Lena Ekstrand - Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid.

Lena Ekstrand har skaffat sig torp och börjar andra året där skriva dagbok, vilket jag läser mig till på bokens baksidestext. Att hon tillsammans med sin sambo Lasse I-Boken-Utan-Efternamn skaffat detta torp visste jag men inte att hon skrev dagbok. Hur som helst, det är denna dagbok som Bokförlaget Korpen nu gett ut och sannolikt då till glädje inte bara för Ekstrand utan också hennes läsare. Den heter Torpliv. Naturdagbok i klimatkrisens tid och löper från hösten 2019 till slutet av augusti 2020.

Lena Ekstrand själv bör vara mer än nöjd med den och också den eftertänksamme läsare som finner glädje och hopp i att i dagbokens form följa inte bara vad som sker med deras torp, vedermödorna och glädjen med odlingar, hur fåglar och fjärilar kommer och går med årstiderna, hur samvaron med grannar i närområdet utvecklas och fördjupas. Vad som (relativt anonymiserat) därtill sker med deras familjer och tillika Ekstrands olika men relativt ringa fysiska besvär. Men också hennes återkommande små textavsnitt om författare hon läser och inte minst hennes resonemang om vad som händer i samhället i stort vad gäller tex pandemin och särskilt klimatkrisen. Det senare är ju sådant som intresserar och påverkar även oss som inte har ett torp att av och till åka till men tycks bilda en kanske skarpare och mörkare fond till det glädjefyllda men också delvis arbetsamma liv Ekstrand och hennes sambo har där.

Vem är då Lena Ekstrand? Författare och journalist är det korta svaret. Eller kanske snarare journalist och författare. I flera decennier arbetade hon på Göteborgsposten både som fast anställd och i slutet innan hon gick i pension som free-lance och hon gav år 2016 ut boken Inte bara en gråsparv, 44 småfåglar i Göteborgsområdet. Det är en bok som jag faktiskt kommenterade här på min blogg och den ev. intresserade kan säkert scrolla igenom den för att läsa min kommentar. Men jag, som knappt kan skilja på en kanariefågel och en gråsparv, var måste jag säga oväntat positiv till boken och då inte minst för Ekstrands ansats att inte grotta ner sig i oväsentligheter som fåglars vingbredd, var och hur de häckar och annat ointressant och för att hon skrev bra och intresseväckande också för en riktig amatörläsare av en fågelbok. Journalist som hon var. Vilket märktes.

Nå. Men vad om Torpliv? Det är en välskriven, tankeväckande och faktiskt imponerande bok. Dagboksformen kan kanske tyckas vara i blygsammaste laget och jag är ganska övertygad om att Ekstrand mycket väl skulle kunna skrivit en mer traditionellt sammanhållen bok. Må så vara. Men varför ska jag ha synpunkter på den form hon valt för sin Naturdagbok i klimatkrisens tid? Det för mig väsentligaste, när jag sorterat bort tex hennes problem med mördarsniglar och annat liknande som även jag vet följer på trädgård och hus, är att den insikt som slagit rot hos mig efter läsningen är att jag för egen del kan för lite om och gör ännu mindre åt de stora klimatfrågorna. Om Lena Ekstrands bok kan ha åstadkommit denna insikt hos en man som i många frågor i övrigt är som en istadig huggkubbe, vad kan den då inte göra med en person med ett mer öppet sinnelag och en annan insikt om vad som måste göras. Jag låter frågan vara obesvarad. Men min slutsats är ändå att boken starkt kan rekommenderas till många och inte minst till den yngre generationen. Den som ska leva med konsekvenserna av vad som nu sker. Eller snarare, vad gäller positiva åtgärder, inte sker.

Men. Och den frågan måste ju ställas. Vad gör Lena Ekstrand och för den delen hennes sambo själva? Jag menar stannar deras engagemang för klimatfrågan vid staketet som går runt torpet? Blir det de gör där sas som ett eget litet kretslopp? Nä, nu tror jag ju inte det, verkligen inte. Det hon har gjort med sin bok för att ruska liv i många andra, mig tex, är ju bra nog. Bra nog.

Jag brukar ju ge varje bok jag läser ett betyg efter en egen hemmasnickrad femgradig skala. Jag vill gärna ge Torpliv tre stars av fem och hoppas att den når en bred läsekrets. Kanske en och annan av er som läser min blogg kan våga ge er i kast med den. Vem vet. Och, bästa läsande kamrater, ni har väl dessutom hört talas om julklappar? För kanske är det så att läsa om ett liv i torpet kan ”ge frid i det lilla och hopp om det stora”.