Åsa Larsson - Fädernas missgärningar.

När jag håller Åsa Larssons tjocka bok Fädernas missgärningar i min hand och spontant tänker att den kommer jag aldrig att orka igenom, så viskar någon i mitt öra att den minsann av Svenska Deckarakademin utsetts till 2021 års bästa deckare och att den allt fetare Leif G W Persson dessutom hyllat den i någon av alla de Tv-kanaler han tycks ha fritt tillträde till, ja då förstår jag ju att den kan vara tungt vägande inte bara till följd av sidantalet – som är 560 st. – utan också på vad som står på dessa sidor. Vad tycker jag då efter läsningen: var det då så? Ja, det tycker jag nog. Jag kommer att ge boken tre stars av fem i betyg, kan jag avslöja redan nu. Inte illa, som jag ser det.

Jag vet ju förstås vem Larsson är, men Fädernas missgärningar är den första bok jag läser av henne. Kanske har jag missat något. Kanske, men kanske inte. Jag är allmänt sett ganska så trött på författare som bok efter bok återkommer till samma persongalleri, samma grundelement i sin story och samma tankemönster. Det är väl egentligen enligt min mening - och sett från min mycket begränsade läshorisont - bara två nu aktuella svenska författare som klarat detta, nämligen Karin Smirnoff med sin janakippotrilogi och så förstås Klas Östergren.

Smirnoff skrev ju de tre böckerna om fröken Kippo i en följd och dessutom i ett ganska så raskt tempo och har sedan fortsatt sitt författarskap med annat. Östergren tog tilltalande nog ett par decennier på sig att avsluta de tre böckerna om bröderna Morgan – eller om de egentligen handlar om en person som heter Klas Östergren; ja, jag vet inte – och skrev däremellan en handfull andra viktiga och angelägna böcker. Så gör, är min uppfattning, en bra författare. Larsson däremot, föreställer jag mig, vevar på med i princip samma bok – ja, jag anar förstås att jag nu antagligen är orättvis och dessutom kanske är helt ute och cyklar och väl strängt taget inte borde säga ett pip om saken – om sin hjältinna Rebecka Martinsson och detta i nu totalt sex böcker. Men med Fädernas missgärningar ska det tydligen vara slutskrivit om henne. Vi får väl se. Det kan nog inte vara lätt för en författare att resa sig ur de hjulspår hon grävt ner sig i under flera år. Men det kan kanske gå.

Nå. Men vad om Fädernas missgärningar? Det är en ganska så bra bok med en story som sammantaget spänner över ett antal decennier och som gör den både tilltalande komplicerad och spännande och dessutom kräver att man som läsare är någorlunda alert. Rent språkligt är boken en positiv överraskning – hon skriver briljant, vill jag ha sagt - och Larsson kan också, i motsats till så många andra, också få ihop dialogerna. Detta brukar ju annars häpnadsväckande nog vara ett problem också för etablerade författare. Ingen nämnd, men ingen heller glömd. (Jag har dem alla antecknade i min svarta bok). Ska man klaga på något – och varför inte det, när detta enligt många ligger som inkapslat i mitt DNA – så hade jag lite svårt att komma ihåg alla i mitt tycke komplicerade familjerelationer. Det var brylling hit och syssling dit och jag vet inte allt så snart hjältinnan Rebecka rörde sig på stan.

Personporträtten – både för den handfull personer som mest bär upp berättelsen men också bifigurerna - är alla både bra och trovärdiga. Att hjältinnan åklagare Rebecka kan vara en både komplex och rent av en jobbig djävel – men inte bara förstås – gör att hon känns levande och jag tror att vi lite till mans kan känna igen typen från våra egna liv. Jag måste också säga att Larssons porträtt av boxaren Börje är skrivet med pennan doppad i det varmaste röda ömsinta hjärteblodet. Det är så att en gammal cyniker vill be till guden att det går så bra för honom som det tycks gå. Nu är det sagt. Och djuren – jag får inte glömma djuren. Larssons beskrivning av framför allt ett antal hundar och på vilket sätt de dessutom faktiskt samverkar med romanbygget är också de härliga att läsa. Hade jag inte numera bott i en lägenhet hade jag kanske en dag rentav kommit hem med en liten jycke. Fast dream baby, hör jag nu min sambo viska i andanom.  

Larsson har också en förmåga att beskriva naturen på ett sådant sätt att man nästan, men bara nästan förstås, får lust att åka en vända norr om Norrtull bara för att titta lite på den. Fast det går nog snart över, hoppas och tror jag. Men Larssons placering av händelserna i boken i Norrland och lite mer specifikt i trakterna runt Kiruna – där den märkliga och gigantiska omflyttningen av centrum spelar en inte oväsentlig roll i romanen – och på det sätt denna norrländska natur blir som ett med själva storyn känns mer än tilltalande och trovärdigt. Som en bra författare kan åstadkomma när hen är på gott humör. Vilket Larsson är boken igenom.

Men Larsson bygger i romanen in inte bara Kiruna utan också annat som rör sig i samtiden. Kriminella nätverk, rysk infiltration, fala kvinnor, penningtransaktioner man bara kan ana sig till var de börjar och slutar, företagsuppköp, incelpojkar och mer därtill vävs på ett naturligt och betydelsebärande sätt in i boken. Ganska imponerande faktiskt. Och minsann om hon inte har med också en lite hjärtnupen berättelse om två äldre homosexuella män.

En hel del av personerna i boken är ju dessvärre starkt religiösa. Och det är en religion från helvetet, vill jag ha sagt. Kärleksbudskapet verkar vara helt glömt eller åtminstone gömt i det svartaste av alla svarta hjärtans innersta kammare. Intressant att läsa om sådana typer hur som helst.

Men vad ska man säga om slutet? Inget annat än att allt blir som man säger polisiärt uppklarat och det dessutom tycks vara så att Larsson öppnar upp för någorlunda lyckligt slut på åtminstone två håll. Lycka till får man väl säga till … ja, mer säger jag inte om det här. Däremot tycks det trots allt vara lite öppet med både kärlek och karriär för själva huvudpersonen. Sådant brukar ju vara illavarslande. Kanske är det så att Larsson trots allt tänker sig en come back för Rebecka i sinom tid? Ja den som lever får se. Hoppas inte. Men alltså kanske lyckliga slut för några, öppet för andra och rent av illa för ytterligare en och annan. Så som det ska vara i en bra bok och inte minst deckare.

Betyg då? Ja som jag skrev i början så får det bli tre stars av fem, vilket i min bok är ett bra betyg. Men lite snålt kanske trots allt. För Fädernas missgärningar är en bra och läsvärd bok som kan rekommenderas också till andra än den vanlige deckarläsaren. Hade inte denna kommentar kommit lite väl sent, hade jag rekommenderat den som julklapp till – ja varför inte till en deckarskeptiker? Det kan hen behöva. Äppelvikens bokhandel har visserligen stängt från julafton och ett par dagar in på det nya året men öppet – coronasafe förstås – från tror jag den 3 januari. Gå dit och köp en nyårspresent till någon du missade i julstressen.