Mona Larsson - August Strindberg-bilder ur hans liv.

I den lilla boklåda – eller snarare bok- och papperslåda som märkligt nog samtidigt också är en affär som kränger barnkläder ”för busiga barn” (er grinige bokhållare undrar var han nu ska köpa saker till ett barn i hans närhet – det får väl bli Bonti också i fortsättningen) som finns i min sk närort var det idag traditionell rea på bokrean. Två böcker inhandlades – en ganska så trevlig om än inte nödvändig och en helt onödig. Men vad gör man väl inte?

Antagligen sista bilden på Strindberg. Ensam och sjuk går han på Drottninggatan på väg hem till bostaden i Blå Tornet. Det gör ont att se den. 

Den ganska så trevliga var August Strindberg – bilder ur hans liv av Mona Larsson utgiven på LL-förlaget, dvs. förlaget för sk lättlästa böcker. Texten är ju inte bara sk lättläst, den är dessutom nästan överlag urbota dum. Men bilderna är bra och duger gott att titta på.

”August Strindberg var författare.

Han skrev romaner, dikter

och teaterpjäser.

...

Siri blir orolig för att August håller på

att bli sinnessjuk. Han blir rasande på henne.

Han slår henne. Barnen gråter.

…

Kvinnans viktigaste uppgift är

att vara mor, skriver han.

Hon ska helst vara mor

både till barnen och till mannen”.

Texten är skriven i en slags diktform och onekligen lättläst så det förslår. Men begriplig? Säger den något om Strindberg? Och tar texten verkligen den som behöver sk lättläst litteratur på allvar?

Den helt onödiga boken är skriven av Alice Rasmussen och heter Strindbergs flora. Och belyser Strindbergs intresse för och kunskaper om just vår flora och hur han vävt in detta i sitt författarskap. Intressant i och för sig men lite väl nördigt för min smak. Men nu vet jag bl.a. att han använt ca 1 500 växtnamn i sina verk och att ca 900 av dessa bara används en endaste gång. Onekligen imponerande att Rasmussen lagt ner själ, hjärta och tid i att kunna konstatera detta och sen förmedla denna kunskap till oss i en bok. Men vi andra häpnar nog mest. Åtminstone jag.

Jag betygsätter inte böckerna, men vill ändå ge fotografierna i August Strindberg – bilder ur hans liv fem stars. Många av dem är ju välkända, men en hel del av dem är nya för mig.

Patricia Highsmith - Främlingar på ett tåg.

Det yttre händelseförloppet i Främlingar på tåg, Patricia Highsmiths debutroman från 1950, i svensk översättning tre år senare, är ju inte bara välkänt, det är väl dessutom snarare söndertuggat i allsköns inlägg jag och säkert också du, min okände läsare av denna blogg, läst genom åren. För att nu inte tala om också den uppmärksamhet och diskussion som följde på Alfred Hitchcocks film efter romanen och med samma namn som följde något år senare.

Ms Highsmith vid tiden för boken.

Alltså: två män som inte känner varandra möts på just ett tåg och träffar – eller snarare: träffar inte - sedan den bisarra överenskommelsen att mörda åt varandra. Drivande i samtalet på tåget och i dess efterspel är den försupne modersbundne rike slapptasken Bruno Anthony. Den andre mannen är arkitekten och, skulle det visa sig, den moraliske och intellektuelle vindflöjeln Gay Haines. Det hjälper inte ett skit – om ni ursäktar svenskan – att han läser Platon. Eller om han nu gör det – han kanske bara bär med sig en bok av honom för att verka lite intellektuell. Nå - motivet till detta märkliga arrangemang skulle vara att bli av med två för dem båda förhatliga personer – Anthonys pappa som sitter på pengarna och Haines´ lättfotade hustru som vägrar skilja sig.

Någon överenskommelse träffas således inte utan det är snarare så att Anthony, denna ”fördärvsbringande människa”, driver igång processen helt själv utan att Haines egentligen sagt vare sig ja eller nej. I vart fall inte ja. Men kanske ett vagt nej. Så börjar då Anthony efter att ha mördat hustrun stalka den stackars veke Haines för att förmå honom att också mörda. Och han ger efter.

Trovärdigheten i detta har förstås diskuterats liksom – och detta in till minsta kommatecken - också den moraliska, etiska och filosofiska konflikt som ligger inbäddad i arrangemanget. Så, undrar du naturligtvis, varför ska jag både läsa och sedan skriva om denna välkända och välanalyserade bok, som är ungefär lika gammal som er okände Bokhållare ? Frågan är förstås både rimliga och berättigad.

Men skälet är enkelt, och det stavas för min del nyfikenhet. Jag tillhör den udda krets som fram till nu inte läst boken men väl, minns jag, sett filmen i en obskyr källarlokal när jag uppnått halvvuxen ålder. Kan då en närmare 70 år gammal av ”alla” känd, läst och kanske också uppskattad roman, tillika en stor succé när det begav sig, fortfarande bära, fortfarande vara värd att offra ett par av det krympande antal timmar som obönhörligen rinner ur ditt livs timglas? Håller den rent litterärt? Håller själva romanbygget? Intrigen? Personbeskrivningarna? Finns den sk efterglöden eller är boken glömd när sista ordet är läst? Ska jag ens stoppa in den i bokhyllan eller ska den direkt till förbränning på Lövsta återvinningscentral. Frågorna de hopa sig, som du märker. Och svaret är att visst håller boken. Kanske bortsett från det där med efterglöden. Men ett par timmars intelligent underhållning ska ju aldrig förkastas.

Lär man sig då något av läsningen? Ja kanske att inte prata med berusade främlingar på tåg, men kanske framförallt den mest välkända av alla välkända sanningar: att den första lögnen alltid blir just den första och alltid följs av en andra, som följs av en tredje, som följs av en … tills man inte längre hittar ut ur ett självskapat virrvarr.

Ska denna gamla klassiker betygsättas? Tja – varför inte. En fyra stars av fem kan väl Främlingar på ett tåg få. Det finns ju i boken en slags mörk energi och en intensitet som tilltalar åtminstone mig och vi lär oss också vad som kan ske med vilje- och insiktslösa människor – och det är att man helt plötsligt står inför det skrämmande faktum att någon annan har bestämt vad som ska ske med ditt liv.

Ja, så var det med det. Nu har jag ju för bra många år sedan läst också ett par andra böcker av Highsmith, främst ett par om den talangfulle mr Ripley, men dock utan att de avsatt något större avtryck i mitt litterära minne, måste jag säga. Och nu väntar i sinom tid den redan inköpta Carol. Men först således i sinom tid. Annat och antagligen mer intressant står redan och stampar otåligt i hyllan för oläst.

xxx 

” … natten som tog hand om alla hans tankar och kramade dem, tyckte han, natten och mörkret och sömnlösheten”.

Amos Oz - Min Michael.

”Jag skriver det här eftersom människor jag en gång älskat nu är döda. Som ung var jag fylld av kärlekens kraft. Nu är den kraften på väg att dö, och därför skriver jag. Jag vill inte dö”. Så lyder bokens första meningar. Skrivna av bokens kvinnliga huvudperson.

Kan en roman som börjar så bra verkligen kunna fortsätta på samma sätt, dvs. fortsätta väcka läsarens nyfikenhet inte bara på vad som kan ha hänt med kärlekens kraft utan också – och inte minst – kunna få oss att se och förstå på vilket sätt författaren förvaltar sin idé och därmed håller oss nyfikna och intresserade och fast i det närmast magiska grepp som bara den gode författaren kan koppla om oss på vår resa genom hens bok. Författaren här heter Amos Oz. Boken heter Min Michael.

Och, vill jag säga redan nu, Oz lyckas mycket väl med att förklara varför kärlekens kraft – den vi alla vill ha i vårt liv – var på väg att försvinna för den kvinna som heter Hanna. Och sannolikt också för den man som heter Michael. Och varför detta var oundvikligt för dem.

Vi läser om hur en oskuldsfull ung litteraturstuderande kvinna av en olycklig slump träffar en lika oskuldsfull ung man, som är blivande geolog. Trots att hon förvägrar honom sin kropp innan bröllopet går det som det plägar gå – de gifter sig, men olycksbådande nog under en dag med grå himmel och med sjok som av sorggrått. Deras nätter som nygifta blir stillsamma. Ibland tycker hon sig känna en slags dunkel förväntan stiga utmed ryggraden. Men om vad? Ja, säg det. Något annat än det hon fick i vart fall. Men med barn blir hon, förstås. Graviditeten blir lika plågsam för henne som deras gemensamma liv efterhand blivit. Vilket av henne uppfattas som ”... ett platt, mjältsjukt landskap. En gulnad stäpp”.

Men kan det gå på något annat sätt i en relation där kvinnan har intellektuella och litterära intressen och han både fysiskt och intellektuellt är lika rörlig som de stenar har studerar. Där hon kan fly bort i obetänksamma impulsköp av kläder till sig själv eller dyra pennor eller pipor till honom. Medan han gräver sig allt djupare ner i sin avhandling och sin forskning och till slut egentligen bara pratar med deras gemensamma son.

Var Hanna då, trots att hon en gång sade sig älska sin Michael, någon gång lycklig med honom? Antagligen inte. ”Bara hans hand känner jag. Honom känner jag inte. Inte alls”. Efterhand fylls hennes nätter av sedan länge undertryckta egendomliga drömmar om att hon ändrar roll i livet, blir till en annan, blir furstinna av Danzig, möter hemliga mystiska tvillingbarn från sitt förflutna. Men Michael märker förstås inget. Eller säger i vart fall inget. Människor som de båda älskat eller tyckt om dör också runt dem eller flyttar från staden de bor i, som råkar vara Jerusalem – det är släktingar, grannar och vänner. Tomheten mellan dem blir allt mer ekande, ungefär som i en gravkammare tänker jag mig. Vid ett par tillfällen får Hanna också ett slags psykiska sammanbrott, men hämtar sig. Den ena dagen blir för henne efterhand alltmer den andra lik. Tomma.

Efter drömmarna kommer så de onda aningarna – om honom, om deras barn, om tillvaron, om framtiden. Boken slutar i en slags öppen slutenhet. Hanna tycks öppna en sedan länge stängd dörr för sina inre, mörka hemligheter, men dit ingen annan har tillträde. Och kärlekens kraft – ja, finns den, fanns den? Kanske en gång, men inte nu. Inte för Hanna i vart fall. Inte för Michael i vart fall. Inte nu när allt verkar vara för sent.

Boken igenom, även om de sk lyckliga stunder som av och till trots allt finns dem emellan, skriver Oz i en dov antydande skrämmande mörk ton. Som läsare vet vi inte riktigt vad som ska ske eller hända, men vi anar och och tycker oss förstå. Som det ska vara i en bra och välskriven bok av en god författare. Boken är, som du min okände läsare av denna blogg redan förstått, ingen feel good bok direkt. Men en bok av hög litterär kvalitet och med en story som berör och håller boken igenom. Det går inte att ge Min Michael av Oz annat än fem stars av fem i betyg. Boken kom redan 1977 och betraktas, har jag läst mig till, allmänt som Oz´s internationella genombrott. Nu finns den på svenska igen som nyutgåva i pocket.

xxx

”Som en bokhållare på ett affärskontor letar jag i högen av söndervittrade minnen”.

Kazuo Ishiguro - Begravd jätte.

Vi läser om ett land som påstås vara det som så småningom ska bli England. Tiden är 500-talet. Här lever folkgrupperna saxarna och britannierna sida vid sida, men båda är färgade av krig och ömsesidiga svek och övergrepp. Landet är dessutom hemsökt av en förbryllande glömskans dimma som kanske kanske inte – men det är i vart fall så man i tiden föreställer sig saken - är orsakad av draken Querigs andedräkt. 

I detta land färdas i Ishiguros berättelse det gamla paret Axl och Beatrice för att möjligen möjligen inte försöka komma till sin sedan länge försvunne son. Under denna deras resa träffar de bland annat den mystiske riddaren Gawain, systerson till den store Arthur, och krigaren Wistan, som båda har viktiga men disparata uppdrag – den ene att skydda och rädda draken Querig, den andre att dräpa henne. (Om detta finns mycket att berätta – men varför ska jag berätta allt det här, frågar jag dig min okände läsare av denna blogg?).

Mr I tv; fru D th,

Tiden är mystisk och hemlig. Liksom de händelser som föregått den resa för det gamla paret vi läser om. Liksom vad de båda, särskilt kanske Axl, gjort eller inte gjort innan glömskans dimma gömde vad som skett eller inte skett. Liksom vilka motiv man kunde ha haft för vad man gjort eller inte gjort.

Tiden är alltså mystisk och hemlig. Så ock Ishiguros språk, hans satsmelodi och hans sätt att föra läsaren genom berättelsen, bokens själva story. Allt är därmed, vill jag ha sagt, mycket tilltalande och fascinerande. Inget är givet i storyn – såväl dess början som dess slut är dolt i en stor berättares hemlighetsfulla sätt att berätta. Helheten blir därför en stor läsupplevelse för den läsare som är beredd att närma sig berättelsen med öppet sinne och utan krav eller förväntningar på att allt omedelbart ska förklaras och förstås. Mycket av det som rent konkret händer kommenteras av främst Axl i korta antydande minnesfragment som både förstärker eller kanske snarare mystifierar berättelsen. Sa jag att det var tilltalande? Ja, visst gjorde jag det.

Boken slutar i sorg och förtvivlan. Utan att säga för mycket kan jag berätta att draken Querig dödas och att den dimma i vilken människornas minne legat gömda möjligen lättar. Minnena – såväl de goda som de mindre goda – återkommer antagligen. De motiv som Axl och Beatrice haft för sin resa visar sig sannolikt vara falska – liksom deras ömsesidiga hemligheter för stora - och i en sista resa över vad jag uppfattar som tidens motsvarighet till Styx förs Beatrice över till den slutliga och definitiva glömskan rike där hon kanske kanske inte kommer att träffa sin son. Axl fortsätter i livet men nu i tom ensamhet och förtvivlan. 

Inslagen av fantasy, eller om man så vill övernaturliga företeelser eller rent av magi, är alltså tydliga i boken. Kan man då ge Begravd jätte annat än fem stars av fem i betyg? Nej, det kan man inte. Även om jag fortfarande inte förstår vem som är den begravde jätten. Gott så. Ety det är ju inte utan skäl som Ishiguro är Nobelpristagare. En pristagare som, med Akademiens motivering "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

xxx

”Er kristna barmhärtighetsgud ger fritt utrymme åt människors lystnad och lust efter land och beviljar dem förlåtelse och välsignelse bara de ber några böner och utövar lite botgöring”. (Så tänkte man då. Och så tänker man nu).

Jonas Brun - Ingen jämfört med dig.

Det är den sommaren då det är varmt som i helvetet. I den lilla oansenliga sommarstugan lever under ett par veckor mamma, pappa, den lyckade dottern och den sökande, i livet trevande gossen på 16 år sina parallella liv där förhoppningar och drömmar möter den verklighet ingen undgår. Ingen kan komma hel ur det. Minst av alla gossen. Men kanske ändå den lyckade dottern.

Jonas Brun.

Den rastlösa, ensamma ynglingen ror och ror på den lilla sjön. Han ror bort från familj och vänner. De andra ligger där insmorda med solkräm på bryggan, stilla som om de dött eller som om de bara bestämt sig för att aldrig röra sig mer. Den enda som inte är stillastående är gossen. Han rör sig hela tiden bort, bort. Bort från det han känner. Men till vad? Han vill tro att det måste finnas något annat än det liv han tycker kramar honom om strupen. Men vad? Lycka? Kanske, tänker han, om nu inte hans skamliga hemlighet varit så tung. Gossen heter Stewe.

Så träffar han på andra sidan sjön på en annan sökande själ. En som är lite äldre och mer erfaren. En som inte är vän utan hård. En som inte bara söker utan tar. En som inte lever skyddad av familj utan klarar sig själv, så gått det nu går. Och det har långt i från alltid gått bra. Deras kärlek blir hemlig, men öppnar dörren för Stewes kommande, framtida liv. Han heter John.

De båda förenas den varma sommaren i kärlek, i köttet och i sin sökande ensamhet. Det verkar till en början som om det skulle kunna finnas en möjlighet för dem. Men så inträffar katastrofen och de skiljs åt och lever sina olika liv tills John en dag efter många år söker upp Stewe. Kan det nu sluta lycklig eller kommer det så småningom att inträffa en ny slags katastrof. Sannolikt, säger jag.

Livet gick sedan de skilts åt, som livet alltid gör, vidare för dem, fast på olika vägar. Men båda fann att det fanns ingen jämfört med dig. Ska dessa två ensamma sökande själar – olika men ändå lika – nu hitta tillbaka till det som var som ett paradis för dem. Fan tro´t, säger jag. För en tid i ett upplevt paradis är alltid ett undantag. Inget finns före och inget kan komma efter. Vad säger Jonas Brun själv i sin korta täta, avskalade och laddade roman Ingen jämfört med dig? Det, min okände läsare av denna blogg, får du läsa dig till själv.

Men hur som helst - Brun skriver på en knapphändig, ibland nästan ordlös och poetiskt antydande prosa. Jag kan inte ge annat än fyra stars av fem för Ingen jämfört med dig.

Henrik Berggren - 68.

Lite konstigt känns det onekligen att läsa en bok om det närmast mytiska 1968 – ett år som jag fortfarande efter så många år bär med mig, men nu alltmer som bara en tunn lite darrande sträng inombords – när boken närmast har formen av en coffee table book. (Och för den delen med ett fruktansvärt fult omslag). Men värre saker har man ju varit med om. Jag talar alltså om Henriks Berggrens nya bok 68.

”Jag satt mest på min veckade kjol och märkte ingenting” citerar Berggren redan i inledningen av boken en släkting som var med i tiden och vill väl därmed ha sagt att det som hände och skedde under 1968 törhända hade marginell betydelse för många. Själv satt jag och nötte mina gabardinbrallor (klädd i vit skjorta och slips dessutom – those were the days, min okände läsare av denna blogg) men var kanske aningen mer aktiv och – tänker jag nu – antagligen inte lika aningslös som Berggrens släkting. Jag var i vart fall med i en slags cell – det var det ord vi använde – ledd av en sedermera berömd professor och försökte lära mig lite om Maos idévärld. Det gick väl sådär, måste jag säga. Jag satt också en dag på ett tak till ett hus i den lilla staden jag då bodde i och föreställde mig att jag med detta på ett egendomligt och oklart sätt förändrade världen. Men jag var uppriktigt sagt mest av allt rädd att trilla ner och det var väl antagligen där och då jag grundlade en bestående rädsla för höga höjder. Men sen fortsatte livet som vanligt. Åtminstone nästan.

För mig var det ändå så att tiden blev som ”ett ögonblick då en reva i historien öppnade sig och frihetens rike tycktes ligga inom räckhåll”, som Berggren skriver på ett ställe i boken. Fortfarande stirrar jag ibland ut genom den där nu allt trasigare och krympande revan, men faktum är att frihetens rike känns allt mer avlägset. De drömmar och förhoppningar jag bar på känns allt overkligare. Har jag verkligen känt och tyckt och hoppats det som jag då gjorde, undrar jag ibland. Allt oftare är det som om typen – om än inte nödvändigtvis personen - Filippa Reinfeldts flinande ansikte dyker upp i den där revan och tränger sig in och skymmer inte bara det som var utan också det som fortfarande möjligen kan komma nu. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skev Hasse och Tage en gång. Ja, jag undrar också.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,

ett nytt sätt att leva. Var det bara tomma ord?

Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?

Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död ...

För jag trodde verkligen, när jag väl gått ner från det där taket, att en slags förändring var möjlig. Kanske inte den revolution som många andra pratade om, inte minst den blivande professorn jag umgicks med en tid, men i vart fall en förändring till något bättre och annorlunda. Något nytt. Och att jag skulle vara en självklar del i det. Men nu sitter jag här och undrar vad det var som hände sen. Mer än att mitt liv och alla andras liv rullade på. Blev som det blev. Bra förstås, men vad hände med den grundläggande förändring på det politiska, sociala, personliga och intellektuella området och med en bestående frihet och jämlikhet på livets alla plan som jag och många med mig tänkte oss? Grottekvarnen och Grottesången hade ju ingen av oss hört talas om då. Men snart nog. Snart nog.

Berggren raljerar lite om att vid tiden runt 1968 hade Pingströrelsen tydligen 90 000 medlemmar och KFML (någon som fortfarande vet vad det var?) 700. Men han missar/väljer att bortse från att också vi som inte var medlemmar i KFML, eller för den delen i någon av de andra förkortningssekter som florerade i tiden, bar – i likhet med säkert också många medlemmar i Pingstkyrkan – på drömmar och förhoppningar som närdes av tiden. Och vi var långt fler än 700. Kanske också fler än 90 000. Antagligen var det så. Och vi finns fortfarande. Lever fortfarande. Men är nu hänvisade till att vart fjärde år pressa in våra drömmar och förhoppningar i partipolitikens klaustrofobiskt trånga kuber.

Men, icke att förglömma. Det fanns ju också ett ytterligare perspektiv i tiden som gick utanför mig, min lilla stad och vårt lilla land. Dessutom långt utanför KFML:s 700 medlemmar. Och det var det internationella perspektivet. De som bullrade här hemma – och många av dem gjorde bra och viktiga insatser – gjorde det i skuggan av vad som skedde utomlands. Det var ändå där som det viktiga hände, det var där som de stora betydelsefulla inspiratörerna fanns. Och det var där som de bittraste nederlagen så småningom skulle komma först. Om detta visste jag ännu inget när jag satt och frös på taket. För nederlagen kom och de kom också här hemma. Det blev liksom inget. Men kvar fanns – och finns – en grundläggande känsla av att man då levde i en tid när man höll framtiden i sin hand, även om de stora förhoppningar så småningom skulle krympa till – ja, till vad? Till en fåfäng förhoppning att vi inte bara lever i besvikelsernas epok utan att den lille junker Morgonröd kanske ska vakna till liv en gång, någon gång Ja, så kan det vara.

Nå. Nog om det. Nu till boken. Henrik Berggren är disputerad historiker, författare och fd både kulturchef och ledarskribent på DN. Vad han gör nu vet jag faktiskt inte – men han föreläser och skriver väl antagligen. Jag har läst flera av hans böcker, bl.a. boken om Palme Underbara dagar framför oss och den om Dag Hammarskjöld Att bära världen. Jag har också blädderläst fotoboken om Palme Ett liv i bilder. Han skriver bra den gode Berggren och han närmar sig sina ämnen på ett professionellt, genomtänkt och – hade jag så när sagt - välorganiserat sätt. Hans både vetenskapliga och journalistiska bakgrund märks i böckerna och det är kul och hela tiden intressant att läsa honom. Det är det nu också när han dissekerar 1968 i sin bok 68. Men man behöver ju inte för den sakens skull hålla med honom om allt. Om än – som i det här fallet – det mesta, visade det sig.

Han går i boken systematiskt tillväga. Från sin släktings veckade kjol går han igenom ett antal av årets viktigaste händelser – som jag inte kommer att räkna upp här; något ska du väl ha att se fram emot när du förstås köper och läser boken – och det är en uppfriskande läsning också för mig. Vissa av dem minns jag fortfarande klart och tydligt och mycket igenkännande medan jag knappt kommer ihåg andra (t.ex. om vad som skedde på Moderna Museet här i Stockholm hade jag då inte en susning om, även om jag förstås minns både museichef Hultén och Andy Warhol). Boken är närmast en seriös historiebok om tiden före, under och efter 1968. En bok för dem som var med och för dem som är nyfikna på vad som egentligen hände. Och kanske en bok för dem som nu 50 år senare lite yrvaket undrar vad det var man missade när man satt framför sin gamla TV-apparat och stirrade. Eller läste sina kursböcker.

Lite grand är Berggren som den gamle mannen i Fänrik Ståls sägner som undervisar en liten snorvalp om Finlands historia. (”Min håg blev tänd att höra mer ; Kanhända får jag det av er? frågar ynglingen och gubben svarar Jo därom kan jag ge besked ; Om herrn så vill, ty jag var med”). Nu var ju inte Berggren med om just 1968 – han var 11 år då – men besked kan han ge. Om stort och om smått, men alltid intressant.

För de flesta av oss som ändå hade ögon och öron relativt öppna det året följdes det ju inte av en revolutionära kamp direkt, snarare av ”den långa marschen genom institutionerna” som någon av de stora kämparna sa, dvs. den knutna näven lossade sitt grepp om trossatserna och började så smått famla efter den egna plånboken. Men årets inflytande inom kulturområdet förblev – vill jag påstå – mer bestående och genom åren oförändrat stort. Jag vill bara nämna Göran Palm som inte minst med sin En orättvis betraktelse satte en ännu värkande påle i vår vällevnads dödkött. Det finns förstås fler.

Denna oerhört långa drapa närmar sin slut. Jag anar att du – min okände läsare av denna blogg, om du stått ut så här långt – tänker Äntligen! Men en sak till. Berggrens text är ju förstås den bärande delen i boken, men alla fotografierna kompletterar den på ett mycket bra sätt. All heder åt bildredaktören och förläggaren. Och boken 68 kan jag ju inte ge annat än fem stars av fem i betyg och rekommendera den till läsning. Nu vet du det.