Hanna Nordenhök - Asparna.

 Det förträffliga förlaget Norstedts har i en gemensam pocket gett ut tre av Hanna Nordenhöks romaner – Promenaderna i Dalby Hage, Det vita huset i Simpang och Asparna – under namnet Minnestrilogin. Jag har tidigare kommenterat de två första av dessa böcker här och nu alltså Asparna. Först som sist: denna pocket är en bok som jag menar bör finnas i varje litteraturintresserad persons bokhylla.

I Asparna, och nu citerar jag bokens omslag, ”broderas två syskonberättelser fram runt Råby ungdomsvårdsanstalt, Sveriges äldsta räddningshus för förvildade barn”. Så sant som det står skrivet. Även om jag inte direkt gillar uttrycket broderas. Livet innan och under tiden på Råby var inte direkt a walk in the park för någon av syskonen och kan inte heller liknas vid en stillsam kaffestund i en syjunta. Men nu är jag antagligen onödigt grinig.

Men vad kan sägas om Råby, anstalten? Ja kanske att det grundades 1840 av friherren, mecenaten och filantropen Axel Gustaf Gyllenkrook som hade en bakgrund som bla militär och hovmarskalk. Han hade storartade zoologiska samlingar, som han i sinom tid skänkte till Lunds universitet och gjorde också mycket på olika sätt för att understödja och utveckla lasarettet i Lund. Mer finns det säkert att säga om denne märklige man, förutom då att han också startade Råby som placerades strax utanför den lilla staden Lund, min hemstad, och där han var aktiv fram till sin död 1865. Han hade då flyttat från Björnstorps sätesgård där familjen bott sedan urminnes tider och bosatt sig i Lund. (Blir någon förvånad att han fick en liten paradgatan i stan – Gyllenkrooks allé – uppkallad efter sig? Det borde du inte bli).

Råby var – och är för den delen fortfarande – en anstalt för vård och behandling av illa vanartade pojkar, och på senare år också flickor. Hur pass framgångsrika man varit vet inte jag, men det har väl gått relativt bra för ungarna efter tiden där eftersom anstalten fortfarande alltså är i drift, om nu än som ett s.k. SiS-hem. (Se förresten i DN av den 27 oktober 2021, där man kommenterar dessa hem mer generellt och då i inte särskilt positiva ordalag).

Men för mig, som var en skötsam och ordentlig liten välkammad gosse som ung – och alltså bosatt i Lund med Råby inom mentalt siktstånd – vilade ett slags diffust hotfullt moln över namnet och därmed de intagna. Varför vet jag inte egentligen. Men sannolikt för att det med namnet Råby förknippades en annan – och förstås skrämmande, men samtidigt lockande – alternativ möjlighet där man satt böjd över läxan med tyska hjälpverb. Fast livet tog ju förstås för mig den väg som oftast tas för välartade gossar och den förde mig långt från Råby. Så namnet och vad det möjligen stod för fordom föll faktiskt helt i glömska.

Tills nu. Tills jag alltså nu läst Asparna. Som väl denna lilla text skall handla om. Men, kan jag väl tillägga för den ev. intresserade, de där tyska hjälpverben fick jag aldrig någon riktig ordning på.

Asparna centreras kring främst fyra personer – Gyllenkrook, i boken kallas Baronen, och en yngling som var intagen på Råby när anstalten startade och en annan som togs in någon gång på ganska så modern tid, kanske när jag tragglade tyska verb, och hans syster. För de två ynglingarna går det åt helvete. Och frågan är om det, i boken, går så mycket bättre för Baron men möjligen för systern. Kring dessa finns det andra hjälpande och stödjande, men också ibland bara diffust närvarande, personer och då i huvudsak kvinnor. Det gemensamma kring de två berättelserna är skildringen vad som kan ske med övergivna och på olika sätt belastade barn och hur välmenad men villkorad skall vi kalla det tänkt räddning kan vara dömd att misslyckas. Kärlek, omsorg och tukt blandas i en icke hälsosam brygd.

I den del av boken där Baron är en av gestalterna misslyckas han med att tämja både en varg och en vacker yngling; den sannolikt tänkta allegorin mellan vargen och gossen går mig dock i huvudsak förbi. Det finns i den delen av berättelsen en märklig om än vag sexuell underton. Parallellt läser vi om hur en annan ynglings storasyster gjorde vad hon kunde för att rädda honom undan livet som han levde när hennes och broderns mamma dvalade bort livet i sömn och alkoholdimma. Både Baron och storasystern misslyckas. Kärlek, omsorg och villkorad organiserad tukt räckte alltså inte. Vad behövs då, frågar man sig. Frågan blir obesvarad i boken.

Men vi behöver inte alltid svar på alla frågor. Skildringen i Asparna av två liv i skilda tidsepoker är både starkt berörande och dystopiskt mörk och bärs genomgående av ett stort allvar. Nordenhöks språk är – jag kan inte säga det på något annat sätt - vackert, hennes gestaltning av de fyra jag uppfattar som huvudpersoner är trovärdig och samtidigt ganska omskakande. Kan det bli bättre? Ja, säkert, men jag tycker jag känner igen Nordenhöks stilgrepp från hennes två tidigare romaner och för mig räcker det tillsammans med det som Nordenhök nu ger oss i Asparna till ett betyg på fem stars av fem. Läs boken, blir mitt råd. Och kom till en mer genomtänkt och bättre formulerad slutsats om den än vad du precis läst. Men skriv inget om tyska verb.

 

 

Ulf Lundell - Vardagar 4.

 

Efter, ja vad kan det vara, ca 2000 sidor lundellska vardagar har jag nu läst ytterligare drygt 600 i Vardagar 4. Bredvid mig ligger dessutom ungefär lika många i Vardagar 5 och stirrar stumt och lite anklagande på mig. Frågan är ju vad Ulf Lundell gör med sitt liv och för den delen jag med mitt. Och du med ditt. För egen del låter jag svaret ligga lite svävande – skall strax fråga fru A-M som säkert har ett bra svar på också den frågan - men för Lundells del tror jag fanimig att svaret helt enkelt är att han gör vad han kan för att hålla lite styrsel på en mattande längtan efter mer innehåll i vardagen och därmed livet. Och kanske tillika försöka hålla en tilltagande ålderströtthet i schack. (Men berätta inget för honom). Därför arbetar han på som fan på olika sätt. Med läsande, skrivande, tänkande, planerande, spelande, målande. Och alltså inte minst skriver han sina vardagskommentarer.

Som väl i lika hög grad riktar sig till honom själv som till oss. Eller kanske trots allt mer till oss än till honom. Kanske, kanske inte. Han bjuder i vart fall in oss till att dela hans vardag och vi gör det, och kanske fyller vi i vad han låter vara osagt eller oskrivet eller otydligt. Det är bra.

Formellt har Vardagar 4 formen av en dagbok eller snarare en bok som per dag antecknar mindre om hans privata liv – men ändå en hel del – och egentligen mer om vad som rör sig i hans oroliga psyke och välmöblerade hjärna. Det är ju det som gör Vardagarna så intressanta och läsvärda. Fast ibland skulle jag faktiskt vilja att han av och till samlade sig kring ett ämne och kommenterade det lite mer i detalj. Låt oss tex säga om de böcker han läser – han är ju onekligen en storläsare; eller han köper i vart fall en hel del böcker – och kanske då i så fall om de tre som ändå tar lite extra plats i Vardagar 4, nämligen så skilda storheter som Peter Handke, Matilda Gustavsson och Michel Houellebecq; det skulle onekligen vara intressant. Han kan ju. Vill jag tro.

Ålderströtthet, skrev jag (fast med små bokstäver, förstås). Lundell kämpar öppet och ärligt i boken med sådant som drabbar de flesta av oss om fyllt 70, tex smärta i höften, skruv i foten, onda i ryggen, molande både här och där, pissandet på natten. Sådant får man helt enkelt bara ta och kanske ändå vara glad att man lever och i huvudsak har det bra. Värre blir det ju när hjärtat tycks krångla – åka ambulans till sjukhuset, som Lundell gjorde en gång eller som vid ett annat tillfälle packade en liten akutväska när han tyckte att hjärtat hackade för mycket, är ju långt ifrån kul. Sådant har jag sluppit, men ändå gjort en vända på sjukhuset med ett oroligt hjärta. Nu löste det sig bra för oss båda.

Svårare tycks det vara för honom att bli av med sina lugnande piller och sömnmedel. Ja, vad gör man åt det? Särskilt som läkarna – som han har ett begränsat förtroende för, efter vad verkar - tycks mena att det skulle ta halvårsvis eller mer att sätta ut vart och ett av dessa läkemedel. Om det ens skulle vara lämpligt. Jag vet inte och inte heller Lundell. Spola ner skiten på toa verkar inte genomtänkt eller klokt. Och vad ska man säga om att han tycker att han har diffusa problem kopplade till ”sköldkörteln”. Ja, inget mer än ”Glöm det, kompis. Glöm det.”.

Men nu är ju Vardagar 4 ingen sjukjournal. Tvärtom. Jag vill påstå att det är en bok skriven av en aktiv och minst sagt levande man som i huvudsak har hälsan och mår ganska så bra. I vart fall inte sämre än många av oss andra. Och som till skillnad mot en del av dessa dessutom förstått att så länge intellektet är intakt och intresset för vad som rör sig i omvärlden och samtiden är levande – ja då har man det väl lika så bra som när man var 40 eller 50 eller 60. Och kanske har när man blir 80. Om än då med en krånglande rygg.

Men kärleken då? Ja, just det. Kärlekslivet var väl inte på topp. Men eftersom jag läser kvällspressen – på nätet förstås - av och till vet jag ju nu vad L inte visste när han skrev Vardagar 4, nämligen att också detta löser sig för honom. Och på sedvanligt sätt dessutom. Mer säger jag inte om nu någon skulle vara ovetande om den saken. Jag föreställer mig att det kan finnas anledning att återkomma till detta i kommentaren till Vardagar 5 eller kanske Vardagar 6. Vi får väl se. Spänningen för den fåkunnige är rimligen nu som man säger olidlig.

Men. Det är väl en sak man som läsare, eller som medmänniska om man så vill, kan vara orolig eller åtminstone förvånad över och det är Lundells påtagliga asocialitet. De enda han verkar ha en rimlig grad av kontakt med är med sin revisor och, märkligt nog säger jag som varit med om både det ena och det andra i den vägen, hans x-hustru som genomgående kallas S, tillika föreståndare för hans galleri i Simrishamn. Barnen nämns någon enstaka gång, men verkar vara lika nära och betydelsefulla för honom som stjärnorna i en fjärran galax. Fast här kan jag ju ha hur fel som helst. Det kan mycket väl i stället vara av integritetsskäl som han i huvudsak lämnar dem utanför boken och därmed utanför våra nyfikna ögon. Låt oss tro det. Fast S måste han ju göra sig av med. Som det ser ut nu verkar de ju bara stå i vägen för varandras fortsatta framtida liv. ”Hör du, gamle man?!” ropar jag ner till Kivikstrakten. Men han hör nog inte Han är väl lite lomhörd också, gamlingen.

Klas Östergren är ju som bekant en av vår litterära samtids största författare här i fosterlandet. Om något skall läggas honom till last är det väl att han fört in ordet ”luguber” i skönlitteraturen och därmed gjort sagt varje kollega med ambitioner att verka lite litterär till en copycat. Lundell går nu ett steg längre - han etablerar ordet ”lugubrare”. Fan ta honom för det, skulle jag vilja säga. För när Läckberg och gänget – och kanske tom Håkan Nesser - nu strax tar efter, så vet vi vems skulden är. Men vissa saker får man väl helt enkelt bara svälja. Även om det tar emot.

Nå. Men är han inte lite gnällig? Det har man ju läst i flera av kommentarerna från proffsen, de som vet, förstår och kan. Jodå. Ibland. Men vem fan är inte gnällig av och till. Du är det ju, det vet jag. Och även jag. Så varför kan inte L få vara det. Även om pipandet om hans stavar för s.k. stavgång faktiskt var i mesta laget.

Vad han också kan, och det kan varken du eller jag, det är att i sin text släppa ut den skugga av död som ibland vilar över oss. Han vågar det. Han gör det med eftertanke och på ett sätt som tvingar också oss andra till lite reflektion. Och han ser också det som inte alla av oss ser när det gäller tex politik i både stort och smått. Det är en fröjd att läsa när han drar ner brallorna på finansregionrådet i Stockholm. Hon som vet och kan allt och inget gör. Inget fel, alltså, enligt egen uppfattning. Men Lundell ser sanningen där han sitter på sin gård i Österlen.

Men nu slutar jag, annars blir denna drapa lika lång som Lundells bok. Och då har jag ännu inte sagt något om att han redan på sid 498, och då skriver vi januari 1920, noterar detta med Corona. Fyra stars av fem får Vardagar 4. Och jag tycker du ska läsa den. Och naturligtvis också Vardagar 5, som jag återkommer till endera dagen. För att inte tala om Vardagar 10 när den kommer. Fast då sitter vi väl alla och gungar på Hemmet.

 

 

 

 

Liza Marklund - Polcirkeln.

 Liza Marklund vet väl varje läskunnig svensk vem det är. Och tillika hur hon ser ut. Vi är säkert många som kommer ihåg omslagen till de åtta böcker som gjorde henne till minst miljonär, dvs de för tiden nydanande kriminalromanerna med journalisten Annika Bengtzon som huvudperson - de pryddes ju alla av mer eller mindre stylade porträtt av författaren själv. Alltid betydde det väl något för försäljningen av böckerna, vad vet jag, även om hennes framgång nog trots allt mest berodde på att hon skrev fullt läsvärda kriminalböcker. Jag har dem alla.

Marklund återkommer nu med boken Polcirkeln, som ska vara den första i en planerad ny trilogi med krimtema. Denna gångs pryds emellertid inte omslaget av ett vackert porträtt av författaren, men väl med hennes namn i osedvanligt stora versaler och bokens namn i närmast osynliga gemena. Varför kan man ju undra. Men till vilken nytta gör man det? Somliga saker, som tex just detta, är ju ändå omöjliga att förstå.

Nå. Boken utspelar sig i den fiktiva orten Stenträsk i Norrlands inland, med Storforsen dånande ett andetag bort, i dels närmast forntid, dvs för ca 40 år sedan, dels i relativ nutid. I forntiden försvinner en ung flicka spårlöst för att i nutiden återfinnas naken och inmurad i ett brofundament. Dock utan huvud. Detta lovar ju gott, måste jag säga. Men jag tycker nog inte att boken motsvarar de förväntningar jag fick initialt, och inte heller jämfört med de lovord som jag läst att den fått. 

Bokens polcirkel är en liten litteraturklubb som att antal av ortens unga flickor haft under ganska så många år och som antagligen betytt en hel del för dem. I slutet av forntiden upphör väl cirkeln att fungera av dels inneboende spänningar av mer personlig karaktär, dels olika förhoppningar och ambitioner när studentexamen närmar sig och framtidsplanerna ses skymta framöver. Med det är denna bokcirkel och dess medlemmar som kommer att utgöra navet för historien.

I övrigt rör sig lite andra personer av förutsägbart slag runt historien. Det är väl främst föräldrar och pojkvaskrar, eller om man så vill pojkvänsämnen, men också ett antal amerikaner som arbetar vid en lite mystisk robotbas i byn. Bland flickorna och pojkarna utbyts i oväntat hög grad könsvätskor och för den delen, för flickornas del, likaså med de spännande amerikanerna. Knarkar till husbehov gör man häpnadsväckande nog också lite till mans. Allt oavsett om man bor i byns gräddhylla eller nere i den mer gemena del som kallas Träsket. Lägg till detta spänningar inom familjerna och mellan byns sociala skikt. Allt verkar med andra ord bäddat för en eruption.

Och en sådan kommer. En av flickorna i bokcirkeln försvinner alltså och blir, som man föreställer sig, möjligen mördad och borta för alltid. För de övriga flickorna, och för den delen för gossarna, sker nu det som brukar ske i sådana sammanhang, dvs för en del tycks framtiden ligga utanför byn och man flyttar därifrån för nya, annorlunda liv och för en del tycks livet hamna på ett slags mentalt stand by i och med att man stannar kvar i Stenträsk. Och livet harvar vidare. Men frågorna om vad som hänt släpper inte.  

Men vad sker då? Jo efter 40 år finner man som nämnts ett närmast mumifierat flicklik, dock alltså utan huvud, och presumtionen är förstås att det är den försvunna lilla flickan från bokcirkeln. Då sker naturligtvis det som alltid sker i sådana sammanhang, dvs en polisutredning kör i gång. Den leds av polismästaren som är ingen mindre än en av pojkarna från fordom, och som dessutom efterträtt sin pappa på den positionen (sic). Han har det passande namnet Wiking och var väl förr de flesta unga flickornas kärleksförhoppning. I hans omedelbara närhet arbetar nu som telefonist en av flickorna från fordom. Hon tycks spela en större roll än vad henne position ger anledning till. Men vilken?

Och vad sker sedan? Jo efter diverse förvecklingar av olika slag så avslöjas mördaren. Tro’t eller ej. Hur det går till låter jag här vara osagt. Men har det påtagliga drag av sannolikhet? Nja. Dock vill jag ha sagt att mördaren visar häpnadsväckande handlingskraft och förslagenhet.

Så slutar då boken efter 375 sidor. Men eftersom den ska vara den första i en utlovad trilogi slutar det med att polischefens hustru, som har antagits vara död i 30 år, som en cliffhanger tycks höra av sig. Kommer jag då att följa den kommande händelseutvecklingen i Stenträsk? Kanske. Kanske inte.

Marklund skriver på en enkel, tydlig och rak prosa – vi pratar ju inte om ett litterärt mästerverk och hon tycks inte heller, tilltalande nog, ha några direkta litterära ambitioner. (Men jag vill ändå ha sagt att beskrivningarna av de böcker flickorna läser i bokklubben är både bra och intressanta). Storyn är väl som man kan förvänta sig av ett proffs, dvs någorlunda komplicerad – kanske i överkant – och rimligt trovärdig, men jag tycker nog att startsträckan var i längsta laget. Lite spännande är den väl trots allt också. De hintar som läggs ut om kommande förvecklingar i de två nästa böckerna i den tänkta trilogin är väl lätta att se igenom men lovar ändå gott. Men, det vill jag ändå ha sagt, ett visst focus ligger ju på medlemmarna i bokcirkeln, varför skildrar Marklund då en av dem, jag tänker på hon som blir forskare och feminist, så nästan skrattretande karikatyrmässigt? Och inte är det mycket bättre med hon som blir politiker för SD. Fast ändå - tre stars av fem kan väl Polcirkeln få. Tycker jag nog.

 

Björn Larsson - Filologens dröm.

 

Måndagen den 4 oktober 2021, kanske mest känd som kanelbullen dag, men som också i ofredens år 2021 är första dagen i den vecka där man berättar för oss vem som ska få årets olika Nobelpris, så plockar jag lite håglöst i i hyllan för olästa böcker och får fram Filologens dröm av Björn Larsson. Och börjar läsa.

Vem är då Björn Larsson? Ja, varken mer eller mindre än en professor i franska vid Lunds universitet som vid sidan av sin akademiska karriär skrivit ett relativt stort antal romaner varav en hel del blivit både översatta och sålt bra. Själv har jag tidigare bara läst Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende. Boken är en slags parafras på romanfiguren med samma namn i Stevensons Skattkammarön. Det är en fantastisk skröna som skall läsas av envar som vill ta del av en stunds intelligent och välskriven avkopplingsbok, menar jag. Inte minst dessutom av den som vill veta varför kvinnor uppskattar män som bär handskar. Ett skäl så gott som något att söka sig till litteraturen – mer säger jag inte. Boken, som kom 1995, finns säkert på något antikvariat nära dig.

Nå. Men vad om Filologens dröm? Jo, det är en novellsamling som lämpligt nog handlar om ett antal olika forskares drömmar. Drömmar om att inom sina resp. discipliner komma med den absolut banbrytande upptäckten som förändrar inte bara världen utan också förutsättningarna för deras egna liv. Det går väl så där för de flesta kan man väl säga. Det gå väl för dem som för de flesta av oss andra dödliga – dvs dåligt för en del, så där lagom bra för de flesta, och riktigt bra för en och annan. För åtminstone en fördjävla tragiskt. Eller kanske snarare för två. Och för kanske en, lämpligt nog med tanke på vilken vecka vi är inne i, hägrar Nobelpriset i fjärran, eller i vart fall i de egna drömmarna.

Vad är det då för vetenskapliga discipliner vi får läsa om? Ja, gott och blandat får man väl säga. För vad sägs om språkvetenskap, genetik och medicin bland annat. Eller filologi. Eller speleologi. (Här får du väl, gissar jag, anlita Wikipedia). Allt är väl sådant som i bästa fall fortfarande lärs ut och diskuteras på våra universitet. Själv skulle jag mer än gärna sitta med på ett seminarium som behandlar ämnet speleologi och gå till botten med vad det nu är man går till botten med.

Om dessa och fler ändå är ämnen som Larsson kanske stött på när han rört sig i de mer eller mindre dammiga korridorerna på Lunds universitet så får väl samma sak antas om de företrädare för ämnena han beskriver i sina noveller. En del är väl lite udda, andra vanligare än man vill föreställa sig. De ryms väl kort sagt inom samma spännvidd som dina grannar i trappuppgången i din bostadsrättsförening – dvs tröttsamma, ointressanta, alltför trygga individer eller kanske lite hemliga eller spännande eller skrämmande. Larsson tar hursomhelst god hand om dem alla. Han vet att vi inget vet om vad som rör sig bakom pannbenet på den aldrig så stillsamme akademikern eller för den delen bostadsrättsinnehavaren. Han vet att när man har att göra med människor är osvuret alltid bäst.

Om detta och mer därtill skriver Larsson på ett tilltalande enkelt men kan man säga spänstigt och klart språk. Om något krånglar till sig för läsaren någon enstaka gång är det inte på grund av Larssons sätt att skriva utan framför allt för att läsaren, dvs jag, inte alla gånger fattar riktigt vad själva ämnet som tas upp i någon novell går ut på. Och sådant är ju bara tilltalande – då får man ännu en gång anledning att erinra sig Alf Henriksons visdomsord (”Att slå upp sa gubbfan är alltid det bästa/han var inte längre så ung att visste det mesta”).

Så är det med den saken. En fyra stars av fem tycker jag att denna bok om drömmar, förhoppningar, besvikelser och framgångar – och för den delen död – minst är värd. Nu vet ni. Sen undrar jag om inte Larsson trots allt haft en ambition att skriva en slags lättillgänglig bildningsroman – förlåt, bildningsnovellsamling. I så fall har han lyckats väl. Och samtidigt väckt min egen nyfikenhet på sitt författarskap. Jag lär i sinom tid återkomma med en kommentar om en eller annan nyläst bok av honom. Håll ut.

 

 

 

Andreas Lundberg - Ofarbar tystnad.

 

Ofarbar tystnad är andra delen av den romantrilogi som Andreas Lundberg skrivit och som inleddes med Storm i den pelare som bär. I första delen beskriver Lundberg den helvetestid som han levde i under sin tid på Sahlgrenska sjukhusets låsta psykavdelning. Hans text är skakande och djupt berörande.

Om Storm i den pelare som berör beskriver tiden som ledde till Lundbergs djupa depression, och framför allt hans sjukhusbehandling för den, läser vi i Ofarbar tystnad främst om en kortare tid efter utskrivningen när han bodde på dominikansystrarnas kloster i Skåne. Han famlar fortfarande i tillvaron. Han är fortfarande i behov av medicinskt och annat professionellt stöd. Hans bitterhet gentemot sin före detta fru, som bara skymtar i den förra boken, upplever jag nu som mer avgörande för honom. Och han tycks tro att vägen framåt och uppåt för honom kan finnas i religionen – inte så mycket i knäböjandet framför den korsfästa kristus som i texter av gamla, inte minst kvinnliga, mystiker. Men kan han ha rätt i detta?

Vad vet jag om det? Inget, förstås. Men det verkar svårt att tro. Vi söker väl alla en slags vägledning i våra futtiga liv och skakar väl alla mer eller mindre desperat den kompass vi valt för att hitta en riktning för det, och detta inte minst då kompassnålen tycks irra än hit och än dit och framför allt i en riktning vi inte förstår eller accepterar. Men skulle nålen stilla sig och våra inre demoner likaså om vi tilltror mystiska krafter utom oss? Ja, jag tror ju inte det. Men om andra gör det – so what. Var och en blir väl lycklig på sin fason.

Eller var och en lurar sig väl på sitt sätt. Fast värst kanske de har det som känner fantomsmärtorna efter en gud som bara tiger. Som jag uppfattar att Lundberg har det där han sitter i den kala cellen i klostret. ”Gud är inte någon tröst utan ett rytande mysterium i hjärtat”.

Vägen till denna kala cell har för Lundberg gått via missbruk av alkohol och droger, sammanbrottet och behandlingen, inkl. elchocker, på sjukhuset, meningslösa samtal med psykiatriker som trevar i blindo, intag av utskrivna olika medikamenter och både längtan och bitterhet. Längtan efter det liv han hade med sin före detta hustru, bitterhet gentemot henne för att deras liv nu är åtskilda och tillika svartsjuka gentemot hennes samvaro med en ny man. Och så då detta med ett religiöst sökande. Men vad blir vägen framåt för Lundberg?

Den som tror sig kunna veta detta får väl efter bästa förmåga försöka tolka Lundbergs texter i Ofarbar tystnad. Det blir inte lätt. De är korta, välformulerade och personliga men svåra att tränga igenom. De är, för läsaren, i bästa fall som små guldglimrande smycken men i sämsta fall obegripligt mumbojumbo där Lundbergs avsikt inte går att (omedelbart) se eller förstå. De är på ett sätt som hans samlade tystnad. Ofarbar. Men för honom själv ljuder något väl förhoppningsvis inte bara genom själ och hjärta utan också som ett mer eller mindre tydligt rop från en källa utan synligt djup. Skulle jag tro. Men till vilken hjälp för honom blir frågan. Svaret uteblir. För ”krälar jag inte i dyngan, skrikande efter himmelsk psykofarmaka?”.

Jo, du gör ju det tycks svaret på hans fråga bli. Dessutom förstärkt av omgivningen runt klostret som är som en skånsk helvetesvärld – grått, svart lera, tystnad, stumhet. Utan mänskliga ljud. Tomma bondgårdar med stängda fönster. Hur kan man finna frid och svar där? Hur kan man höra guden tala? Kan man överhuvudtaget överleva i ett kloster placerat där? Kanske som tillfällig gäst. Förhoppningsvis. Men som läsare av Ofarbar tystnad blir man utan svar.