Man läser ju en och annan bok, man gör ju det. Men de har
väl alla varit avslutade i den meningen att författaren satt slutlig punkt
efter sista ordet på sista sidan. Sen har väl några trots det känts ofärdiga. Vad
betyder då det? När jag efter numera högt föredöme slår upp i en ordbok ser jag
att det betyder att saken är ofullbordad eller ofullständig, men alltså
väl ändå, när vi pratar om böcker, avslutad i den meningen att slutlig punkt är
satt. Klar blev den äntligen, bokdjävulen – tänker nog en och annan
författare när han hamrat fast den där punkten på sista raden i sista sidan. Kanske
går han då och tar sig en liten bläcka. Och hoppas väl att hans redaktör eller förläggare
kan rätta till sådant som är just ofullbordat eller ofullständigt. Det händer
ju varje dag har jag från säker källa.
(Apropå ordböcker och det beramade ordet snippa vill jag
gärna här skjuta in en liten parentes. Om de äldre osäkra gentlemännen i hovrätten
i ett aktuellt fall gått in på Svenska Akademiens utmärkta sida svenska.se
- den kan verkligen rekommenderas - hade man fått tillgång till inte mindre än tre
ordböcker på en och samma gång, dvs SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk
ordbok av samma akademi) och SAOB (samma akademis historiska ordbok). Vad hade
man sett då? Jo att ordlistan om det lilla ordet säger kvinnans könsorgan,
ordboken det yttre kvinnliga könsorganet och den historiska ordboken
ingenting. Alltså två delvis olika ordboksbesked. Vad hade rätten gjort då med
denna för dem tydligen nya insikt, dvs att ett ord kan betyda eller åtminstone
tolkas lite olika? Ja inte vet jag. Men rimligen under rättegången närmare frågat
den lilla flickan och hennes målsägarbiträde eller kanske rentav lyssnat på den
yngre kvinnliga domaren som visste besked om saken, men som negligerades av de
i den fysiska ordboken SO bläddrande männen. Vem vet – kanske hade vi då sluppit
den skandalösa situation som främst den unga flickan nu oförskyllt hamnat i.
Men säker kan man ju aldrig vara när det gäller juridik. Punkt är väl hursomhelst
snart satt i också den frågan.)
Nå. Vem är då Kristoffer Leandoer? Sextioårig författare,
översättare och litteraturkritiker. Han har varit nominerad till Augustpriset
två gånger för böcker om litteraturessäistik. Han var extern ledamot i Svensks
Akademiens Nobelkommitté 1919 - 1920, dvs under det experiment som den dåvarande
närmast koleriske Vd:n för Nobelstiftelsen Lars Heikensten tvingade på Svenska Akademien
till följd av turbulensen kring den s.k. kulturmannen. Även om det påhittet var
mindre lyckat, så förefaller Leandoer ändå varit väl lämpad för uppdraget.
Kanske han rentav i framtiden kan få ta en egen plats vid det där vackra
sammanträdesbordet där de med snille och smak brukar sammanträda.
Men vad om hans bok Den
oavslutade litteraturen – en essä om allt som inte blev klart. Enklast
är väl att citera bokens baksida där man just frågar sig varför somliga böcker
aldrig avslutades. Och man svarar kort själv: svaret på frågan, och det blir
sedan förstås vad Leandoers utvecklar i boken, leder in på sådant som död,
sjukdom, missbruk, krig, ångest. Rädsla för repressalier. Rädsla för att misslyckas.
Ibland tyckte tydligen författaren att man helt enkelt inte ville bli klar –
det var så kul att skriva. Andra åter nöjde sig med att kasta ner sina briljanta
idéer i en anteckningsbok för framtida arbete; som sedan inte blev av. Av dessa
och andra skäl blev böcker ibland inte klara. Eller ibland inte ens påbörjade.
Om detta har Leandoer skrivet en obrutet intressant och
levande slags litteraturhistoria som blandar stort och smått. Bara registrerat över
de behandlade författarna tar elva sidor. Och i texten visar sedan Leandoers en
häpnadsväckande kunskapsbredd och man, dvs åtminstone jag, häpnar över hans belästhet.
Vad gör mannen, tänker jag, mer än att sitta vid skrivbordet i Ankara, där han
bor, och läsa och skriva? Vad annat hinner han med? Hinner han leva? Skriva böcker
hinner han i vart fall – sedan debuten 1987 har han skrivit eller översatt 30 böcker,
därtill frilansar han som kritiker och har bland allt annat tidigare varit huvudredaktör
på Bonniers Litterära Magasin. Och läser uppenbarligen en herrans massa böcker
andra skrivit.
Ja han gör ju det – de avslutade såväl som de oavslutade.
Och i hans bok läser vi med glädje, förvåning och ibland bestörtning om de
författaröden som han tar upp. Välkända och okända namn blandas. Namn jag själv
har i min bokhylla och sådana som väl inte ens stadsbiblioteket i Stockholm med
sina drygt 400 000 böcker vet om, gissar jag. Vi läser om författare som stupar
på sin post av allehanda skäl och låter någon annan avsluta sin bok eller –
värre ändå kanske – de som sitter till synes verksamma i sitt arbetsrum och
låter decennierna gå och bara har kontakt med sitt förlag när man alltmer
desperat ber om förskott. Ja ödena, svenska som utländska, författare som journalister,
blandas i boken. Inte så sällan skär det i mitt ömsinta bokläsarhjärta. Men
mest gläds jag av att få ta del av Leandoers omfattande kunskaper och
välvässade penna.
För när boken slås igen blir slutsatsen att det är en särskild
glädje i att kunna läsa en bok full av kunskap och oväntade perspektiv på såväl
läsande som författarskap. Nu har Leandoer, som jag nämnt, redan varit
nominerad till Augustpriset två gånger, så en tredje gång är väl sannolikt inte
att förvänta sig. Men jag hoppas att han hittar många läsare. Dig kanske, min
okända läsare av denna lilla blogg. Och därmed – efter att ha gett boken fem
stars av fem i läsbetyg – sätter jag för min del punkt. Punkt. Men kom ihåg
att det är du och jag, bokläsaren, som skriver klart alla böcker. Alla böcker
är ju en någon mening oavslutade tills de blir lästa.
(Men vill ändå passa på att fråga dig – vem skapade
uttrycket ångbåtsbiff? Leandoer visste det och faktiskt också jag. Jag läste
honom med stor glädje när han skrev i DN. Men efter disputation i mogen ålder
och sedan han blivit först docent och sedan professor försvann han in i
konstvärlden och bort från mig och andra tidningsläsare. Läs gärna Per Wästbergs
biografi över honom).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar