Annie Ernaux - En flickas memoarer.

Så har jag då läst ytterligare en bok av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, hon som fick följande prismotivering av Akademien: ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Om henne – det gäller förstås Annie Ernaux – kunde jag inte skrivit det mycket bättre själv. Den bok jag nu läst är En flickas memoarer från 2016 (på svenska 2021). Ytterligare en bok av henne alltså. Och ytterligare en som kretsar kring Ernaux själv och hennes erfarenheter men för all del också – eller snarare inte minst - kring social rörlighet och intellektuell förmåga. Och sökande efter kärlek.

Ernaux tar i boken ett avstamp i år 1958, som var ett relativt dramatiskt år inte minst i fransk men för den delen också i världens historia. Men i boken ligger hennes focus nästan helt på den flicka – eller snarare unga kvinna – som för första gången skall tillbringa en längre tid utanför hemmet och framför allt bortom moderns granskande och kritiska ögon. Hon ska vara ledare på ett sommarinternat för barn. Hon vet ju med sig att hon är intelligent och har vad man kallar läshuvud men den längtan till intellektuell kontakt med andra ungdomar som hon har med sig i resan till kolonin faller väl ganska snart till marken. Hon vet strängt taget inte hur man beter sig tillsammans med andra. Hon känner inte till reglerna, helt enkelt.

Det mesta verkar gå fel. Inte minst beroende på hennes starka önskan om att träffa en man och ligga med honom. Hon blir omedelbart förälskad i den manlige ledaren H., men vad bryr han sig om henne? Redan efter – vad kan det vara en kvart kanske – har hon hans kön i munnen och sperma i halsen; det är väl sådant som är ett övergrepp? Men detta, tror hon, är ett bevis på hans kärlek till henne. Alla andra förstår ju att han bara utnyttjar henne. Själv tror hon att han nu är hennes älskare, eller kanske tom älskade. När han sedan håller sig undan går hon som en slags hämnd till andra män/pojkar på kolonin. De andra där uppfattar henne förstås då närmast som en slags vandringspokal. Men själv inbillar hon sig att ”himlen och jorden kommer att försvinna men inte den här natten. Hennes eldnatt.” Den med H.

Detta hennes krampaktiga försök till sexuell kontakt med en man och kanske kärlek står henne dyrt. Först senare i livet uppfattar hon hur det egentligen var och skammen slår henne nästan till marken. Det är väl först då när hon börjar läsa filosofi, och inte minst Simone de Beauvoir, som hon kan komma loss från de bittra erfarenheterna och komma tillbaka till – ja, till sig själv.

Och livet går, tro det eller ej, vidare. För henne som för de flesta med andra eller liknande erfarenheter. Kanske också för en eller annan yngling som varit lika vilsen och osäker i sina första stapplande vuxensteg och gjort egna livslärospån. För inte bara flickor/kvinnor kan vara hungriga på livet och dess erfarenheter och på livsvägen framåt till en början tappa bort sig eller bränna sig.  Även om långt ifrån alla, som Ernaux tycks kunna, kan göra en sådan erfarenhet som avstamp till ett vuxet intellektuellt liv.

Denna till formen stramt hållna och koncentrerade bok är en viktig bok, viktig för Ernaux och hennes läsare oavsett kön. En läsvärd bok. En bok för alla män och kvinnor, oavsett egna erfarenheter vill jag säga. Och jag, er lille amatörläsare, ger den fyra stars av fem i läsbetyg.

(Och frågar mig samtidigt varför jag lägger ut sådana här kommenterade texter rakt in i den tomma cyberrymden. Svaret är väl helt enkelt för att jag i morgon eller övermorgon lättare själv ska komma vad jag läst och tyckt. Inte för att bli läst av de vanliga 25–30 personer som orkar komma igenom vad jag skriver. Även om det förstås är lite kul. Och överraskande. Nog om det).  

Samtliga fotografer okända för mig. 

  

 

  

Tove Alsterdal - Djuphamn.

Så har mr G återigen varit i bokhandeln för att köpa något till mig med anledning av en s.k. bemärkelsedag. Och återigen har han kommit därifrån med en inslagen Tove Alsterdal. Denna gång med den tredje boken i trilogin om händelser i Ådalen som börjar med Rotvälta, fortsätter med Slukhål och nu slutar med Djuphamn. Tack för det mr G.

Men det är nog tur, vill jag redan här säga, att Alsterdal antagligen från nu fortsätter sitt författarskap i ett annat spår och med ett annat tema än vad som berörs i dessa tre böcker. För om Rotvälta var bra och dessutom prisbelönad, Slukhål helt acceptabel så är Djuphamn helt enkelt inte bra utan snarare – ja, obra. Eller ganska dålig, om man nu skall vara tydlig. Men det verkar som att jag tycks vara ensam om att tycka så. Både professionella kritiker och amatörrecensenter tycks alla nästan mangrant mer eller mindre falla på knä för också Djuphamn – för att nu inte tala om alla hennes läsare. Men nästa gång mr G kommer med något inslaget från bokhandeln blir det sannolikt av någon annan än Alsterdal. Om man nu kan påverka det.

Alsterdals tema i trilogin är annars nog så intressant och hon har också en ganska så god hand om det. Vi får, som en bakgrund till själva kriminalhistorien, läsa bland annat om Ådalskravallerna, hur man fordom – om än i s.k. modern tid – med aktivt stöd av Socialdemokraterna och delar av facket försökte jaga kommunister bort från arbetslivet och hur samhället och enskilda personer tog hand om de amerikanska s.k. desertörer från Vietnamkriget som kom hit under ett par år från slutet av 1960-talet. Detta, och mer därtill förstås, är intressant och viktigt men långt ifrån okänt och det känns onekligen lite främmande att sådana viktiga händelser skall sprängas in som garnering i en kriminalhistoria. För det är ju ändå den som utgör själva basen i Alsterdals tre böcker.

(Den som vill veta varför den kvinnliga huvudpersonen polisen Eira Sjödin heter just Eira kan med fördel gå i på Wikipedia och söka efter ”Ådalshändelserna”. Och kanske också förstå varför hon måhända kommer att döpa sitt barn till Tore. Fast då får man nog gräva lite djupare i vad som skedde i Ådalen 1931).

Nå. Vad handlar då Djuphamn om? Ja, en hel del skulle jag vilja säga – kedjan av alla händelser är lång och delvis, vilket ju alltid är kul, lite invecklad. Ett till en början okänt lik hittas av amatördykare när man dyker i älven. Eira Sjödin griper energiskt tag i detta samtidigt som hon brottas med frågan vem av två tänkbara män som kan vara far till det barn hon bär på. Samma Eira undrar också vad om sker med hennes bror som sitter inlåst på ett flerårigt fängelsestraff för ett mord han inte begått och kanske tänker hon också på den kvinna som han var med då detta hände; hon som - och detta visserligen i en av de andra böckerna, men allt hänger som man brukar säga samman - var mördaren och sedan försvann bort och dödförklarades oväntat snabbt. En betrodd gammal man drabbas av insikten att sådant som borde vara glömt och begravt – och kanske förlåtet - inte är det, varför han försöker ta livet av sig, men räddas av vem om inte frk Eira herself. Jaha. Och varför ville han ta livet av sig? Ja, det hänger samman med liket i älven, desertörerna, nackskott i skogen, till råga på allt med möjlig inblandning av CIA och blir sammantaget den hemlighet han inte längre orkar bära. Förstärkt av hans skilsmässa och norrländska supande. Ja – och vad mer? Den dödförklarade flickan dyker minsann nu livs levande upp i historien och hon har då begått ytterligare ett mord. Och är nu nära att begå ett tredje, men nöjer sig med att skjuta en hund, varpå hon försvinner bort igen i en stulen bil. Och minsann om inte den döde mannens bror dyker upp från USA för samtal mer Eira och för att som ett s.k. avslut sänka ner hans kvarlevor i älven. Och mamman, ja Eiras mamma får vi inte glömma – nu dement och omöjlig att nå, men som möjligen ur dimman läcker en förträngd hemlighet från sin ungdom. Ja – ungefär så. Och barnet då? Vad händer med det? Jo det föds och barnafadern blir känd. Mer? Nä.

Mer än att det sista kapitlet kan tydas som inte bara att den dödförklarade flickan – som nu är en vuxen kvinna, borde jag kanske tillägga för övertydlighetens skull – kanske, kanske inte kan ha överlevt att hennes nu stulna bil hamnat i älven. Denna ständigt återkommande älv (som förstår är den brusande sällsamma Ångermanälven). Och att Alsterdal kanske, kanske inte därför trots allt senare vill återkomma till historien. Men kanske också av det skälet att Eira möjligen kan ha en hemlig halvsyster, född närmast i lönndom och snabbt bortadopterad när mamman inte bara var ung utan också som man säger levnadsglad och vacker och oväntat blivit gravid med en av desertörerna. Vad vet man.

Sammantaget kan man väl, menar jag, mer uppfatta Djuphamn som en ytlig men för den delen inte ointressant, och förstås välskriven, skildring av en tid som många av oss fortfarande inte bara kommer ihåg utan rentav till delar varit perifert delaktig i, men inte som en så värst spännande och intressant deckare eller kriminalroman. Så en tre stars av fem kan den bara få i läsbetyg. Av mig. Men kom ihåg att andra tycker annorlunda.

Fotograferna okända för mig. 

 

Ia Genberg - Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar.

Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar kallar förlaget – som är det utmärkta Weylers – boken, som är nummer tre i ordningen för Ia Genberg. De två första, Söta fredag och Sent farväl, har jag tidigare kommenterat här på bloggen. Sök dem gärna och du har tid och lust. Genberg blev som bekant sedan Agustprisvinnare 2022 för den fjärde, Detaljerna, som jag också kommenterat.  

Förlagets beskrivning av den här boken får väl uppfattas som att vi läser en novellsamling. Vi och vi – vad vet jag vad andra gör. Jag läser den i vart som en samling utmärkta och läsvärda noveller om än med ibland återkommande teman och personer och som rör sig i mer eller mindre snäva cirklar kring sådant som livet för de flesta av oss rör sig kring, dvs arbete, pengar, prat, skitsnack, hopp, lögn, kärlek, vinningslystnad och mer därtill. Tro på en framtid, kanske. Och som gör det på ett sådant sätt som att den som ännu inte läst boken bör veta att hen missat något. För vissa av oss är by the way kanske dessa cirklar dessutom så snäva runt halsen att vi får svårt att andas. Som för en del av personerna i boken.

Nu skrivs detta när jag är tillsammans med den ena delen av min lilla familj på deras lantställe i skärgården. Utan uppkoppling förstås. Så jag har fått lära mig, tror jag att jag gjort, hur man kan komma ut på nätet via telefonen. Vilket kan komma att bli oväntat dyrt förstår jag. Jag kommenterar här därför bara en av novellerna – Framgång Greger.

Vi läser då om den möjligen möjligen inte lyckade barnskådisen som efterhand blir en misslyckad en. Vadå? Misslyckad tjuv i vart fall, kanske också mindre lyckad som människa och partner, men som samtidigt också är tänkande, reflekterande, intelligent och inte minst mån om sitt eftermäle nu när döden tycks flåsa honom nacken.

För nu, när hans gyllene 15 minuter för jag vet inte hur många år sedan skall återberättas och sättas på pränt i ett par korta stycken i en minnesskrift om den person som är författaren – och som dessutom har gjort så ofantligt mycket mer och dessutom betydligt viktigare saker – till den film han var med i och där han spelat en närmast försumbar roll i – ja, då är han jagad intill döden. Rent konkret tycks det.

Om detta skriver Genberg en helt enkelt strålande och närmast makalös – jag har aldrig varit rädd för överord – liten berättelse i dialogform. Man ser dem tydligt framför sig – den hårt arbetande frilansande skribenten som gör vad hon måste göra för att kunna sätta mat på bordet för sin familj; den hårt arbetande tjuven och livsfumlaren som nu gör vad han kan för att överleva.

De blir på ett sätt som varandras livbojar. Som varandras förutsättning för överlevnad i krum sjö. Men en av dem går väl sannolikt under.  

Det om det. Och akta dig, vill jag bara ha sagt, för att leva som de giriga och förslagna typerna gör i titelnovellen Klen tröst. Mer säger jag inte. Men det kan väl aldrig gå bra för dem, hoppas jag. Men hursomhelst – novellsamlingen Klen tröst kan bara få fyra stars av fem i läsbetyg. Den borde kanske fått fem. Men den kan otvetydigt rekommenderas. Nu vet ni.

   

Sara Gordan - Martin Andersson. Ett skuggspel. .

 Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Fast visst vore det lite kul? Före Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmst dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Tre år efter debuten kom så Uppställning med albatross. Den är, jag är ledsen att behöva säga det, minst sagt svårbegriplig. För mig, alltså. På all kunskaps moder, dvs Wikipedia, kan man emellertid läsa hur det förhåller sig. Boken är ”en infallsrik lek med automatisk skrift”. Jaha. Jag förstår fortfarande inget, men noterar förstås att andra tydligen gör det. Men för mig är texten i denna till sidantalet tunna bok med små textavsnitt på varje sida fanimig – nu upprepar jag mig – om inte nästan obegriplig så i vart fall svårfångad. Ska man, tänker jag under läsningen, kanske fångas av en rytm i texten, av den återkommande mytiska albatrossen och för den delen andra märkliga djur, av barnet utan namn och kön, av den frånvarande möjligen döde mannen, av Titanics undergång, av … ja, av vad? Ett i texten fördolt sammanhang och samband? Vet ej. Jag sitter stum efter läsningen. Men gläds åt att en läskunnig förläggare på Bonniers har förstått att det ur denna märkligt gäckande textmassa i sinom tid skulle resa sig en så häpnadsväckande bra bok som Natten. Tack för det. Men Gordan gör det i Uppställning med albatross i sanning svårt för läsaren, en läsare som egentligen bara – om han nu efter läsningen orkar intressera sig för det - kan spekulera i vad det kan vara han inte mäktar uppfatta, vad han missförstår, vad han låter glida sig förbi. Varför han som läsare här, och inte i så många andra sammanhang, saknar tålamod. Varför han mer tänker på sin svullna fot än Gordans text. Jag ger hursomhelst Uppställning med albatross tre stars av fem i läsbetyg. Det betyder att den kanske kan rekommenderas till läsning för den läsare som kan hitta infallsvinklar till texten via Lotta Kühlhorns omslag. Det kan gå. Det kan gå.

Martin Andersson. Ett skuggspel.

Martin Andersson han springer och springer – bort från livet och kärleken och möter till slut döden. Inte sin egen men sin älskades, hon som i boken heter Veronica. Och inte minst också Hjalmar Bergman, vår store men nu säkert bortglömde epiker och död sedan dryga 90 år. Med honom för han samtal om avsked och svek – svek mot sitt eget och andras liv, svek mot den möjliga kärleken till en annan människa. Och om att inte kunna, eller kanske vilja, ta farväl när man går, går bort från ett möjligt liv med en annan människa. Boken, där tid och rum blandas till en alldeles särskild och sammansatt helhet, blir som ett spel mellan tre skuggor, mellan liv och död, mellan verklighet och dröm, mellan tro och … ja vad, kanske hopp eller saknad. Eller kanske mellan skuggor som flyr in och bort bland andra skuggor. Ja, ni förstår - inget är helt givet i Gordans bok, hennes första sammanhållna roman, skriven som den är på en tät, poetisk och suggestiv prosa. Den kan bara få fem stars av fem i läsbetyg. Och sen dröjer det nästan 10 år innan Gordan återkommer till oss läsare med Natten.   

 

Sara Gordan - En barnberättelse.

Sara Gordan gav 2022 ut den av läsarna mycket uppskattade – och också för den delen prisbelönade – Natten. Den har jag tidigare kommenterat här på min blogg. Leta gärna upp kommentaren om du har tid eller lust. Innan Natten hade hon gett ut tre böcker. Dessa kommer jag att här kort kommatera allt eftersom jag läser dem. Det kan ta sin lilla tid. Håll ut.

 En barnberättelse.

Detta är Gordans debut som kom 2006 då hon var i dryga trettioårsåldern. Det är, måste man väl säga, en slags prosalyrisk berättelse på inte särdeles tättskrivna 56 inbundna boksidor. Prosalyrisk, ja för all del – men samtidigt också en ganska så mörk erotisk beskrivning av en närmast dysfunktionell kärlek mellan en man och en kvinna som i huvudsak tycks utspela sig i Paris, av alla städer. Det finns i boken, åtminstone som jag läser den, ett drag av potentiellt våld i relationen, möjligen präglad, som det kan anas, av händelser i barndomen. Paret i boken har återkommande sexuella lekar av rollspelskaraktär, som känns både gåtfulla, lockande och skrämmande. Och obegripliga. Ibland undrar jag vad som i storyn kanske kan vara sådana möjligen vaga men dock minnesbilder från barndomshändelser, kanske hos Gordan själv, eller helt enkelt bara fantasier av en, vill jag gärna ha sagt, driven debuterande författare. Jag vill ge En barnberättelse fyra stars av fem i läsbetyg.

 

Uppställning med albatross.

Martin Andersson – ett skuggspel.

 

Annie Ernaux - Åren.

Vilka Nobelpristagare i litteratur har jag då - undrar man ju förstås, eller hur? - läst innan de fick priset om man tex räknar från 2015 – dvs från Svetlana Aleksijevitj och sen över Bob Dylan, Kazuo Ishiguro, Olga Tokarczuk, Peter Handke, Louise Glück, Abdulrazak Gurnah och slutligen till Annie Ernaux. Ja, inte var det många. Noga räknat bara Dylan (som jag ju egentligen inte läst så mycket av utan mest bara lyssnat på) och Handke. Nu däremot, när vi skriver juli månad år 2023, allihop förutom Glück, och då inte bara en bok av dem utan minst en två tre stycken. 

När jag nu läst Åren av Ernaux är det noga räknat den fjärde av henne. Och vad tycker jag då om Akademiens prismotivering – hon fick priset för ”det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”. Ja, vad? Mer än att jag begriper vad man menar och kanske rentav tycker lika. Och det har inte hänt varje gång jag genom åren läst deras olika motiveringar.  

Ja, men vad om Åren? Hon beskriver på en tät, personlig prosa som är hållen i en ganska så stram stil sitt liv från barndomen till det vuxna livet med utbildning och arbete, egen familj och egna barn (förutom, ursäkta mig, men sanningen måste ju fram, eller hur – dessutom alla hennes älskare i olika åldrar). Däremot märkligt nog mycket lite om hennes författarskap.

Jag uppfattar hennes beskrivning av sin barndom, ungdom och vuxna liv som både allmängiltig och personlig. Hon ger oss både, åtminstone för den franska läsaren, välkända minnesbilder - som samtidigt bildar en slags fond till hennes eget liv - från livet utanför den lilla byn hon växer upp i men alltså också, återigen frestas jag säga, från det lilla livet i familjen. Ett liv som hon faktiskt inte riktigt tycks känna igen sig i när hon nu tänker tillbaka. Det känns ändå som att Ernaux ger oss sina privata minnesbilder i samklang med vad som sker i världen och då i en slags pendelrörelse mellan vad som sker i det lilla och stora livet. Hon ger oss på så sätt en sammanhängande bild av det privata och mer offentliga.

Efterhand vidgas hennes minnesbilder. Det är inte bara tiden som går, perspektiven vidgas alltså också. Hon tar studenten, kommer in på universitetet, tar examen, börjar arbeta och får kontakt med ett annat liv än det tidigare kända. Nya idéer, nya böcker, nya samtal, nya människor. På det sättet kan Åren i mycket läsas som en utvecklingsroman – hennes liv går framåt, ja men mot vad? Kanske mot en ny verklighet som inte omedelbart låter sig överskådas och hanteras. Kanske mot ett kvinnoliv där den s.k. anständighetens tunga ok vilar på hennes och andra kvinnors axlar. Kanske trots allt också mot en ökad frihet. Och föräldrarnas liv – och därmed hennes eget tidigare - kommer att kännas alltmer främmande.

Så kommer då maj -68. En tid som medan månaden och tiden därefter pågick verkade som om livet, politiken, samhället och tom kärleken ställdes på högkant och att allt helt plötsligt var möjligt på både det personliga och samhälleliga planet. Men nu när vi skriver juli 2023 undrar jag om inte hon, som jag, numera mer tänker som den gamle trötte cynikern att ”Gud är död, Marx också, och själv mår jag inte så bra”. Men jag tror kanske att jag nu är orättvis gentemot både mig och inte minst henne. Den som vill läsa något vettigt om tiden får gå någon annanstans än till mig. Till Åren kanske.

Nå. Fast nog är det så att det också i boken alltmer skymtar en uppgivenhetens bleka ande över boksidorna. Mycket av det hon efterhand beskriver, förundras över, blir skräckslagen inför har säkert många av hennes läsare också sett och upplevt. Men, slår det mig nu, kanske är det inte rättvisande att prata om en uppgivenhet. Kanske hade det varit mer rätt att skriva att det finns en grundton av vemod i boken. Ja, antagligen.

Om jag ska ger Åren ett personligt läsaromdöme så får det bli 5 stars av fem. Och då inte så mycket för den språkliga elegansen eller spänsten utan för att jag tycker att hon gjort det jag skulle vilja, men absolut inte kan, nämligen skriva en intelligent, reflekterande och personlig tanke- och idéhistoria. En bok om personligt växande och utveckling och vad som samtidigt skett i samhället. Om den pendelrörelse jag nämnde tidigare.  

Hon skriver också insiktsfullt om det kommande, oundvikliga åldrandet. Om sjukdom, kanske övergivenhet och ensamhet. Och hon påminner oss om det självklara att döden är det enda som med säkerhet ligger framför henne liksom mig och dig. Men att vårt uppdrag som människa inte är att förlamas av detta utan tvärtom rädda något från tiden där man aldrig mer kommer att vara i till en eftervärld. Hur bestämmer du själv. Men samtal med barnbarnen duger gott.

Är då Åren det mästerverk som många hävdar? Ja. Fast glöm nu min kommentar och läs boken själv. Då förstår du det bättre.  

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

   

Laurent Binet - HHhH. Och två böcker till.

Laurent Binet, den nu femtioårige franska författaren, känner du till honom? Har du klämt på honom på biblioteket eller på ett antikvariat? Har du kanske rentav honom i bokhyllan? Jag hoppas att svaret är ja på frågan om du känner till honom och likaså ja på att du har honom i bokhyllan. Annars, min okände vän, det är inte för sent än. Inte på långa vägar. Han finns kanske inte i detta nu i den fysiska bokhandeln, men väl skulle jag tro på Bokus och Ad Libris. För saken är den, menar jag, att åtminstone en av hans böcker bör finnas i just ditt personliga bibliotek.

Jag tänker då främst på Språkets sjunde funktion (från 2015) men också på Civilisationer (från 2019) – båda översatta av Sara Gordan. Kanske också, men det är långt ifrån lika säkert, på HHhH (från 2010) som jag nu läst och för vilken Binet fick Pris Concourt.

Språkets sjunde funktion är enligt min mening en fantastiskt härlig skröna eller, om man så vill, en både filosofisk och skruvad detektivgåta som för dig och mig på ett äventyr närmast utan gräns genom Frankrikes politiska och kulturella elit. Navet i boken är 1980 års franska presidentkandidat Francois Mitterrand. Han tror sig veta att den som behärskar språkets sjunde funktion – du kan väl de sex övriga? -blir omöjlig att besegra i debatter. Hemligheten finns, tror man, antecknad på en lapp i litteraturforskaren Roland Barthes kavajficka. Olyckligtvis dör han i en trafikolycka efter en lunch hos just Mitterrand, varför alla, faktisk mer eller mindre just alla, jagar efter denna lapp. Till slut efter många härliga äventyr – där bland annat en av damerna i ABBA spelar en helt obetydlig men dock roll - får, gissa vem, fatt på den. Och på den står, ja gissa vad. Detta är, sammanfattningsvis och oförlåtligt koncentrerat bokens story. Men du förstår förstås att det är en helt nödvändig bok att läsa. Men ta tid på dig.

Då går väl Civilisationer lite snabbare att läsa. Åtminstone var det så för mig. Ansatsen i boken är inte alls dum. Vad skulle det innebära, frågar sig Binet, för vår civilisation, vår historia, våra liv om allt hade tagit en annan väg än vad som nu faktiskt skedde. Han illustrerar denna tanke med åtminstone två historier – Columbus kommer inte tillbaka till Europa utan dör i främmande land; Inkarikets sista kejsare seglar då hit i en kopia av hans båt och blir så småningom vår kulturkrets obestridliga härskare. Autentiska och fiktiva personer kämpar på och lever och dör, kärlekar blomstrar och falnar och dör även de. Historiskt belagda personer hamnar i de mest egendomliga intrikata trångmål. Kvinnorna är genomgående både vackra och kloka och i en hel del fall dessutom ständigt nakna. Spännande och märkligt är det. Fast - det kan inte hjälpas att det för mig till slut blir lite av vuxen pojkbok över det hela, om ni förstår vad jag menar. Fast antagligen missar jag en viktig poäng i vad Binet vill förmedla till oss. Sådant har ju hänt förr, märkligt nog.

Nå. Fast snabbare ändå att läsa är väl HHhH. De flesta av oss känner väl till namnet på ett antal av Hitlers underhuggare – tex Göring, Goebbels, Himmler, Bormann, Speer och säkert fler ändå. Men visste du vem Reinhard Heydrich var? Om du svarar nej på den frågan är vi åtminstone två som var okunniga om vem denne man var. Men om just honom handlar Binets roman HHhH – dvs mannen som, menar många, hade så stort inflytande på SS-chefen Himmler att talesättet Himmlers Hirn heisst Heydrich (Himmlers hjärna heter Heydrich) kom att myntas. Sant eller inte, men nu vet ni.

Vem var då denne Reinhard Tristan Eugen Heydrich – kallad ”Mannen med järnhjärtat” eller, och detta tydligen av Hitler själv, ”Tredje rikets farligaste man” och med en misstänkt, fast hemlighållen förstås, judisk börd på sin mammas sida. Det fanns som man förstår skäl för hans epitet. Han var bl.a. chef för Tysklands säkerhetsministerium, huvudorganisatör av Kristallnatten, en av de s.k. tänkarna bakom det som kom att kallas ”den slutliga lösningen av judefrågan” och under sina sista år ställföreträdande riskprotektor i Böhmen-Mähren. Han dör 1942 i ett attentat organiserat av den tjeckoslovakiska exilarmén. Välförtjänt kan man tycka och inte en dag för tidigt. Hitler blev förstås fullständigt galen efter mordet och hans reaktion var hemsk och makaber – den lilla orten Lidice jämnades med marken, alla män arkebuserades medan kvinnorna fördes till olika koncentrationsläger. Två veckor senare hände samma sak med en annan liten ort, Lezáky.   

Binet för sina läsare genom boken i 257 korta kapitel och han försöker som jag läser den skapa en slags dokumentärroman. Han tar ett stort, för stort enligt min mening, grepp i romanen då han vill beskriva Tjeckoslovakiens moderna historia och då särskilt exilarméns och dess betydelse. Men den närmare bakgrunden till attentatet/mordet och likaså hans beskrivning av de två attentatsmännens motiv och deras väntan i Prag efter att de luftlandsatts med fallskärm känns antingen alldeles för summarisk eller ibland lika långrandig för läsaren som den borde varit för de två, eller om det nu möjligen var tre, männen som väntar och väntar på rätt tillfälle och inte vill annat än att skrida till verket. Inte heller deras hemliga kontakter med modiga invånare i Prag lyckas han göra något intressant av. Riktigt spännande och dramatiskt blir det egentligen först när tyskarna – sedan männen efter mordet blivit förråda av en landsman – efter mycket om och men lyckas skjuta ihjäl dem i den kyrka de gömt sig i. Varför beskriver inte Binet mer på djupet den man som förråder attentatsmännen eller för den delen de två kvinnor som beskrivs som deras flickvänner och inte heller … ja, det finna mycket som jag menar saknas.

Däremot ägnar Binet tid åt sig själv och sin egen text i den roman vi läser och som han återkommande kommenterar. Är det intressant att läsa om hans problem med sin egen romantext och för den delen med sin fästmö och deras relation? Nej. Allt detta och mer därtill tar för mycket tid och kraft både för Binet och läsaren. Och var, undrar jag, gömmer sig egentligen Heydrich i romanen? Särskilt tydlig blir vare sig hans person eller hans drivkrafter, även om det förstås var intressant att få veta att han återkommande besökt bordeller. Och varför, för att nu nämna bara en liten detalj men dock en störande sådan, detta närmast repetitiva funderande om bilen som han färdades i vid attentatstillfället var grön eller svart? Ja, säg det.

Nä. Detta är ingen riktigt lyckad bok enligt min mening. Säger jag fullt medveten om det prestigefulla pris den fått. Av mig får den tre stars av fem i läsbetyg. Till skillnad från Språkets sjunde funktion och Civilisationer som fick fem resp. fyra av fem. Läs hellre dem – och alldeles särskilt Språkets sjunde funktion - blir då mitt kanske anspråksfulla men välmenande tips.

Men nu tar jag strax helg. Och börjar den med att på balkongen tillsammans med AM ta en liten drink på gin från Skånska Spritfabriken i Södra Sandby utanför Lund, min hemstad. Den finns som beställningsvara på Systemet. Men jag uppmuntrar verkligen ingen till … ja, du förstår.