Liza Marklund - Kallmyren.

Kallmyren är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra. Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Fotograf okänd för mig. 

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förre boken Polcirkeln och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det. Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och med mer än tio deckare bakom sig väl lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat. Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom. Är tanken att han ska avlida i den tänkta sista delen av trilogin? Verkar inte bättre, och det är ju lite synd med  tanke på att ... nej stopp! - nu höll jag på att försäga mig; eller spoila som man säger på modern svenska. 

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Som tex när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, hon heter förresten Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne; ja så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan” skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå. Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiske och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats. Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru. Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj får man nog säga.

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i vad som formellt kommer att klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Äntligen, skulle jag vilja säga, blir nu Wiking på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken. Till läsarens glädje.

Men inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, dvs skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren av denna blogg som ännu inte läst Kallmyren. Men slutet är både välskrivet, spännande och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om ryskt och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en ny kvinna - som han för sina barn presenterat som Alice - och på en midsommarfest ser ett antal barn, som åtminstone är hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis. Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin - att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu efter trettio år ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det? Frågorna hopar sig, som man säger.  ”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

 

 

Ulf Lundell - Vardagar 6; Vardagar 7.

Åsa Beckman – är hon bekant? Möjligen, möjligen inte. Men hon började på Dagens Nyheter, Sveriges största dagstidning, som litteraturkritiker 1990 och har därefter i omgångar, senast från 2013, varit dess bitr. kulturchef. Denna kvinna meddelade för att tag sedan i en längre drapa läsekretsen att hon under sommaren läst Ulf Lundells Vardagar 6 och Vardagar 7 och att hon ”roat följt den buttre dagboksskrivaren genom hela sviten” och väl har funnit nöje i det. Bra nog kan man tro. Men, berättar hon nu, ”det finns en sidohistoria som för mig börjar komplicera dagbokssviten”. Jaha, och vad kan det vara undrar man ju nyfiket?

Fotograf okänd för mig.

Jo, den konflikt som Lundell har med sin dotter efter det att hon opåtalat offentligt kommenterat hans nya relation med en kvinna som tydligen är yngre än vad hon själv är – och då pratar vi ändå om två kvinnor i ca fyrtioårsåldern - och som hon, utan att ha träffat vare sig pappan eller den nya kvinnan, ställt sig lite undrande inför. Lundell blir förbannad och bryter med sin dotter. För min del får deras relation vara hur den vill – god eller dålig och detta av begripliga skäl eller inte. Men för min del är det inte intressantare än den konflikt som man kan föreställa sig finns mellan svetsare A och hans dotter eller läkare B och hans son eller redaktör C och hela hens släkt.

Men inte för fru Beckman. Här ska det i Fina Tidningen gås till botten med en sak hon rimligen inte har ett skit med att göra. Visserligen konstaterar hon att ”ingen utomstående känner till alla bottnar i den här konflikten”, men oaktat det maler hon på – och citerar dessutom ett påstående från dottern om något Lundell ska ha sagt till henne för länge sedan och som inte har något att göra med hans nya relation och som, om det skulle vara sant, vilket Beckman inte vet och som hon också medger att hon inte vet, men ut till offentligheten skall detta (påstådda) yttrande, är klart över gränsen för normal anständighet. Hon kommer sedan till slutsatsen att Lundell beter sig ynkligt gentemot dottern. Vad ska man då säga om Beckman? Jag låter svaret på frågan vara öppet. Men för min egen personliga del börjar jag ifrågasätta min mångåriga prenumeration på DN. Vem är nästa person som Beckman tänker släpa till DN Kulturs – eller hennes personliga? - stupstock? Det finns gränser för vad man är beredd att betala för.

Nå. Men vad om själva böckerna? Mycket positivt har av andra skrivits om dem. Inte mycket finns att tillägga. Faktiskt inte. Medan jag läser rullar det egna livet på i ungefär samma banor som för generationskamraten, och följeslagaren sedan många år, Lundell. Men, och det känns ju fanimig lite sorgligt, utan hans förmåga – eller kanske vilja - att få på pränt de reflektioner om tillvaron som jag själv trots allt också gör. Vad skulle hända om jag försökte? Vem vet. Kanske skulle jag, osannolikt nog, bli föremål för fru Beckmans intresse. Fast det vill jag ju inte riskera.  

Men en sak är jag ju odelat glad över. Någon trevade och i böckerna osäker men faktiskt också ömsint beskriven relation med en viss N, som Lundell kallar henne och som är den av Beckman uppmärksammade ”nya kvinnan”, finns inte för mig. (Varför denna lek med initialer, kan man ju parentetiskt undra? En snabb kontakt med fröken Google avslöjade ju vem det är). Vad finns då i stället? Jo en fin stabil mångårig relation med en viss A-M. Tack för det, skulle jag vilja säga. Men annat hos den gamle mannen känns igen – ont i ryggen och för den delen foten, borttappade glasögon och nycklar, slötittande på TV, otäta fönster och andra påtagliga vardagsbekymmer, framtidsfunderingar, återkommande resonemang med sig själv om vart livet tar vägen. Promenader. Rastlöshet. Coronafunderingar. Ilska mot ovaccinerade. Läsande. Målande. Synpunkter på sådant som bär din och min och hans tillvaro. Och mer därtill. Fast ännu tycks han inte varit hos ögonläkaren och opererat sig för starr. Men det kommer väl det också. Hör du?

Vad mer? Ja, vad mer? Mer än att jag för egen del skulle vilja att han faktiskt samlade sig till längre sammanhållna kommentarer till böcker han läst. Det borde han kunna, det finns ju återkommande små antydningar om detta i Vardagar. Eller vill han inte? Tror jag ska ringa den allvetande fru Beckman – då får man ju veta hur saker och ting verkligen är. Hon har säkert svar också på den frågan. Men läser gör han. Eller köper i vart fall böcker. Läser han då allt? Antagligen inte. Vi bokköpare gör ju inte alltid det.

Nu handlade denna lilla drapa ju mindre om Lundell och mer om, ja ni fattar vem. Men betyg då för Vardagar 6 och 7? Ja eftersom jag som nyopererad för starr hade vissa fysiska problem med läsningen av dem, en och annan halvsida och kanske helsida av detta flöde på sammantaget drygt 1000 sidor fick jag faktiskt skumma, och därtill också problem med att skriva denna lilla text, får det väl bli fyra stars av fem. Men antagligen fem när jag efter åtta veckor fått de nya läsglasögonen och då kanske läser om böckerna. Nu vet ni.

”Tvättmaskinen läcker”.

 

 

 

Håkan Nesser - En främling knackar på din dörr.

Håkan Nesser, denna evighetsmaskin, har, om jag nu räknade rätt på Wikipedia, gett ut drygt trettio böcker, tror jag det blev, sedan debuten 1988. Inte illa, måste man erkänna. Länge, allt för länge kan jag tycka nu, var han en författare som jag faktiskt såg fram emot att köpa och läsa. Men det är alltså ett tag sedan. Numera köper jag dem ändå. Se där ett av tillvarons stora mysterium – köper, men också gallrat bort en hel del i den senaste flytten. Kvar är bla Berättelse om herr Roos, som är riktigt bra. Köp den gärna.

(Fotograf okänd för mig)

Nu kommer jag, med den senaste boken En främling knackar på din dörr i handen, att tänka på vad Göran Hägg i en av sina böcker skrev om en helt annan författare, nämligen att ”med tiden tröttnade både han och läsarna; läsarna först”. Vi får väl se vem av oss som tröttnar först – den flitige ålderspensionären Nesser eller den, som det möjligen verkar, lite tröttare ålderspensionären Bokhållaren. Eller kanske alla andra läsare.

Men flitig är han alltså, hittills uppskattad av läsarna likaså men också av olika priskommittéer, vilket man inte får glömma. Tre gånger har han premierats för bästa svenska kriminalroman, en gång för bästa nordiska, en gång har han fått Sveriges Radios novellpris, han har blivit hedersdoktor vid Örebro universitet, fått Konungens medalj i guld för ”betydande insatser som författare” och mycket mer därtill. Detta är på intet sätt kattskit, om man får uttrycka sig så.

Men det betyder å andra sidan inte att man behöver knäfalla för allt han gör. Som nu En främling knackar på din dörr. För det är enligt min mening ingen riktigt bra bok. Vi läser tre långnoveller, där åtminstone två av dem har det numera nesserska lättsamma, lätt roande och roade tonfallet som faktiskt blir lite ansträngt och tröttsamt i längden. De är alla förstås ändå välskrivna men de påminner, menar jag, lite väl mycket om ambitiösa studentuppsatser – ”titta hur duktig jag är, se hur jag lyckas få ihop det, applådera!”- och går inte heller på djupet med historierna. Åtminstone två av dem är faktiskt ganska så banala och upplösningarna inte heller särdeles trovärdiga. Och intrigen – ja, förstås konstruerade av en habil gammal deckarförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han har ju gjort det förr. Men det skorrar lite i mitt känsliga öra. Och han lyckas alltså inte riktigt få ihop det på slutet, vilket ju är ganska så förödande för alla författare, men inte minst för den som skriver deckare eller kriminalromaner. Menar jag.

Men möjligen inte du, bäste läsare av denna lilla blogg. Vad vet jag.

Men allt är förstås inte dåligt, inte alls. Men nog väntar man sig mer av författare som premierats med kunglig medalj, tänker jag, och som försörjt sig som författare i decennier. Så återkommer dessutom minst två gånger ordet LUGUBER, detta lilla ord som inte gett någon författare ro i konstnärssjälen sedan Klas Östergren använde det i Gentlemen, vilket var 1980. Varför gör du oss detta, bäste Nesser, skulle jag vilja ropa i natten.

Nå – men en tre stars av fem kan han väl få för En främling knackar på din dörr. Men detta kanske trots allt mest för alla goda läsupplevelser han sammantaget gett oss genom decennierna.

 

Gustav Källstrand - Andens olympiska spel. Nobelprisets historia.

Nu skriver vi augusti 2022 och har mindre än en månad kvar till valet den 11 september. När vi väl hämtat oss från den pärsen, så är det strax dags för en ny anspänning, om än kanske lite lindrigare, när vi får veta vem som i år får de olika Nobelprisen – måndagen den 3 oktober tillkännages vem/vilka som får priset i fysiologi/medicin, den 4 oktober är det fysikprisets tur, följt den 5 oktober av priset i kemi och den 6 oktober är det litteraturpristagaren som avslöjas. Fredspristagarna tillkännages slutligen fredagen den 7 oktober. Den 10 december är det sedan uppesittarkväll då vi i SVT kan se om konungen lyckas dela ut priset utan att dabba sig, lyssna på prismotiveringarna och sedan stirra på det nobla folket när de äter sin sannolikt sagolika måltid i Stadshuset. Själv äter vi väl då som vanligt pizza Kanon från Nockeby pizzeria och suger i oss lite halvsurt lådvin. Eller ska vi kanske våga oss på en Mamma Rosa och till den en Amarone della Valpolicella? Det var ju ändå xxx som fick litteraturpriset i år. Kan jag avslöja redan nu. Och det är ju värt att fira lite extra.

Mellan varven under festligheterna i Stadshuset brukar ett antal till tänderna uppklädda damer och åtminstone en herre i frack – eller är det smoking? - dyka upp i tv-apparaten och informera oss om både ditten och datten. Den frackklädde mannen brukar oftast vara Gustav Källstrand. I tidens anda är han märkligt nog tatuerad. Trots det, har jag noterat genom åren, vet han vad han talar om. Vilket han också mycket påtagligt visar i den bok han gett ut i år alldeles lagom till festligheterna och som kanske särskilt är avsedd för oss som, som vanligt, vill förbereda oss lite. Boken heter Andens olympiska spel; Nobelprisets historia. Källstrand är disputerad kulturhistoriker och arbetar på Nobelprismuseet. Nu vet ni.

Fotograf okänd för mig,

Först som sist. Den som vill läsa om personen Alfred Nobel, hans liv och leverne, konflikterna med hans familj om arvet och inte minst hur testamentet är skrivet och diskussionerna kring detta får i huvudsak söka sig till en annan bok – förslagsvis Ingrid Carlbergs utmärkta Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. I Källstrands bok ligger fokus på Nobels arv, dvs själva priset och hur man haft förstånd att lyckas åstadkomma att det numera väl betraktas som ett av de viktigaste internationella pris som ges för (i huvudsak) intellektuellt arbete.

”De årligen återkommande täflingarna om Alfred Nobels pris skola blifva ett slags återkommande vårt århundrades höga kulturella ståndpunkt fullt värdiga olympiska spel, hvilka komma att i sig samla allt det yppersta af mensklig produktion på det andliga området, och der hvarje lycklig segervinnares gyllene lager stråla vidt omkring den civiliserade världen”.

Tyckte och trodde en skribent i Svenska Dagbladet redan 1897, faktiskt innan de första prisen delats ut 1901. Det är ju förvisso sant att priset genom åren utvecklats till en symbol för verklig vetenskaplig excellens, en något mer problematisk symbol för litterär framgång och ett kontroversiellt men trots allt erkänt sätt att dekorera personer och organisationer som kämpar för nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter. Och det är resan från de första stapplande stegen för priset till hur det i dag uppfattas som Källstrand ingående beskriver på 560 sidor i en bok i det närmaste utan illustrationer. Det är alltså inte en helt lättuggad bok ha gett oss.

Nej, verkligen inte. Den är minst sagt detaljerad och vi får läsa de mest häpnadsväckande interiörer som tänkas kan från de akademiska institutioner, dvs Kungliga vetenskapsakademin, Karolinska institutet, Svenska Akademien och Norska Nobelkommittén, som svarar för priset. Personkonflikter, vetenskapligt tjafsande, kvinnofientlighet, egon utan gräns, en och annan skandal kring pristagare (och också sådana som aldrig fick priset) och ibland rena dumheter. Men i sanningens namn detta nog mest innan rutiner och insikten om prisets nationella och internationella betydelse riktigt satt sig. Fast inte bara - nog kan vi väl fortfarande med en lätt rysning erinra oss vad en s.k. kulturprofil och hans anhängare inom Svenska Akademien nästan lyckade med, dvs att Akademien höll på att förlora rätten att utse pristagaren i litteratur. En händelse som Källstrand inte nämner i sin bok.

Men, och det känns angeläget att trycka på, nomineringsarbetet har genom åren uppenbarligen varit noggrant, omdömesgillt och väl förankrat i de kretsar där det måste vara förankrat. Det är väl egentligen bara litteraturpriset som ibland numera offentligt ifrågasätts av någon högbrynt kulturchef, och för den delen en och annan representant från den s.k. läsande allmänheten som ibland intervjuas av pressen när pristagen blivit känd. För onekligen är det så att litteraturpriset kan bjuda in till en diskussion på ett annat sätt än de naturvetenskapliga priserna. Fast tröttsamt, och lite deprimerande kanske, var det väl att återkommande läsa att denna allmänhet inte så sällan tycktes ha läst bara Astrid Lindgren på den tiden hon levde. Vad man läser nu vet jag inte riktigt. Camilla Läckberg kanske.

Genom åren har tid och kraft inte bara ägnats åt själva priset och pristagarna. Ett visst intresse har också ägnats åt frågan om var, när och hur detta pris skulle delas ut. Redan 1906 gavs tidens store arkitekt Ferdinand Boberg av Nobelstiftelsen i uppdrag att rita ett vad som kom att kallas Nobelpalats vid Strandvägen. Hans tanke skrotades dock då de ansågs för stort och dyrt och sedan låg väl frågan i träda till december 2011 då staden och Nobelstiftelsen tecknade en avsiktsförklaring om att bygga ett s.k. Nobel Center vid Blasieholmen. Men även detta gick i stöpet efter en långvarig överklagandeprocess. Nuvarande tanke är att detta Nobel Center skall byggas vid Stadsgårdskajen vid Slussen. Den som lever får väl se – man har inte ens, vad jag kommer ihåg, bestämt arkitekt för byggnaden. Många pris lär väl hinna delas ut innan huset kan bli klart. Gissar jag. Källstrand lämnar oss i sticket i denna fråga.

Nå. Men vad som kommer att hända med Nobel Center är kanske inte det viktigaste. Viktigare är väl vad som kan tänkas ske med Priset framöver, dvs hur kommer det att uppfattas av samtiden. Vem vet. Inte ens Källstrand – ”Hur det kommer gå får Nobelpriset i framtiden är svårt att sia om. Det är däremot lätt att konstatera att det gått bra i det förflutna”. Vilket är den sista meningen i detta blivande standardverk om Nobelpriset. Och kanske en bok som rentav kommer att nomineras till Augustpriset? Fast det är kanske att hoppas på för mycket.

Hursomhelst – en fyra stars av fem ger jag den i betyg för min del. Hade den inte varit så satans tjock, och därmed antagligen varit aningen mer koncentrerad, hade den fanimig fått fem stars. Nu är det sagt,

Thomas Bernhard - Utplåning; ett sönderfall.

 Inte fan kan man gilla allt, har jag inte bara en utan flera gånger sagt mig när jag denna periodvis helvetesvarma sommar släpat på – och förstås läst - Thomas Bernhards 600-sidiga bok Utplåning. Sant. Men när jag nu slagit igen boken, satt mig för att skriva denna lilla text för att sedan gå ner till mitt privata bibliotek för att stoppa in den bland de övriga böckerna av Bernhard som trängs där, får jag nog säga att Utplåning trots allt, trots allt, varit värd den tid, den ansträngning och det tankearbete den tvingat mig till.

Fotograf okänd för mig. 

Men ändå så menar jag att andra böcker av honom kanske kan rekommenderas i första hand. För egen del tycker jag nog att Skogshuggning, Gamla mästare och förstås Självbiografierna för den ev. intresserade i första hand kan läggas på nattduksbordet, eller var du, min okände läsare av denna blogg, nu staplar upp dina olästa böcker. Gamla mästare i första hand, föreslår jag.

När jag nu för egen del går igenom vad jag skrivit om dessa och andra av Bernhards böcker, ser jag att jag om Gamla mästare – som förstås fick fem stars av fem i betyg – bland annat skrev ”… är på många sätt är en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, om i sin ur kan ha … varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt, gott kaffe bredvid sig. Eller varför inte en fru som antecknar. Ja varför inte”. Jag kunde i princip ha skrivit detsamma om Utplåning. (För den ev. intresserade: fru har jag, men hon har annat för sig än att anteckna mina kloka tankar om Bernhard och för den delen allt annat. Nu vet ni).

(By the way - det här med en fru som antecknar har jag hämtat från en kommentar som Bodil Malmsten en gång gjorde om, tror jag faktiskt det var, just Gamla mästare. Hon var en stor fan av Bernhard. Hon menade att den som läser honom helt enkelt behöver en hjälpläsare, en stenograf eller varför inte just en fru, som skriver upp alla de fantastiska formuleringar som hans böcker kryllar av. Själv är man som läsare upptagen med texten, menade hon, och hinner inget annat. Så kan det vara.)

Nå. Men vad om Utplåning? Eller varför inte börja med Bernhard själv? Han var en författare från Österrike som dog 1989 ännu inte fyllda 60 år. Hans liv verkar inte ha varit som på en räkmacka, direkt. Och hans relation till sitt hemland var minst sagt ansträngd, vilket inte bara märks i de flesta av hans böcker utan också i hur hans författarskap uppfattades i landet. Man menade, kort sagt, att hans negativa skriverier om Österrike i inte minst böckerna var som att kasta skit på hemlandet och kanske själva folket, österrikarna själva. Skälet till detta från Bernhards sida var att han menade att man inte gjort rent hus med sitt nazistiska förflutna. I sitt testamente förbjöd han också att hans pjäser skulle uppföras i landet och att opublicerade verk skulle få ges ut. Hans efterlevande släktingar har tydligen dock lättat lite på detta, sägs det.

Men Utplåning (med undertiteln Ett Sönderfall). Vad kan sägas om den? Mer än att den var hans sista bok? Den gavs ut 1986, dvs ett par år före hans död, men kom på svenska först 2015, och är väl på många sätt en typisk bernhardbok. De två huvudavsnitten i den – kallade Telegrammet resp. Testamentet - är som vanligt skrivna i ett textsjok utan kapitelindelning och, som man kan föreställa sig, i en enda lång mental utandning och med på vanligt sätt ofta långa, komplicerade meningar, utan möjlighet till vilopaus och andhämtning. Den kräver alltså en del av läsaren. Men ger också en del tillbaka, förstås.

Temat denna gång tycks vara den vanliga uppgörelsen med Österrike och tillika med huvudpersonen Franz-Josef Murnars familj. (Vars namn nämns bara på den första och sista sidan). Och det verkar ju inte direkt så inspirerande även för en återkommande bernhardläsare. Men, rätt eller fel, så tolkar jag storyn i boken som Bernhards föreställning att landet Österrike står inför en slags mental eller politisk kollaps. Och då blir det genast lite mer spännande, menar jag. Fast möjligen drar jag bokens story för långt nu.  

Men så här är det. I Telegrammet läser vi om hur FJM, nyss återkommen till Rom där han bor, från familjegodset Wolfsegg och sin ena systers bröllop i en ständig dialog - eller snarare monolog - med en person vid namn Gambetti förklarar sakernas tillstånd, dvs hur illa allt står till i världen, konsten och litteraturen, hur Österrike står på den mentala ruinens brant, hur gement familjen – som består av hans mamma, pappa, en äldre bror och två yngre systrar – behandlat honom genom livet men hur han själv genom egen kraft, och kanske med stöd av en farbror, lyckats klara livhanken och etablerat sig som en slags intellektuell i Rom. I en bisats nämns att det är den förkättrade familjen som försörjer honom. Intressant.

Intressant är också att samtalen, eller kanske snarare monologen, med denne Gambetti, som kallas elev, möjligen förs i historisk tid, möjligen i nutid och möjligen i en framtid. Som jag läser boken. Men sommaren har ju varit varm och tankeförmågan har kanske inte varit på topp alla gånger och mycket annat, tex nuvarande och kommande barnbarn, cykling både hit och dit, och allt annat som berör en äldre gentleman har ju periodvis kommit emellan. Men ju längre jag kommer i texten i detta avsnitt desto mer fascinerande blir den. Om än inte fullt ut begriplig alla gånger.

Så får då denne FJM ett telegram som faktiskt skakar honom. Hans mamma, pappa och bror, som han alla hatar, har omkommit i en bilolycka. Han förstår att handling krävs. Han måste, om än motvilligt, resa tillbaka till familjegodset och detta omedelbart. Han gör så.

Nu hamnar vi i romandelen Testamentet. Och det är väl här som Bernhards återkommande tema om Österrike, nazismen, katolicismen och – i just den här boken - hans föreställning om familjens svek gentemot honom, trots att den alltså försörjer honom, blir som mest tydlig. Han blottlägger inte bara den egna familjens koppling till nazisterna och hur man under åratal tagit väl hand om de lokala företrädarna. Vi får också ta del av mammans måste jag säga oväntade sexualliv i och med att vi får veta att hon genom decennierna träffat och förlustat sig med en hög kyrklig katolsk potentat. Pappan känner till detta, men är väl nöjd och glad om han i lugn och ro får ägna sig åt godsets lantbruk och sina papper, vilket han får. Liksom den äldre brodern, den egentlige arvingen, får. Vad de två döttrarna gör vet jag inte riktigt. Men en av dem gifter sig i vart fall till allas överraskning med en lönnfet och på alla sätt tafatt vinflaskkorkfabrikant. Just det – en vinflaskkorkfabrikant.

Men nu står alltså FJM som den högste ansvarige för godset. Vad göra? Han är ju totalt ointresserad av sådana praktikaliteter som följer på ett ägande av lantbruk. Det är väl nu som Bernhard i sin sista bok ger sitt kära Österrike ett sista slag på käften. Han låter i romanen FJM testamentera godset Wolfsegg till den judiska församlingen i Wien. Helt plötsligt ägs alltså den gamla nazistborgen av judar. Helt plötsligt, kanske Bernhard menar, kan det mest oväntade hända. Helt plötsligt – ja, jag vet att jag antagligen drar storyn långt utanför vad som Bernhard kan ha menat med Utplåning – kan kanske också hans hatade Österrike gå i graven. Det nazistiska förflutna försvinner i rök och damm och fram träder dess motsats. Till österrikarnas förvåning och kanske förtvivlan. Men det är väl bara jag som i den nuvarande tropikhettan med de mer än vanligt trögrörliga hjärncellerna kan komma fram till denna slutsats. Men lite kul tyckte jag det var.

”Att tänka innebär att misslyckas, tänker jag” säger Bernhard insiktsfullt på ett ställe i boken. Jag kan inte annat än hålla med.  

Men vad annars om Utplåning; ett sönderfall? Mer än att som vanligt hos Bernhard både text och story är rörliga och rastlösa, att både ord och tanke kränger kring språket och tänkandet i hans närmast labyrintiska prosa med dess ständigt återkommande repriser och omtagningar, vilket möjliggör att man som läsare kan komma fram till den mest häpnadsväckande slutsats när bokens pärmar slagits ihop. Men så skall det väl vara med goda litteraturen? Tänker jag.

Och nog kan väl Utplåning; ett sönderfall få fem stars av fem i betyg? Jo.

Erik Axl Sund - Otid; Vit melankoli.

Erik Axl Sund – namnet stavas av någon anledning just så - är en pseudonym för författarparet Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist. De skriver deckare som tydligen, åtminstone enligt bokens insidesflik, säljs i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Nu senast har man skrivit en trilogi – Melankolitrilogin. Otid, som jag nu läst, är den fristående men avslutande delen. Det är första och sista bok jag läser av denna Axl kan jag avslöja redan nu.

Fotograf okänd för mig. 

Jaha. Och varför det? Ja, helt enkelt för att jag inte tycker att Otid är särskilt bra. Men jag kan för all del läst den under omständigheter som inte var optimala. För så här är det: på väg hem efter att ha gjort lite ärende inne i stenstaden tillsammans med A-M faller jag helt oväntat i trappan till nedgången till Odenplans tunnelbanestation och bryter ett par revben; eller får i vart fall sprickor i ett par. Detta botas som bekant med vila, avmätta rörelser, värktabletter och lite läsning av inte allt för krävande litteratur. Otid trodde jag skull passa bra då.

Men icke. Det grundläggande temat i boken om barns utsatthet är för all del förstås intressant och viktigt och också ganska väl beskrivet, men i övrigt menar jag att Otid är både för spretig och faktiskt inte heller särskilt välskriven. Storyn rör sig i tid och rum över ett stort antal decennier och över så skilda platsar som den innersta av Norrlands storskogar och Stockholms välbeställa kvarter. Om sådant har man ju läst förr. Och också om mäns och kvinnors längtan efter barn. Och just detta senare är, som jag uppfattar det, vad som Axl väl vill få till det bärande momentet i boken. Men i så fall tycker jag att det blir alltför osannolikt hanterat. Man kan inte – och nu spoilar jag som man säger på modern svenska, så hoppa över ett par rader om du vill det – med någon trovärdighet helt enkelt ta ett barn från en om än aldrig så alkoholiserad kvinna och … nä; vad som sedan sker är så osannolikt att jag inte ens nämner det.

Det rent polisiära arbetet leds förstås utmärkt av en kommissarie Jeanette Kihlberg, som tydligen ska kännas igen från de övriga böckerna i trilogin. Hon verkar vara en intressant person och om henne skulle det finnas en hel del att säga, men Axl släpper det helt och överlämnar till läsaren att själv tänka på hur den intressanta och komplexa frågan om könsroller och könsidentitet som boken av och till tangerar kommer att sluta för henne och en kollega. Här menar jag att Axl mycket väl skulle kunnat stanna ett tag. Men – boken slutar i den delen bara med en intressant twist som nu helt enkelt hamnar i tomma intet för läsaren.   

Betyg? Nä. Trots att boken har en ganska så komplex intrig och olika parallella handlingar, vilket ju annars brukar vara tilltalande. Men här blir det enligt min mening lite för mycket, lite för sammansatt, lite för komplext. Kan jag skylla på värktabletterna?

 

Göran Hägg - Tjugoen moderna klassiker.

Göran Hägg, 1947–2015, var en i sanning febrilt verksam man. Efter sin akademiska grundexamen och senare examen vid Lärarhögskolan arbetade han under knappt tio år som lärare vid Arbetsbetsmarknadsutbildningar i Stockholm för att sedan efter disputation och docentur arbeta vid Stockholms universitet som litteraturvetare. Han skrev litteraturkritik i Aftonbladet och Månadsjournalen och recenserade under många år skolböcker i just Aftonbladet. Han har parallellt med sitt arbete gett ut dryga fyrtiotalet böcker om kulturhistoria, litteraturhistoria, olika debattböcker, historia och därtill skönlitteratur och säkert mer ändå. Han har förstås deltagit i På Spåret som han vann en gång tillsammans med Caroline af Ugglas. Och så har han träffat mig. Visserligen bara en gång, men i alla fall.

För mig okänd fotograf. 

De kanske mest publikt kända böcker som Hägg skrivit är väl de två litteraturhistorieböckerna – en om svensk litteratur och en om världslitteraturen; jag har dem båda – och likaså de två om retorik; även dessa har jag i mitt bibliotek. Nu var det så att jag under en period var ordförande i min arbetsgivares förströelsekommitté, som den inte hette, och en av de gäster som vi en gång engagerade var just Hägg och det var tänkt att han skulle prata om retorik i tror jag det var 45 minuter. Men både han och vi hade ganska så kul så den tiden spräcktes med råge. Han var pedagogisk, intressant och också billig. I alla de avseenden skilde han sig positivt från andra personer som vi engagerade genom åren. Så var det med den saken.

Nå. Bland alla de sidouppdrag som Hägg tydligen hade var att under en period skriva en artikelserie om moderna litterära klassiker på Finanstidningens kultursida. Dessa artiklar, som han sedan kompletterat med ytterligare ett antal, samlade han 1995 i den till sidantalet ganska tunna boken Tjugoen moderna klassiker. Den har jag nu läst efter att ha hittat den på ett antikvariat. Det tycker jag att också du skall göra, om du nu skulle ha samma tur som jag. Annars finns den, har jag kollat, på Bokbörsen – men se upp: priset varierar från 24 kr till 100 kr.

Med sedvanlig lärd men lätt hand går Hägg igenom sina klassiker, varmed han i denna bok menar bara svenska sådana och dessutom bara sådana som kommit ut efter år 1968. Böcker och författare innan dess berörs bara ganska så summariskt och i olika bisatser när han egentligen skriver om andra. Det betyder då att han ratar en hel del av de framför allt äldre män, men naturligtvis också kvinnor som tex allas vår Selma, som vi som gått i den s.k. gamla skolan tvingades läsa – särskilt illa verkar han tycka om en man som heter Per Hallström, med sina över 50 år i Svenska Akademien. Ingen läser honom längre, alltså kan det han skrivit inte få klassikerstatus. I Häggs bok. Och även min, kan tilläggas.

För vad är då en klassiker? Ja, Hägg menar helt enkelt att det är en bok som överlevt, som läses. Han menar tom att den inte behöver vara särskilt bra – hur man nu rent intellektuellt eller professionellt skulle bedöma det – utan att den får sin klassikerstatus genom det egenvärde som den läsande publiken gett den, dvs det är sådana böcker som i regel står att hitta i, som han skriver, ”mammas bibliotek”, vilket möjligen illa berörde den i huvudsak manliga läsekretsen i Finanstidningen.

Men vilka författare dubbas då som klassiker av Hägg och representeras av en enda bok? Ja inte tänker jag räkna upp dem alla, men en hel del av mina egna favoriter kommer förstås med, men även en del andra där jag undrar hur den gode Hägg egentligen tänkt.

Men åtminstone de här kommer jag att läsa om nu i denna f.n. helvetesvarma sommar: Willy Kyrklund, Torgny Lindgren (och kanske inte då inte bara Ormens väg på hälleberget som Hägg nämner), Inger Alfvén och hennes Ur kackerlackornas levnad och hade jag inte alldeles nyligen läst om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten hade också den hamnat i sommarhögen. Och kanske även att par ytterligare Hägg-klassiker. Vem vet. (Och varför inte också en bok han inte nämner, nämligen Göran Palms Varför har nätterna inga namn? Den om någon tål en omläsning. Ständigt.).

Andra däremot undrar jag verkligen hur han tänkt när han stämplar dem som blivande klassiker. Men man behöver ju inte hålla med om allt, eller hur? Det är hur som helst kul att läsa hans vassa penna inte bara när han berömmer en författare utan också när han tvärtom sågar hen. Vem kan han tex tänkas mena när han skriver ”Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först”. Gissa – skriv gärna ditt förslag i en kommentar. En sak är i vart fall säker. Han menar inte Ulf Lundell. Det är en författare som han verkligen uppskattar och nämner i positiva ordalag på nästan var och varannan sida i denna lilla bok. Häpnadsväckande nog.

Om man nu skulle sätta ett betyg på Tjugoen moderna klassiker så får det väl bli en tre stars av fem. Men det betyder inte att den inte kan rekommenderas till läsning i hängmattan eller var du nu tillbringar sommaren. För det kan den. Du kommer sannolikt att känna dig både klipsk och bildad under läsningen. Och vem vill inte det?