Christoffer Carlsson - Järtecken.

Jodå, så dum var den ju i och för sig inte – Järtecken av Christoffer Carlsson. Men var den då så pass bra och läsvärd att den är värd att lägga skattade pengar på? Nja, bättre deckare – Carlsson kallar för all del boken lite tjusigare En roman om ett brott - har man ju läst, men för den delen också betydligt sämre. Så den dög i vart fall gott att läsa en dag då jag efter en starroperation sitter om inte halvblind, så dock med en en något skakig syn och fortfarande med mina gamla läsglasögon på näsan. Lydig som man är så väntar jag fortfarande ett antal veckor innan nya provas ut. Man vill ju inte opåkallat dra på sig vrede från den barska fru ögondoktorn som var inne och rotade i vänster öga. Doktorer som stirrar vredgat på en är ju inte att leka med. Vet jag.

Författare, forskare och TV-kändis.

Nå. Det kanske mest minnesvärda i boken är väl trots allt att den lilla orten Harplinge nämns – inte för att den spelar en särskilt avgörande roll i bokens handling och själva brottet, men ändå. Jag har ju nämligen släkt där. Vad gäller Harplinge kan jag annars informera den fåkunniga allmänheten om följande: I Harplinge finns en hembygdsgård, en fungerande väderkvarn där ett konstgalleri har sina lokaler, en grundskola med namn Lyngåkraskolan, ett nybyggt ålderdomshem, Harplinge kyrka. Det finns ett bibliotek, en pizzeria, ett konditori samt ett gym. Allt enligt Wikipedia. Särskilt den fungerande väderkvarnen och att det finns ett konditori imponerar, tycker jag, det bor ju trots allt inte särskilt många personer där. De borde kanske Carlsson vävt in i sin intrig, kan man tycka.

Även om Carlsson till skillnad från en del av sina deckarkolleger skriver bra – att han har god hand om det svenska språket och skriver utan att läsningen hakar upp sig vet vi sedan tidigare – så tycker jag nog att intrigen i grunden känns alltför välbekant och inte särskilt originell, även om Carlsson förtjänstfullt gör vad han kan för att krångla till det för oss läsare. En ung kvinna dör, innebränd. Polisen utreder så gott man kan och en man döms för detta brott. Men är han mördaren? Ja, det är ju frågan och Carlsson ägnar bokens dryga 400 sidor åt att bena ut detta. Och en man – bokens hjälte som först är polis och sedan fd polis - blir som besatt att komma fram till en lösning. Vilket han också gör. Men vägen dit är ganska skakig. Och det tar många år.

Under den tiden så händer en hel del inom bygden och mellan människorna i den. Inte minst rasar stormen Gudrun, vilken faktiskt på ett kanske inte helt trovärdigt sätt spelar roll för intrigen. Men mellan människorna verkar det mest råda förödande stiltje. Någon vidare glädje tycks inte finnas i den halländska obygden. Det är stumt mellan människors hjärtan, skilsmässorna verkar lura i var och var annan säng, gård och hus. Inte minst i bokens hjältes. Men kanske han klarar sig, för som han säger till en annan av bokens huvudpersoner – det är han som heter Isak och som själv, liksom för den delen bygden, tror att han lider av en slags arvsynd eller har ett järtecken i sig - när denne på bokens sista rader påpekar att hjälten vid ett tillfälle tycks ta en väl lång väg hem till fru och barn: ”Jo, säger Vidar. Den vägen är längre. Men även den leder hem”. Och läsarens hjärta värms, förstås. Kanske faller det på sina håll också en tår på boksidan.

Språket i boken är alltså gott och läsvärt. Personbeskrivningarna är helt OK, men kanske väl schabloniserade på sina håll. Även om jag kan ha vissa tveksamheter kring själva intrigen tycker jag väl ändå att den är någorlunda trovärdig, om än lite väl utdragen. Fast själva hjältens – det är alltså han som heter Vidar – agerande både när han var polis och kanske framförallt efter det att han slutat som sådan tänjer på sannolikhetens gränser väl mycket. Vad denne Vidar gör kan ju rimligen inte gå för sig ens i i Harplinge. Hoppas jag.

Men jag vill trots allt ge Järtecken av Christoffer Carlsson betyget tre stars av fem. Kan det beror på mina ögon så här efter starren och att jag med bättre och skarpare blick i stället gett den … Ja, vad vet man. Läsa om den kommer jag i vart fall inte att göra.

Philip Roth - Gift med en kommunist.

Så har jag då fortsatt på mitt lilla egendomliga högst personliga projekt att läsa om Philip Roths samtliga böcker. Roth – den möjligen mest meriterade författare som inte fått Nobelpriset i litteratur; han avled som bekant under 2018. Och nu har tiden kommit till Gift med en kommunist, som ingår i hans sk Amerikatrilogi tillsammans med Amerikans pastoral (1997) och Skamfläcken (2000). Gift med en kommunist kom ut 1998. Bonniers har, som en ren och skär kulturgärning, gett ut trilogin och då kompletterad med den sk fristående fortsättningen Konspirationen mot Amerika (2004) i en enda väldig volym som förlaget rätt och slätt gett namnet Philip Roths Amerika. Den ska förstås köpas och läsas eller åtminstone lånas och läsas. Passa i så fall på – de allmänna biblioteken är ju som bekant satta under press.

Nå. Vi läser – än en gång – om Roths sk alter ego Nathan Zuckerman och denna gång mot en fond av McCarthy-erans hysteri som band inte bara många hedervärda män och kvinnor vid skampålen och gjorde att de i många fall förlorade inte bara sin heder utan också jobb, framtid och kanske sin familj. Själva landet USA drogs ju också ner i intoleransens mörker. Och fan vet om man just nu inte är där igen, men nu med fastighetsmiljardären som gapande härförare. Att våga påstå det är ju tyvärr långt från fake news.

Vi läser i boken om minst två parallella och sammanflätade berättelser – den om en pojkes bildningsgång och framtid som intellektuell och författare och den om hur en annan mans bittra uppväxt och liv förstör inte bara denne mans eget liv utan också starkt påverkar andras i hans närhet. Vi läser också om en kvinnas avgörande och slutliga svek mot sig själv och den hon påstår sig älska.

Alla gör vi våra val, påstår man. Det är ju sant i en formell mening, men vilka drivkrafter verkar då inom och utom oss – ja, det är vad Roth dissekerar i Gift med en kommunist, som jag läser boken. Han blottlägger vad som ryms inom den idealistiske och politiskt korrekte men gränslöse mannen. Han beskriver vilka konsekvenser på liv och död aldrig så hedervärda handlingar kan få. Han visar oss hur naken den intellektuelle mannen och kvinnan står när livet obönhörligen kräver mod och handling. Och på ett sätt, tror jag Roth säger, framstår vi alla som förlorare i den kamp som utgör själva livet – där många av oss vill väl men förlorar; där andra drivs av dunkla intressen men också de förlorar, kanske när man står steget innan den totala framgången; där till synes lycka blir till sin motsats; där den som sviker är den som till slut står ensam med sitt bittra hjärta, svart som aska; där det enda vissa är det slutliga mörker som möter oss när vi ligger sex fot under – och med vissnade tagetes framför den svarta gravstenen.

Men, även om vi alla inom oss har en ömmande kärna där hat och misstro kan växa sig starka, så finns trots allt en väg framåt och den, tror jag Roth och många med honom menar, kan i grunden stakas ut eller visas på av den framsynte och seende lärare den unga människan möter. Bara dock, tror jag själv, om den unga människans familj genom arv och uppväxt och, får man väl fortfarande kalla det, fostran skapat förutsättningar för mottaglighet i den unges hjärta och hjärna.

Men antagligen har jag som vanligt missförstått det mesta. Men att Philip Roths Gift med en kommunist skall ha minst fem stars av fem i betyg, det är jag i vart fall övertygad om. Och då har jag, som du min okände läsare av denna blogg märkt, ändå inte sagt ett ljud om boken intrikata komposition, dess tankevärld, dess religiösa diskurs, dess språkhantering, dess efterglöd.

xxx

”Jag var fullständigt obetydlig i sammanhanget, och ändå nådde myndigheternas nitiska strävan att krossa kommunismen även mig.”

”Det här är vad som återstår när allt har sjunkit undan, stoicismens behärskade melankoli. När allt svalnar. Länge har elden brunnit så starkt, allt i livet varit så intensivt, och sedan börjar glöden långsamt att avta och sedan kommer askan. Mannen som först lärde mig hur man boxas med en bok, var nu tillbaka för att visa hur man boxas med ålderdomen.”

Mattias Edvardsson - En helt vanlig familj.

Vad gör man när man är i Akademibokhandeln med anledning av bokrean och då i kassakön råkar kasta ett öga på deras reklamställ för prisnedsatta böcker, prisnedsatta enkom för oss som är Akademibokhandelns Vänner. Jo, man tar ju lite ointresserat upp boken och läser förstrött på omslagets baksida och ser då plötsligt att den påstås utspela sig i den lilla akademiska bondhåla där jag själv växt upp, dvs. Lund. Och då - lättlurad som man är - köper man den, förstås. Det är enda anledningen till att jag nu läst En hel vanlig familj av läraren och lundabon Mattias Edvardsson. En för mig helt okänd man som, visar det sig, redan tidigare gett ut en handfull böcker och nu alltså också En helt vanlig familj – boken är, skriker förlaget i baksidestexten, dessutom SÅLD TILL FLER ÄN 30 LÄNDER. Redan det borde ju lett till att jag avstått från köpet, men är man dum lokalpatriot så är man.

Edvardsson. (Foto från förlaget)

Och visst förstår man att En helt vanlig familj utspelar sig i Lund. Edvardsson låter nämligen de två unga flickor som på olika sätt spelar några av huvudrollerna i boken ganska så frekvent springa runt på ett större antal noga namngivna krogar, pubar och ungdomsställen och dricka öl och träffa kompisar och också, fast det vet de ju förstås inte, träffa den man som kommer att bli deras gemensamma öde. Och det är ju för all del lite intressant nu när man sitter 60 mil från stan.

(Fast nog är den gode Edvardsson fel ute när han skriver att ”Lunds tingsrätt ligger mitt i stan, snett mot polishuset, ett stenkast från stationen” - och det är ju helt rätt så långt, men fel har han alltså när han sedan påstår att ”Alla som bor i Lund passerar tingsrätten med jämna mellanrum”. Ingen lundabo, påstår jag här och nu, gör sig några ärenden i den del av stan som ligger på den sidan av stationen där tinget ligger – på fel sida av stan helt enkelt. Om man inte har oturen att bo på det hållet, förstås, eller – ännu värre, kanske - måste infinna sig till tinget. Intressant att veta, eller hur? Om du nu skulle få för dig att åka dit, menar jag. Och alla krogarna som flickorna var på finns ju dessutom på den andra, rätta sidan …).

Nå. Vad är det då vi läser om? Ja, inte är det en helt vanlig familj inte. Men en ung framgångsrik man dör, mördad. Och en ännu lite yngre kvinna misstänks för detta mord. Den sk helt vanliga familj som det hela då handlar om består av pappan som är präst, mamma som är jurist och den lätt strulande, men förstås intelligenta tonåriga dottern som misstänks för mordet. Runt familjen cirkulerar att antal andra viktiga personer – främst dotterns bästis sedan nästa koltåldern, hennes familj, den advokat som anlitas för dotterns försvar och så förstås den slyngel som blir mördad. För en slyngel är vad han är - en sådan självcentrerad framgångsrik och välbärgad drummel som tror att man bara kan ta för sig av allt sådant man vill ha och som också gör det. Tills han alltså ligger och dör på gatan, knivhuggen. Från dessa utgångspunkter skulle säkert en habil författare kunnat koka ihop en riktigt bra story, men det kan inte Edvardsson.

Utan att avslöja för mycket – det kan ju trots allt finnas någon som vill läsa boken – bygger Edvardssons story på för många orimligheter. Pappan, prästen begår mened och övergrepp i rättssak. Mamman, juristen begår handlingar som gravt försvårar rättvisans behöriga gång. Kompisen ljuger inför sittande rätt. Alla tre ser sina handlingar som en kärleksförklaring till den misstänkta unga kvinnan. Kring detta i och för sig intressanta dilemma kunde Edvardsson byggt intrigen i sin story mycket bättre än han klarar av. Och trovärdighetsproblemen i storyn blir hur som helst till slut för många för att man som läsare ska kunna intressera sig för berättelsen. Hur slutar den då – fälls flickan för mord eller frikänns hon? Jag vet – men du min okände läsare av denna blogg får gissa. Eller läsa boken, förstås.

Och inte är han någon vidare stilist heller, Edvardsson. Texten flyter visserligen på i god ordning utan att läsningen hakar upp sig så värst mycket. Men han blir allt för ofta banal (”Jag såg på Amina, jag tänkte på Stella. Mitt hjärta värkte” eller ”Vårt äktenskap har varit skakigt, minst sagt, det har störtat och gått i kras, men det sägs att spruckna vaser håller längst”) för att åtminstone jag ska tycka att det känns riktigt bra. Sen tycker jag också att hans grepp att låta pappan, dottern och mamman vara berättarröst i ca vars sin tredjedel av boken inte är särskilt lyckat - visserligen blir det på så sätt ett tydligt fokus i resp del om hur de upplever vad som hänt innan och efter (och för den delen nästan under) mordet, men vi får tyvärr också ofrånkomligen en del upprepningar, vilket uppriktigt sagt tynger själva berättelsen. Och bara leder till att boken ökar i omfång. 

Så jag kan för min del inte ge En helt vanlig familj mer än två stars av fem i betyg. Trots att boken är SÅLD TILL FLER ÄN 30 LÄNDER. För det säger uppenbarligen inte mycket om just den här bokens kvaliteter. Men kanske desto mer om förlagets och reklammakarnas vilja och förhoppning att den här i fosterlandet ska läsas av fler än gamla lundabor. Men gå inte på den bluffen. Stå hellre undrande inför frågan om den unga kvinnan som misstänks för mordet klarar sig eller inte.