Tidskriften Essä nr 3 2019 - Fallet Märit.

Har du, min okände läsare av denna blogg, hört talas om Tidskriften Essä? Antagligen inte, gissar jag. Men om – har du då försökt köpa den? Då tror jag du misslyckats. Den finns nämligen inte där tidskrifter normalt finns till försäljning, t.ex. i Pressbyrån, utan bara, allt enligt deras egen hemsida, hos nio säger nio återförsäljare, varav sex i Stockholm, två i Malmö och en i metropolen Sunne. Man kan också prenumerera förstås, vilket jag gjorde när den lanserades, men det frestar på ens tålamod. Länge trodde jag att jag kastat pengar i sjön innan nr 1 landade i brevlådan. Länge trodde jag detsamma innan nr 2 kom. Och ännu längre trodde jag det innan jag nu till slut fick hem det senaste numret, dvs. nr 3 som handlar om Fallet Märit.

Nå. Men, det vill jag betona, tålamod och uthållighet lönar sig. Nr 1 behandlade läsvärt och intressant Den svenska fattigdomens betydelse av allas vår Carl Jonas Love Almqvist, Nr 2 det något udda ämnet en geometrisk karta av Ugglom (någon som hört talas om denna plats här i fosterlandet?) och nu Nr 3 den enda roman som fällts för tryckfrihetsbrottet förtal, dvs. Märit av Ing-Marie Eriksson och detta år 1965. Med det numret är allt förlåtet – det är nämligen både intressant och viktigt.

I varje nummer av tidskriften återges en källtext – i detta nummer själva domen – som sedan i essäform kommenteras av olika personer som av redaktionen bedömts tillföra saken något. Och här i nr 3 har man lyckats väl, menar jag. Vi läser om vad Jan Guillou har att säga, liksom Aase Berg, litteraturvetaren Johan Lundberg och advokaten Dag Wetterberg. Deras resp. ingång i frågan är väl lite olika men deras resonemang, liksom de exempel man anför, oavbrutet intressanta och deras slutsats, så läser i vart fall jag essäerna, är att det av olika skäl svårligen kommer några fler domar här i landet där romaner fälls för tryckfrihetsbrottet förtal – även om Wetterberg tycks mena att det rent juridiskt vore intressant med en ny rättslig prövning av någon bok för att få svar på frågan ”vilken temperatur vi har inom yttrandefrihetsområdet och skönlitteraturen femtiotre år efter Märit”. Och det kan man ju hålla med om. Samtliga skribenter tycks dessutom mena att anledningen till att Märit fälldes nog mest var oskicklighet från såväl förlaget Bonniers som Eriksson själv – förlaget och dess jurister genom att tillåta personerna och omständigheterna i övrigt i romanen vara så extremt lätta att identifiera och möjliga att koppla till en rent faktiskt verklighet; Eriksson genom sitt envetna hävdande – hon gör så än i denna dag - att ”allt är sant”.

Eriksson (för mig okänd fotograf)

Jag förenklar ju här resonemangen i texterna alldeles för mycket, men gå själv till källan. Köp tidskriften eller prenumerera. Det är värt alla pengar. Detta lilla inlägg ska alltså helt enkelt ses som en direkt uppmaning till er alla: Gör en själva en tjänst - köp eller prenumerera på Tidskriften Essä . Eller, det är kanske fortfarande möjligt, gå åtminstone till ert biblioteks tidskriftsavdelning. Finns den inte där så kräv att men köper in den. Det är fanimej er medborgerliga rättighet. Även om ni skulle ha oturen att bo i en kommun där biblioteken privatiserats. Själva boken finns – om inte på biblioteket när dig så i vart fall på bokborsen.se.

Eva-Marie Liffner - Vem kan segla.

Eva-Marie Liffner är enligt min mening en av våra bästa författare. Hon är en drygt 60-årig journalist som, allt enligt Wikipedia, arbetar på Göteborgs-Tidningen, vilken numera är en västsvensk edition av Expressen, och har sedan debuten 2001 gett ut sex romaner – samtliga i hög grad läsvärda, särskilt, vill jag påstå, Blåst! som kom 2016. 

(Foto Daniel Pedersen)

Har du, min okände läsare av denna blogg, ännu inte läst något av Liffner är det den jag tycker du skall börja med. Du hittar hela min kommentar på min blogg, men jag skrev om den bl.a. så här: ”För Blåst! är ett högkvalitativt kraftprov där Liffner på ett klart, skimrande och också överlägset bländande språk ger oss en saga och en skröna och en i bästa mening övertygande berättelse. Vi får följa med på en resa över tid och rum, över både det vi kan förstå och det vi inte kan förstå, det vi kan veta eller bara ana – men också, tilltalande nog, över det helt obegripliga. … Här saknas inget. I själva sin story, sin berättelse, blandar hon kända fakta om systrarna Brontë (Emily levde mellan 30 juli 1818 och 19 december 1848) och JRR Tolkien (som levde mellan 3 januari 1892 och 2 september 1973) med både möjliga och säkert också en del omöjliga sidohistorier och också med återkommande rena – och härliga – fantasyinslag. … Men själva berättelsen då, det man skulle kunna kalla romanens intrig, Ja, förenklat till in på av en sumpråtta avgnagt ben handlar den (får man nog säga) om huruvida ett möjligt men förstås hemligt och bortgömt (sic) bokmanus av Emily Brontë kommit i händerna på Tolkien och på vilket sätt detta i så fall påverkat språk och handling i hans stora epos Sagan om ringen (eller om man så vill Ringarnas herre)”. Ja, så skrev jag och mer därtill och gav förstås boken fem stars av fem i betyg. Något annat var inte möjligt.

Liffner har för sina romaner fått en hel del priser och också varit nominerad till Augustpriset två gånger och Nordiska Rådets litteraturpris en gång, dock inte – jag är fortfarande förvånad över detta – för Blåst! Nå. Nu har hon gett ut en ny bok – Vem kan segla.

Det yttre händelseförloppet är förhållandevis enkelt. Den berömde skeppsbyggaren och viceamiralen Fredrik Henrik af Chapman ligger som det verkar döende, eller i vart fall sjuk, i sin säng hemma i Karlskrona. I korta kapitel berättar han om sitt liv och leverne för i första hand en tjänsteflicka. (Föga anar han förstås att han för vår tid väl mest ska bli ihågkommen som namnet på ett vandrarhem i Stockholm. Bitter är historiens gång). Tiden verkar vara runt sekelskiftet 1800. En hel del är säkert sant i det han berättar, men mycket kanske inte efter vad det verkar och en hel del inte alls. För jag uppfattar berättelsen som i mycket en fantasi, en skröna med verkligheten som en bärande skugga. Tonen är oftast lätt – dock förstås inte när vi t.ex. får läsa om levande döda och bittra hemligheter -, språket som alltid hos Liffner utmärkt med bilder och uttryck som skapar ett stämningsläge som passar berättelsens olika delar som hand i handske. Inte minst när vi som läsare tycker oss höra tidens ålderdomliga svenska.

Men hur mycket är då sant, dvs. korrekt enligt af Chapmans levnadshistoria? Tja – jag vet inte, men vem bryr sig. Liffner har inte skrivit en biografi utan en roman som det är ett äventyr att läsa. Mycket i det litterära greppet påminner om det i Blåst! även om både handlaget och den rent litterära konstruktionen är något enklare, kanske mer lättläst men ändå, det vill jag verklige betona, nästan lika bra. Vem kan segla är kort sagt en bok som sätter läsarens fantasi i rörelse och om hur många böcker kan man säga det? Undrar jag.

För här läser vi om sådant som alltså kan vara sant – t.ex. hans kontakt eller kanske relation med Ulrika Eleonora – och sådant som inte kan vara det – t.ex. när han som ung tycker sig se Atlantis, när han möter döda soldater på De dödas ö Toteninsel eller som när den mystiske kvinnliga smeden skor om hans häst vid ett tillfälle. Allt, både det som kan vara sant och det som rimligen inte kan vara det och det som absolut inte är det, skrivet på ett sätt som gör att det verkar trovärdigt och inte bara en gammal mans fantasier på kanske dödsbädden. Det är väl bara tjänsteflickan som på unga personers vis ibland ställer sig lite undrande. Läsaren står dock hela tiden på den gamle af Chapmans sida. Åtminstone jag.

Som ett omkväde finns av och till i berättelsen inskjutet strofer från den gamla folkvisan Vem kan segla förutan vind. En visa som vi väl alla sjungit sönder som små ovetande barn och festskrålande vuxna. Men här fyller den med sin mollton en litterär funktion, vill jag påstå, utan att för den delen riktigt förstå det som tjänsteflickan påstår om den på boken sista rader. ”Så här är det ...”, säger Maja. ”Utan vind ror man. Utan åror seglar man, och då man väl seglar, på läns och med den goda bidevinden i ryggen, ordnar det sig alltid med vännen. Det har han ju själv märkt av här i livet, herr af Chapman, inte sant?” ”Jo, så är det nog”, säger jag. ”Alldeles säkert är det så.” Kanske det säger jag. Vem vet. Men ett vet jag och det är att jag ger Vem kan segla fyra stars av fem i betyg.

…

Vem kan segla förutan vind?

Vem kan ro utan åror?

Vem kan skiljas från vännen sin

Utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind.

Jag kan ro utan åror.

Men ej skiljas från vännen min

Utan att fälla tårar.

XXX

”Och det var just så de svenska herrarna tänkte sig Blekinge: som en välskött täppa, en örtagård för de rara växter som vägrat gro villigt någon annanstans. Mullbärsträd, tobak och oranger. Det var bara blekefolket som var sturigt och opålitligt, där var kruxet. Under gråkoltarna bar de ännu danska kappor och det kan vara farligt. Trots det njöt jag av färden.”

Aase Berg - Haggan.

Först som sist: Är Haggan av Aase Berg en autofiktiv roman? Ja, det trodde jag länge, faktiskt ända till bokens sista sidor. Men så råkade jag då läsa en intervju med Berg där hon tydligt förnekar att så skulle vara fallet. Och vem är jag då att påstå motsatsen. Alltså: Aase Berg har skrivit en roman om förhållandet mellan de på var sitt håll gifta Thelma och Victor, deras kärlek, Victors gränslösa svek mot henne när han till slut väljer att stanna i sitt konventionella äktenskap och den fullt berättigade förtvivlan och bitterhet Thelma då känner; hur hon blir den hagga som dricker bitterhetens kalk i botten och spyr ut sin galla över honom och hans liv, inkl. hans späda hustru. Och hennes katt.

Fru Berg. (Foto: Caroline Andersson). 

Men vad är då en hagga, måste jag faktiskt fråga mig. Enligt Svenska Akademiens ordlista en ”obehaglig äldre kvinna”, enligt dess Ordbok ”en frånstötande kvinna” och enligt Synonymordboken bl.a. ”häxa, xantippa, megära och satmara”. Och enligt Aase Berg, tror jag hon menar, en kvinna som med tanke på omständigheterna har all rätt i världen att vara bitter över en mans svek och önska honom och hans fru dit pepparn växer och dessutom göra detta känt för all menighet i fosterlandet genom att i en roman hänga ut honom i all hans ynkedom och svaghet. Och detta alltså med all rätt.

För romanens Victor är en feg stackare. Han och Thelma förälskar sig och lovar varandra en gemensam framtid. Thelma skiljer sig från sin man och Victor lovar att göra detsamma från sin fru och de två tycks ha alla förutsättningar att leva ett gott gemensamt liv – inte minst, blir läsaren påtagligt medveten om, sexuellt. Det är en hel del explicita samlagsskildringar i boken men det är väl så det är, erinrar jag mig faktiskt själv från egen tidigare erfarenhet, när den förbjudna kärleken är ny och varm och världen tycks ligga öppen framför en. Men så händer det som inte så sällan händer i dylika fall – den bistra verkligheten tränger sig på. Victor börjar tänka på sin lilla söta fru. Victor tycker sig behöva fundera på sin och Thelmas relation. Victor vill behålla vigselringen på. Men Victor vill förstås fortsätta knulla med Thelma, men det vill nu inte Thelma utan ställer honom i stället inför det självklara valet – hur fan vill du ha det, blir frågan, mig eller henne. Och den fege fan tvingas göra sitt val. Haggan kräver uppriktig kärlek och det tycks Victor när allt kommer till kritan inte riktigt veta vad det är.

Om allt detta har Berg skrivit en intellektuell och resonerande text. Men rasande. Tonen i boken är allvarlig, klok, eftertänksam och dessutom välskriven. Och alltså härligt tilltalande rasande, ibland närmast aggressiv. Men språket är hela tiden läsvärt och – höll jag på att säga – njutbart med trovärdiga och målande bilder (”Graden på bedrägeri är måttet på äktenskapets kroppstemperatur. Nära nollpunkten och under den, där kan man faktiskt ljuga och bedra hur mycket som helst”). Det är för läsaren tydligt boken igenom att den är skriven av en författare som till fullo behärskar sitt instrument. Språket och bilderna – inte så sällan närmast poetiska - öppnar sig ibland närmast som avgrunder för den som vill och vågar se och jag tror att Bergs tanke med boken kan vara syna patriarkatet, förtydliga strukturerna. Att visa för oss att detta patriarkat inte är en anonym massa utan faktiskt består av individer. Sådana som Victor och alla hans kompisar. Som kanske också mig och dig, min okände ev. manlige läsare av denna blogg.

Jag uppfattar det också som att Berg med sin bok vill skriva in sig i raden av andra kvinnliga författare som sätter patriarkatet under lupp och som också skrivit viktiga böcker om detta och det finns därför i den referenser till författare som Berg hakar fast sina egna resonemang i. På så sätt blir Thelmas erfarenhet av en mans svek därför inte bara till en beskrivning av en enskild kvinnas bitterhet utan vi kan se en större bild av kvinnlig erfarenhet. För mig kändes det viktigt att inte bara Lena Andersson utan också Maja Lundgren och Carina Rydberg i boken lyfts fram som de viktiga och angelägna författare de är.

Jag skrev tidigare att jag uppfattar Bergs text som intellektuell och resonerande. Så är det. Men allt hon skriver fattar jag fanimig inte. Varför? För att jag inte drabbats av en haggas bitterhet? Nej, för det har jag om än nu för länge sedan (och av nu också för mig begripliga skäl). För att jag inte håller med i det jag gissar Berg vill säga i de för mig dunkla avsnitten av boken? Kanske. För att jag är gammal och trög? Säkert. Men en sak vet jag i vart fall, eller snarare två. Det ena är att boken borde läsas av alla män och kvinnor som har en någorlunda seriös inställning till sin relation med sin partner – läs och begrunda blir mitt enkla råd. Det andra är att jag ger boken fem stars av fem i betyg – och önskar den många läsare. I den intervju med Berg jag nämnde i början av texten läser jag att hon planerar en trilogi om kvinnliga erfarenheter – Haggan är del ett, del två skall handla om moderskap och del tre om medberoende. Ska bli spännande att läsa. 

xxx

”Thelma och Victor är i början. De är bara i början. Hon kan formen på hans triceps, vet värmekänslan av hans mjuka mage knådande mot sin. De vet allt om varandras öppningar. Men de vet ingenting om det slutna. De vet ännu ingenting om varandras ensamhet”.

”En man lämnar aldrig sin bekvämlighet. Hela hans väsen utgår från medhavda rättigheter. En man förväntar sig: världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde skaffar han själv, i rivalitet med andra män. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna. Män sviker alltid. På ett eller annat sätt kommer de att svika”.

”Världen är konstruerad för att män ska uppnå frihet. Den manliga friheten har i årtusenden stövlat runt i safarihatt, lagt beslag på territorier, startat krig, skrävlat käften ur led, sett till att ligga och att äga pengar, allt medan den lyckats undvika hushållsarbete och vardagslogistik. Hur kvinnor skapat frihet under tiden vet vi mycket litet om”.

Nina Wähä - Testamente.

I det fjärran Tornedalen – på dess finska sida förstås – utspelar sig på 1980-talet de märkliga händelser som Nina Wähä närmast kameralt återger i Testamente. Och då tänker jag på det yttre händelseförloppet. Vad som rör sig i hjärta, njurar och sinnen i den märkliga familj som det mesta rör sig om vet inte jag riktigt. Och knappt heller Wähä, efter vad jag tror när jag nu kommit igenom de knappt 450 sidor som Wähä fått ihop.

En sak är i vart fall klar – boken handlar om den dysfunktionella familjen Toimi som består av mamma, pappa, tolv levande och två döda barn samt därtill ett antal partners av olika kön och ålder. Samt ävenledes en fet oduglig poliskommissarie. Och en advokat. Äktenskapet är olyckligt, barnen i varierande grad skadade av sin uppväxt där fadern, han heter Pentti, drar olycka över inte bara sina barn utan även sin fru och faktiskt också sig själv. Och så dör han, innebränd när hans bostadshus brinner ner till grunden – mördad eller inte, blir då den fråga som Wähä ställer till oss, barnen, Penttis fru Siri – som under bokens gång blir fd fru – och förstås polisen.

Får vi då ett svar på denna ödesfråga. Nej, säger jag. Eller: nej, tror jag. Eller snarare: visst får vi väl det. Men frågan borde väl egentligen formuleras såhär: vem mördar den arme Pentti? Och där blir i vart fall jag svaret skyldig.

Blir man som läsare av Testamente då i grunden engagerad i denna ödesfråga. Nej, inte jag i vart fall. Wähä snurrar på i sin story och beskriver på olika sätt alla de stackars levande barnen som möjliga mördare och jag är fanimig inte man att klura ut vem av dem som kan ha kastat in tändstickan i huset när Pentti ligger och sover sin ondskefulla sömn. För inte är det väl den fd frun och nu lyckligt skilda Siri. Ja, jag vet inte, måste jag erkänna.

Men vad värre är – jag bryr mig inte. Och det måste ju uppfattas som ett misslyckande för antingen författaren Wähä eller mig som läsare. Sannolikt det senare. För, läser jag på nätet och främst då vad olika skall vi kalla det bloggkollegor skriver, boken tycks vara uppskattad. Själv ger jag den bara två stars av fem och mig själv som läsare en star. Så illa är det.

Så illa är det, alltså. Men med det sagt så finns det visst delar i boken som är berörande. Jag tänker för min del särskilt på de kapitel som specifikt handlar om den stackars Siri och när den likaledes stackars Pentti skriver sitt sk testamente. I en annan tid och under andra förutsättningar skulle kanske, förstår man då, livet möjligen kunnat utvecklats annorlunda för dem. Möjligen. Och visst kan man som läsare stundtals fängslas av alla de dunkla hemligheter som blottas i den labyrint som Wähä ger oss och som jag har svårt att hitta ut ur. Men det räcker inte. Inte för mig. Det är för mycket i en boks bärande element – som intrig, språk, personbeskrivningar, miljöbeskrivningar – som skaver. Eller snarare: saknas.