Joakim Zander - Simmaren.

Joakim Zander, vem fan kan det vara, tänkte jag när jag fick hans av - ja du vet vem jag menar - rekommenderade bok Simmaren i min hand. Jag fick slå upp honom på Wikipedia och ser då att han gjort en hel del jag inte gjort - disputerat i juridik, skrivit inte mindre än fyra böcker utöver sin avhandling och flyttat till Lund.

Jag har inte disputerat, inte skrivit en rad – förutom förstås alla de, ville jag då tro, viktiga handlingar som jag slet med när jag var anställd men som väl nu förhoppningsvis ligger dolda djupt nere i glömskans arkiv och där av andra personer därefter skrivna viktiga dokument lagrats över dem i en aldrig sinande ström; om nu inte en barmhärtig dokumentförstörare redan gjort sitt - och jag har flyttat från Lund. Denna min lilla hemstad som redan Esaias Tegnér kallade ”den akademiska bondbyn”. Men det var ju för all del i början av 1800-talet och mycket har ju hänt sen dess. Och mycket har väl förhoppningsvis hänt sedan jag flyttade därifrån. Om inte annat så har ju Zander tydligen flyttat dit.

     

Nå. Simmaren är Zanders debut från 2013 och förlaget kallar den spänningsroman och skriver på sin baksidestext bland annat att det är en roman om ”skuld och gottgörelse. Om vikten och tyngden av det förflutna. Och om att det till sist inte går att fly från den man är” (”vikten och tyngden” – där fick man till det må jag säga). Vi som har läst en del sådana baksidestexter vet ju vilken grad av trovärdighet de har – här har man väl inte lyckats vare sig bättre eller sämre än i många andra fall.

Boken är skriven i korta ganska rappa kapitel som vart och ett har en rubrik (tex 20 december 2013 Bryssel, Belgien eller 23 december Sankt Annas ytterskärgård) som man kanske ska se som en ren konsumentupplysning till läsaren om man under läsningen skulle slumra till lite och undra var i händelseförloppet man egentligen är. Nu är ju den risken relativt liten vill jag ändå ha sagt. Visserligen börjar boken redan i Juli 1980 Damaskus Syrien och slutar inte förrän 1 april 2014 Washington D.C., USA, men risken att man som läsare ska tappa bort sig var i storyn man befinner sig är väl försumbar om man nu inte skulle läsa boken en sen afton eller vara särdeles trött av annan anledning. Men även då är det nog ändå så att även om inte spänningen är, som man brukar säga, olidlig boken igenom, så har Zander enligt min mening ändå lyckats hålla ihop sin story ganska så väl och man vill som läsare förstås se hur det går för hjältarna och skurkarna. För det finns i boken båda sorterna.

Rappt skriven och väl sammanhållen story således. Men sämre är det med den lilla bagatell som kan kallas trovärdighet. Och det är ju mindre bra må jag säga. Nu vet jag ju för all del ganska så lite om tex hur det kan gå till i EU och dess månghövdade och vittförgrenade administration, hur stora internationella företag agerar för att komma in på, och under, skinnet på konsulter och andra man kan ha nytta av eller hur äldre män och kvinnor bosatta i Sankt Annas ytterskärgård kan agera när det mesta ställs på sin spets – för att ta några exempel ur boken på personers agerande – men jag kan inte tro att Zander träffar helt rätt där. Och detta gäller väl också själva hjältinnan EU-juristen Klara Walldéen. Även om hon enligt uppgift skulle vara som gjord av klippor och krut, och vara inte bara klok, intelligent och modig, och dessutom kunna hantera ett hagelgevär som den värsta sjöbuse och smugglare, så vet jag inte riktigt vad jag ska tro om hennes samlade agerande.

Och inte heller blir det väl helt rätt i sådant som annars är ganska så viktigt för en läsare av romaner, dvs tex person- och miljöbeskrivningarna. Men gör det något? Nej, egentligen inte. Vi pratar ju om en s.k. spänningsroman och då är det väl just frågan om hur det hela börjar och inte minst slutar som måste vara i fokus för författaren. Och här lyckas väl Zander inte bättre eller sämre än andra i den genren. Åtminstone inte sämre. Men vad gäller språket måste jag säga att Simmaren imponerar. Det är inte lätt att hålla ihop en roman också i det avseendet. Men Zander lyckas ganska bra med det enligt min mening.

Men annars då? Kärleken tex – hur går det med den. Illa, måste jag säga. Och sådant som kan kallas familjehemligheter. Illa, är svaret också där. Men det kanske reder upp sig i dessa och andra avseenden i de fortsatta åtminstone två böcker som Zander redan gett ut och som ska vara en slags fortsättning på Simmaren. Och nu – äntligen – är väl spänningen för en läsare närmast olidlig. Hur ska det gå för hjältinnan, hur ska det gå? Ja, säg det. Själv kommer jag, kan jag avslöja, att få leva i ovisshet. Men jag hoppas ändå att hon kommer att fortsatta träffa rätt med hagelgeväret.

Men Simmaren ger jag i vart fall tre stars av fem i läsarbetyg. Så får det bli. 

Samtliga fotografer okända för mig.