Björn Wahlberg - Kapten Haddocks ordbok.

Vissa böcker kan ej recenseras eller kommenteras – de kan blott i all enkelhet rekommenderas till läsning. Kapten Haddocks ordbok (Från alabasterskalle till ökenråtta) sammanställd av översättaren och Tintinexperten Björn Wahlberg är en sådan bok.

Den evigt unge Tintin, enligt uppgift verksam som journalist och som bekant skapad av belgaren Hergé, är i de totalt drygt 20 album som finns på svenska omgiven av ett antal ofta färgstarka personer och en hund. Färgstarkast av dem alla är väl utan tvekan kapten Haddock.

Denna lilla drapa kommer inte att kommentera diskussionen runt Tintin och alltså därmed inte heller beröra de olika kontroverser som funnits – och kanske finns – runt Hergé och hans skapelse. Och inte heller försöka beskriva hur Tintin har utvecklats genom åren eller vilken betydelse albumens olika bifigurer haft och har. Allt sånt får du min okände läsare av denna blogg själv grotta ner dig i. Om du tycker det är intressant.

Nä här ska helt enkelt bara pushas för den bok som som för den Tintinintresserade, och kanske inte minst för den som vill veta vilka olika kraftuttryck som med fördel kan användas i livets olika skeenden, är nödvändig att köpa eller varför inte önska sig i julklapp. För båda dessa ändamål är Kapten Haddocks ordbok en flödande källa.

Det betyder förstås att något annat betyg för denna ordbok än fem stars av fem är omöjligt att ge. Läs den och du förstår. Tror jag.

Annika Norlin - Jag ser allt du gör.

Jag ser allt du gör av den för mig relativt okända Annika Norlin hade jag med all sannolikhet inte läst om det inte varit för att denna novellantologi är nominerad till årets Augustpriset i den skönlitterära klassen. Och vem är då Norlin – ja, namnet klingar lite vagt bekant. Jag läser på den bakre fliken att hon är sångare och låtskrivare under namnet Säkert!. Och då, mina okända läsare av denna blogg, faller polletten ner. För nu säkert 10 år sedan det kom en cd där ett antal kvinnliga artister tolkar poeten Sonja Åkesson och som jag lyssnade på både länge och väl. Norlin är en av dessa artister ser jag när jag plockar fram min gamla cd. Lyssna gärna på den om ni har möjlighet, finns väl antagligen på Spotify, men kanske inte i första hand för Norlins insats. Säkert - om man säger så - har hon gjort bättre ifrån sig i annat sammanhang. Och det har hon ju – jag läser på Wikipedia att hon fått ett betydande antal viktiga priser, bl.a. flera Grammis som både textförfattare och artist och också genom åren prisats som novellist.

Och ändå. Ändå står jag ganska kall efter att nu ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess oftast begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjat förrän den är slut. Jag har förstås läst och också uppskattat andra både svenska och utländska noveller, eller om man så vill novellsamlingar, men det är romanen med dess enligt min mening större möjligheter till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil, som ger mig mer. Dess, och nu känner jag själv att jag börjar bli närmast obegriplig (också för mig själv) intellektuella radie är både större och djupare än den aldrig så goda novellen.

Litteraturvetenskapens skarpaste hjärnor har genom snart sagt decennierna ägnat avsevärd tid och kraft åt att definiera både vad en roman och en novell egentligen är eller åtminstone skulle kunna beskrivas som. Resonemang som är intressanta att läsa men svåra att följa och dessvärre lätta att glömma. Åtminstone för mig.

Men för den som rent konkret skulle vilja fördjupa sig i den svenska novellen när den är som bäst vill jag gärna rekommendera antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer. På ca 700 sidor kan du läsa ett antal goda noveller där knappt någon av de kanoniserade klassikerna saknas liksom inte heller ett representativt urval av de yngre. Dock saknas Norlin.

Nå. Men vad om Jag ser allt du gör? Den har sina goda sidor, den har sina förtjänster men jag blir för den delen inte övertygad om det välförtjänta i nomineringen till Augustpriset. I en handfull noveller över bokens drygt 200 sidor låter oss Norlin läsa om det man kan förvänta sig – om kärlek, vänskap, sorg, mans- resp. kvinnorollen och, i den enligt min mening bästa novellen, om allas vårt behov av bekräftelse och kanske tröst. Persongalleriet är väl också det förväntade med en del lite udda existenser. Och inget fel i det.

Norlin skriver bra. Hon har ett rikt språk och det finns inget som skaver utan jag tycker tvärtom att det är ganska så tonsäkert. Hennes handlag är inte heller alls dåligt. Intrigen i de flesta av novellerna, som återger och beskriver olika stämningslägen, är väl så intressanta och vare sig bättre eller sämre utvecklade än annat jag läst. Och ändå. Ändå sitter jag efter läsningen med en undran över varför det inte blev mer, inte blev bättre. Trots att åtminstone två av novellerna är riktigt bra, jag tänker på Bekräftaren och Gå som inleder respektive avslutar antologin och – men med vilken rätt tycker jag det, kan man undra – borde kunna utvecklas till intressanta och kanske viktiga romaner som beskriver allas vårt behov av bekräftelse och våra olika sätt att hantera sorg och död.

Jag ger Jag ser allt du gör betyget tre stars av fem i betyg. Men tycker redan när jag skriver det att jag kanske trots allt är i snålaste laget. Något Augustpris borde den hur som helst inte få i år när flera av de andra  nominerade böckerna enligt min mening är betydligt starkare, men jag hoppas hon får många läsare även utanför den skara som köper hennes skivor. Och kanske är nomineringen pris nog för Norlin? (Det hjälpte för min del inte ens att Hoting här och därmed märkligt nog i ytterligare en av årets böcker får sin berättigade plats i samtidslitteraturen).

 

Stefan Lindberg - Splendor.

 

Det var en afton i början av maj, skulle man kunna säga. Men året är 2017 och så långt från Röda rummet man kan komma. Författaren Stefan Lindberg sitter då en majkväll på ett sunkigt haks uteservering i Stockholm och träffar där på en man som säger sig heta Mathias Splendor Johansson. Och därmed rullar intrigen i Lindbergs roman Splendor i gång.

Men vem är då Stefan Lindberg? Själv har jag bara ett vagt minne av att ha läst recensioner av några av hans böcker, men har inte skaffat någon innan nu Splendor. Lindberg, visar det sig, är både författare och dramatiker med en ganska omfattande och uppskattad produktion bakom sig sedan debuten 1999. Priser har han fått. Nominerad till välrenommerade litterära priser har han varit och är nu aktuell som nominerad till Augustpriset 2020.

Men vad om boken? Baksidestexten hävdar följande: ”Splendor, Stefan Lindbergs sjätte skönlitterära bok, spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro”. Sådant låter sig ju sägas, men är det särskilt begripligt. Kanske, kanske inte. Men inte för mig i vart fall.

Böcker med autofiktivt tema kan mycket väl vara intressanta att läsa, men Lindbergs metod att utan någon rimlig – eller i vart fall för mig synlig - koppling till bokens intrig blanda kända, okända eller gissningsbara namn blir för mig bara förvirrande och irriterande. Intrigen som sådan tycks luta sig starkt mot Lindebergs eget liv. Tycks – men vad vet jag egentligen om det. Och för mig som läsare blir det dessvärre dessutom relativt ointressant. Och svårtytt. Och inte blir det lättare av att Splendor inte bara är en autofiktiv berättelse – den är en autofiktiv metaberättelse. Författaren Stefan Lindberg låter oss nämligen följa romanfiguren Stefan Lindberg medan han skriver den text som vi precis har framför ögonen. Intressant förvisso, men svårhanterligt också för en författare bättre än Lindberg.

Ola Julén, Daniel Sandström och andra som nämns vid namn vet jag ju vem de är. Linda och Karl Ove likaså, gissar jag. Men P och fler därtill? Och på vilket sätt Lindbergs barn egentligen spelar en roll i boken eller bara nämns av honom som ett slags offer på autofiktionens altare vet väl bara författaren, hans fd fru och barnen själva, men ständigt återkommande är de i vart fall. För mig som läsare blir det faktiskt inte särskilt viktigt, eftersom vare sig författaren som person eller de människor han beskriver sig vara omgiven av kommer att bli särskilt angelägna eller intressanta. Må gud hjälpa mig, men så är det. Fast något måste han ju ha menat med nämna dem, när han nu säger sig skriva autofiktivt och inte en renodlad fiktiv roman. Vill han ge oss läsare en slags närvaro? Vill han låta oss förstå hur han kämpar mot demoner av olika slag? Vill han skriva in sig i en litterär tradition? Vill han bara göra sig märkvärdig?

Men Lindbergs metod blir för mig bara ett sätt att exkludera den intresserade läsare som tråkigt nog bara i all stillsamhet vill sitta och läsa en förhoppningsvis god bok och tänka lite, kanske lära sig något men inte minst förvänta sig något mer än att känna sig dum och lite onödig och exkluderad. Lindberg skriver mer för sina polare i Stockholms innerstad än för den läsare som kan råka bo i Bromma eller Hoting. Känns det som. Fast nu är jag säkert okänslig och orättvis.

Men vad om bokens intrig? Ja, man får väl säga att den är någorlunda fascinerande men svårbegriplig. För att inte säga understundom obegriplig. Fast sånt kan ju vara tilltalande och utmanande för en läsare, givet att författaren ändå lyckas hålla samman story och intrig på ett hållbart sätt. Men Lindberg gör ju inte det enligt min mening. På ett ställe i boken låter författaren Stefan Lindberg romanfiguren Stefan Lindberg säga ”Så tänkte jag. Förvirrat.” Och så blir också läsare – förvirrad.

Ja, vad ska då denna förvirrade läsare tänka och göra. Vem vet. Men i vart fall jag lämnar romanfiguren Stefan Lindberg, den märklige och mystiske Splendor och alla kända och okända namn bakom mig och går ut i friska luften, sätter mig på ett café och beställer en dubbel espresso och hoppas att inte stöta på den vandöde Mathias Splendor Johansson. Men först efter att ha gett Splendor tre stars av fem i betyg.

Nå. Men vad ska man tro om Augustprisnomineringen? Ska Stefan Lindberg så småningom gå hem med statyett och pengar? Nej, inte om jag skulle få bestämma. Men jag får ju inte det. Så den som lever får väl se.

Klas Östergren - Renegater.

Jag är Augustprisambassadör för den skönlitterära klassen i år, och ska väl som sådan berätta lite om de nominerade böckerna. I år har jag redan läst två av dem och en av dessa böcker är Klas Östergrens Renegater. Jag lägger här ut en favorit i repris, dvs den text jag skrev om boken för någon vecka sedan.

När jag nu läser om kommentaren, så inser jag att jag kanske borde ändra en eller annan rad i den. Men varför det egentligen. Så - håll till godo.  

Först som sist – vad är en renegat? Ja, den som verkligen vill veta går förstås in på Svenska Akademiens hemsida, eller direkt på hennes utmärkta sida svenska.se, och lär sig då följande: enligt SAOB ”person som övergår (övergått) från en religiös tro l. en åskådning l. ett (politiskt l. kulturellt o.d.) läger till en annan (ett annat), betraktad ur de tidigare trosmeningsfrändernas synvinkel (i detta avs. motsatt: proselyt), avfälling, överlöpare; i ä. tid sht om person som övergått från kristendom till muhammedanism”; enligt SO ”person som upphört att bekänna sig till viss lära och blir starkt kritiserad för det”; enligt SAOL kort och gott ”avfälling, överlöpare”. Nu vet vi.

Men vem som mer exakt i Klas Östergrens bok Renegater är just en renegat är inte helt lätt att kort beskriva eller ens förstå. Det är väl en eller en annan. De eller de. Den eller den. Kanske författaren Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas Klas Östergren. Kanske den person som i boken kallas herr Styvrepe. Kanske Henry Morgan. Kanske … Den kalenderbitare – dvs. den som enligt SO ”intresserar sig och har gott minne för uppgifter i kalendrar och annan statistik” - som vill veta mer exakt hänvisas kort sagt till boken. Skriv gärna till mig och berätta om du kommer på ett bra svar.

Men vad om Klas Östergren, författaren. Eller om man så vill författaren, översättaren och manusförfattaren. Ja, han är en 65-årig man som nu är bosatt i närheten av Kivik med sin familj (i likhet med, kan nämnas, allas vår Ulf Lundell). Han har gjort ett sällsamt gästspel i vår avhållne Konungs Akademi, den för snille och smak, och är väl för många känd för just det. Men för fler ändå mer som också författare. Han har sedan debuten 1975 skrivit inte mindre än drygt 25 egna romaner och gett ut minst en novellsamling. Till detta skall läggas ett antal samlingsutgåvor, filmmanus och inte minst översättningar, bl.a. Ibsens dramatik med också en hel del annat. Produktiv således. I min bokhylla trängs de flesta av hans böcker och mår gott.

Han har också upprepade gånger prisats för sin gärning, t.ex. med Samfundet de Nios stora pris. Något Augustpris har han såvitt jag kan erinra mig ännu inte fått. Kanske dags nu med Renegater. Vem vet vad som rör sig i huvudet på den gode Augusts prisuttolkare. För märkligare ting har ju hänt – Kristina Sandberg fick ju priset för sista delen av sin hyllade romansvit om hemmafrun Maj, den del i sviten som åtminstone enligt min mening var den svagaste, så priset kan ju mycket väl – och i så fall med all rätt - uppfattas som ett för hela sviten. Så varför då inte 2021 ge Östergren ett Augustpris för den samlade trilogin Gentlemen, Gangsters och nu Renegater. Ja, varför inte. Inte många, mer än kanske en och annan gammal kollega i Akademien, skulle ha några invändningar mot detta tänker jag mig. August själv skulle säkert applådera.

Nå. För så är det – Renegater är en del av en trilogi. Den första delen Gentlemen som kom 1980 blev en omedelbar succé och har blivit vare sig mer eller mindre än en svensk klassiker. Tjugofem år senare kom uppföljaren Gangster och så nu 2020 Renegater. Dessa tre böcker är ett samlat styrkebesked av en av våra stora författare. Det finns, tror jag att jag vågar påstå, vissa gemensamma drag i dem. De är kompositionsmässigt någorlunda intrikata, stilistiskt väl sammanhållna, själva storyn i dem är både humoristisk, samhällskritisk och – inte minst viktig – trovärdig och intressant och de är alla tre fanimig underhållande; det finns i dem en berättarglädje som ingen kan undgå att notera. Om hur många ens enskilda böcker av andra författare kan man säga detsamma.

En hel del förstås, om än i olika grad. Men att i en trilogi hålla samman story och språk och utveckla och fördjupa romanfigurerna och därmed behålla läsarnas intresse, som Östergren nu gjort, tror jag inte många mäktar med. Denne man, denne Klas Östergren, ska vi alla värna som den sista droppen vatten. (Ett uttryck jag lånar från en annan svenska författare. En som inte är lika bra som Östergren men läsvärd ändå; åtminstone en mulen dag då annat inte står till buds. Och som i likhet med mig inte räds överord).

Men vad om Renegater? Det är en intelligent sammansatt bok med lite inbördes till synes disparata delar som till slut ändå i Östergrens hand blir till en sammanhållen bok om tillståndet i fosterlandet. Östergren för oss genom boken fram till det oundvikliga slutet där han sitter med sin fru, kvinnan utan namn, och gråter vid det på deras gård nu av honom nersågade vårdträdet. Och även läsaren har då en tår i ögat.

Fram till dess har Östergren fört oss genom olika samtidshändelser där jag tror han vill illustrera ett slags upplösning av kontraktet mellan oss vanliga dödliga och makthavare på olika nivåer. Det må vara t.ex. statsministrar, industriföreträdare, påvar i Akademien, mer eller mindre hemliga företrädare för den djupa staten. Och fler därtill. Allt förstår man inte från det perspektivet, från den utgångspunkten. Mer än kanske en bärande sak – det finns mellan oss, de vanliga dödliga, en insiktens sammanhållning som för oss vidare och lämnar makthavarna bakom oss. Vi har kraften, tanken och det intelligenta resonemanget på vår sida. Vi gör våra offer men lever, överlever. Så läser jag Renegater. Antagligen har jag missförstått det mesta. Men gör det något? Nej. Den goda litteraturen ger oss det vi vill att den ska ge oss.

Men en sak kan väl alla läsare vara överens om, förutom att Östergren i Renegater ger oss en hållbar, bärande och intressant story, och det är att hans språk, hans språkdräkt, närmast är i en klass för sig. Han är ju inte ensam om att skiva bra. Han är inte ensam om att i en text kunna föra in resonemang om sådant som ligger i utkanten av själva storyn men som ändå fördjupar den. Och därmed stärker läsarens sinne och intresse. Han är inte ensam om det. Men han är en av få. Kanske den bäste.

Nå. Men vad om den del i boken som uppmärksammats en hel del, dvs. den som i boken kallas Rapport och som handlar om hans tid i Svenska Akademien. Den, vill jag betona, är inget löst bihang eller tillägg, den är en naturlig del i själva den story Östergren vävt samman. Är då allt i den sant? Möjligen, möjligen inte. Antagligen, antagligen inte. Vem vet det förutom de som under en period suttit i stormens öga eller virvlat runt i dess utkanter. Men Östergren ger oss sin bild av vad som hände, hur han själv resonerade och varför ett utträde för hans del var oundvikligt som bär sannolikhetens prägel. Därmed nog sagt om det. Förutom att det är näst intill njutningsfullt att läsa om de sågningar utmed fotknölarna som drabbar bl.a. Herr Styvrepe (dvs. allas vår Horace) och inte minst hans fd hustru, rättshaveristen. Och minsann om inte den blivande kulturprofilen skymtar bakom ett draperi på krogen Prinsen.

Denna långa drapa närmar sig sitt slut. Vad återstår? Mer än att konstatera att det dröjde häpnadsväckande länge innan samtidsordet luguber dök upp, att metropolen Hoting äntligen fått sin plats i litteraturen och att ett betyg annat än fem stars av fem är helt omöjligt.

Kanske också, och nu vänder jag mig till mina kamrater i karantän, att läs den långsamt och njutningsfullt – den är på 747 sidor – och du har att göra ett par veckor. Och kan temporärt glömma allt snack om att man måste krama barnbarnen för att vara en riktig människa. Det är gott, det är det, men annat får duga så länge i dessa tider. Du kan väl, generationskamrat, stava till Face Time? Om inte, så fråga ett barn eller barnbarn till råds. Dom kan, som du vet, allt. 

Hilary Mantel - Wolf Hall-trilogin; För in de döda.

Hilary Mantel, författaren, är väl i vissa kretsar i dessa dagar lika berömd som Henrik VIII, den engelske kungen och hustrumördaren. Hur som helst har Mantel, f 1952, gjort sig över länder och riken uppskattad med sin trilogi över Henrik, 1491-1547. Eller kanske snarare med sig trilogi över kungens handgångne man Thomas Cromwell. För båda de två första böckerna i serien, Wolf Hall och För in de döda, har hon vunnit Bookerpriset, vilket är minst sagt ovanligt. Men berättigat.

Jag har tidigare på min blogg skrivit kort om Wolf Hall. Nu skriver jag ännu kortare om För in de döda. Saken är den att kungen tröttnat på sin självsäkra och självsvåldiga hustru Anne Boleyn och att hon inte lyckas föda honom en manlig arvinge. Vad göra? Annat än att låta Thomas Cromwell framgångsrikt kasta förgiftade pilar runt och mot henne. Så står hon där till slut anklagad för incest, annan otukt och förräderi. Och möter sin skarprättare efter bara 1000 dagar som drottning.

För kungen, Cromwell och den kvinna som står i tur att trä på sig den gyllene vigselringen, Jane Seymour, går livet vidare. Men i en annan bok, om man säger så.

Om Wolf Hall skrev jag bl.a. ”Det myllrar av namn och både reella och fiktiva händelser, så det gäller att hålla ordning på inte bara vad som sker i boken utan också på den egna efterhand lite trötta hjärnan. Det är ingen lättläst bok. Den är på drygt 600 sidor och jag är inte människa att veta om allt som sker i den också har skett i verkligheten och hur mycket som skett bara i Mantels fantasi och skapade värld. Men gör det något? Nä.

Wolf Hall är alltså ingen torr historiebok. Det är en myllrande, spännande historisk roman, full av både väsentliga och oväsentliga detaljer, där personerna får kropp, själ och hjärta och beter sig ädelt, svinaktigt och på alla andra mänskliga sätt. Och krossar män och kvinnor som kan anses spelat ut sin roll eller stå i vägen för maktmännens planer.”

Detsamma kan sägas om För in de döda. Men med skillnaden är boken bara är på lite drygt 400 sidor. Och betyget bli det samma – fem stars av fem.

Och, undrar jag till slut, vem kan det vara som Mantel beskriver som ”Hans ansikte är lika noggrant uttryckslöst som en nymålad vägg”. Ja, vem. Det är i vart fall ingen av våra dagsaktuella svenska politiker, även om man kanske skulle kunna tro det. Så mycket kan jag säga.

Tidskriften Essä nr 6 - Dan Anderssons död.

 Många av oss känner väl till en del om Dan Anderssons liv och verk. Men om hans död? Ja, inte vet jag, men den som är lite extra intresserad av just den kan läsa tidskriften Essä nr 6 som helt och hållet handlar om just Dan Anderssons död, dvs. när, var och hur han mötte döden. Det kan ju låta lite bisarrt men är faktiskt både fängslande och tänkvärt att läsa om.

Men vad är Essä, kanske du undrar. Ja vare sig mer eller mindre än en tidskrift som, jag citerar från deras hemsida, ”vill ge utrymme åt nyskriven essäistik genom att belysa kulturhistoriska texter, bilder och objekt. I varje nummer återges en källtext, som kan bestå i allt från ett rättsfall till en kokbok, som kommenteras i essäform av skribenter med olika ingångar, temperament och åsikter. Tanken är att visa hur en och samma utgångspunkt kan framkalla skilda tolkningar”. Och det inte bara låter spännande och intressant, det är spännande och intressant. Som prenumerant av tidskriften kan jag verkligen garantera det.

För prenumerant bör du vara. Essä finns uppenbarligen inte i Pressbyrån vad jag vet, men väl i ett antal fysiska boklådor och antikvariat i Stockholm och på ett par andra ställen i landet. Varför man har denna begränsning vet jag inte. Kan man i Pressbyrån kränga Fantomen, snus och varm korv borde man kunna hålla sig med Essä, kan en tycka Men det finns säkert en ekonomisk hållhake här som jag inte har en aning om. Men, rekommenderar jag, gå in på tidskriftens hemsida och läs om tidigare nummer och var du kan köpa dem. Om du nu inte vill prenumerera.

Nå. Men vad om Anderssons liv och verk? Ja, här hänvisar jag helt kallt den ev. fåkunnige till ett bibliotek nära dig eller kanske Wikipedia; allt behöver ju inte skrivas dig på näsan i detta begränsade utrymme. Eller varför inte gå till Göran Greiders helt nya bok Hon vars hjärta var som mitt, och som beskriver det stormiga och utsiktslösa kärleksförhållandet mellan den fattige poeten och överklassflickan Märta Larsson. Det gick ju åt helvete förstås – den borgerliga och frireligiösa fadern, eller om det var moden, sa helt enkelt stopp och belägg. Ingen fattig poet med osäkra framtidsutsikter skulle släppas in i familjen. Och så blev det. Men poeten och överklassflickan förenades innan dess såväl intellektuellt som i köttet. Så kunde det gå till fordom och kanske också i denna dag. Efter vad jag hört.

Men livet gick ju vidare som det alltid gör. Dan Andersson fortsatte inte bara sitt strävsamma och fattiga liv som journalist och poet, han gifte sig också med sin Olga. Olga som den ödesdigra dagen 16 september 1920 då han dog var gravid i fjärde månaden.

Dan Andersson var då i Stockholm för att söka ännu ett nytt tillfällighetsjobb som journalist på tidningen Socialdemokraten och hade tagit in på hotell Hellman i Klarakvarteren. Där dog han till följd av att man – säger jag medvetet diffust; omständigheterna och ansvarsförhållandena är väl än i denna dag inte fullt klarlagda – inte tillräckligt omsorgsfullt vädrat ut efter att ett antal rum, och då bl.a. det som Andersson fått sig tilldelat, sanerats med vätecyanid i akt och mening att ta livet av vägglöss. Utöver Dan Andersson dog också en försäkringsinspektör Elliot Eriksson som tagit in på rummet bredvid. Det är om dessa två personers död – även om fokus förstås ligger på Dan Andersson – som Essä handlar om.

Källtexten i numret är hela den polisutredning som följde på dödsfallen. Den återges i faksimil och är, föreställer jag mig, skriven på en Halda skrivmaskin. Den är lång, välskriven och omsorgsfull. Och likväl ofullständig. Den leder i sinom tid till att den person som svarade för saneringen åtalas, men senare frikänns. (En intressant detalj är att utredningen redovisar att Andersson på den tänkta korta resan till Stockholm hade vare sig mer eller mindre än 15 böcker med sig).

Runt denna källtext finns fyra essäer. Vi läser om Alexandra Borgs, hon som tillsammans med Nina Ulmaja skrivit den underbara och Augustprisnominerade boken Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna, personliga erfarenheter av att få vägglöss i sin lägenhet. Göran Lambertz, bl.a. fd justitieråd i Högsta domstolen och justitiekansler, ger oss en mer juridisk kommentar. Göran Greider skriver personligt om Dan Andersson. Olle Matsson, professor emeritus, ger oss slutligen i sin essä med den underbara titeln Löss och människor en beskrivning av vägglöss och de olika bekämpningsmedel som använts, och kanske används än i denna dag. (Det kliar över hela kroppen när du läser just den essän).

Detta kan ju sammantaget för all del verka lite förutsägbart och därför ointressant. Men, jag försäkrar, det är motsatsen, även om – det måste jag ju erkänna – de samlade essäerna hade mått bra av en ömsint och tillika hårdhudad redaktör; en sådan som kunde strukit lite i de upprepningar som nu förekommer både i men framförallt mellan dem. Hur som helst min okända läsare av denna blogg – spring eller cykla till ditt bibliotek och läs Essä (finns den inte där, kräv då att man införskaffar den – du är ju ändå en sådan som biblioteken är till för, dvs. en kulturintresserad skattebetalare). Bättre ändå är förstås att köpa den om det är möjligt för dig. Alla bäst är att prenumerera. Eller hur?

Ur En spelmans jordafärd.

Förr än rosig morgon
Lyser över Himmelmora kam,
Se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor
Går det tysta tåget fram,
Under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg
över rosensållad teg,
Tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd
Bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.
Han var underlig och ensam,
Säja fyra svarta män,
Han led ofta av brist på husrum och bröd.
-Se en konung, säja rosorna,
Och trampas på igen,
Se en konung och en drömmare är död!

(Gå in på Spotify om du vill höra denna och andra texter av Andersson).

Åsa Linderborg - Året med 13 månader.

 

Hur många personer känner Åsa Natasja Linderborg? Ja, inte vet jag, men en hel del skulle jag tro efter att nu ha läst hennes dagboksbok Året med 13 månader. Det är ett satans namndroppande på var och varannan sida. Och än fler, skulle jag väl föreställa mig, känner till henne. Hon har ju i många år varit en publik person - känd som Aftonbladets kulturchef och debattör, uppskattad som författare till boken Mig äger ingen och ifrågasatt, får man väl säga, i efterspelet till metoo och Benny Fredrikssons självmord. Och kanske också i samband med de märkliga turerna kring Svenska Akademien runt 2018. Ock kanske internt inom Aftonbladet. Men vad vet jag om just det. Linderborg har nu låtit publicera en något redigerad dagbok över det för henne själv och också den svenska offentligheten konfliktfyllda året från hösten 2017 till hösten 2018. Det är en läsvärd och intressant bok.

Känd, uppskattad och ifrågasatt alltså. Men är det noga räknat tillräckligt skäl nog till att låta publicera en dagboksbok över ett år där hon visserligen både var i stormens offentliga öga och drabbades av en personlig katastrof i och med att hennes man lämnade henne. Ja, jag vet inte riktigt.

Ibland tror jag nämligen att de som av något skäl har det allmänna ljuset på sig under längre och kortare tid föreställer sig att de därmed skulle vara så mycket intressantare och viktigare än vi som dväljs i skuggan. Men som också arbetar hårt, också slås till marken av misstag vi gör i vårt arbete, också drabbas av personliga katastrofer, också kan ha synpunkter på sådant som rör sig utanför vår egen lilla värld. Dessa erfarenheter kan vi säkert formulera och ge uttryck för, men skillnaden är väl att vi inte har en plattform för att få publicerat våra säkert väl så kloka tankar, resonemang och slutsatser.

Med det sagt, så är det förstås på ett allmänt plan trots allt mer intressant att få veta och läsa bevekelsegrunder, synpunkter och beskrivningar av ett uppmärksammat och offentligt känt händelseförlopp från den som var med när saker och ting hände. Som, för att ta ett annat exempel, när Klas Östergren nu i sin nya bok Renegater återger nya uppgifter om Svenska Akademien. Eller, alltså, när Linderborg nu ger oss en delvis ny bild av händelser många av oss har en mer eller mindre klar eller kanske diffus uppfattning om. Så jag får väl vika ner mig – det finns trots allt många goda skäl att låta publicera Linderborgs dagboksbok. Och inte min dagbok.

Nå. Vad är det då för en bok Linderborg gett ut? Själv kallar hon Året med 13 månader för dagbok. Det är jag som kallar den dagboksbok. Linderborg har tydligen i alla år regelbundet skrivet just dagbok, dvs. en daglig summering och beskrivning över vad som hänt henne dag för dag. Det är dessa anteckningar hon nu gett ut med, det skriver hon själv, viss redigering. ”Delar av det som jag nu väljer att visa upp har jag något lite färglagt, så att det blir en sammanhängande berättelse för den läsare som jag från början aldrig hade föreställt mig” men också att ”Mycket från dagböckerna är här utelämnat: skvaller och skitsnack, företagshemligheter och förtroenden, olika umgängen, situationer av ömhet, ännu fler krogbesök och blusinköp, större och mindre karaktärsmord, det mesta jag har läst och skrivit, panelsamtal och föredrag, relationen till Aftonbladets alla frilansare, världshändelser”. Alltså sånt som mer eller mindre ingår i varje dagbok. Att hon utelämnar sådant när dagboken nu ges offentlighet är ju inget märkligt. Men hur mycket har hon ”färglagt”, hur mycket har hon i efterhand tillrättalagt och ändrat i någon väsentlig grad, i hur hög grad framstår hon nu som bättre, klokare, visare än vad hon var då, i stridernas hetta. Om detta vet vi inget.

Gör då detta något? Nä, det tycker jag inte. För det mesta hon skriver är intressant och tillika välformulerat. Jag kan inte avgöra om hon i någon avgörande grad lämnat t.ex. händelseförloppet kring Benny Fredrikssons självmord – som jag uppfattar som bokens värkande smärtpunkt - osagt eller tillrättalagt. För mig verkar det inte så. I den delen, och också om annat hon skriver om, verkar hon öppen, ärlig och självrannsakande. Och ger därmed också en delvis annan bild av vad som skedde, vem som gjorde vad och hur man faktiskt kan se på saken. Allt är sällan svart eller vitt. Allt är sällan så enkelt att det kan koncentreras till ord på en löpsedel.

Just en löpsedel spelade tydligen – vilket helt gått mig förbi – en viss roll i efterspelet till diskussionen kring Fredrikssons självmord. Här beskriver hon vad som hände när den formulerades och hur hon i dag ser på den saken. Hon är, trots att det förstås inte var hon som skrev löpsedeln, starkt (själv)kritisk. Och undandrar sig inget ansvar. Om hur många stora och små makthavare kan man säga sådant?

Men Linderborg skriver också om mycket annat som är intressant. Jag vill här bara nämna turerna kring Fredrik Virtanens avgång från Aftonbladet, de förskräckliga händelserna kring Svensk Akademien och de märkliga knytblusaktivisterna, den lika märkliga Cissi Wallin och metoo förstås. Det mesta kring detta är initierat och intressant. Men varför, snälla fru Linderborg, måste jag läsa om ditt sk åldrande och din plutmage. Åldrandet är oåterkalleligt och ofrånkomligt och inget att göra något åt. Ta ett glas vin, läs en god bok och må bra – det är fan så mycket bättre än att stirra ner på magen. Och hör sen!

Men till slut måste man ju ändå ställa sig frågan varför Linderborg låter publicera denna dagbok. Och varför jag köpte och läste den. På den senare frågan finns ett enkelt svar: jag var nyfiken på hur och på vilket sätt hon skulle ge oss sin bild av den verklighet jag sporadiskt och summariskt följt och som är en del av en för all del ytlig och på många sätt ointressant men dock samtidshistoria.

Hennes svar är väl helt enkelt att hon just vill ge oss läsare sin beskrivning av en ganska så omvälvande tid i svensk media- och kulturhistoria. Och det är ju för all del intressant då hon var en viktig sk spelare i den tiden. Men det saknas i boken – och det är för mig en viktig invändning - en samlad diskussion kring hennes egna och för den delen andras texter och dess konsekvenser. Så intressantare hade det ju faktiskt varit om hon gett ut en helt annan bok – en där hon lämnar dagboken åt sidan och skriver en mer renodlad essä- eller faktabok om samma tid. Då hade hon kunnat gå på djupet om olika skeenden och samla sig till en mer sammanhängande beskrivning och analys. Varför gjorde hon inte det. Ja, endast gud, förläggaren och Linderborg själv vet.

Själv vet jag att jag trots allt ger Året med 13 månader fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att hon återkommer till tiden och händelserna i en ny bok. En roman kanske. Eller hellre en essäbok.

xxx

”Historien är som ett kalejdoskop, sa jag. Man ser nya mönster så snart man ruckar instrumentet en millimeter”.

”Fåfängt draperar jag mig i bokstäver, nya nästan varje dag”.