Björn Larsson - Från Vredens Kap till Jordens Ände.

Vem är Björn Larsson? Om inte en författare, långseglare och professor i fransk litteratur vid Lunds universitet, ni vet den där lilla universitetsstaden långt söderut. Förutom sådant som hör till hans profession – dvs avhandlingar, läroböcker, vetenskapliga artiklar och annat som just följer på en professur – har han skrivit ett tiotal romaner och novellsamlingar. Han är dessutom en av initiativtagarna till universitetets författarskola. Inte illa pinkat av en nu 70-årig man. Vad har man själv gjort blir ju frågan. Inte tillnärmelsevis lika mycket kan jag avslöja. Men vem har å andra sidan gjort det?

Ett tiotal romaner och novellsamlingar alltså. Men han, inhämtar jag från Wikipedia, är tydligen mer uppskattad och känd utomlands. Men själv har jag i mitt bibliotek sex av hans böcker. De har, till skillnad från en hel del annat, alla följt med i den senaste flytten från villa till lägenhet. Det säger väl något. En särskild hedersplats bland dessa intar Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende. Har du inte läst denna saga eller skröna finns bara en möjlighet – köp och läs. Den finns både på Ad Libris och Bokbörsen. Men antagligen inte i din fysiska boklåda.

Nu ska denna text för all del handla om en annan bok av Björn Larsson – närmare bestämt Från Vredens Kap till Jordens Ände – men jag vill ändå citera lite ur baksidestexten till boken John Silver: ”Vid Rangter´s Bay på Madagaskar sitter den åldrade John Silver och gör bokslut över sitt liv. Alla hans gamla kumpaner är döda: kapten Flint, Pew den blinde, Israel Hands, papegojan som sjöng ´Femton gastar på död mans kista`, alla de andra. Men hemma i England behandlas han som mänsklighetens fiende, mycket på grund av den historia om Skattkammarön som en viss Jim Hawkins tecknat ned och låtit trycka. Det är dags att berätta hur det egentligen förhöll sig – hur den unge pojken från Bristol som kunde läsa och skriva både engelska och latin hamnade till sjöss och lärde sig hata kaptener och all annan överhet lika mycket som han lärde sig älska friheten och livet”. Ja, ni förstår. Och dessutom berättar John Silver, bland mycket annat, också varför alla äventyrare och hårdföra män alltid ska ha handskar på sig. Varför det, kanske ni undrar, jo för att damerna gillar starka men mjuka händer. Nu vet ni. Man lär sig mycket genom den sköna litteraturen.

Nå.  Men vad om Från Vredens kap till Jordens Ände? Kanske att den väl närmast är en essäbok om segling, livet som långfärds- och ensamseglare och inte minst hur man hanterar livet utanför båten när man av olika skäl måste tillbringa längre eller kortare perioder i land. Här blandas stort som smått, sådant som är läsvärt och sådant man kan hoppa över, viktiga och intressanta ting och trivialiteter och vi lär oss också en hel del som vi inte visste att vi behövde veta - tex varför det luktar så mycket koskit i Samuel Beckets böcker. Men vi lär oss kanske främst vad det innebär att segla, vilka stunder av lycka som kan möta en seglare men också hur man ibland kan vara nära att mista livet i stormar från helvetet. Larsson blandar och ger får man väl säga – diskussion kring existentiella frågor på ena sidan och redogörelse för praktikaliteter om hur man lämpligen inreder sin båt för att kunna överleva när allt ställs på sin yttersta spets på den andra. Om nattsegling. Om ankring i tidvatten. Om längtan efter frihet. Om kärlek till sin kvinna. Om vikten av att läsa Harry Martinson.

Men inte minst vad som var med i den väska som Larsson vid ett tillfälle packar när han tror att båten ska gå under: ”När det var som allra värst packade jag faktiskt en väska med det viktigaste, pengar, pass, kreditkort, manus till min roman Long John Silver, GPS-navigatorn och några oersättliga böcker”. Och några oersättliga böcker alltså. Det är kanske något vi alla borde tänka på att packa ner i vår sista väska.

Lärde jag mig någonting efter läsningen? Ja – att segling ens i de lugnaste vatten inte är min påse. Och då ska vi inte tala om en segling i och kring de Yttre Hebriderna. Nej jag är och förblir en landkrabba som bara reser mig från läsfåtöljen när jag behöver slå upp en ny kopp egenmalet kaffe eller, understundom, ett glas vin. Men jag ger gärna Från Vredens Kap till Jordens Ände fyra stars av fem i läsbetyg. Och glöm nu inte att köpa boken Long John Silver.    

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

  

Kristoffer Leandoer - Den oavslutade litteraturen. En essä om allt som inte blev klart.

Man läser ju en och annan bok, man gör ju det. Men de har väl alla varit avslutade i den meningen att författaren satt slutlig punkt efter sista ordet på sista sidan. Sen har väl några trots det känts ofärdiga. Vad betyder då det? När jag efter numera högt föredöme slår upp i en ordbok ser jag att det betyder att saken är ofullbordad eller ofullständig, men alltså väl ändå, när vi pratar om böcker, avslutad i den meningen att slutlig punkt är satt. Klar blev den äntligen, bokdjävulen – tänker nog en och annan författare när han hamrat fast den där punkten på sista raden i sista sidan. Kanske går han då och tar sig en liten bläcka. Och hoppas väl att hans redaktör eller förläggare kan rätta till sådant som är just ofullbordat eller ofullständigt. Det händer ju varje dag har jag från säker källa.

(Apropå ordböcker och det beramade ordet snippa vill jag gärna här skjuta in en liten parentes. Om de äldre osäkra gentlemännen i hovrätten i ett aktuellt fall gått in på Svenska Akademiens utmärkta sida svenska.se - den kan verkligen rekommenderas - hade man fått tillgång till inte mindre än tre ordböcker på en och samma gång, dvs SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok av samma akademi) och SAOB (samma akademis historiska ordbok). Vad hade man sett då? Jo att ordlistan om det lilla ordet säger kvinnans könsorgan, ordboken det yttre kvinnliga könsorganet och den historiska ordboken ingenting. Alltså två delvis olika ordboksbesked. Vad hade rätten gjort då med denna för dem tydligen nya insikt, dvs att ett ord kan betyda eller åtminstone tolkas lite olika? Ja inte vet jag. Men rimligen under rättegången närmare frågat den lilla flickan och hennes målsägarbiträde eller kanske rentav lyssnat på den yngre kvinnliga domaren som visste besked om saken, men som negligerades av de i den fysiska ordboken SO bläddrande männen. Vem vet – kanske hade vi då sluppit den skandalösa situation som främst den unga flickan nu oförskyllt hamnat i. Men säker kan man ju aldrig vara när det gäller juridik. Punkt är väl hursomhelst snart satt i också den frågan.)

Nå. Vem är då Kristoffer Leandoer? Sextioårig författare, översättare och litteraturkritiker. Han har varit nominerad till Augustpriset två gånger för böcker om litteraturessäistik. Han var extern ledamot i Svensks Akademiens Nobelkommitté 1919 - 1920, dvs under det experiment som den dåvarande närmast koleriske Vd:n för Nobelstiftelsen Lars Heikensten tvingade på Svenska Akademien till följd av turbulensen kring den s.k. kulturmannen. Även om det påhittet var mindre lyckat, så förefaller Leandoer ändå varit väl lämpad för uppdraget. Kanske han rentav i framtiden kan få ta en egen plats vid det där vackra sammanträdesbordet där de med snille och smak brukar sammanträda.  

Men vad om hans bok Den oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart. Enklast är väl att citera bokens baksida där man just frågar sig varför somliga böcker aldrig avslutades. Och man svarar kort själv: svaret på frågan, och det blir sedan förstås vad Leandoers utvecklar i boken, leder in på sådant som död, sjukdom, missbruk, krig, ångest. Rädsla för repressalier. Rädsla för att misslyckas. Ibland tyckte tydligen författaren att man helt enkelt inte ville bli klar – det var så kul att skriva. Andra åter nöjde sig med att kasta ner sina briljanta idéer i en anteckningsbok för framtida arbete; som sedan inte blev av. Av dessa och andra skäl blev böcker ibland inte klara. Eller ibland inte ens påbörjade.

Om detta har Leandoer skrivet en obrutet intressant och levande slags litteraturhistoria som blandar stort och smått. Bara registrerat över de behandlade författarna tar elva sidor. Och i texten visar sedan Leandoers en häpnadsväckande kunskapsbredd och man, dvs åtminstone jag, häpnar över hans belästhet. Vad gör mannen, tänker jag, mer än att sitta vid skrivbordet i Ankara, där han bor, och läsa och skriva? Vad annat hinner han med? Hinner han leva? Skriva böcker hinner han i vart fall – sedan debuten 1987 har han skrivit eller översatt 30 böcker, därtill frilansar han som kritiker och har bland allt annat tidigare varit huvudredaktör på Bonniers Litterära Magasin. Och läser uppenbarligen en herrans massa böcker andra skrivit.  

Ja han gör ju det – de avslutade såväl som de oavslutade. Och i hans bok läser vi med glädje, förvåning och ibland bestörtning om de författaröden som han tar upp. Välkända och okända namn blandas. Namn jag själv har i min bokhylla och sådana som väl inte ens stadsbiblioteket i Stockholm med sina drygt 400 000 böcker vet om, gissar jag. Vi läser om författare som stupar på sin post av allehanda skäl och låter någon annan avsluta sin bok eller – värre ändå kanske – de som sitter till synes verksamma i sitt arbetsrum och låter decennierna gå och bara har kontakt med sitt förlag när man alltmer desperat ber om förskott. Ja ödena, svenska som utländska, författare som journalister, blandas i boken. Inte så sällan skär det i mitt ömsinta bokläsarhjärta. Men mest gläds jag av att få ta del av Leandoers omfattande kunskaper och välvässade penna.

För när boken slås igen blir slutsatsen att det är en särskild glädje i att kunna läsa en bok full av kunskap och oväntade perspektiv på såväl läsande som författarskap. Nu har Leandoer, som jag nämnt, redan varit nominerad till Augustpriset två gånger, så en tredje gång är väl sannolikt inte att förvänta sig. Men jag hoppas att han hittar många läsare. Dig kanske, min okända läsare av denna lilla blogg. Och därmed – efter att ha gett boken fem stars av fem i läsbetyg – sätter jag för min del punkt. Punkt. Men kom ihåg att det är du och jag, bokläsaren, som skriver klart alla böcker. Alla böcker är ju en någon mening oavslutade tills de blir lästa.

(Men vill ändå passa på att fråga dig – vem skapade uttrycket ångbåtsbiff? Leandoer visste det och faktiskt också jag. Jag läste honom med stor glädje när han skrev i DN. Men efter disputation i mogen ålder och sedan han blivit först docent och sedan professor försvann han in i konstvärlden och bort från mig och andra tidningsläsare. Läs gärna Per Wästbergs biografi över honom).

Alla fotografer är okända för mig. 

 

 

  

Annie Ernaux - Omständigheter.

Annie Ernaux, och det är ju välbekant, skriver inga tegelstensromaner direkt. Till sidantalet tunnast är väl antagligen Sinnenas tid med sina 68 sidor; den står och väntar på mig i bokhyllan. Omständigheter med sina 128 sidor ligger väl, skulle jag gissa, bra till om man nu skulle få för sig att rangordna hennes böcker efter antalet sidor där minst antal vinner, eller – om man hellre vill se det så – efter antalet timmar det tar att läsa dem. Men det skulle ju vara övermåttan dumt. Den specifika vikten på hennes böcker gör att de alla väger tungt. Att de alla tar sin rediga tid att komma igenom. Och bottna i.

Omständigheter är en autofiktiv roman och i den beskriver Ernaux vad som sker när hon som 23-årig universitetsstuderande blir gravid. Detta blir för henne närmast en total katastrof. Hon menar att hennes familj med arbetarbakgrund troligen kommer att brännmärkas i deras sociala sammanhang, hon själv sannolikt bli nästintill vanärad inom familjen och, inte minst viktigt, hon få svårt, eller det blir snarare omöjligt, att fortsätta och fullfölja sina för henne så viktiga akademiska studier. Vad tycker då mannen som varit med om att göra henne gravid? Ingenting, verkar det som. Mer än att han passivt tycks stödja hennes beslut att begå abort och närmast bli lättad när hon väl bestämt sig. Ernaux bryter också i sinom tid med denne tama vesputte.

För det är detta som händer ganska så omgående sedan hon väl förstått att hon är gravid – att hon fattar ett eget beslut att abortera fostret. Hon menar att hon sammantaget inte har något annat alternativ. Detta är inte en lätt sak att bestämma sig för eftersom abort vid denna tid är i det närmaste totalförbjudet i Frankrike och dessutom belagt med straff av olika slag inte bara för kvinnan utan också för den som biträder eller stödjer henne i saken. Inte minst gäller detta för den läkare som medverkar i en abort eftersom hen kan komma att förlora sin legitimation och därmed möjligheten att försörja sig. Insatserna vid en olaglig abort är alltså höga för alla inblandade.

Så Ernaux ställer sig i den långa kö bakom andra kvinnor som befunnit sig i samma situation och där de stått sedan närmast urminnes tider. Hon pratar med kvinnliga förtrogna, hon söker med antydningar hjälp av läkare (som förstås inte lyssnar på det örat), hon försöker själv som en desperat handling att med strumpstickor abortera för att till slut inse att det är den olagliga aborten med hjälp av en s.k. änglamakerska som är det enda möjliga för henne. Som för så många andra. Som för så många andra som då i den stunden delat hennes totala ensamhet.

Detta är inte ofarligt. Det är väl känt, också av Ernaux förstås, att det finns kvinnor som skadats och också dött vid sådana olagliga aborter. Men Ernaux, som så många före och också efter henne, menar att den risken är värd att ta; eller, med tanke på kvinnans situation, måste tas. (Skam på det samhälle som sätter kvinnor i en sådan närmast omöjlig valsituation. Skam. Och på främst de män som skapat och under lång tid understött detta, som menar att de och inte kvinnan ska råda över sin kropp och sitt liv).

Så står då Ernaux till slut framför den dörr bakom vilken en äldre kvinna mot betalning ska göra det som för henne blivit det avgörande och ofrånkomliga beslutet – att ta bort fostret. Vad som då sker, framför allt efter de två besöken hos kvinnan som visar sig bli nödvändiga, får någon annan beskriva. Det Ernaux beskriver är svårt att läsa – vi kommer inte undan någonting. Svårt att läsa – hur var det då inte att uppleva? Det blir en fruktansvärd och traumatisk upplevelse för Ernaux som hon kommer att bära med sig livet ut. Hur pass nära döden hon kommer att bli kan jag inte bedöma, men det hela slutar med att hon kommer att forslas till sjukhus och där behöva stanna i fem dagar.

Omständigheter är en skakande berättelse om en ung kvinnas omöjliga val. Att den är skriven på en avskalad, sparsmakad, återhållsam och samtidigt osentimental och förtätat prosa förstärker egentligen bara för läsaren den desperata situation som Ernaux var i. Och hennes trauma blir läsarens. Det känns futtigt att avsluta med att jag ger Omständigheter fem stars av fem i läsbetyg. Men nu är det sagt. 

Och länge än kommer jag att komma ihåg den av Ernaux beskrivna hårborste som låg hos den kvinna som hon besökte. Och den utskällning hon fick av en läkare när hon väl hamnat på sjukhuset.  

Samtliga fotografer okända för mig. 

Joakim Zander - Simmaren.

Joakim Zander, vem fan kan det vara, tänkte jag när jag fick hans av - ja du vet vem jag menar - rekommenderade bok Simmaren i min hand. Jag fick slå upp honom på Wikipedia och ser då att han gjort en hel del jag inte gjort - disputerat i juridik, skrivit inte mindre än fyra böcker utöver sin avhandling och flyttat till Lund.

Jag har inte disputerat, inte skrivit en rad – förutom förstås alla de, ville jag då tro, viktiga handlingar som jag slet med när jag var anställd men som väl nu förhoppningsvis ligger dolda djupt nere i glömskans arkiv och där av andra personer därefter skrivna viktiga dokument lagrats över dem i en aldrig sinande ström; om nu inte en barmhärtig dokumentförstörare redan gjort sitt - och jag har flyttat från Lund. Denna min lilla hemstad som redan Esaias Tegnér kallade ”den akademiska bondbyn”. Men det var ju för all del i början av 1800-talet och mycket har ju hänt sen dess. Och mycket har väl förhoppningsvis hänt sedan jag flyttade därifrån. Om inte annat så har ju Zander tydligen flyttat dit.

     

Nå. Simmaren är Zanders debut från 2013 och förlaget kallar den spänningsroman och skriver på sin baksidestext bland annat att det är en roman om ”skuld och gottgörelse. Om vikten och tyngden av det förflutna. Och om att det till sist inte går att fly från den man är” (”vikten och tyngden” – där fick man till det må jag säga). Vi som har läst en del sådana baksidestexter vet ju vilken grad av trovärdighet de har – här har man väl inte lyckats vare sig bättre eller sämre än i många andra fall.

Boken är skriven i korta ganska rappa kapitel som vart och ett har en rubrik (tex 20 december 2013 Bryssel, Belgien eller 23 december Sankt Annas ytterskärgård) som man kanske ska se som en ren konsumentupplysning till läsaren om man under läsningen skulle slumra till lite och undra var i händelseförloppet man egentligen är. Nu är ju den risken relativt liten vill jag ändå ha sagt. Visserligen börjar boken redan i Juli 1980 Damaskus Syrien och slutar inte förrän 1 april 2014 Washington D.C., USA, men risken att man som läsare ska tappa bort sig var i storyn man befinner sig är väl försumbar om man nu inte skulle läsa boken en sen afton eller vara särdeles trött av annan anledning. Men även då är det nog ändå så att även om inte spänningen är, som man brukar säga, olidlig boken igenom, så har Zander enligt min mening ändå lyckats hålla ihop sin story ganska så väl och man vill som läsare förstås se hur det går för hjältarna och skurkarna. För det finns i boken båda sorterna.

Rappt skriven och väl sammanhållen story således. Men sämre är det med den lilla bagatell som kan kallas trovärdighet. Och det är ju mindre bra må jag säga. Nu vet jag ju för all del ganska så lite om tex hur det kan gå till i EU och dess månghövdade och vittförgrenade administration, hur stora internationella företag agerar för att komma in på, och under, skinnet på konsulter och andra man kan ha nytta av eller hur äldre män och kvinnor bosatta i Sankt Annas ytterskärgård kan agera när det mesta ställs på sin spets – för att ta några exempel ur boken på personers agerande – men jag kan inte tro att Zander träffar helt rätt där. Och detta gäller väl också själva hjältinnan EU-juristen Klara Walldéen. Även om hon enligt uppgift skulle vara som gjord av klippor och krut, och vara inte bara klok, intelligent och modig, och dessutom kunna hantera ett hagelgevär som den värsta sjöbuse och smugglare, så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om hennes samlade agerande.

Och inte heller blir det väl helt rätt i sådant som annars är ganska så viktigt för en läsare av romaner, dvs tex person- och miljöbeskrivningarna. Men gör det något? Nej, egentligen inte. Vi pratar ju om en s.k. spänningsroman och då är det väl just frågan om hur det hela börjar och inte minst slutar som måste vara i fokus för författaren. Och här lyckas väl Zander inte bättre eller sämre än andra i den genren. Åtminstone inte sämre. Men vad gäller språket måste jag säga att Simmaren imponerar. Det är inte lätt att hålla ihop en roman också i det avseendet. Men Zander lyckas ganska bra med det enligt min mening.

Men annars då? Kärleken tex – hur går det med den. Illa, måste jag säga. Och sådant som kan kallas familjehemligheter. Illa, är svaret också där. Men det kanske reder upp sig i dessa och andra avseenden i de fortsatta åtminstone två böcker som Zander redan gett ut och som ska vara en slags fortsättning på Simmaren. Och nu – äntligen – är väl spänningen för en läsare närmast olidlig. Hur ska det gå för hjältinnan, hur ska det gå? Ja, säg det. Själv kommer jag, kan jag avslöja, att få leva i ovisshet. Men jag hoppas ändå att hon kommer att fortsatta träffa rätt med hagelgeväret.

Men Simmaren ger jag i vart fall tre stars av fem i läsarbetyg. Så får det bli. 

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

Ia Genberg - Söta fredag.

Hade jag läst Söta fredag av Ia Genberg om hon inte fått Augustpriset 2022 för Detaljerna? Nej, antagligen inte. Då hade hennes namn sannolikt fortfarande bara varit ett av de många som klingat lite vagt bekant om hennes namn kommit upp i något sammanhang. Läst henne hade jag inte gjort. Du vet ju hur det är – floden av svenska och utländska författare är strid och hur ska man ur den kunna fiska upp de böcker som är läsvärda?

Om inte något sker, är ju svaret, Det kan vara en välskriven och intresseväckande recension, det kan vara ett tips från en annan läsare, det kan vara att författaren får ett pris. Och det kan – är jag ensam om detta? – att jag på ett av mina besök i en boklåda ser en bok vars omslag verkar lite kul, intressant, avvikande eller vad det nu kan vara. Men man får i vart fall upp ögonen för boken. Ska man skämmas för det? Nej, naturligtvis inte. Den väg som gör att man hittar till den goda litteraturen får för min del vara så vind och krokig den vill.

Men det kan också vara så, om man har tur, att man besöker en boklåda med en boksynt ägare som kan ge en rekommendation och som kanske dessutom ordnar författarträffar. Som det var för mig. Det var på en sådan träff i Äppelvikens bokhandel jag hörde Ia Genberg i det samtal hon där hade med sin förläggare om Detaljerna och som gjorde att jag inte bara köpte den boken – och skrev om den här på min blogg för ett par veckor sedan – utan också att jag nu läst ut hennes debutbok Söta fredag. Så lyckosamt kan det gå till här i världen.

För Söta fredag är en hyfsat bra bok, men den kräver sin man, om man säger så. Man måste ha sitt läsminne påkopplat hela tiden då storyn går från den ena mer eller mindre häpnadsväckande händelsen till den andra utan, som man tror, inbördes sammanhang. Men, kan jag avslöja, då bedrar man sig. För så här är det – texten flyter på, händelse följer alltså på händelse och helt plötsligt, då är vi nästan på sista sidan, blir det inte bara ett häpnadsväckande slut på boken, allt visar sig dessutom hänga samman. Allt får sin förklaring. Det kunde man inte tro när romanfiguren Tobbe på första textsidan frågar sin polare Max ”Förstår du något av detta?”. Och det gör han inte, Och inte heller läsaren, kan jag avslöja. Då, vill säga.

Men Genberg för sin läsare med säker hand genom bokens vindlande händelseförlopp. Det är riktigt kul. Fast möjligen, men bara möjligen, kan enskildheter i storyn dras lite väl långt. Och möjligen, fast bara möjligen, blir konsekvensen att den samlade storyn kommer att sakna ett visst fokus. Men, som sagt, allt knyts på ett trovärdigt och oväntat sätt samman på nästan sista sidan. Detta klarar vill jag påstå bara en bra författare, en författare som skriver med säker hand och med siktet inställt på att ge läsaren en underhållande, men för den delen inte kravlös, berättelsen eller, om man vill se det så, en skröna. Så är det. Vi får alltså en välskriven intelligent underhållning. Och detta i en debutbok.

Lägg därtill att Genberg skriver på ett språk som inte haltar någonstans och med ett bildspråk som ger oss läsare något att bita i. Och om vi då också av och till får inskjutna beskrivningar av ibland lite udda enskildheter, tex om applådens psykologi sett från såväl den applåderandes som ska vi kalla det mottagarens horisont, som inte bara är trevliga att läsa utan som också, visar det sig så småningom, fyller en plats i storyn - ja då är det inte svårt att imponeras av vad Genberg gett oss. Och då gör det ingenting, åtminstone inte för min del, att vissa textavsnitt och delar av storyn kanske, om man har de verkligt kritiska glasögonen på sig, kan uppfattas vara lite väl långa eller utsvävande.

Söta fredag är alltså en bok som kan rekommenderas till läsning, inte minst för den som gärna vill ha en kanske inte direkt utmanande bok men i vart fall en bok som mår bra av att läsas med en viss koncentration. Den som hellre vill läsa en bok som känns segare än ett luffarschack ingen vill vinna får gå någon annanstans.

Nå, jag ger Söta fredag fyra stars av fem i läsbetyg, vilket, ser jag när jag kollar, är lika mycket som jag gav hennes Augustprisvinnande Detaljerna. Så kan det gå. Boken finns i pocket lite varstans gissar jag. Kanske i Pressbyrån, säkert på nätet men självklart hos din fysiska boklåda. Gå dit.

(Och skulle du komma att läsa Söta fredag – och varför skulle du inte det – glöm då inte vad som kan ske när man använder sig av en gammal analog Leica. Och gör dig för all del snabbt av med en aldrig så omtyckt gammal röd soffa. Jag säger inte mer). 

(Samtliga fotografer okända för mig).