Steve Sem-Sandberg, den snart pensionsmässige författaren – han är 64 år – har, inhämtar jag på Facebook, skrivit ett häpnadsväckande antal böcker. Men, läser jag mig också till på denna site som många kallar all kunskaps moder, att han räknar sina böcker utgivna före 1987 som mer eller mindre löst tillkomna ungdoms- och prövoalster. Jaha, så kan man kanske se på saken. Men varför ska man det? Utgivna böcker är ju utgivna böcker. Men uppenbarligen vill han inte längre riktigt stå för dem.
Själv har jag i bokhyllan de böcker han gett ut från 1996 (Therese)
och framåt. De är alla i hög grad läsvärda, och de flesta dessutom också
översatta till en del andra språk, tycker inte bara jag utan också olika priskommittéer
och då bland annat den som nominerar böcker till Augustpriset. Han har, om jag räknat
rätt, hittills fått två nomineringar (De fattiga i Lódz och De utvalda)
och ett pris, och detta för De fattiga i Lódz. Inte många hade rimligen kunnat
reagerat negativt om också de följande Stormen och inte minst W.
också nominerats. Den som ännu inte läst dessa böcker har goda läsupplevelser
framför sig, vill jag bara ha sagt.
Sem-Sandberg sitter som bekant sen förra året i Svenska
Akademien och gick dessutom nästan direkt in i dess Nobelkommitté, vilket
förvånade mig. Där sitter nu fem ledamöter, varav tre är relativt sett nya i
Akademien. Arbetet i kommittén, som har ett tungt ansvar för utseendet av Nobelpristagaren
i litteratur, har väl, föreställer jag mig, varit relativt tungt och omfattande
för ledamöterna då alltså endast två av dem har den långa erfarenhet av arbete
i Akademien och den kunskap om bla vilka författare som nominerats genom åren som
man åtminstone officiellt tyckt varit värdefullt för att diskutera vem som
skall få Nobelpriset. Men vad vet jag egentligen om den saken.
Nå. Till saken gamle man, hör jag nu ett antal läsare av denna
blogg tänka eller kanske rentav mumla lite stillsamt. Till Sem-Sandbergs nya
bok Oceanen alltså. Vad om den? Mer än
att det är en mycket bra bok, kan jag avslöja redan nu. Ja vad.
Den yttre ramen kretsar kring den schweizisk-franske författaren
och filosofen Jean-Jaques Rousseau och hans ca 45 dagar år 1765 på en liten ö i
republiken Bern, ständigt på påtvingad flykt som han är efter att ha väckt
anstöt hos de hycklande religiösa samhällsbärarna och detta efter att ha
publicerat verk som Julie eller den nya Héloise, Om samhällsfördraget
och Émile eller Om uppfostran. Han betraktas som en avfälling, en hädare.
Och inte blir det bättre för honom att han är i ständigt sällskap med sin ogifta
livskamrat Thérèse, som han har barn med. Barn som han direkt efter födseln lämnat
bort till ett osäkert liv eller antagligen en säker död.
Sem-Sandberg ger oss i boken Oceanen ingen närmare beskrivning
av Rousseaus verk och idéer. Hans uppdrag tycks här vara ett annat. Han vill,
menar jag, ge oss en bild av hur den som söker och säger sanningen kan falla i onåd
och tvingas till ett liv i förnedring och påtvingad mental och kanske fysisk flykt
för att överleva. Kan detta hända en eller annan av oss också i dag? Ja, tror jag
Sem-Sandberg vill berätta för oss. Det kan hända om vi låter den hycklande
makten stampa med foten och låta de redan krossade deltaga i en jakt på den kvarvarande
sanningssägaren. Den som ännu kan och vill och orkar se på oss andra och allas vår
framtid med klara oförvillade ögon. Och som kan och vill och vågar formulera en
möjlig väg framåt för oss alla. Sådana som … ja, finns dom?
Ja, finns dom? Eller lever dom, som Rousseau, i den totala
påtvingade förnedringen? Ser dom, som Rousseau, vad som behöver göras men förmår
eller vågar trots allt inte handla av rädsla eller förlamande oförmåga. Tror
dom, som Rousseau, att den som nästa gång knackar på dörren kommer för att hämta
dom. Tyngs dom, som Rousseau, av begångna fel och misstag och vet att dessa
kommer att utnyttjas mot dem. Ser dom, som Rousseau, hatet i grannens öga. Hör
dom, som Rousseau, det illasinnade pratet bakom ryggen. Väntar dom, som Rousseau,
på nästa kastade sten genom fönstret. Om så – var står då vi, vi de andra. Står
vi bredvid sanningssägaren eller bakom den man, det är alltid en man, som
stirrar på honom eller henne med den knutna handen för ett ögonblick gömd bakom
ryggen.
Men möjligen drar jag där jag sitter i min ensamhet och
skriver denna text för stora växlar på hur man skulle kunna uppfatta
Sem-Sandbergs text. Kanske vill han bara, och det räcker dessutom bra nog, ge
oss en bild av hur en både stark och svag man som levde några år på 1700-talet kunde
uppleva sin tillvaro under ett par dagar i en andningspaus mellan sin ständigt pågående,
påtvingade flykt för överlevnad. Kanske han mannen då inte bara se den fullständiga
intigheten och meningslösheten i ögonen. Kanske kan mannen i stället se vad han
gjort och inte minst kan komma att göra och finna en ro i det. Kanske.
Sem-Sandberg ger oss en text som är både klar och dunkel,
både upplysande och ifrågasättande, till sin innebörd både välbekant och okänd.
Texten närmast böljar fram mot läsaren i olika tidsperspektiv och tempus. Den kräver
lyckligtvis vår fulla uppmärksamhet. Och jag ger Oceanen fem stars av
fem i betyg. Hans språk i denna till omfånget korta roman är som vanligt
fulländat och närmast poetiskt.
Får vi i sinom tid en s.k. litterär kanon för vuxna läsare,
vilket jag hoppas vi inte får - men till den frågan kan vi återkomma i annan
ordning vid ett annat tillfälle - måste Oceanen och de flesta andra av Sem-Sandbergs
böcker vara med där. Bara så ni vet. Men att vår nya kulturminister Parisa
Liljestrand skulle läsa denna obetydliga blogg med för dagen 541 följare och få
lite tips om saken får väl anses som uteslutet. Hon tror säkert dessutom att
Sem-Sandberg är filmregissör.
