Sara Stridsberg - Hunter i Huskvarna.

 Så har jag läst ytterligare en nyutkommen bok av en av våra stora författare och där frågan – precis som för Kerstin Ekman och Löpa varg och Klas Östergren och hans Två pistoler – måste ställas om det var rätt eller fel att boken inte nominerades till årets Augustpris. Ja, vad tycker jag då om detta. Jo, varken mer eller mindre än att Östergren kanske inte, precis som nomineringsgruppen till priset tyckte, skulle nominerats för just den här boken men att Ekman självklart borde blivit det. Liksom, kan jag väl säga redan nu, Sara Stridsberg för novellsamlingen Hunter i Huskvarna. Därmed alltså inte sagt att vare sig Ekman eller Stridsberg nödvändigtvis efter galan borde gått hem med statyett och pengar. Vad jag tycker om den saken för jag återkomma till när jag i sinom tid läst de nominerade. När det nu kan bli. Mycket annat läsvärt ligger i min läshög och pockar på uppmärksamhet.

Men Hunter i Huskvarna är en samling klart läsvärda noveller. Stilen, liksom novellernas teman, är nästan genomgående ganska så mörk och skakande eller i vart fall berörande och jag tycker också man kan se påtagliga drag av vemod i dem. Som det ska vara i den goda litteraturen. Läs novellerna långsamt och gärna med ett litet läsuppehåll dem emellan. Det är väl så som novellformens koncentration tydligast sjunker in, menar jag. Också om de, som hos Stridsberg, är någorlunda tematiskt sammanhållna.

Men vill du bara bli på lite gott humör i denna kyliga jämmerdalstid så kan du börja med att läsa novellen Familjen. Den handlar om ett ”hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer” som man lämnar ”endast som lik”. Gissa vilket. Återigen får alltså dåvarande Svenska Akademien och deras (dåvarande) hejdukar av en avgången ledamot de slag på käften de förtjänade. Och vi är tacksamma för att Stridsberg kom levande därifrån.

Nå. Betyg? Ja, det får bli fyra stars av fem. Men ska då den nya Stridsbergsläsaren börja med Hunter i Huskvarna? Inte nödvändigtvis, menar jag. Själv tycker jag att man gott kan börja med de mycket starka romanerna Beckomberga. Ode till min familj och Kärlekens Antarktis. Då får man att göra. Och kan ägna julledigheten åt annat än bjällerklang.

Själv ska jag i detta nu - och det är därför denna kommentar är så kort – tillsammans med A-M ut i julhandeln, iförd munskydd och med tre sprutor i armen, och köpa en del av vad som behövas inför julen – gran kanske, en och annan bok, mat och sprit. Samt något till barnbarnen, förstås. GOD JUL, läsande kamrater.