fordom. Hon tycks spela en större roll än vad henne position ger anledning till. Men vilken?

Och vad sker sedan? Jo efter diverse förvecklingar av olika slag så avslöjas mördaren. Tro’t eller ej. Hur det går till låter jag här vara osagt. Men har det påtagliga drag av sannolikhet? Nja. Dock vill jag ha sagt att mördaren visar häpnadsväckande handlingskraft och förslagenhet.

Så slutar då boken efter 375 sidor. Men eftersom den ska vara den första i en utlovad trilogi slutar det med att polischefens hustru, som har antagits vara död i 30 år, som en cliffhanger tycks höra av sig. Kommer jag då att följa den kommande händelseutvecklingen i Stenträsk? Kanske. Kanske inte.

Marklund skriver på en enkel, tydlig och rak prosa – vi pratar ju inte om ett litterärt mästerverk och hon tycks inte heller, tilltalande nog, ha några direkta litterära ambitioner. (Men jag vill ändå ha sagt att beskrivningarna av de böcker flickorna läser i bokklubben är både bra och intressanta). Storyn är väl som man kan förvänta sig av ett proffs, dvs någorlunda komplicerad – kanske i överkant – och rimligt trovärdig, men jag tycker nog att startsträckan var i längsta laget. Lite spännande är den väl trots allt också. De hintar som läggs ut om kommande förvecklingar i de två nästa böckerna i den tänkta trilogin är väl lätta att se igenom men lovar ändå gott. Men, det vill jag ändå ha sagt, ett visst focus ligger ju på medlemmarna i bokcirkeln, varför skildrar Marklund då en av dem, jag tänker på hon som blir forskare och feminist, så nästan skrattretande karikatyrmässigt? Och inte är det mycket bättre med hon som blir politiker för SD. Fast ändå - tre stars av fem kan väl Polcirkeln få. Tycker jag nog.

 

Björn Larsson - Filologens dröm.

 

Måndagen den 4 oktober 2021, kanske mest känd som kanelbullen dag, men som också i ofredens år 2021 är första dagen i den vecka där man berättar för oss vem som ska få årets olika Nobelpris, så plockar jag lite håglöst i i hyllan för olästa böcker och får fram Filologens dröm av Björn Larsson. Och börjar läsa.

Vem är då Björn Larsson? Ja, varken mer eller mindre än en professor i franska vid Lunds universitet som vid sidan av sin akademiska karriär skrivit ett relativt stort antal romaner varav en hel del blivit både översatta och sålt bra. Själv har jag tidigare bara läst Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende. Boken är en slags parafras på romanfiguren med samma namn i Stevensons Skattkammarön. Det är en fantastisk skröna som skall läsas av envar som vill ta del av en stunds intelligent och välskriven avkopplingsbok, menar jag. Inte minst dessutom av den som vill veta varför kvinnor uppskattar män som bär handskar. Ett skäl så gott som något att söka sig till litteraturen – mer säger jag inte. Boken, som kom 1995, finns säkert på något antikvariat nära dig.

Nå. Men vad om Filologens dröm? Jo, det är en novellsamling som lämpligt nog handlar om ett antal olika forskares drömmar. Drömmar om att inom sina resp. discipliner komma med den absolut banbrytande upptäckten som förändrar inte bara världen utan också förutsättningarna för deras egna liv. Det går väl så där för de flesta kan man väl säga. Det gå väl för dem som för de flesta av oss andra dödliga – dvs dåligt för en del, så där lagom bra för de flesta, och riktigt bra för en och annan. För åtminstone en fördjävla tragiskt. Eller kanske snarare för två. Och för kanske en, lämpligt nog med tanke på vilken vecka vi är inne i, hägrar Nobelpriset i fjärran, eller i vart fall i de egna drömmarna.

Vad är det då för vetenskapliga discipliner vi får läsa om? Ja, gott och blandat får man väl säga. För vad sägs om språkvetenskap, genetik och medicin bland annat. Eller filologi. Eller speleologi. (Här får du väl, gissar jag, anlita Wikipedia). Allt är väl sådant som i bästa fall fortfarande lärs ut och diskuteras på våra universitet. Själv skulle jag mer än gärna sitta med på ett seminarium som behandlar ämnet speleologi och gå till botten med vad det nu är man går till botten med.

Om dessa och fler ändå är ämnen som Larsson kanske stött på när han rört sig i de mer eller mindre dammiga korridorerna på Lunds universitet så får väl samma sak antas om de företrädare för ämnena han beskriver i sina noveller. En del är väl lite udda, andra vanligare än man vill föreställa sig. De ryms väl kort sagt inom samma spännvidd som dina grannar i trappuppgången i din bostadsrättsförening – dvs tröttsamma, ointressanta, alltför trygga individer eller kanske lite hemliga eller spännande eller skrämmande. Larsson tar hursomhelst god hand om dem alla. Han vet att vi inget vet om vad som rör sig bakom pannbenet på den aldrig så stillsamme akademikern eller för den delen bostadsrättsinnehavaren. Han vet att när man har att göra med människor är osvuret alltid bäst.

Om detta och mer därtill skriver Larsson på ett tilltalande enkelt men kan man säga spänstigt och klart språk. Om något krånglar till sig för läsaren någon enstaka gång är det inte på grund av Larssons sätt att skriva utan framför allt för att läsaren, dvs jag, inte alla gånger fattar riktigt vad själva ämnet som tas upp i någon novell går ut på. Och sådant är ju bara tilltalande – då får man ännu en gång anledning att erinra sig Alf Henriksons visdomsord (”Att slå upp sa gubbfan är alltid det bästa/han var inte längre så ung att visste det mesta”).

Så är det med den saken. En fyra stars av fem tycker jag att denna bok om drömmar, förhoppningar, besvikelser och framgångar – och för den delen död – minst är värd. Nu vet ni. Sen undrar jag om inte Larsson trots allt haft en ambition att skriva en slags lättillgänglig bildningsroman – förlåt, bildningsnovellsamling. I så fall har han lyckats väl. Och samtidigt väckt min egen nyfikenhet på sitt författarskap. Jag lär i sinom tid återkomma med en kommentar om en eller annan nyläst bok av honom. Håll ut.

 

 

 

Andreas Lundberg - Ofarbar tystnad.

 

Ofarbar tystnad är andra delen av den romantrilogi som Andreas Lundberg skrivit och som inleddes med Storm i den pelare som bär. I första delen beskriver Lundberg den helvetestid som han levde i under sin tid på Sahlgrenska sjukhusets låsta psykavdelning. Hans text är skakande och djupt berörande.

Om Storm i den pelare som berör beskriver tiden som ledde till Lundbergs djupa depression, och framför allt hans sjukhusbehandling för den, läser vi i Ofarbar tystnad främst om en kortare tid efter utskrivningen när han bodde på dominikansystrarnas kloster i Skåne. Han famlar fortfarande i tillvaron. Han är fortfarande i behov av medicinskt och annat professionellt stöd. Hans bitterhet gentemot sin före detta fru, som bara skymtar i den förra boken, upplever jag nu som mer avgörande för honom. Och han tycks tro att vägen framåt och uppåt för honom kan finnas i religionen – inte så mycket i knäböjandet framför den korsfästa kristus som i texter av gamla, inte minst kvinnliga, mystiker. Men kan han ha rätt i detta?

Vad vet jag om det? Inget, förstås. Men det verkar svårt att tro. Vi söker väl alla en slags vägledning i våra futtiga liv och skakar väl alla mer eller mindre desperat den kompass vi valt för att hitta en riktning för det, och detta inte minst då kompassnålen tycks irra än hit och än dit och framför allt i en riktning vi inte förstår eller accepterar. Men skulle nålen stilla sig och våra inre demoner likaså om vi tilltror mystiska krafter utom oss? Ja, jag tror ju inte det. Men om andra gör det – so what. Var och en blir väl lycklig på sin fason.

Eller var och en lurar sig väl på sitt sätt. Fast värst kanske de har det som känner fantomsmärtorna efter en gud som bara tiger. Som jag uppfattar att Lundberg har det där han sitter i den kala cellen i klostret. ”Gud är inte någon tröst utan ett rytande mysterium i hjärtat”.

Vägen till denna kala cell har för Lundberg gått via missbruk av alkohol och droger, sammanbrottet och behandlingen, inkl. elchocker, på sjukhuset, meningslösa samtal med psykiatriker som trevar i blindo, intag av utskrivna olika medikamenter och både längtan och bitterhet. Längtan efter det liv han hade med sin före detta hustru, bitterhet gentemot henne för att deras liv nu är åtskilda och tillika svartsjuka gentemot hennes samvaro med en ny man. Och så då detta med ett religiöst sökande. Men vad blir vägen framåt för Lundberg?

Den som tror sig kunna veta detta får väl efter bästa förmåga försöka tolka Lundbergs texter i Ofarbar tystnad. Det blir inte lätt. De är korta, välformulerade och personliga men svåra att tränga igenom. De är, för läsaren, i bästa fall som små guldglimrande smycken men i sämsta fall obegripligt mumbojumbo där Lundbergs avsikt inte går att (omedelbart) se eller förstå. De är på ett sätt som hans samlade tystnad. Ofarbar. Men för honom själv ljuder något väl förhoppningsvis inte bara genom själ och hjärta utan också som ett mer eller mindre tydligt rop från en källa utan synligt djup. Skulle jag tro. Men till vilken hjälp för honom blir frågan. Svaret uteblir. För ”krälar jag inte i dyngan, skrikande efter himmelsk psykofarmaka?”.

Jo, du gör ju det tycks svaret på hans fråga bli. Dessutom förstärkt av omgivningen runt klostret som är som en skånsk helvetesvärld – grått, svart lera, tystnad, stumhet. Utan mänskliga ljud. Tomma bondgårdar med stängda fönster. Hur kan man finna frid och svar där? Hur kan man höra guden tala? Kan man överhuvudtaget överleva i ett kloster placerat där? Kanske som tillfällig gäst. Förhoppningsvis. Men som läsare av Ofarbar tystnad blir man utan svar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Håkan Nesser - Schack under vulkanen.

Säga vad man vill om Håkan Nesser, men flitig är han. Hans senaste bok Schack under vulkanen är, om jag nu räknat rätt, hans 34 bok sedan debuten 1988 och hans sjunde i serien om de två kommissarierna och sammanboende paret Barbarotti och Backman. Jag har läst de flesta. Och undrar i stort sett varje gång varför jag har gjort det. Han har sedan länge enligt min mening lagt förmågan att överraska läsaren bakom sig och hans böcker – utan varje jämförelse i övrigt mellan de två författarna - har mer och mer blivit för mig vad Olle Hedbergs en gång var för mina svärföräldrar – dvs en bok att köpa, oftast raskt läsa, fortare ändå stoppa in i bokhyllan och sen glömma. Och gå vidare till en viktigare och mer angelägen författare.

Han skriver ju för all del ganska så bra rent stilistiskt, den gode Nesser. Något annat vore ju för all del nästan omöjligt att tänka sig efter en så lång författarkarriär och om man dessutom kommer ihåg hans bakgrund som lärare, men – och det är ju faktiskt ganska märkligt – någon dialogens mästare är han verkligen inte. Om samtalen mellan paret Barbarotti/Backman vore hämtade från verkliga livet, skulle jag nog rekommendera ett par besök hos en familjerådgivare. Något mer krystat och styltigt får man leta efter, åtminstone i litteraturen. Och det där gullipluttandet mellan paret – nä, fy fan säger jag bara.

Men han kan ju fortfarande konstruera och också oftast i huvudsak sy ihop en story på ett ganska så tilltalande och trovärdigt sätt. Hur många kan det? Och ändå – ändå är det något som skaver i hans böcker. Jag tror att det är tonfallet i dem under de senaste åren. Det känns för mig som om han vill visa att han fortfarande kan, fortfarande kan få ihop något läsvärt och för en kriminalroman någorlunda intressant. Men samtligt känns det för mig som om han – som nu i Schack under vulkanen; hitta på hyfsat spännande titlar kan han däremot tveklöst – som om han romanen igenom alltmer trampar vatten och sen, när orken och intresset tryter, snabbare än vad vi som läsare önskar oss helt enkelt avslutar romanen. Kanske är jag orättvis.

Kanske. Men för min del skulle jag önskat att det i Schack under vulkanen påstådda relationsproblemet mellan kommissarierna helt hade tagits bort eftersom det inte tillför storyn något som helst av värde och att Nesser istället hade utvecklat hur mördarens son – jag är nu medvetet luddig eftersom jag inte vill anklagas för att spoila – tänkte när han tvingades in i sin bisarra roll och att Nesser gärna kunde ägnat lite utrymme åt vad som sker med honom i framtiden; för mig räcker det inte att Nesser låter denne son komma till tals i ett par kursiverade rader insprängda i boken. Dessutom kunde han ju ägnat lite tid och kraft åt att göra mördarens motiv lite mer trovärdiga och synliga. Och samtalen med de mördade författarnas barn när de måste få klart för sig inte bara att de är just mördade utan också mördarens skäl till att ta dem av daga hoppar Nesser helt över. Skälet kan ju bara vara att han inte tror sig om att kunna klara av detta på ett trovärdigt och litterärt tilltalande och sammanhållet sätt. Och det tror inte jag heller.

(För, som han skriver på ett ställe i boken, så är det ”… bara ur det egna skafferiet man kan hämta stoff till stora romaner”. Börjar han rentav känna att det börjar bli lite tomt?).

Då är det ju lättare att spränga in ett par rader där Barbarotti - helt skilt från vad som sker i själva storyn – för ett par av sina återkommande s.k. samtal med vår herre. Samtal som by the way är helt meningslösa. Men gullipluttande. Och det tycks räcka för Nesser.  

Sen har ju tydligen Nesser nu efter över 70 fyllda och med en massa storsäljande böcker bakom sig kommit till den punkt i författarlivet där han menar sig behöva hänvisa till tidigare verk. Varför annars upprepade gånger referera till tex Borkmans punkt och för den delen Det grovmaskiga nätet. Och detta djävla ord LUGUBER, varför måste det in i varje samtidsroman, nu också hos Nesser. Jag undrar bara. Med rätta, vill jag ha sagt. Nu är det sagt.

Nå. Vad kan då Schack under vulkanen få för betyg av en annan gammal man. Det är nämligen inte bara Nesser som har fyllt 70, minsann. Tre stars av fem och inte en star mer får det bli. Men Nesser tröstar sig väl med att boken säljer bra, gissar jag. Gråter sig till söms över vad en sur generationskamrat tycker tror jag hursomhelst inte att han gör.

  

Hanna Nordenhök - Det vita huset i Simpang.

 

I Det vita huset i Simpang ger oss Hanna Nordenhök en beskrivning inte bara av en undergångsvärld i 1930-talets nederländska Ostindien utan också, och framförallt, en initialt nästan skissartad men efterhand allt mer närgången skildring av en familjs undergång. Livet i den lilla familjen präglas av övergivenhet, tristess, sjukdom. Och hemligheter. Och gäckade drömmar och förhoppningar.

När berättelsen börjar driver pappan en slags sockerodling i landet medan mamman lever det sysslolösa rikemansliv man kan leva om de rätta betingelserna finns. Efterhand får man två barn – en flicka med goda förutsägningar att klara livet och en pojke som inte har det. Och mamman då? Ja, hennes liv kommer att präglas av ensamhet, oförlösta konstnärsdrömmar och psykisk och fysisk ohälsa, inte minst den syfilis som hennes man smittar henne med. Och också skam och skuld för ett övergrepp som sonen begår mot en ung oskyldig tjänsteflicka.  

Barnen lämnas i stort sett ensamma att utforska livet och tillvaron – mamman är präglad av sjukdom, pappan ständigt frånvarande; vi läser alltså om en familj i långsamt med obönhörligt förfall. När så kriget kommer flyr mamman med barnen hem till sin familj i Sverige. Hem till en, som jag uppfattar det, utdragen undergång för henne och barnen. Ja, herregud, tänker jag, så kan det väl bara hämpa sig i en roman. Förhoppningsvis. Men är inte det ett av skälen till att vi läser romaner – att få ett möjligt liv skrivet på näsan och sen fundera över om författaren kan göra det troligt eller inte, göra det intressant eller inte, göra det läsvärt eller inte. Kanske göra det möjligt att dra lärdomar av.

Och detta kan Nordenhök i hög grad enligt min mening. Hennes språkhantering är, om än stundtals svårfångad, lysande. Hennes sätt att kalla personerna vid olika namn beroende på omständigheterna och med återkommande tidsförskjutningar i berättelsen kan stundtals vara krävande för läsaren men hela hennes romanbygge är imponerande. Mycket i roman är också tilltalande förbryllande och samtidigt fascinerande och den ton, förstärkt av den boken igenom uttrycksfulla prosan, som Nordenhök lagt an i sin roman kommer sannolikt att vibrera också i dig, min okände läsare av denna blogg, länge än efter läsningen. Det är därför jag för min del ger Det vita huset i Simpang fem stars av fem i betyg.

(Det finns en hel del i Det vita huset i Simpang som påminner om Nordenhöks förra roman Promenaderna i Dalby hage. Läs också den, blir mitt välmenande råd).

Hans Gunnarsson - Bormann i Bromma.

Om man nu råkar bo i Bromma, vilket man gör, så var det nästan omöjligt att inte för bara skojs skull köpa Hans Gunnarssons senaste bok novellsamlingen Bormann i Bromma. Förstås inte för att jag trodde den skulle handla särskild mycket, om ens alls, om Bromma, och det gjorde den ju inte heller, utan kanske mer för att den möjligen skulle kunna handla om den gamle kände nazisten Martin Bormann, Hitlers privatsekreterare och ställföreträdare, vilket den emellertid inte heller gjorde mer än mycket indirekt. Så kan det gå till i litteraturens värld. Men vad handlar den om då?

Ja om jag det kunde säga. Jag tror helt enkelt att Gunnarsson vill ge oss en handfull noveller där han tryckt örat mot både samtiden och förgången tid, men där hans avsikt i huvudsak bara är att roa läsaren för stunden, och det är ju absolut inget fel i det, även om åtminstone ett par av novellerna har ett påtagligt mörkt stråk. Stilistiskt är novellerna påtagligt lika varandra och också till sin själva uppbyggnad tycks de vara hämtade ur samma mall. Det blir lite tröttsamt.

Kan man då ana eller rentav se något gemensamt mellan novellerna, någon stämning, någon avsikt, någon mening? Det kan man kanske om man skulle vara på det humöret. Själv får jag emellertid för mig att Gunnarsson skriver dem i huvudsak bara för att visa att han kan. Visa att han klarar hantverket på ett hyfsat bra sätt och att han nöjer sig med det. Att han alltså nöjer sig med att visa oss läsare att han är en habil författare som kan sitt hantverk. Och vem är jag i så fall att ha en annan uppfattning om vilken ambition Gunnarsson har eller borde ha? Men ändå är det väl så att Gunnarsson också ger oss en liten bild av det gamla folkhemmet? Tror det.

Åtminstone en av novellerna tycker jag är mycket bra och där Gunnarsson med ett skevt grundackord i tonen visar att han kan mer än vad jag menar han visar i de övriga. Jag tänker på #Brottarstugan. Där får vi läsa om ett gubbgäng som av en slump, eller inte, träffar på en ung flicka när de bastubadar och av henne provoceras, eller inte, till att ha ett gruppsexumgänge för att sedan i skam och förnedring över detta mördar, eller inte, henne. Dör gör hon i vart fall. Omständigheterna tycks tala till gubbsens nackdel. Dömda blir de hursomhelst. Åtminstone en av dem tar sedermera livet av sig i fängelset. Här har Gunnarsson en annan ton och ett annat allvar och dessutom stilistiskt en helt annan uppbyggnad än han visar oss i de övriga novellerna. Gubbarnas futtiga liv lyser klart för oss i all sin ynklighet liksom deras stammande försvarstal.

Varje novell är vackert illustrerad med en återgiven målning av konstnären Martin Wickström vilket ger Bormann i Bromma en liten extra tyngd. Betyg då? Ja en tre stars av fem blir bra om än det kanske är i minsta laget. Men vem bryr sig? Inte många. Knappt ens jag själv. 

Sofi Oksanen - Hundparken.

 

”De långsamt gående pensionärerna … behövde ett svepskäl för att gå ut” skriver Sofi Oksanen på ett ställe i sin senaste bok. Det känner man ju igen. Liksom att de långsamt tänkande pensionärerna kan behöva en spark i röven för att komma i gång med en text även om den bok man tänker skriva om skulle vara aldrig så bra. Som nu Oksanens Hundparken. Varför är det så? Ja, endast gud vet. Han är ju allvetande. Själv tycker man ju bara att det känns frustrerande och inte så lite enerverande.

För Hundparken är bra och läsvärd. Det är en komplicerad och sammansatt bok med många teman, olika tidsperspektiv och infallsvinklar över mänskligt liv och levande. Och död. Och kanske kärlek, vad vet jag. I centrum står Olenka och Darja vars liv och öden korsas mer en gång. Båda kämpar för en överlevnad och ett bättre liv än det korrumperade och kommunistiska Ukraina kan erbjuda. Båda förstår och accepterar att slagfältet då är kvinnokroppen.

Den ena kvinnan säljer sina ägg och den andra administrerar detta så att barnlösa kvinnor i väst mot pengar kan bli befruktade och i bästa fall föräldrar. Cyniskt och hjärtlöst på ett sätt; på ett annat inte. Men verksamheten utspelar sig mot en fond av skör lojalitet, förtroenden som ges och sviks, bitterhet gentemot den som har och inget ger och efterhand en längtan som ekar i allt tommare bröst. Och ett mord på en av kvinnornas pappa som gjorde vad han kunde för att komma undan kommunisttidens koldammsstinkande helvete, men misslyckades. Men hans misslyckande drabbar de efterlevande intill tredje led.

Kan detta då sluta lyckligt? Nej. Nog sagt om det.

Men som läsare av Hundparken vill man dröja vid och följa kvinnornas öden. Det är ingen lättläst bok i den meningen att intrigen skulle vara genomgående enkel att följa eller kanske ens att acceptera i alla delar. Så är det inte. Men Oksanens handlag med storyn och hennes språkhantering och skarpa, precisa prosa gör boken mer än läsvärd. Fem stars av fem får det bli i betyg. Kommentaren är kort, vad gör det, ety bokens efterbörd lång, vilket är viktigare.

Andreas Lundberg - Storm i den pelare som bär.

 

Andreas Lundberg är författare, förläggare och översättare. Han driver det oberoende bokförlaget Alastor Press. Som översättare, både under pseudonym och i eget namn, har han översatt inte minst franskspråkiga klassiker men också amerikanska poeter. I början av 2015 föll han ner i en djup depression och låg under en tid inlagd på psykiatriskt sjukhus för behandling.

Det är erfarenheterna från denna tid som han skriver om i boken Storm i den pelare som bär. Den publicerades första gången 2016.

Den är den första i en serie av tre som samtliga getts ut på Modernista. Jag kommer här på bloggen att efterhand kort kommentera alla tre, dvs också Ofarbar tystnad från 2019 och Gerontion som kom ut i år. Men här och nu en kort kommentar till Storm i den pelare som bär.  

Jag vet inte om man kan kalla boken för roman. Lundberg och förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är det en autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg under 2015 och som resulterade i hans i boken återgivna vistelse och behandling på en psykiatrisk klinik. Texten är enligt Lundberg själv skriven på hans mobiltelefon under vistelsen där och i långa stycken tydligen utan att han ens i efterhand kan komma ihåg att han skrivet den. När den ges ut i tryckt form är den redigerad i så måtto att vissa personer inte ska kunna kännas igen och andra – säkert inklusive honom själv - mer eller mindre skyddas från vad han skrev i det tillstånd han befann sig i då. Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta.

För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets förgårdar. Är det litteratur Lundberg skapat eller är det bara självterapeutiska anteckningar han förde när han befann sig på botten av en mörk bitter verklighet? Är det ens motiverat att ge ut dem och för andra att läsa? Att de i stunden hjälpte Lundberg, även om han i efterhand inte var helt medveten om vad han skrev, verkar ju uppenbart. Men varför ska jag och andra läsa dem, blir frågan.

För att det är viktigt att förstå hur andra kan ha det i de mörkaste av stunder och vad vi själva skulle kunna hamna i om det värsta skulle hända också oss blir svaret. För det är ju så att vi alla rör oss i en medvetandesfär som pendlar mellan vad jag skulle vilja kalla överdriven glättighet eller konstlad glädje – jag hittar just nu inga andra ord – och mer eller mindre tydliga depressiva tillstånd. Rörelser inom detta spektrum upp eller ner från det läge vi oftast befinner oss i är fullt normala och vanliga och sker för oss alla. Vissa kan komma farligt nära vår personliga övre gräns och hamna i ett mer eller mindre (fullt hanterbart) maniskt tillstånd. Andra åter för nära den nedre gränsen och hamna i ett (fullt hanterbart) depressivt tillstånd. Så kan det bli för oss alla. Så blir det för oss alla. Vissa däremot, som Lundberg, faller för djupt neråt och bortom vad som kan vara hanterbart utan professionell hjälp.

Därför, menar jag, är det viktigt att veta vad som kan hända oss själva och andra i ens omgivning om detta sker och dessutom vara medveten om att hjälp finns att få när rörelsen neråt pågår för länge och blir för djup. Det är också detta, menar jag, som kan uppfattas som budskapet i Lundbergs bok – hjälp finns, sök den. Hjälp finns även om man kanske i stunden inte ser den eller uppfattar den. Hjälp finns då där där man uppfattar att den finns – inte minst inom den medicinska professionen eller, som jag tror kan gälla i Lundbergs fall, möjligen också inom religionen. Skit samma var skulle jag vilja säga. Ta den där du uppfattar att den finns. När du kommer upp från botten och blicken, hjärnan och medvetandet klarnar kan du möjligen rensa bort det som då kan uppfattas som i sammanhanget onödig barlast.  

Säger då Lundberg detta i sin bok. Nej. Det är jag och bara jag som tömmer ur mig mina oreflekterade men dock synpunkter. Vad Lundberg däremot gör är att beskriva sin egen personliga färd neråt och bortom den normala depressionsgränsen och in i sjukdom. Och hur det är att vistas på denna personliga botten. Det gör han på ett sätt som berör och som skakar om mig och säkert de flesta andra läsare.

”Havsdykaren i tung pansar, som pulsar omkring i sin grumliga ljuskägla. Stormen som kom däruppe rev bort hans skepp, slet av hans luftslang. Tog allt. Hur många steg i dyn innan sanningen stod klar för honom?”

Lundbergs text är alltså starkt personlig, inte minst då han beskriver ett par akuta skov som drabbade honom med barnen och förskolepersonal närvarande men också förstås tiden på sjukhuset. Hur länge han burit fröet till det depressiva tillståndet inom är sig förstås omöjligt att veta men att hans möjliga skilsmässa spelar roll i sammanhanget är väl otvetydigt. Det blir väl ytterligare en sten i den ryggsäck som han bär förutom allt annat som tynger honom och drar honom neråt. Hans samlade situation blir som en malström där han känner att han inte längre har kontroll över livet. Och det har han ju inte heller.

Finns det då hopp för Lundberg och andra i hans situation? Ja, absolut. Lundberg skriver insiktsfullt i ett efterord att han personligen inte har några förhoppningar om att bli fullt frisk men att han försöker leva med sjukdomen. Hur ska jag kunna han någon annan synpunkt för hans del. Men jag delar hans förhoppning för honom. Och andra som är eller kommer att hamna i motsvarande situation.

Boken Storm i den pelare som bär skulle jag vilja att många läste. Det är däremot omöjligt för mig att sätta ett betyg på denna dagboksbok från helvetet där vi får läsa en medmänniskas bottenlösa förtvivlan. Men jag vill att du, just du, läser den. Den var säkert smärtsam att sammanställa för Lundberg. Den var smärtsam att läsa för mig och kommer att bli det för dig. Men nödvändig.