Hilary Mantel har i hemlandet England från år 1985 och framåt bl.a. gett ut dryga tiotalet romaner och novellsamlingar och också en memoar. På svenska finns hon publicerad sedan 1992. Produktiv är hon således och antagligen likaså läst redan innan hon gav ut den trilogi med Thomas Cromwell som huvudperson som väl får anses vara hennes hittills största både publika och litterära framgång – Wolf Hall 2009 (på svenska 2013), För in de döda 2012 (på svenska 2014) och nu senast Spegeln och ljuset som kom ut i år (2020) både i hemlandet och här hos oss. För de två första böckerna i denna serie har hon fått Bookerpriset och tillhör därmed en mycket exklusiv skara författare - tillsammans med t.ex. Nobelpristagaren J M Coetzee - som fått detta välrenommerade pris två gånger. Att få Bookerpriset en gång är en framgång och ett bevis på litterär förmåga; att få det två är alltså ovanligt, minst sagt. Framgången med de två första böcker har också varit stor både i hemlandet och internationellt och vad som sker om hon skulle få ett tredje Bookerpris för Spegeln och ljuset kan man bara föreställa sig. Spekulationernas vågor går tydligen ganska så höga just nu kring detta.
Här kommer jag att kortfattat skriva några rader om var och en av dessa tre böcker. Det kan ta ett tag innan jag är klar. Men håll ut. Eller strunta i det. Vilket som går bra för min del. Jag skriver här i första hand för mitt eget höga nöjes skull.
Wolf Hall.
Tiden i boken är engelskt 1500-tal. Huvudperson i den är som nämnts maktspelaren Thomas Cromwell men förstås också kungen Henrik VIII, hans två första olyckliga fruar och ett antal av kungarikets övriga kyrkliga och profana potentater. Det myllrar av namn och både reella och fiktiva händelser, så det gäller att hålla ordning på inte bara vad som sker i boken utan också på den egna efterhand lite trötta hjärnan. Det är ingen lättläst bok. Den är på drygt 600 sidor och jag är inte människa att veta om allt som sker i den också har skett i verkligheten och hur mycket som skett bara i Mantels fantasi och skapade värld. Men gör det något? Nä.
Wolf Hall är alltså ingen torr historiebok. Det är en myllrande, spännande historisk roman, full av både väsentliga och oväsentliga detaljer, där personerna får kropp, själ och hjärta och beter sig ädelt, svinaktigt och på alla andra mänskliga sätt. Och krossar män och kvinnor som kan anses spelat ut sin roll eller stå i vägen för maktmännens planer. (Om Den Store Mannen i Väst läst böcker skulle han känt igen sig i både Cromwell och kungen och säkert blivit inspirerad till ett eller annat. Men nu gör han ju inte det efter vad man vet. Läser böcker alltså).
Mycket av historien, den sk verkliga, går mig förbi. Men som litterär beskrivning, som roman, över en tid och maktens agerande är den mycket bra. Vi läser om samtal mellan männen, framförallt männen, som är kvicka, lärda och med svärdseggen lurande under varje mening med syfte att åtminstone bildligt talat hugga huvudet av sin samtalspartner. Och detta på ett språk som är – ursäkta överordet – glimrande och i långa stycken tidstypiskt. Personbeskrivningarna är förstås utmärkta liksom miljöbeskrivningarna. Mantels lärdom känns dock ibland bedövande. Men kan det bli mycket bättre. Antagligen inte. Så fem stars av fem får betyget bli. Men nu måste jag vila min trötta hjärna med en enkel deckare.
Cromwell.
xxx
”De fuktiga gatorna ligger öde; dimman kryper in från floden. Stjärnorna höljs i fukt och rök. Över staden ligger den söta, ruttnande odören av gårdagens bortglömda synder”.
”I skogen kan man finna sig vilse, utan följeslagare. Man kan komma till en flod som inte finns på kartan. Man kan förlora sitt byte ur sikte och glömma varför man är där. Men kan träffa på en dvärg, eller den uppståndne Kristus, eller en gammal ovän; eller en ny ovän, en som man inte kände till förrän men ser hans ansikte bland de prasslande löven och ser kniven glimma. Man kan hitta en kvinna som sover i en lövsal. För ett ögonblick, innan men inser att man inte vet vem hon är, kan man tro att hon är någon man känner”.
För in de döda.
Se separat kommentar.
Spegeln och ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar