George Saunders - Lincoln i bardo.

Boken heter Lincoln i bardo. Författaren heter George Saunders. Lincoln i boken är presidenten i USA mellan åren 1861 – 1865 Abraham Lincoln men också hans son William, som dog i en sjukdom år 1862. Detta är ju lätt att förstå. Lite knepigare är det med bardo – vad är det? Bardo är enligt Wikipedia – all kunskaps moder - ”... ett koncept inom vissa buddistiska inriktningar. Termen används ofta för att referera till tre olika mellanstadium mellan två liv, men används också för att referera till olika mellanstadium som identifieras i livet”. Hmm - glasklart? Saunders däremot är otvetydigt och helt säkert en amerikansk snart 60-årig författare, främst – läser jag mig till - känd för noveller och sk kortromaner. Han finns på svenska, förutom med Lincoln i bardo – som han förresten fick Bookerpriset för 2017 – också med novellsamlingen Tionde december (2015).

Begreppet bardo kan, som jag uppfattar det, alltså vara antingen övergången mellan liv och död eller olika mellanstadium som identifierar själva det levande livet. Med all respekt så är det svårt att uppfatta detta som annat än religiöst eller kanske filosofiskt mumbojumbo. Må den som tror på det – eller annat liknande – bli lyckliga i sin fason. Vi andra behöver just nu bara nöja oss med att Saunders lyckats mycket väl med att konstnärligt gestalta detta begrepp – eller ska man säga denna idé - och skriva en bra och läsvärd bok. En bok som börjar i en fars sorg över sitt barns död, men som med utgångspunkt från bardomystiken skildrar en kamp om detta barns själ, eller för den delen också andra (döda) personers själar. Men vem det nu är som kämpar om själarna, hur det egentligen går till och vem eller vad som till slut står som segrare i denna kamp vill jag faktiskt låta vara osagt. Möjligen segrar, om man nu kan säga så, förnuftet. Och det är ju i så fall en trösterik tanke. Fast säker är jag ju inte. Men kan man som läsare verkligen acceptera detta att inte få veta, inte fullt ut komma att förstå. Ja, det är klart man kan. Särskilt om den konstnärliga gestaltningen eller uttrycket är på hög nivå. Som i Lincoln i bardo. Men, vill jag ha sagt, en mer kameralt inriktad läsare än er okände Bokhållare bör kanske i första hand läsa något annat.

Nå. Bokens huvudtema, som jag läser det, är faktiskt inte så mycket en pappas djupa sorg över ett förlorat barn, utan mer hur ett antal för oss alla okända personer – personer som befinner sig i olika delar av bardomystikens stadium – tänker, känner och handlar och hur man – förställer jag mig – försöker få den som vi läsare och Abraham Lincoln själv förstås uppfattar helt och konkret döde sonen att stanna i det stadium som inte är den rent påtagliga och slutliga döden. Mystiskt och obegripligt, jag vet. Men igen – Saunders konstnärliga gestaltning gör att man som läsare följer vad som sker i boken med obrutet intresse.

Det är också intressant att läsa hur dessa odöda – jag hittar inget annat och bättre ord – tycks ha samma egenskaper, samma längtan, oro och önskningar som tidigare, samma förhoppningar om lycka och välgång för sina (levande) närstående. Men inte alla, förstås. Också bland dessa odöda finns sådana själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna och nu pågående levande liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för oss och alla andra.

Men är då allt bra i boken? Nej, förstås inte; så är det ju sällan eller aldrig i en bok. Det finns t.ex. ett inslag där en odöd färgad man tycks kunna gå in i den helt levande Abraham Lincolns kropp och själ och på så sätt påverka Lincoln i hans pågående och kommande arbete som president med just rasfrågan. Lite magstarkt, kan jag tycka. Men detta är en randanmärkning. I övrigt är boken, som jag redan sagt, bra och läsvärd. Vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte kamp – dvs. om allt sådant som berör oss påtagligt i det som är våra egna pågående liv. Det gör också att bokens efterglöd är stark. Det gör också att Saunders bok Lincoln i bardo bara kan få fem stars av fem i betyg.

xxx

”Så vi ställs inför dilemmat: Vad göra när hans herravälde måste fortsätta ytterligare två år och när vårt lands existens står på spel tills han kan ersättas av en förnuftig man. Mycket svårt att, för att rädda landet, ge sitt stöd till en man som är inkompetent.” (Tyckte en person i boken om Lincoln. Alltså ingen profetisk utsaga om – ja ni vet vem).

Philip Roth - Envar.

Jag har nu läst ytterligare en bok av den alldeles nyligen bortgångne Philip Roth. Ett författarskap som åter visar att Svenska Akademien – alldeles bortsett förstås från den senaste tidens trista debacle – är och har varit både sakt- och senfärdig vid sina beslut om Nobelpriset. Eller är det kanske så att det helt enkelt finns ett sådant överflöd av utmärkta författare och (vis)poeter som var och en för sig skulle vara väl värda priset att hon – dvs. Akademien – helt enkelt har svårt att riktigt orientera sig i det hon enligt Nobels testamente verkligen måste kunna orientera sig i, dvs. de författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att lämna ifrån sig ett verk som bedömts vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Nu är det ju länge sedan Akademien gjorde avsteg från en bokstavsläsning av Nobels testamente, men det gör ju inte dess beslut särskilt mycket enklare. Tvärt om. Ja, vi säger väl att det kan vara så att man antagligen gör så gott man kan – och oftast blir det ju rätt bra, men inte alltid. Men boken jag nu läst heter i vart fall Envar, det är åtminstone otvetydigt sant. Liksom att Roth blev utan sitt väl värda pris.

(Men ändå, vill jag ha sagt, så är det bra synd att han inte fick detta beramade pris. Han hade förstås redan en stor läsekrets, men ett Nobelpris innebär ju inte bara ära och pengar åt författaren utan också att ett författarskap uppmärksammas world wide till alla bokläsares glädje och att ett antal personer därmed antagligen bestämmer sig för att läsa pristagaren för första gången. Detta måste ju anses vara det viktigaste med priset menar jag – att man med det gör oss läsare uppmärksamma på ett viktigt författarskap, säkert redan läst av många men lika säkert okänt eller inte läst för många andra. Så ett stort antal personer, inte bara här hemma i fosterlandet, vet alltså antagligen inte vad de går miste om när de nu väljer författare X före Roth).

Nå. Men vad om Envar? Vi läser om en man som gjort det många andra gjort före honom, och fler kommer att göra efter honom. Han har älskat, varit framgångsrik men missat en hel del av livets kärna – att kunna hålla tag i en kärlek, hålla tag i ett liv, hålla tag i sina barn. Han är alltså i grunden så som du och jag, som många män. Nu anar han skuggorna framför sig. Och hans vilsenhet inför detta är påtaglig. Hans största sorg tycks vara hans söners bitterhet för att han skilde sig från deras mamma. Sönerna som inte kunde eller ville förstå att också han förlorade samma familj som de gjorde. Men det är väl så det plägar bli – den som inte kunde stanna känner sorg och skuld, den som blir lämnad känner sorg och vrede. Vem känner inte igen det? Och vem tänker inte som han – att han med sina förtjänster och tillkortakommande helt enkelt är den man som livet och han själv på gott och ont skapat. (Men, det måste jag säga, hans kvinnohistorier är inte hedrande för honom). Nämns han förresten vid namn i boken? Tror inte det. Han förblir på det sättet märkligt anonym för oss läsare.

Men nu anar han skuggorna framför sig. Han känner allt mer påtagligt att livets aktiva, produktiva innehåll är borta och att allt skalats ner – kvar återstår tomma dagar och otrygga nätter och den bittra insikten att också hans kropp börjar svika honom. Hans ensamhet ökar liksom hans vilsenhet och främlingskap inför också sin familj, främst sin bror och sin älskade dotter. Han tycks däremot till slut kunna hämta en förtröstan inför det oundvikliga slutet i ett slags samtal med sina döda föräldrar där de ligger sedan länge på den judiska kyrkogården. Och så dör han då själv i ett hjärtstillestånd efter en av sina återkommande operationer. Hjärtat som på gott och ont väglett honom i livet svek honom till slut.

Om denne man skriver Roth på ett vackert, sammansatt och sammanhållet – jag hade sånär sagt intelligent – språk. Roth för oss genom storyn på ett sätt som gör denna komplexa person både intressant och trovärdig. Kan annat än fem stars av fem vara ett möjligt betyg för Envar. Nä, det kan ju inte det.

xxx

”Religionen var en lögn som han genomskådat tidigt i livet, och han tyckte lika illa om alla religioner, fann deras vidskepliga nonsens meningslöst, enfaldigt, stod inte ut med den totala bristen på en vuxen hållning – det barnsliga jollret och gudfruktigheten och de troendes fåraktiga hängivenhet”

…

”Att bli gammal är en kamp, vet du, är det inte det ena så är det det andra. Det är en ständig kamp, och det när man är som svagast och inte har några krafter att sätta emot längre”

…

”Hjärtstillestånd. Han fanns inte mer, var befriad från allt, trädde in i tomheten utan att ens veta om det. Precis som han hade fruktat hela tiden”

Håkan Nesser - De vänsterhäntas förening.

Efter att alldeles nyss ha avslutat en särdeles dålig deckare – jag har redan förträngt både författarens namn och bokens titel – känns det ganska så bra att nu ha läst en bok av en författare som både kan skriva och få ihop en bra story. Jag tänker på Håkan Nesser och hans senaste bok De vänsterhäntas förening.

Han kallar boken kriminalroman, som han brukar göra tror jag, och i den träffar vi två gamla hjältar från förr som nu tillsammans löser ett ganska så komplicerat brott. De vi träffar är den sedan länge pensionerade kommissarien van Veeteren och kriminalinspektören Gunnar Barbarotti, huvudfigurer sedan tidigare i avslutade romanserier. Båda är i gammalt gott slag, särskilt kanske van Veeteren, som dessutom får lite hjälp på traven av sin älskade hustru. Nesser gör i boken flera och återkommande kopplingar till sina gamla romaner och olika resonemang han i dem fört med sina läsare. Ganska så trevligt, tycker åtminstone er okände Bokhållare.

Gåtan – eller brottet – är bra uttänkt och genomfört boken igenom och dessutom tilltalande knepigt. Boken gör sig nog mindre bra som en sådan som många vill ha i örat samtidigt som man skurar badkaret. Åtminstone er Bokhållare som irl, som man numera säger, är bara något år yngre än bokens van Veeteren – och lika skärpt förstås, tro inte annat – har behov av att en eller annan gång gå tillbaka i boken för att se vad fan det nu var som Nesser skrev om det ena eller andra och vilket år detta ena eller andra utspelade sig. Som det ska vara i en bra deckare – ingen vill väl ha allt skrivet på näsan, lite eget tankearbete vill man ju gärna kunna kosta på sig. Eller hur?

De vänsterhäntas förening är en trevlig och avspänd läsning skriven på god och läsvärd svenska. Men således inte lättläst i den meningen att man som läsare inte behöver anstränga sig lite, för det behöver man. Om människan stänger en dörr öppnar gud ett fönster, skriver Nesser vid ett par tillfällen i boken. Och ungefär så arbetar också författaren Nesser – dvs. om han i sin roman tycks stänga en dörr kring intrigens hemligheter får du som läsare själv försöka öppna ett fönster för att få syn på dem igen. Och det gör du väl gärna, tänker jag.

Under läsningen smög sig misstanken att detta kanske kan vara Nessers avslut som deckarförfattare – eller för den delen författare av kriminalromaner, om man så vill – på mig. Vem vet – men lite trist skulle det allt vara. Det behövs i fosterlandet en författare som positivt särskiljer sig från de alltför många som slirar omkring i deckarträsket. Hur som helst får De vänsterhäntas förening betyget fyra stars av fem av mig. Och jag gladde mig – utöver allt annat – dessutom åt den lilla knorr som fanns på de allra sista raderna i boken – sådant som bara en god författare kan komma på eller tillåta sig. Vad, vad? undrar du kanske. Läs boken blir mitt svar.

xxx

”I alla händelser syftar Borkmans punkt på det stadium i en polisutredning när man har samlat tillräckligt mycket fakta för att kunna hitta lösningen utan vidare samlande. Det räcker … bildligt talat, naturligtvis … med att luta sig tillbaka i sin fåtölj, kanske tända en pipa och hälla upp ett glas vällagrat rött vin och sedan ägna sig åt tankearbete. Renodlat tankearbete. Är du med?”

Anna Bågstam - Ögonvittnet.

Varför måste varje människa som är någorlunda skrivkunnig tro att man kan skriva en läsvärd deckare. Det kan man ju inte, vilket erfarenheten lärt mig och borde lärt också Anna Bågstam. Hennes bok Ögonvittnet är ju inte bra, vilket hon ju rimligen borde sett och förstått själv. Eller åtminstone hennes förlag. Kan man ju tycka.

Själva storyn i boken har låg trovärdighet, typgalleriet är schabloniserat och den kvinnliga hjältens – hon är civilanställd utredare – agerande i både polisiära och mer personliga frågor är minst sagt bortom vad som rimligen kan accepteras av oss läsare.

Har Bågstam ambitionen att skriva fram en kvinnlig hjältefigur som super och knullar och driver privata utredningar i föreställningen att vi skall imponeras, undrar man som läsare. Antagligen, tänker jag mig. Men här menar jag att hon misstar sig. Någon djävla ordning måste det ju vara också i en deckare. 

Men finns det då inget intressant i Ögonvittnet, undrar du kanske min okände läsare av denna blogg. Svar nej. Inte ens hennes tafatta försök att skriva fram de på ett sätt intressanta familje-, vänskaps- och släktrelationerna hjälper härvidlag. Alla – även hjälten i boken (har jag sagt att hon heter Harriet Vesterberg) – verkar i olika grad vara fall för den öppna alt slutna psykiatrin. Mitt tålamod prövas oupphörligt under läsningen, så något annat betyg än två stars av fem kan Ögonvittnet inte få. Sorry. Men kanske kanske kan det vara så att mitt omdöme om boken påverkades av att jag läste den under en lång lång varm varm tågresa. Kanske, men sannolikt inte.

Men kanske kan Bågstams bok av den intresserade inom Rikspolisstyrelsen kommas ihåg som den förste deckare – antar jag det är – som ytligt förstås men dock behandlar polisens stora omorganisation. Men ingen där läser väl deckare föreställer jag mig.

Leif GW Persson - Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv.

Inte kunde jag ana att jag en gång skulle dra en slags parallell mellan Ulf Lundell och Leif GW Persson, men det gör jag faktiskt efter att tidigare ha läst Lundells Vardagar och nu Perssons Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv med undertiteln Berättelsen om mitt yrkesliv. Böckerna är förstås inbördes mycket olika men jag uppfattar för min del den likheten att två äldre gentlemän i dem funderar över livet som det blev och varför det då blev som det blev. Vardagar är en härligt vresig krängande understundom närmast poetisk bok med hög igenkänningsfaktor för alla – även för den som inte är runt 70 eller för den delen professor – medan Professor Wille … är mer av en traditionell memoar. Men båda ger oss en bild av två starka mäns kamp för tillvaron och framgångarna, deras inbördes helt olika yrkesliv, deras med- och motgångar, deras varierande kärlekar men också en slags gemensam upplevelse i den ensamhet och kanske vilsenhet som tränger sig på nu när de inte längre är mitt i striden för liv och levande, en vilsenhet i situationen när livet alltmer ses i backspegeln och när kroppen – den djävla kroppen – åldras och vrenskas. Läs dem båda och döm själv, min okände läsare av denna blogg.

Perssons stil känns igen från tidigare böcker, både de skönlitterära och den tidigare barndomsmemoaren Gustavs grabb och för den delen hans sätt att prata i de otaliga TV-program han varit med i genom åren. Han skriver alltså bra, texten flyter på men kanske inte alltid lika stillsamt, värdigt och fint som man tänker sig Stilla flyter Don – ibland är han, antagligen med rätta, förbannad och då syns tydligt och påtagligt alla upprörda vågor i texten medan upprördhet å andra sidan ibland bara kan anas som förrädiska sandbankar strax under ytan. Det är skönt och härligt att läsa. Han har alltså ett i bästa mening lättläst och bildrikt språk även när han skriver om svåra personliga och komplicerade yrkesmässiga saker. Texten – och därmed läsandet – hakar inte upp sig. Det han vill ha sagt kommer fram. Man fattar, han når fram. Om hur många författare kan man säga det?

Han för oss i boken genom sitt yrkesliv och åtminstone jag slås av den enorma arbetsbörda han lagt på sig själv genom decennierna och han döljer på intet sätt de kompensatoriska drivkrafter som gett honom krafter till detta och inte heller vad han offrat genom åren för att komma från sin arbetarbakgrund till en professur vid Rikspolisstyrelsen. Och för en delen att bli en läst och uppskattad författare.

Men vägen dit – till professuren och författarskapet – var både vinglig och periodvis kantad med snubbelstenar och inte heller, när det gäller författarskapet, egentligen avsiktlig. För honom själv var det redan i barndomen självklart att han skulle bli akademiker. Han ville till universitetet i första hand för att, som han skriver, ”lära mig något nytt; för att läsa och tänka”. Den ambitionen har vi väl alla haft, men utan att lyckas tillnärmelsevis lika bra som Persson. Han var under stora delar av sitt liv upptagen av forskning och slet som ett djur. Men han var nog inte alla gånger lätt att ha att göra med den gode GW. Han nämner också ett stort antal personer, inte minst polischefer och andra forskare, som måste uppfattas som mer eller mindre personliga fiender. Om några av dem nu slipar sina knivar i lönndom sedan de läst boken för att sen försöka sticka dem i ryggen på honom, så blir i vart fall jag inte förvånad. Men han skriver också vackert, rörande och gott om goda vänner.

Det gick alltså bra för honom – han hade yrkesmässig anknytning till både den akademiska världen och den polisiära. Själv skriver han att det var år av hårt arbete och obruten framgång. Men så inträffar den sk Geijeraffären, dvs. Persson bekräftar på en fråga från en journalist på DN att dåvarande rikspolischefen skickat en promemoria till Olof Palme om justitieminister Geijers samröre med horor. Det tog ju hus i helvete. Alla i nomenklaturan reste sig som en man och förnekade allt och Persson fick foten från Rikspolisstyrelsen (men kunde behålla sin anställning inom universitetsvärlden). Det var förstås en katastrof inte för Geijer men väl för Persson. Men – det var nu han började sitt författarskap. Han fick ju helt plötsligt tid över. Han, arbetarungen, blev efter hand tack vare sina böcker också ekonomiskt oberoende. Så kan det gå här i världen. Det han sa om Geijer var ju dessutom redan allmänt känt i de innersta kretsarna och därtill helt sant. Men makthavarna höll varandra, då som nu, om ryggen.

Nå. Men rent privat var livet kanske inte helt lyckat. Han döljer på intet sätt sitt vidlyftiga alkoholbruk och dess konsekvenser. Han är nu inne på den tredje hustrun, den sista enligt honom själv, och den enda av hans hustrur och kvinnor i övrigt han nämner vid namn i boken, förutom märkligt nog ett av barnen och ett barnbarn. Han beskriver sig själv som en nu fysiskt och kanske också psykiskt trött man, 73 fyllda, och inte heller helt somatiskt frisk efter vad han skriver. Trött, således, men inte uppgiven. Han säger sig ha en pärm i bokhyllan med idéer om ytterligare fem böcker. Så överlever han har vi som läsare en del att se fram mot efter vad det verkar. Vi får väl se. Döden har som bekant alltid sista sticket.

Men boken Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv då? Vad om den? Jag vill faktiskt ge den fyra stars av fem i betyg. Och detta på grund av Perssons goda språkhantering, hans öppenhet om sina tillkortakommanden, hans sätt att ge sina fiender tydliga slag på käften, hans beundransvärda pedagogik i beskrivningen av kriminologin och för att hans exempel visar att det finns hopp, hopp för den som tillsynes ingen framtid har men som med goda gener och genom ett djävla arbete kan lyckas väl med det man gett sig fan på. På det viset är det en positiv och uppmuntrande bok. Fler sådana.

xxx

”Om jag bara hade tagit mig själv på allvar som författare hade jag kanske blivit lika bra som några av mina svenska favoriter. Som Lars Gustafsson, Sven Delblanc, Torgny Lindgren och P.C. Jersild. Kanske till och med lika bra som P.O. Enquist.

…

Jag skriver romaner inom den genre dit alla litterära stympare sökt sig så länge genren har funnits. Den har en dramaturgi som är given från början, precis som när du gick på högmässan i kyrkan förr i tiden, och vad själva berättandet anbelangar finns det både stödkorsett och kryckor som kan hjälpa dig fram till slutet. Styckets hjälte klarar upp brottet och gärningsmannen får sitt rättmätiga straff. Vitt ska ställas mot svart och vid den här tiden tar det drygt tre hundra sidor och

kräver högst tre lik”.

Fernando Pessoa - Orons bok.

Fernando António Nogueria Pessoa var en portugisisk författare som levde mellan 1885 och 1935. Död sedan länge således. Men märkligt nog tycks hans litterära verk – som mestadels publicerades postumt – i dessa dagar åter sippra ut från gravkammaren. Hans böcker ges alltså nu ut (igen) och han uppmärksammas också av flera av tidens litterära giganter, som t.ex. Nobelpristagaren och landsmannen José Saramago. Märkligt nog. För själv tycker jag att det lilla jag precis läst av honom inte är riktigt bra. Men det säger nog mer om mig än om Pessoa är jag rädd.

Staty av Pessoa i hemstaden Lissabon. 

Nå. Jag har nu läst Orons bok, som – läser jag mig till - allmänt betraktas som Pessoas främsta verk. Om det nu var han som skrev boken. Själv skapade han sig nämligen ett antal fiktiva författargestalter – som han kallade heteronymer – som på något märkligt sätt trädde in i hans ställe när han skrev sina verk. Den fiktiva person som han menade skrev Orons bok hette Bernardo Soares. Nu vet vi det. Men att det vilar något av ett patologiskt drag över skapandet av dessa heteronymer får man nog konstatera. En av Pessoas mer berömda och uppmärksammade heteronymer är väl annars Ricardo Reis, som har en viktig och avgörande roll i José Saramagos bok Året då Ricardo Reis dog. Den har jag läst och tyckt mycket om och då hade jag ändå ingen aning om bokens koppling till Pessoa. Och det var väl lika bra det, tänker jag.

Men vad om Orons bok då. Ja, den består av korta minnesfragment som det verkar. Vi läser inte en bok som är som en sammanhållen, samlad helhet. Men summan av dessa korta 420 fragment blir, märkligt nog kan man tycka, ändå sällsamt tilltalande. Trots då att dessa – törs man kalla dem brottstycken – till delar är obegripliga eller i vart fall svårbegripliga, till delar lysande och tilltalande och till delar groteska. Men också – varför dölja det – till delar också banala och ointressanta. Och ibland gymnasiala. Kort sagt: totalt sett förbryllande och fulla av små och stora tankar om ditten och datten. Och, måste jag ändå för min del konstatera, utan samlad mening och avsikt.

Varför har då denne Pessoa fått ett sådant retroaktivt renommé? Ja, jag undrar. Men jag får väl som vanligt nöja mig med att konstatera att jag inte förstår allt. Långt ifrån allt. Men min inre semesterfirare undrar varför jag inte – i likhet med mr Reinfeldt, om nu någon längre kommer ihåg honom – i stället läser en sommardeckare. Men Orons bok ger jag i vart fall tre stars av fem i betyg. Varför vet jag inte riktigt.

xxx

”I de stunder då landskapet är en gloria av liv och drömmen bara är en dröm har jag, o min älskade, i min oros tystnad skapat denna sällsamma bok med portar som står öppna mot slutet av en allé som leder till ett öde hus. --- Och jag erbjuder dig denna bok för att jag vet att den är vacker och värdelös. Den lär inte ut någonting, den ingjuter ingen tro, den väcker inga känslor. Den är en bäck som rinner mot en avgrund av aska som sprids för vinden, och den varken befruktar eller skadar. Jag har lagt ner hela min själv i att skriva den, men när jag skrev den tänkte jag inte på boken, utan bara på mig som är sorgsen och på dig som inte är någon. Och jag tycker om den här boken därför att den är absurd; jag vill ge bort den därför att den är värdelös, och jag vill ge den till dig därför att det är meningslöst att ge den till dig”.

Ian McEwan - På Chesil Beach.

Boken heter På Chesil Beach. Den borde noga räknat nog heta Livet, den riktiga berättelsen, börjar inte för kärleksparet. För det skulle stämma ganska så bra för vad som sker med bokens två huvudpersoner Edward och Florence. Men författaren heter i vart fall Ian McEwan.

I denna till omfånget tunna bok möter vi som läsare alltså det osannolika paret Edward och Florence när de som nygifta ensamma sitter och äter sin bröllopsmiddag på ett engelskt värdshus. Besticken slamrar. I rummet bredvid det där de sitter kan de, om de hade tordats, se bröllopssängen. De tänker båda på det som strax skall komma – bröllopsnatten, dvs. när de för första gången skall se varandra nakna och ha sitt första samlag någonsin. Edward tänker på den med nervositet och glädje; Florence med nervositet och fasa. Kan det gå bra för detta par, undrar jag som läsare redan på bokens första sida. Nej, det kan det ju inte kan jag berätta för dig, min okände läsare av denna blogg. Det kan ju inte det. Inte med de förutsättningar som format deras liv fram till att de sitter där de sitter. Och inte med det främlingskap för tiden som de båda – och deras familjer – har.

Det borde ju gå bra, eller i vart fall lika bra – eller för den delen lika dåligt – som för de flesta andra. Tiden är engelskt 60-tal, de är båda intelligenta, välutbildade och tycka ha sin framtid utstakad. De är visserligen oskulder båda två, men hur kan de vara så oskuldsfulla och sexuellt omedvetna att det första samlagsförsöket skulle sluta så katastrofalt som det gör. Ja, det är frågan. För innan hon ens blivit penetrerad flyr Florence i fasa ut från rummet, ut från värdshuset och ut på Chesil Beach. Och bort från hennes och Edwards gemensamma liv.

Hur kunde nu detta vara möjligt. I olika bakgrundsbeskrivningar av parets tidigare liv försöker McEwan göra det trovärdigt. Han lyckas väl så där, tycker jag. Men hans språk och sätt att närma sig denna fråga är mycket bra boken igenom och det gör att han nästan lyckas övertyga er cyniske Bokhållare om att det som sker egentligen var oundvikligt. Nästan lyckas han.

Efter den katastrofala natten blir det förstås skilsmässa och deras respektive liv fortsätter på olika håll. Florences ganska framgångsrikt. Edwards mindre framgångsrikt. Edward tycks glömma eller förtränga Florence. Florence tycks hysa en fåfäng förhoppning om en slags återförening. Men förgäves förstås.

Säger då boken något om vår tid. Kanske att man till slut väl bara kan konstatera att Edwards och Florences första möte var lika slumpartat som de flesta andra kärleksmöten i denna grymma värld – så beroende av hundra disparata och betydelselösa händelser och val. Så man får vara tacksam och glad över att man själv till slut hittat en vinstlott i detta ödesdigra kärlekslotteri som vi alla deltar i.

Men boken På Chesil Beach då? Ja, nog har den gode Ian McEwan gjort ännu lite bättre från sig i andra böcker – t.ex. i Amsterdam och Kärlekens raseri och kanske också i Cementträdgården – men fyra stars av fem måste han allt få för På Chesil Beach, kanske inte så mycket för den grundläggande trovärdigheten i själva storyn men väl för hans språkbehandling. Så då återstår väl egentligen bara en fråga: ska jag, er Bokhållare, se filmen med samma namn som boken och som nyligen gått upp här? Naturligtvis inte.

xxx

”Hon stod inte ut med att göra Edward besviken. Om alla gäster och och nära anhöriga i bröllopsföljet på något vis varit osynligt hopträngda i rummet för att se på – för att se på! - skulle samtliga dessa vålnader ta parti för Edward och dessa hans tvingade, rimliga begär. De skulle ta för givet att det var något fel på henne, och de skulle ha rätt.”