Hanna Nordenhök - Promenaderna i Dalby Hage.

 

Vad, undrar förstås den intresserade, är Dalby Hage. Jo, vare sig mer eller mindre än ett skogsområde utanför den lilla akademiska bondhålan Lund, min hemstad, där nationalparken Dalby Söderskog tillsammans med naturreservatet Dalby Norreskog bildar det som kallas just Dalby Hage. Som ungt glin hade man ju ingen aning om det. Allt kallades Dalby Hage. Allt var oskuldsfullt och trevligt. Inget där bildade en dyster fond till händelser likt de som utspelar sig i Hanna Nordenhöks bok Promenaderna i Dalby Hage. Men vad vet man egentligen om det? Fler än jag och mina polare drev ju omkring i hagen och gjorde vad - som vi just ingenting? Eller var de där i andra syften och med annat i tankarna. Allt är ju möjligt.

För det är just i denna Dalby Hage som de händelser som utlöser katastrofen i boken Promenaderna i Dalby Hage utspelar sig. Vi läser om en nog ganska typisk svensk akademikerfamilj under1950-talet. Pappan gör karriär, mamman är den som stannar hemma med de två barnen och som efterhand stelnar i en slags psykisk sjukdom, eller kanske påtaglig mental tristess. Sådant som varit viktigt för henne, som tex pianospelandet, lämnar hon bakom sig och det ersätts av tabletter och mörka rum. Kvar blir till slut bara det slutna, sjukdomsdoftande sovrummet i hemmet på Kastanjegatan där hon tillbringar dagarna bakom stängd dörr och fördragna gardiner, slumrande eller sovande. Kvar blir också hennes dotter, hon heter Marta, den allseende och allvetande som ser, hör och förstår allt - också det som är avsett att ske i lönndom. Som pappans otrohet.

”Martas blick – synande, outgrundlig”.

Men bokens berättare är inte Marta, inte hennes bror och inte heller vare sig mamman eller pappan. Det är i stället, tror jag, det barn som pappan skaffar med en annan kvinna, mammans väninna. (Det kan förstås också vara någon annan – tex ett barn Marta skaffat sig senare i livet). Det är till denne berättare, nu vuxen, som Marta kommer med mammans efterlämnade brev, kort och annat skräp. Det är tillsammans med berättaren som Marta gör ett sista kort besök i den sedan länge lämnade våningen på Kastanjegatan. Och det är genom berättaren och hens sorterande i mammans efterlämnade papper som allt avslöjas. Det är nu vi läser om hur den till synes lyckliga tiden när allt började i livet för den lilla familjen slutar i den katastrof och dess efterbörd som Marta blir skyldig till genom att medvetet eller omedvetet för mamman avslöja pappans otrohet.

Vad händer nu med pappan? Vet inte, men han går väl på mäns vis vidare i karriär och liv. Vad händer med brodern? Vet inte, men antagligen samma sak. Vad händer med mamman? Hon sjunker långsamt ner i sjukdomen, vilsenheten, övergivenhet och så småningom död. Vad händer med Marta? Vet inte, men hon stelnar antagligen i en efterbörd av skam och skuld och stannar på så sätt kvar i det gamla livet, i lägenheten på Kastanjegatan. Men vad vet jag.

Promenaderna i Dalby Hage är, som jag läser boken, en mörk, skrämmande berättelse skriven på ett återhållsamt, närmast poetiskt och tillbakadraget språk. Det blir ett skrivsätt som förstärker den katastrof som präglat Martas liv och om hur vansinnet och undergången långsamt kommer krypande och tar ett strupgrepp på åtminstone två, kanske tre, kanske fler människors liv. Det är också ett skrivsätt som, tilltalande nog, öppnar upp för flera olika alternativa tolkningar av berättelsen. Sånt är man inte alla gånger van vid. Det är ingen enkel historia Nordenhök ger oss. Kronologin får läsaren i långa stycken själv sy ihop. Men själva storyn, den bärande berättelsen, avtäcks förstås efterhand.

Det är ett språk som skrivit med livets sista andetag, flämtande, och där vi läsare förstår att det kommer att bära berättelsen, storyn inom oss länge nog. Vi läser om livet som det kan vara. Det är genom de trevande, bleka minnesbilderna vi ser att det rymmer glädje och sorg, framgång och undergång, aningslöshet och beräkning. Lycka och olycka. Och alltså då inte bara för den lilla familjen på Kastanjegatan i Lund.

Det är för mig inte möjligt att ge Promenaderna i Dalby Hage annat än fem stars av fem i betyg. Hanna Nordenhök är en drygt 40-årig disputerad författare, översättare och kritiker. Promenaderna i Dalby Hage är häpnadsväckande nog hennes debut som romanförfattare – tidigare har hon gett ut två diktsamlingar - och den gavs ut 2011. Hennes senaste bok Caesaria kom 2020. Jag återkommer till den och hennes övriga romaner i sinom tid.