Åsa Linderborg - Året med 13 månader.

 

Hur många personer känner Åsa Natasja Linderborg? Ja, inte vet jag, men en hel del skulle jag tro efter att nu ha läst hennes dagboksbok Året med 13 månader. Det är ett satans namndroppande på var och varannan sida. Och än fler, skulle jag väl föreställa mig, känner till henne. Hon har ju i många år varit en publik person - känd som Aftonbladets kulturchef och debattör, uppskattad som författare till boken Mig äger ingen och ifrågasatt, får man väl säga, i efterspelet till metoo och Benny Fredrikssons självmord. Och kanske också i samband med de märkliga turerna kring Svenska Akademien runt 2018. Ock kanske internt inom Aftonbladet. Men vad vet jag om just det. Linderborg har nu låtit publicera en något redigerad dagbok över det för henne själv och också den svenska offentligheten konfliktfyllda året från hösten 2017 till hösten 2018. Det är en läsvärd och intressant bok.

Känd, uppskattad och ifrågasatt alltså. Men är det noga räknat tillräckligt skäl nog till att låta publicera en dagboksbok över ett år där hon visserligen både var i stormens offentliga öga och drabbades av en personlig katastrof i och med att hennes man lämnade henne. Ja, jag vet inte riktigt.

Ibland tror jag nämligen att de som av något skäl har det allmänna ljuset på sig under längre och kortare tid föreställer sig att de därmed skulle vara så mycket intressantare och viktigare än vi som dväljs i skuggan. Men som också arbetar hårt, också slås till marken av misstag vi gör i vårt arbete, också drabbas av personliga katastrofer, också kan ha synpunkter på sådant som rör sig utanför vår egen lilla värld. Dessa erfarenheter kan vi säkert formulera och ge uttryck för, men skillnaden är väl att vi inte har en plattform för att få publicerat våra säkert väl så kloka tankar, resonemang och slutsatser.

Med det sagt, så är det förstås på ett allmänt plan trots allt mer intressant att få veta och läsa bevekelsegrunder, synpunkter och beskrivningar av ett uppmärksammat och offentligt känt händelseförlopp från den som var med när saker och ting hände. Som, för att ta ett annat exempel, när Klas Östergren nu i sin nya bok Renegater återger nya uppgifter om Svenska Akademien. Eller, alltså, när Linderborg nu ger oss en delvis ny bild av händelser många av oss har en mer eller mindre klar eller kanske diffus uppfattning om. Så jag får väl vika ner mig – det finns trots allt många goda skäl att låta publicera Linderborgs dagboksbok. Och inte min dagbok.

Nå. Vad är det då för en bok Linderborg gett ut? Själv kallar hon Året med 13 månader för dagbok. Det är jag som kallar den dagboksbok. Linderborg har tydligen i alla år regelbundet skrivet just dagbok, dvs. en daglig summering och beskrivning över vad som hänt henne dag för dag. Det är dessa anteckningar hon nu gett ut med, det skriver hon själv, viss redigering. ”Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig” men också att ”Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser”. Alltså sånt som mer eller mindre ingår i varje dagbok. Att hon utelämnar sådant när dagboken nu ges offentlighet är ju inget märkligt. Men hur mycket har hon ”färglagt”, hur mycket har hon i efterhand tillrättalagt och ändrat i någon väsentlig grad, i hur hög grad framstår hon nu som bättre, klokare, visare än vad hon var då, i stridernas hetta. Om detta vet vi inget.

Gör då detta något? Nä, det tycker jag inte. För det mesta hon skriver är intressant och tillika välformulerat. Jag kan inte avgöra om hon i någon avgörande grad lämnat t.ex. händelseförloppet kring Benny Fredrikssons självmord – som jag uppfattar som bokens värkande smärtpunkt - osagt eller tillrättalagt. För mig verkar det inte så. I den delen, och också om annat hon skriver om, verkar hon öppen, ärlig och självrannsakande. Och ger därmed också en delvis annan bild av vad som skedde, vem som gjorde vad och hur man faktiskt kan se på saken. Allt är sällan svart eller vitt. Allt är sällan så enkelt att det kan koncentreras till ord på en löpsedel.

Just en löpsedel spelade tydligen – vilket helt gått mig förbi – en viss roll i efterspelet till diskussionen kring Fredrikssons självmord. Här beskriver hon vad som hände när den formulerades och hur hon i dag ser på den saken. Hon är, trots att det förstås inte var hon som skrev löpsedeln, starkt (själv)kritisk. Och undandrar sig inget ansvar. Om hur många stora och små makthavare kan man säga sådant?

Men Linderborg skriver också om mycket annat som är intressant. Jag vill här bara nämna turerna kring Fredrik Virtanens avgång från Aftonbladet, de förskräckliga händelserna kring Svensk Akademien och de märkliga knytblusaktivisterna, den lika märkliga Cissi Wallin och metoo förstås. Det mesta kring detta är initierat och intressant. Men varför, snälla fru Linderborg, måste jag läsa om ditt sk åldrande och din plutmage. Åldrandet är oåterkalleligt och ofrånkomligt och inget att göra något åt. Ta ett glas vin, läs en god bok och må bra – det är fan så mycket bättre än att stirra ner på magen. Och hör sen!

Men till slut måste man ju ändå ställa sig frågan varför Linderborg låter publicera denna dagbok. Och varför jag köpte och läste den. På den senare frågan finns ett enkelt svar: jag var nyfiken på hur och på vilket sätt hon skulle ge oss sin bild av den verklighet jag sporadiskt och summariskt följt och som är en del av en för all del ytlig och på många sätt ointressant men dock samtidshistoria.

Hennes svar är väl helt enkelt att hon just vill ge oss läsare sin beskrivning av en ganska så omvälvande tid i svensk media- och kulturhistoria. Och det är ju för all del intressant då hon var en viktig sk spelare i den tiden. Men det saknas i boken – och det är för mig en viktig invändning - en samlad diskussion kring hennes egna och för den delen andras texter och dess konsekvenser. Så intressantare hade det ju faktiskt varit om hon gett ut en helt annan bok – en där hon lämnar dagboken åt sidan och skriver en mer renodlad essä- eller faktabok om samma tid. Då hade hon kunnat gå på djupet om olika skeenden och samla sig till en mer sammanhängande beskrivning och analys. Varför gjorde hon inte det. Ja, endast gud, förläggaren och Linderborg själv vet.

Själv vet jag att jag trots allt ger Året med 13 månader fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att hon återkommer till tiden och händelserna i en ny bok. En roman kanske. Eller hellre en essäbok.

xxx

”Historien är som ett kalejdoskop, sa jag. Man ser nya mönster så snart man ruckar instrumentet en millimeter”.

”Fåfängt draperar jag mig i bokstäver, nya nästan varje dag”.

Håkan Nesser - Den sorgsne busschauffören från Alster.

 

En gång frågade min boksynte bror mig, efter att han gått igenom min bokhylla, varför jag hade så många böcker av Håkan Nesser. Närmare bestämt nästan alla. Jag blev faktiskt svart skyldig, men såhär i efterhand tror jag att det beror på att jag faktiskt gillade hans första böcker, inte minst Det grovmaskiga nätet och Borkmans punkt. Och sen blev det väl med Nesser för mig som med Olle Hedberg – minns någon honom nu? - för mina svärföräldrar. Den nya boken skulle köpas, läsas fort och fort stoppas in i bokhyllan. Men kanske också för att jag för ett antal år sedan läste en intervju med honom i en tidning där han, om jag nu kommer i håg det rätt, sa ungefär att han först skulle skriva den stora generationsromanen och sedan lägga av. Jag väntar fortfarande på den. Och börjar faktiskt misströsta.

Så i stället har jag tragglat mig igenom bok efter bok – eller, har jag noterat, böcker som han ibland kallar t.ex. kriminalroman, ibland thriller, ibland – som nu bl.a. den senaste Den sorgsne busschauffören från Alster – kort och gott roman. Bakom detta finns säkert en djupt känd tanke, men vilken går mig – som så mycket annat här i livet – förbi. Men den stora generationsromanen har jag hur om helst inte sett till.

Jag uppfattar väl ändå Nesser som en habil författare som oftast kan konstruera en story som känns intressant och lite ovanlig – läs t.ex. Berättelse om herr Roos – och där det märks att han behärskar språket väl även om hans omsorg om både person- och miljöbeskrivning sällan är på topp. Men vad gör väl det. Nesser är ju trots allt i underhållningsbranschen. Värre är väl att han efterhand har fallit in i ett antal stilistiska manér som känns allt tröttsammare att läsa och att han, som jag uppfattar det, inte riktigt orkar hålla ihop sin story på ett någorlunda trovärdigt sätt boken igenom.

Allt detta känns igen också i Den sorgsne busschauffören från Alster. Intrigen är genomtänkt och håller i stort sett till bokens sista sida, även om den sedesamma hustruns eskapader blir uppenbara på ett tidigt stadium för en misstänksam läsare och de penningtransaktioner och namnbyte som avslöjas i slutet inte direkt bär sannolikhetens prägel. Men, som sagt, vad gör det när man är i underhållningsbranschen. Nesser eftersträvar väl bara publikens kärlek - och den är honom väl unt - och inget Augustpris. Värre är väl att han också i denna bok har fallit in i ett gullipluttigt tonfall som känns bedövande. Och att han, värre än då kanske, inte direkt kommer ut som en dialogens mästare.

Men värst är väl kanske att den gamle läraren inte – trots vad jag precis skrev - tycks behärska svenska språket fullt ut. Eller, hemska tanke, är det jag som inte gör det? I vart fall skriver Nesser vid minst tre tillfällen i slutet av boken om ”den berövade änkan”. Efter att ha konsulterat SAOL, SO och SAOB står jag frågande inför vad som menas. Snart tar jag mod till mig och ringer Horace Engdahl. Eller kanske bokens redaktör.

Nå. Men Den sorgsne busschauffören från Alster får i vart fall tre stars av fem av mig, den bedrövade bokhållaren.

Men kan den gamle Fröding spela en roll i boken? Ja, han kan ju det. 

Hilary Mantel - Wolf Hall-trilogin; Wolf Hall.

Hilary Mantel har i hemlandet England från år 1985 och framåt bl.a. gett ut dryga tiotalet romaner och novellsamlingar och också en memoar. På svenska finns hon publicerad sedan 1992. Produktiv är hon således och antagligen likaså läst redan innan hon gav ut den trilogi med Thomas Cromwell som huvudperson som väl får anses vara hennes hittills största både publika och litterära framgång – Wolf Hall 2009 (på svenska 2013), För in de döda 2012 (på svenska 2014) och nu senast Spegeln och ljuset som kom ut i år (2020) både i hemlandet och här hos oss. För de två första böckerna i denna serie har hon fått Bookerpriset och tillhör därmed en mycket exklusiv skara författare - tillsammans med t.ex. Nobelpristagaren J M Coetzee - som fått detta välrenommerade pris två gånger. Att få Bookerpriset en gång är en framgång och ett bevis på litterär förmåga; att få det två är alltså ovanligt, minst sagt. Framgången med de två första böcker har också varit stor både i hemlandet och internationellt och vad som sker om hon skulle få ett tredje Bookerpris för Spegeln och ljuset kan man bara föreställa sig. Spekulationernas vågor går tydligen ganska så höga just nu kring detta.

Här kommer jag att kortfattat skriva några rader om var och en av dessa tre böcker. Det kan ta ett tag innan jag är klar. Men håll ut. Eller strunta i det. Vilket som går bra för min del. Jag skriver här i första hand för mitt eget höga nöjes skull.

Wolf Hall.

Tiden i boken är engelskt 1500-tal. Huvudperson i den är som nämnts maktspelaren Thomas Cromwell men förstås också kungen Henrik VIII, hans två första olyckliga fruar och ett antal av kungarikets övriga kyrkliga och profana potentater. Det myllrar av namn och både reella och fiktiva händelser, så det gäller att hålla ordning på inte bara vad som sker i boken utan också på den egna efterhand lite trötta hjärnan. Det är ingen lättläst bok. Den är på drygt 600 sidor och jag är inte människa att veta om allt som sker i den också har skett i verkligheten och hur mycket som skett bara i Mantels fantasi och skapade värld. Men gör det något? Nä.

Wolf Hall är alltså ingen torr historiebok. Det är en myllrande, spännande historisk roman, full av både väsentliga och oväsentliga detaljer, där personerna får kropp, själ och hjärta och beter sig ädelt, svinaktigt och på alla andra mänskliga sätt. Och krossar män och kvinnor som kan anses spelat ut sin roll eller stå i vägen för maktmännens planer. (Om Den Store Mannen i Väst läst böcker skulle han känt igen sig i både Cromwell och kungen och säkert blivit inspirerad till ett eller annat. Men nu gör han ju inte det efter vad man vet. Läser böcker alltså).

Mycket av historien, den sk verkliga, går mig förbi. Men som litterär beskrivning, som roman, över en tid och maktens agerande är den mycket bra. Vi läser om samtal mellan männen, framförallt männen, som är kvicka, lärda och med svärdseggen lurande under varje mening med syfte att åtminstone bildligt talat hugga huvudet av sin samtalspartner. Och detta på ett språk som är – ursäkta överordet – glimrande och i långa stycken tidstypiskt. Personbeskrivningarna är förstås utmärkta liksom miljöbeskrivningarna. Mantels lärdom känns dock ibland bedövande. Men kan det bli mycket bättre. Antagligen inte. Så fem stars av fem får betyget bli. Men nu måste jag vila min trötta hjärna med en enkel deckare.

Cromwell. 

xxx

”De fuktiga gatorna ligger öde; dimman kryper in från floden. Stjärnorna höljs i fukt och rök. Över staden ligger den söta, ruttnande odören av gårdagens bortglömda synder”.

”I skogen kan man finna sig vilse, utan följeslagare. Man kan komma till en flod som inte finns på kartan. Man kan förlora sitt byte ur sikte och glömma varför man är där. Men kan träffa på en dvärg, eller den uppståndne Kristus, eller en gammal ovän; eller en ny ovän, en som man inte kände till förrän men ser hans ansikte bland de prasslande löven och ser kniven glimma. Man kan hitta en kvinna som sover i en lövsal. För ett ögonblick, innan men inser att man inte vet vem hon är, kan man tro att hon är någon man känner”.

För in de döda.

Se separat kommentar. 

Spegeln och ljuset.