Christoffer Carlsson - Järtecken.

Jodå, så dum var den ju i och för sig inte – Järtecken av Christoffer Carlsson. Men var den då så pass bra och läsvärd att den är värd att lägga skattade pengar på? Nja, bättre deckare – Carlsson kallar för all del boken lite tjusigare En roman om ett brott - har man ju läst, men för den delen också betydligt sämre. Så den dög i vart fall gott att läsa en dag då jag efter en starroperation sitter om inte halvblind, så dock med en en något skakig syn och fortfarande med mina gamla läsglasögon på näsan. Lydig som man är så väntar jag fortfarande ett antal veckor innan nya provas ut. Man vill ju inte opåkallat dra på sig vrede från den barska fru ögondoktorn som var inne och rotade i vänster öga. Doktorer som stirrar vredgat på en är ju inte att leka med. Vet jag.

Författare, forskare och TV-kändis.

Nå. Det kanske mest minnesvärda i boken är väl trots allt att den lilla orten Harplinge nämns – inte för att den spelar en särskilt avgörande roll i bokens handling och själva brottet, men ändå. Jag har ju nämligen släkt där. Vad gäller Harplinge kan jag annars informera den fåkunniga allmänheten om följande: I Harplinge finns en hembygdsgård, en fungerande väderkvarn där ett konstgalleri har sina lokaler, en grundskola med namn Lyngåkraskolan, ett nybyggt ålderdomshem, Harplinge kyrka. Det finns ett bibliotek, en pizzeria, ett konditori samt ett gym. Allt enligt Wikipedia. Särskilt den fungerande väderkvarnen och att det finns ett konditori imponerar, tycker jag, det bor ju trots allt inte särskilt många personer där. De borde kanske Carlsson vävt in i sin intrig, kan man tycka.

Även om Carlsson till skillnad från en del av sina deckarkolleger skriver bra – att han har god hand om det svenska språket och skriver utan att läsningen hakar upp sig vet vi sedan tidigare – så tycker jag nog att intrigen i grunden känns alltför välbekant och inte särskilt originell, även om Carlsson förtjänstfullt gör vad han kan för att krångla till det för oss läsare. En ung kvinna dör, innebränd. Polisen utreder så gott man kan och en man döms för detta brott. Men är han mördaren? Ja, det är ju frågan och Carlsson ägnar bokens dryga 400 sidor åt att bena ut detta. Och en man – bokens hjälte som först är polis och sedan fd polis - blir som besatt att komma fram till en lösning. Vilket han också gör. Men vägen dit är ganska skakig. Och det tar många år.

Under den tiden så händer en hel del inom bygden och mellan människorna i den. Inte minst rasar stormen Gudrun, vilken faktiskt på ett kanske inte helt trovärdigt sätt spelar roll för intrigen. Men mellan människorna verkar det mest råda förödande stiltje. Någon vidare glädje tycks inte finnas i den halländska obygden. Det är stumt mellan människors hjärtan, skilsmässorna verkar lura i var och var annan säng, gård och hus. Inte minst i bokens hjältes. Men kanske han klarar sig, för som han säger till en annan av bokens huvudpersoner – det är han som heter Isak och som själv, liksom för den delen bygden, tror att han lider av en slags arvsynd eller har ett järtecken i sig - när denne på bokens sista rader påpekar att hjälten vid ett tillfälle tycks ta en väl lång väg hem till fru och barn: ”Jo, säger Vidar. Den vägen är längre. Men även den leder hem”. Och läsarens hjärta värms, förstås. Kanske faller det på sina håll också en tår på boksidan.

Språket i boken är alltså gott och läsvärt. Personbeskrivningarna är helt OK, men kanske väl schabloniserade på sina håll. Även om jag kan ha vissa tveksamheter kring själva intrigen tycker jag väl ändå att den är någorlunda trovärdig, om än lite väl utdragen. Fast själva hjältens – det är alltså han som heter Vidar – agerande både när han var polis och kanske framförallt efter det att han slutat som sådan tänjer på sannolikhetens gränser väl mycket. Vad denne Vidar gör kan ju rimligen inte gå för sig ens i i Harplinge. Hoppas jag.

Men jag vill trots allt ge Järtecken av Christoffer Carlsson betyget tre stars av fem. Kan det beror på mina ögon så här efter starren och att jag med bättre och skarpare blick i stället gett den … Ja, vad vet man. Läsa om den kommer jag i vart fall inte att göra.