Carl-Johan Vallgren - Din tid kommer.

”… tänkte jag att om någon inte gillar den så har han eller hon ett hjärta av sten”. Vem säger det, undrar du förstås. Jo Carl-Johan Vallgren i en stor artikel i DN-kultur häromveckan där han blev intervjuad av Malin Ullgren om sin senaste bok Din tid kommer. Det är en ganska intressant artikel där Ullgren i intervjuform låter Vallgren berätta om sitt liv och sitt författarskap och då inte minst den senaste boken Din tid kommer. Det är i en kort passus om den som Vallgren enligt artikeln säger detta om läsaren av boken. Sagt eller inte, sant eller inte så står det så.

Det är väl då lika bra att direkt bekänna att jag tydligen kan ha ett hjärta av sten. Även om nog inte särdeles många som känner mig vill hålla med om just det. Det finns säkert mycket annat att tycka om mig, men ja - nog inte just det. Men jag kommer inte förbi att jag inte tycker att Din tid kommer är särskilt bra. Läsvärd, visst en mulen kulen dag eller då det inte är fotboll på TV. Men räcker det om man som läsare har andra förhoppningar på en författare av den Augustprisbelönade Den vidunderliga kärlekens historia och kanske inte minst För herr Bachmanns broschyr. Nä det gör ju inte det.  

För mig är Din tid kommer i huvudsak en dussindeckare. Välskriven, ja. Intressant intrig, nja. Trovärdig då, nja. Berörande personporträtt, nja. Begripligt polisarbete, nja. Psykologiskt intressant, jodå. Våld, så det räcker och blir över. Berörande om sorg och sorgearbete, ja.

För det finns i boken något som för mig är mycket mer intressant och viktigt än själva kriminalberättelsen. Och det är beskrivningen vad som sker när någon man älskar blir sjuk och dör, vilket Vallgren själv, i likhet med en av personerna i boken, själv upplevt. Två personer lever tillsammans och älskar varandra. Men bara en av dem ska leva eller överleva. Fortsätta leva. Här är Vallgrens beskrivning både berörande och viktig. Det är kanske det som baksidestexten, där man hävdar att Vallgren skrivit en existentiell kriminalberättelse, syftar på. Men det är till syvende och sist i vart fall det som gör att jag ger Din tid kommer tre stars av fem i läsbetyg. Och faktiskt hoppas att hans nästa bok också kan vara en ”Roman om ett brott”, som förlaget skriver på omslaget om den här boken.  

Denis Lehane - Hatets hjärta.

Det var länge sen, märker jag nu när jag har Hatets hjärta i min hand, som jag läste något av Dennis Lehane. Annat var det faktisk förr då jag från Rött regn (på svenska 2001) och fram till En mörk välsignelse (på svenska 2010) läste i stort sett allt av honom som kommit på svenska. Till detta kom att jag såg ett par filmatiseringar av böckerna. Vad hände? Ja inget märkligare än att mina läsvanor ändrades en aning och Lehane väl hamnade lite mer i skymundan, men ändå blev kvar i ett positivt läsminne. Som så många andra goda författare har gjort och väl sannolikt framöver kommer att göra. Man kan inte, hur gärna man än skulle vilja, läsa allt alltid. Som bekant.

Men vad om Lehane? Kanske inget mer än att denne snart 60-åriga man tycks vara flitig som få. Han har skrivit inte mindre än femton böcker, varit manusförfattare till ett antal filmatiseringar av dem och därtill skrivit material till ett flera mer eller mindre, mest mer, uppskattade TV-serier, som också nått internationell publik. Och faktiskt varit movie star i någon av filmerna. Man undrar ju när han hämtar andan. Men somliga kan ju det andra bara kan drömma om. För, som det står i Hatets hjärta men då i och för sig i ett helt annat sammanhang: ”Det räcker inte att arbeta hårt. Man måste ägna sig åt det man är född till”. Sant för många, sannolikt också för Lehane.

Just när jag skriver detta får jag oväntat av en läsande kamrat tips om en av Lehanes böcker som troligen inte, i motsats till det mesta av vad han i övrigt skrivit, kan kategoriseras som en deckare. Det gäller Ett land i gryningen som ska vara en mer brett upplagd historisk roman med ambitionen att skildra USA ur ett bredare politiskt perspektiv. Låter onekligen intressant. Kanske, kanske inte kommer den framöver att hamna i min redan för stora läshög. Inget är ju omöjligt när det kommer ett tips som verkar lovande.

Nå. Men vad om Hatets hjärta? Den utspelar sig i Boston, som så ofta när det gäller Lehane, i början på 1970-talet och är en, vågar jag påstå, stark och närmast skakande skildring av det liv fattiga och utsatta människor kunde leva under i den tidens Amerika. Fokus ligger på personer med irländskt ursprung och särskilt på en ensamstående, stark och drivande mamma som arbetar på ett sjukhus men som har om inte täta så i vart fall personkontakter med det lokala brottssyndikatet; en som alltså vet vem som kan vara skyldig till både det ena och det andra som händer i grannskapet och som inte räds att ställa vem det vara månde till svars om så skulle krävas. Och så har hon en älskad dotter i tonåren som är hennes enda kvarvarande barn sedan en son knarkat ihjäl sig. Vad händer? Ja det man kan räkna med – dottern kommer inte hem efter en utekväll och mamman, som anar det värsta, blir helt utom sig. Och vem hade inte blivit det inte bara under de förutsättningar som familjen lever under. Vi läser då om mammans kamp först för att hitta dottern vid liv och sedan, då det blir klart att hon inte längre lever, för att ställa de som var skyldiga, och för den delen medskyldiga, till hennes död till ansvar. Det slutar som man kan tro. Som man kan tro när en förtvivlad mamma lever sitt liv i slagskuggan av den kriminella miljön men inte räds för att handgripligen och mycket konkret själv ta tag i saker och ting - röra om i den kriminella gryta som mest av allt vill att allt ska vara stilla och fint. Och det egna livet kommer då att spela en underordnad roll.

Detta skulle kunnat reduceras till en enkel kriminalhistoria, men nu är ju Lehane Lehane. Så i storyn, med bra karaktärs- och miljöbeskrivningar, vävs, om än med lite olika tyngd och vikt, in sådant som rasism, den gode snutens möjliga roll, narkotikans betydelse för vanligt folk och som finansiering av kriminalitet, skolbussning, kärleken mellan människor, hopp; inte minst hopp. Det kan, tror jag Lehane vill visa oss, finnas en hoppets och hoppfullhetens väg ut ur kriminaliteten, knarkhelvetet och fattigdomen. Detta, och mer därtill, för Lehane in i sitt romanbygge utan att det blir pålagt som ett utanverk. Det blir i stället en integrerad del av den samlade storyn och kan läsas som en fond till mammans kamp för ett liv – sitt eget och dotterns.

Denna berättelse ger Lehane oss på ett klart, levande språk som inte tycks väja för något. Som inte vid något tillfälle brister i klarhet, som hela tiden står på den utsattas sida och som inte sällan dessutom kräver att läsaren tar ställning. Men som också, för mig oväntat måste jag säga, ger oss läsare en bild av vilken roll den klassiska musiken kan ha även för den som lever i fattigdom och kanske misär. Och helt plötsligt, men varför får du bäste läsare själv ta reda på, låter Lehane dessutom min egen gamla favorit Blecktrumman av Günter Grass spela en roll. Om än marginell.

Vilket läsbetyg ska då Hatets hjärta få? Fyra stars av fem får det bli. Hade jag varit på ett bättre humör och inte suttit här och mulbännts lite med tillvaron kunde det mycket väl kunnat bli fem.   

  

 

  

Malin Persson Giolito - Motiv.

En period för länge sen – i den s.k. ungdomens glada dagar – satt jag tillsammans med andra i en föreläsningssal utan fönster och luft för att under ledning av en uttråkad docent i juridik i, som det upplevdes, ändlösa dagar traggla mig igenom det som då kallades proppen i juridik (utläses propedeutisk kurs; numera heter det visst något annat). Min framtida håg kom att ligga relativt långt från juridiken och jag har förstås glömt det mesta förutom ”den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, till …” ja, till vad - böter gissar jag nu). Du, bäste läsare, anar inte hur många timmar man kunde ägna åt att diskutera tex detta ”olovligen”. Fast det gör du kanske ändå. Ja det var tider. Föga anade man då vid den tiden vilka irr-, krok- och för den delen rakvägar livet skulle ta framöver fram till det som idag gör att jag har det bättre än någonsin; dvs sannolikt bättre än jag förtjänar skulle jag tro. Och har en utbildad jurist i min omedelbara närhet, kan jag tillägga. (Det slår mig nu förresten att ”den som olovligen avleder elektrisk kraft dömes för olovlig kraftavledning”; i vart fall då på den tiden är det väl bäst att tillägga.)

Jag har nu efter alla dessa år läst en ny lärobok i juridik – Motiv av Malin Persson Giolito. Ja nu är det ju ingen lärobok direkt utan en novellsamling där juristen och författaren MPG i fiktionens form har beskrivet ett antal konstruerade fall under rubriker som tex Mikaela BrB 3:5, och Lydia BrB 3:9; de flesta mer eller mindre läsvärda, de flesta mer eller mindre trovärdiga, de flesta mer eller mindre till synes hämtade ur den s.k. verkligheten. Och det är det senare som gör att jag gärna ser att denna anspråkslösa lilla bok ändå sätts i händerna på blivande jurister – dvs de som har att tillämpa den till synes enkla logiska lagtexten på den skrynkliga verkligheten, den som inte alltid låter sig lätt förstås och än svårare att pressas in i tex Brottsbalkens tredje kapitel paragraf fem utan att det skaver allt för mycket. Under ledning av en någorlunda intresserad lärare/jurist kan ett levande fall läggas över en blodfattig paragraf och de stackars studenterna då inte bara tvingas tänka till utan kanske också börja förstå vilken inte helt enkel eller lättbegriplig verklighet de framöver kan tvingas hantera. Fast så gör man väl rimligen redan men med andra exempel än de som MPG skriver om i sin bok. Vill jag hoppas.

Men det är kanske ändå här jag menar som det egentliga värdet av Motiv kan ligga. Några direkta litterära kvaliteter tycker jag inte att boken har, även om den rent språkligt inte är så dum. Jag ser mer den lite trötta trebarnsmorsan MPG framför mig där hon sitter i sin bostad i Bryssel och famlar lite efter idéer till sin nya bok efter succéer som Störst av allt och kanske I dina händer. Och så hittar hon temat i Motiv som en räddningsplanka tänker jag mig. Men jag kan ju för all del ha fel.

Men när hon nu, jurist som hon är, skriver denna bok med ambitionen att belysa sin version av verkligheten ur ett juridiskt perspektiv, så skulle jag gärna sett att hon också samlat sig till en mer sammanhållen slutsats utöver de antydningar på att par rader hon gör i ett avslutande ”Författarens tack” – vilken roll spelar egentligen juridiken i alla kriminal- och underhållningsromaner som ges ut, beskrivs den korrekt där eller inte och, viktigare ändå, vilken roll spelar juridiken i samhället, i vårt rättssamhälle. Är juridiken den grundpelare som åtminstone min gamle docent ville tro? Och hur vill hon själv tolka sina egna exempel under de olika paragrafer i lagboken hon tar upp. Det skulle faktiskt varit intressant att läsa.

Nå. Sammantaget ger jag hursomhelst för min del Motiv en snål liten trea av fem i läsbetyg. Och hoppas att Akademibokhandelns stoppar in den i hyllan för juridiska fack- och läroböcker. Men förstås också i hyllan för romaner, så vi andra dödliga också hittar den.

Samtliga fotografer okända för mig. 

 

 

Sara Strömberg - Skinn.

Sara Strömberg, en snart femtioårig journalist och författare, har efter de åtta barnböckerna om Birger – det lilla Storsjöodjuret – gett ut tre deckare med journalisten Vera Bergström som huvudperson. År 2021 kom Sly, som blev utnämnd som årets deckardebutant av Svenska Deckarakademin, uppföljaren Skred som kom redan året därpå fick av samma akademi pris som årets bästa kriminalroman och nu 2024 kom den tredje delen, Skinn. Ännu inte, är det kanske bäst att tillägga, prisad av Deckarakademin. Jag har läst dem alla. Jag undrar varför.

Sara Strömberg. 

För de är enligt min mening vare sig särskilt originella eller spännande. Och inte skriver journalisten Strömberg särskilt bra heller, tycker jag. Dessutom inte heller särskilt rappt – långsamt, långsamt glider storyn i Skinn fram mot en upplösning som jag själv gissade mig fram till på sidan 223, av totat 421, då Strömberg hintar om att det hela skulle ända i ett ”ologiskt händelseförlopp”. Och det gör det ju vilket i och för sig är tilltalande. Och, det måste jag ju medge, på de sista sidorna i ett tämligen raskt tempo. Och dessutom blir det lite spännande.

Annars är det mesta sig likt från de förra böckerna. Storyn utspelar sig som tidigare i Storlien, en liten ort i Åre kommun med, jo jag har slagit upp, 67 invånare. Får Strömberg hålla på i ett par böcker till minskar säkert antalet drastiskt. Vera Bergströms kärleksliv utvecklas i positiv riktning, måsta jag säga, viket gläder en romantiker som mig. Efter att i Sly haft ett jaktgevär som sängkamrat, i Skred en katt får hon nu vid upprepade tillfällen till det med en träbock vid namn Thomas. Han kan mycket väl komma att stå ut med den lite oberäknelige Vera, får man hoppas.

Själva kriminalfallet som Vera löser den här gången är nästan trettio år gammalt – en pappa och hans två barn hittas yxmördade i sitt hem, mamman är försvunnen och på golvet hittas blodspår i ett krossat glas. Annars ingenting. Men gissar du, bäste läsare, att detta blodspår i sinom tid kommer att leda oss till mördaren gissar du rätt. Liksom en märklig tatuering gör. Och hör och häpna – konungen har ju en stuga i Storlien och spelar inte hans adjutant och dennes lite oberäkneliga dotter en viss roll i det hela. Jomenvisst. Vad säger Hovet om detta? Fast ingen där läser kanske böcker och i vart fall inga deckare så det är väl, som man brukar säga när man inget vet, lugnt.

Kungen stuga i Storlien. 

Och Vera kämpar på och kämpar på. Och Thomas står ut och står ut. Men till slut löser sig allt. Eller i vart fall det mesta. Insprängt i texten, utan att man till en början egentligen fattar varför, får vi av och till läsa om den i Stockholm ensamboende Roya och hennes son, men till slut berättar Strömberg varför och man anar, eller misstänker, att Strömberg kanske återkommer till denne son framöver. Han råkar förstås i trubbel med lite gängkriminella och kommer … nej, mer säger jag inte. Vi ses i min nästa bok, skulle väl Strömberg säga om hon fick frågan om vad som kommer att hända med honom, mamman och hans tjej.

Nå. Läsbetyg då? En svag trea av fem får det bli.

  

 

Mohamed Mbougar Sarr - Fördolt är minnet av människan.

Vem är Mohamed Mbougar Sarr? Om inte en senegalesisk medborgare, men antagligen bosatt i Frankrike, som är i dryga trettioårsåldern och som hittills, utöver ett par noveller, gett ut tre romaner som alla är prisade på olika sätt. Hans senaste bok som kom ut 2021, på svenska redan 2023 under titeln Fördolt är minnet av människan, gav honom det meriterande Concourtpriset. Vad ska det bli av denne unge författare, undrar man? Nobelpristagare innan han fyllt 50? Vem vet. Eller så stumnar han. Eller fortsätter skriva men vandrar i den tomma öknen utan vare sig läsare eller priser. Sånt har ju hänt förr.

Men vad om Concourtpriset? Inget mer än att det är Frankrikes mest meriterande litterära pris och som delades ut första gången 1903 efter att snikna släktingar till Edmond de Concourt, som dog 1896, överklagat testamentet men så småningom tröstats med lite livräntor. Prissumman har ju varierat genom åren men är nu på hisnande 10 euro, men priset är mycket välrenommerat och pristagaren garanteras normalt stora upplagor i Frankrike och säkert därtill översättningar till olika språk. Nobelpriset förra året var på 11 miljoner SEK, kan vi ju erinra oss. Hur stora nya upplagor Jon Fosse till följd av priset kunde glädja sig åt vet jag inte, men sannolikt mer begränsade än om han varit fransman och fått Concourtpriset. Men jag killgissar som vanligt.

Nå. Men vad om Fördolt är minnet av människan? Jag läser på Wikipedia att olika prisjurys kallat boken sådant som ”en hymn till litteraturen” eller ”litteraturkritikernas bok”. En hymn skall ju som bekant utläsas som ”högstämd lovsång” och jag föreställer mig att omdömet skall uppfattas som till övermåttan positivt till skillnad mot detta att vara uppskattad av bara uppnästa kritiker. Ja det är inte lätt att vara professionell kritiker. Och än värre är det förstås att vara amatördito. En sån som jag som skriver omdömen i första hand för att komma ihåg vilka böcker jag läst och vad jag då tyckte om dem och för att därefter lägga ut dom här egentligen bara för att jag vet att en och annan - men inte särdeles många - gillar att läsa min omdömen. Min ambition är således begränsad.

Men gamle man, hör jag i andanom att min fru skulle sagt om hon nu suttit på mina axlar och sett vad jag skrivit, kom för fan till skott. Vad tycker du om boken? Är den en hymn? Eller …!

Nä, svarar jag, verkligen inte. Det är helt enkelt en mycket bra och synnerligen läsvärd bok. Den yttre handlingen är nog så enkel. Och komplicerad. En ung författare kommer närmast av en slump över en mytomspunnen roman av en författare vid namn T C Elimane. Vi läser sedan om den unge mannens jakt på att hitta denne Elimane och det blir en resa över tid och rum, över att förlora och kanske hitta sina riktmärken och sig själv, över kärlek och hat, över liv och död fram till – ja, fram till att man hittar den mystiske Elimane? Om detta vill jag hålla dig, min okände läsare av denna blogg, i okunskap. Men nog är det så att denne gåtfulla roman, som ibland liknar en labyrint med många olika berättare, lika många olika läsarter, lika många familjehemligheter slutar på ett sätt som alla goda romaner ska sluta – nämligen genom att sätta trovärdigheten på spel och överlämna åt läsaren att bedöma om resan från bokens första meningen till den sista var värd vad den tog av tid och eftertanke. Men kanske har du då, som jag, lärt dig hur man håller sig levande och inte bara vid liv – som kanske också den jagande unge mannen, som kanske också den gåtfulle Elimane. Vilket väl är svar nog?

Jag vill ge Fördolt är minnet av människan fyra stars av fem i läsbetyg enlig min hemmasnickrade och inte helt transparanta skala. Och rekommendera den till läsning.

 

 

 

Andrzej Tichý - Händelseboken.

Jag läste Händelseboken av Tichý för ett par veckor sedan utan att kommentera den här på min blogg, sådant händer fler gånger än man kan tro, men har nu läst om den. Varför det? Ja skälet är enkelt – den lämnade mig inte ifred. Jag kom oftare än jag trodde var möjligt när jag förra gången slog ihop boken efter läsningen att tänka på den. Varför? Om det kommer jag att här fatta mig kort.

Men först - vem är Tichý?  Han bor i Malmö och har en polsk-tjeckisk bakgrund. Han har nominerats till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris. Han är, vill jag ha sagt, en av våra absolut mest oumbärliga författare som sedan debuten 2005 gett ut minst fem egna romaner; det är åtminstone så många jag läst av honom. Har du inte läst honom än finns bara en möjlighet – gå till biblioteket om du har turen att bo på en ort där det ännu inte är nerlagt. Eller gå in på Bokbörsen. Att de, förutom Händelseboken förstås, skulle finnas i den fysiska bokhandeln tror jag tyvärr är osannolikt; det vore dessutom att begära för mycket tänker jag.  

Nå. Händelseboken är, framgår det redan på baksidestexten, en slags mosaikroman där Tichý berättar om hur ett stort antal människor lever sina liv, och dör för den delen, och han gör detta på ett sätt som ibland förbryllade läsaren, åtminstone mig. Ibland, ganska så ofta vill jag påstå, är det inte heller lätt att förstå vem det är som sas talar i den, vem som för stunden för ordet i de ibland korta ibland längre textavsnitten. Boken ställer därmed ganska höga krav på läsaren, på hans inlevelseförmåga, hans förstånd och inte minst hans uthållighet. Men, tröstade jag mig med då när det lätta tvivlet ibland ansatte mig, det måste ha varit etter värre för Tichý. Men han mäktade med det, han fick ihop det, och det gör också läsaren.

Vem, frågar man sig ändå redan på baksidestexten, är i stånd att överblicka helheten, allt som sker i boken, Och kanske i livet för den delen. Vem av romanfigurerna kan det? Kan den något bedagade författaren Zygmunt Pereira det? Kan ekonomen Samuel Haddad? Den kriminelle Mink? Och fler ändå. Kanske. Men jag sätter en slant på ängeln Metatron. Men framför allt tror jag att jag och de flesta andra läsare kan det. Om vi vill. Eller kanske orkar.  För det pågår i denna fantastiska bok på nästan 700 sidor en slags makaber oupphörlig dödsdans, dessutom illustrerad redan från början på omslaget i form av medeltida träsnitt, där en enkel vanlig intrig, sådant vi läsare är vana vid, saknas. Eller snarare inte ligger klar, enkel och öppen framför våra ögon. Orka, viskar ibland Metatron till mig när jag sviktar under läsningen, och jag orkar. Det kommer också du, min okända läsare av denna obetydliga blogg, att göra.

Jag ger Händelseboken fem stars av fem i läsbetyg. Och utgår från att den kommer att åtminstone nomineras till årets Augustpris. Att den skulle vinna är väl att hoppas på för mycket. Och jag hoppas att du kommer att läsa den.

Fotograferna okända för mig. 

   

  

Sami Said - Satansviskningar.

Av Sami Said har jag före Satansviskningar bara läst Människan är den vackraste staden. Om den skrev jag här på min blogg sammanfattningsvis ”Jag ger Människan är den vackraste staden tre stars av fem – men bara för att jag tror att det någonstans i boken döljer sig något jag inte kan eller förmår se och uppskatta. Men som andra mycket väl kan både se och uppskatta. Men frågan blir till slut för min del om jag ska vara besviken på Said som författar eller mig som läsare”. Jag kommer att kunna skriva detsamma om Satansviskningar.

Men vem är då Said? Om inte en snart medelålders svensk författare som kom till Sverige i 10-årsåldern från Eritrea och som hittills gett ut fem böcker och för Människan är den vackraste staden nominerats för både Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. Han har också fått en del priser för övriga böcker, bland annat Katapultpriset och Aftonbladets litteraturpris. Så nog finns det fog för min fråga – och svaret på den är väl sannolikt att det är jag som läsare som har problem med Said eller åtminstone de två böcker jag hittills läst. Och detta eftersom en del andra uppenbarligen uppskattar honom och prisar honom på allehanda sätt. Men vad den viktigaste gruppen, dvs de som köper och läser romaner och inte tillhör priskommittéer av olika slag eller professionella recensenter, tycker vet jag ju inte. Hur pass läst är han? Hur många lånar hans böcker på biblioteken? Hur många bokcirklar diskuterar honom?

Nå. Det om det. Men vad om Satansviskningar? Till det yttre läser vi om en slags internatskola för besvärliga flickor som ligger någonstans i en okänd öken och dit föräldrar av olika skäl skickar sina besvärliga barn för upptuktelse. Huvudpersonen Nadine hamnar där för att hon gömt sig i en garderob, påstås det. Ja, så kan det kanske vara. Här träffar Nadine de två namnlösa flickorna Den första flickan och Den andra flickan, som blir hennes närmaste vänner där, och förstås den likaledes namnlösa, efterhand alltmer mänskliga, Rektorn eller Föreståndaren. Och vad sker då där?

Ja vad? Ingenting efter vad det verkar. Ingen direkt undervisning i vart fall. Men lite planlösa utflykter i öknen, ensamma eller i sällskap. Lite egendomliga kontakter med personer som tycks bo i en närbelägen stad, Avgrunden kallad. Det finns hos flickorna efterhand en stark önskan att lära sig köra på moped i likhet med de närmast skugglika okända gossarna från staden som tycks gasa både uppför och nerför kullar i öknen nära skolan. Och man lär sig cykla. Spännande eller hur? En gång i veckan kommer det en bil från staden med förnödenheter och brev från familjerna. Men också, och just det var både intressant och välskrivet, och inte så lite suggestivt, om den sannolikt kontaminerade änglakällan och vad man borde eller inte borde göra med den. Ja men det är väl det hele. Och detta på drygt 200 sidor.

Men också att Nadine vid en egen liten flykt eller utflykt från skolan skadar sig illa och måste åka hem till familjen igen vilket inte går så bra. Hon skickas strax tillbaka till skolan. Där finns då inte Den andra flickan, som tycks ha skapat sig en ny tillvaro på annat håll. Vad mer? Inget annat än att Nadine och Den första flickan tillsammans med en hel del andra flickor åker i väg till den plats där en död, troligen mördad, kvinnlig undergroundartist, upprorsmakare och närmast ikon, som dessutom varit elev på skolan, ligger begravd. Vad mer? Inget annat än att jag, den från ungefär sidan 5 måttligt roade läsaren, äntligen kan slå ihop boken och undra vad det är jag läst.

”Nästan så man blir galen på riktigt” är bokens sista mening. Ja kanske det, tänker jag i mitt stilla sinne. Fast så illa ska det ju inte gå. Andra och förhoppningsvis bättre böcker står redan redo i bokhyllan för att kurera mig efter läsningen av Satanviskningar.

För boken, med de dåligt slipade glasögon jag haft på mig under läsningen och det illa rustade tålamod jag har haft just nu, är inte bra. Den tycks mig sakna både riktning och innehåll och den rent litterära stilen är dessutom egendomligt krystad och inte så lite manisk eller, om man hellre vill se det så, hemlighetsfull. I så fall alltför hemlighetsfull för min smak. Det är ingen enkel roman Said gett oss. Själv blir jag mest bara förvirrad och vilsen både under och efter läsningen. Sådant som person- och miljöbeskrivningar tycks Said dessutom lämnat bakom sig och helt övergett. För mycket blir enligt min mening därför sammantaget både konstlat och diffust.  

Ändå var boken nominerad för Augustpriset 2023. Boken påstås i nomineringen bära på ”ett övermått av skimrande, filosofiska vändningar” och att det ”under den magiska ytan pockar ett allvarligt ärende”. Sorry – men det mesta av det går mig förbi. Läs den gärna och bilda dig en egen uppfattning. Risk finns att du kommer att tycka som jag, nämligen att den kan vara värd max tre stars av fem. Egentligen mindre.

Fotograferna okända för mig.