Klas Östergren - Julrevy i Jonseryd och andra berättelser.

Vad är det för spännande som sker med den gamle Klas Östergren? Det är ju sedan tidigare känt att han är en av våra flitigaste författare och tillika översättare. Sedan debuten 1975 har han väl gett ut över trettio böcker, om man räknar med både de han själv skrivit och de han översatt; lägg till detta samlingsutgåvor, filmmanus och säkert en hel del annat. Nu när han häpnadsväckande nog uppnått den formella pensionsåldern – vem kunde tro det? – har han bara sedan 2020 kommit ut med tre böcker: Renegater och Två pistoler, som jag båda har kommenterat här på min blogg, och nu alltså novellsamlingen Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. Vadan denne häpnadsväckande produktivitet? Inte kan det väl bero på pengabrist? Press från förlaget? Döstädar han? Men snarare, gissar/hoppas jag, är det väl så att den tvångströja som medlemskapet i Svenska Akademien kan ha inneburit för kreativiteten nu släppt. I så fall kan vi väl alla en kort stund ägna en tacksamhetens tanke till Horace och övriga gubbs i denna församling.

Flitig som få alltså. Dessutom en av våra absolut bästa författare och detta, menar jag, oavsett vilket tidsperspektiv man anlägger. (Men nu skulle jag väl bli ovän med en snarstucken och allvetande litteraturvetare om jag kände någon). Läst är han ju också. Och nu ger han oss alltså en sammanläggningsbok, dvs en samling noveller med mer eller mindre uttalat jultema som till största delen på olika sätt publicerats tidigare men också en lång nyskriven novell – eller man ska kanske kalla den en kortroman eftersom den upptar ungefär halva sidantalet i boken - som också fått ge namn åt den. De flesta av de övriga novellerna finns också i boken Samlade noveller, som kom 2015.

Nå. En fråga som måste ställas är väl varför man så här i juletider ger ut en bok med den titel och innehåll som den har. Titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser – förstärkt av det juleröda omslaget med julgranskulor, julgran och jag vet inte allt – kan väl möjligen inte ha någon annan avsikt än att locka tex den desperate sonsonen som dagarna innan själva aftonen irrande går omkring i en boklåda för att hitta något till sin boksynta mormor (”Aha”, tänker gossen, ”julberättelser passar väl kärr .. mormor bra och skriven är den ju också av han den där Östergren som väl, väl … skit samma, den tar jag”. Och inget fel i det, men jag. Allt är väl tillåtet i kommersialismens absoluta högtid. Även att kränga hyfsat bra litteratur. Och den lockar väl också en hel del mer boksynta köpare, kan man hoppas.

För hyfsat bra läsning det får vi i Julrevy … Läsning som definitivt passar fler än lilla mormor. Och då tänker jag i första hand på alla dem som vill ha en god läsning och en bra avkoppling under de timmar det tar att läsa boken. Men något direkt mästerverk kan man inte säga att den är. Det tycks däremot flertalet av de recensioner jag läst mena. Överorden har svallat så till den milda grad att man faktiskt undrar om recensenterna i förväg tullat lite på julglöggen. Det är faktiskt svårt att förstå. Själv nöjer jag mig med att ge Julrevy i Jonseryd och andra berättelser tre stars av fem. Vill du läsa Östergrens noveller så rekommenderar jag i stället boken Samlade noveller. Finns väl på antikvariat föreställer jag mig.

Men en av novellerna, nämligen Ge mig lite sodavatten får fanimig fem stars av fem. Det är en novell som borde läsas i radion varje julafton som ett ensamhetens eget julevangelium och där man då får en berättelse om svikna löften, knäckta förhoppningar, drömmar som gått i kras. Om ensamhet. Tomhet. Om hopplöshet utan gräns. Liv utan styrsel. Berättelsen är som en utsikt från den ensammaste av alla platser – barstolen precis innan stängning när saknaden efter något eller någon och berusningen ligger som ett järnband om hjärtat. Där har de flesta av oss suttit någon enstaka gång. Alltför många sitter där fortfarande. Några på julafton. I radion hör de, föreställer jag mig, då ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här med mycket möda och …”. Och deras tårar droppar ner i Dry Martini-glaset. Fast i novellen sker annat.