Roberto Bolano - Amulett.

 

Jag vet ju att jag sagt det förr om andra författare, men igen: om inte Roberto Bolano hade avlidit i relativt ung ålder – han blev bara 50 år – tror jag ganska så säkert att han hade varit om inte Nobelpristagare i litteratur så åtminstone en av kandidaterna till priset under ett antal år. Men jag har ju haft fel förr så vad vet man. Bolano är född i Chile, var bosatt en period i Mexiko och dog i Barcelona i Spanien år 2003. Han skrev både poesi och romaner och själv har jag bara läst de till svenska översatta De vilda detektiverna, Om natten i Chile, den fantastiska 2066 som är en tegelsten på över 1000 sidor och som passar utmärkt i dessa, även för oss vaccinerade, stillsamma tider av karantän och reflektion. Och nu också den till omfånget lilla boken Amulett, som du läser ut på en dag eller två.

Det betyder förstås inte att den är särdeles lättläst. För det är den inte. Den yttre ramen i romanen handlar om en märklig kvinna vid namn Auxilio Lacouture som, när vi först möter henne, sitter gömd på en toalett i ett av Mexiko Citys universitet när armén ockuperar landet och universiteten. Där sitter hon i tolv dagar. Därefter lever hon, får man nog säga, ett slags utanförskapsliv i den akademiska och intellektuella världen och umgås väl mest med de unga poeter som hon kommer att kalla sig en modergestalt för, eller snarare är det nog så att hon menar sig vara alla poeters mamma. Vad det nu kan tänkas betyda eller innebära. Men hur som helst kommer Auxilio, får man nog säga, att med utgångspunkt från den där toaletten som i en slags tidsmaskin betrakta och värdera alla personer hon möter och också alla tider som inte bara varit utan även, spännande nog, kan antas komma. Sämre bärande tanke i en roman kan man ju tänka sig.

Om författaren lyckas fylla den med liv, rörelse och innebörd. Och det gör ju förstås Bolano. Storyn är tilltalande slingrig och understundom knappt möjlig att se eller förstå. Men Auxilio har, det blir nog alltmer tydligt, något viktigt ärende eller kan man säga budskap att förmedla. Tydligt och tydligt för resten – man får nog som läsare, vid närmare eftertanke, trots allt säga att det blir alltmer dunkelt. Och sånt tilltalar i vart fall mig. Lägg till detta att Bolano faktiskt skrivit en underhållande bok på sin sedvanliga eleganta och läsvärda prosa.

Så kan man se på Amulett. Gör man det kan boken inte få annat än fyra stars av fem. Gör man det inte får den – ja, vad vet jag.  

Christoffer Carlsson - Brinn mig en sol.

Lättlurad är ju vad man är. Är och har varit. Som det här med deckare. Jag har ju läst en del sådana och läser för all del fortfarande en och annan. Så är det. Men så fort påsken kommer känner jag det nästan som ett tvång – ja, jag säger bara Påskekrim – att bära hem en deckare från Äppelvikens bokhandel. I år blev det den omtalade och smått hypade Brinn mig en sol av Christoffer Carlsson, prisbelönad författare och kriminolog. Deckare och deckare, för resten. Carlsson kallar själv sin bok kriminalroman. Fast endast han, GW och andra entusiaster vet väl skillnaden.

Omtalad är vad den är. Men är den bra? Jag måste erkänna att jag hade svårt för den. Jag uppfattade den som pretentiös i tonen och dessutom något långrandig och ju längre jag kom i den dessutom allt mindre trovärdig tyckte jag den blev, vilket väl måste vara ett kardinalfel för en deckare. Även om författaren kallar boken kriminalroman. Det finns ju ingen anledning att som läsare ställa lägre krav på en sådan vad gäller intrig, miljöbeskrivningar, personporträtt, sammanhang, allvar och allt annat man har i bakhuvudet när man bedömer andra romaner. Eller kort sagt så måste kravet på kvalitet vara desamma oavsett genrer. Och här tycker jag faktiskt att Brinn mig en sol har brister.

Rent språkligt har den dock sina goda förtjänster – särskilt vill jag ha sagt när boken närmar sig sin upplösning - även om jag också här tycker att Carlsson ibland faktiskt krånglar till det för sig själv och läsaren. Det finns också enligt min mening longörer och upprepningar som bara känns onödiga och irriterande.

Trovärdighet skrev jag, detta så viktiga moment för vilken bok som helst, inte minst en deckare. Och vad ska man då säga om hur Carlsson låter två poliser agera på ett för bokens intrig och upplösning avgörande sätt? Annat än att det inte är vare sig rimligt eller trovärdigt. Här lämnar jag dig, min okände läsare av denna blogg, bortom möjligheten att riktigt förstå vad jag menar – jag brukat ibland anklagas för att som man numera säger spoila för mycket - men polisens uppgift är att lösa brott inte att begå dem eller dölja dem. Och därmed sagt att det är just det som Carlsson låter två poliser göra. Men Carlsson beskriver trots allt polisernas moraliska och etiska dilemma och de krafter som driver dem till denna handling på ett även för en skeptisk läsare övertygande sätt. Orätt kan trots allt ibland kanske vara rätt. Åtminstone i en deckare med högre ambitioner än att roa för stunden. Och de två poliserna beskrivs med ömhet och på ett berörande sätt.

Det finns hos Carlsson litterära avsikter som jag inte riktigt tycker han klarar av att fylla upp. Det är lite grand som han vill kränga på sig Gogols kappa. Det tycks inte räcka för honom att åstadkomma en skapligt bra deckare vad gäller intrigen och få till det hela också rent språkmässigt. Nä, det måste till något annat också, tycks han mena. Som det här med den i olika sammanhang återkommande sädesärlan. Den dyker upp av och till och när då för intrigen viktiga personer ser den varslar detta om sorg och olycka. Och så blir det också för de stackare som råkar se denna lilla rara fågel, och särskilt dess bröstfläck. Jaha, tänker man, det var ju lite trist att just hen här och nu skall drabbas av problem. Att låta skicka in en sädesärla i storyn för att vi som läsare bara ska sitta och vänta på vilka bekymmer som skall drabba en person känns enligt min mening lite väl litterärt konstruerat. Och onödigt.

Och pliktskyldigast stoppar han in poeten Elsa Grave, som en period bodde i de trakter där boken utspelar sig, och som dessutom är den som i en citerad strof fått ge namn åt boken, i handlingen. Titta här, mina bästa läsare, vad jag vet och kan, tänker han kanske. Men vänta nu – den där fotbollstränaren Janne Andersson, bodde inte också han i krokarna? Jo, in med honom också i en bisats. (Jag vet att jag är orättvis. Men jag har så svårt att stava rätt till låkalfärg).

Det första av de mord som Brinn mig en sol handlar om inträffar samma kväll som Olof Palme mördas. Carlsson låter detta faktum spegla både en samhällsutveckling och skillnaden mellan land och stad, de styrande och de styrda och han beskriver också den bestörtning och chock som statsministermordet drar genom landet. Detta gör han på ett mycket bra sätt. Tryggheten i både det lilla och det något större sammanhanget påverkas starkt och de två morden – och för den delen de i boken följande - blir en illustration på att något närmar sig ett slut och något annat, ännu okänt, skymtar nästan hotfullt vid horisonten. Storyn löper också över två tidsplan, 1986 och relativ nutid, vilket ger boken en intressant dynamik.

(Carlsson låter i sinom tid en författare, eller om man så vill privatdeckare, lösa de mord som begås i boken. Ska det tolkas på ett sådant sätt att Carlsson menar att den kader märkliga privatdetektiver som fortfarande ägnar sig åt Palmemordet kan han rätt i någon mening? Antagligen inte. Förhoppningsvis inte.)

Nå. Men vilket betyg ska Brinn mig en sol ha? Tre stars av fem, vare sig mer eller mindre. Det hjälper inte att den lilla orten Harplinge – hej M! – nämns ett par gånger. Och detta med all rätt, vill jag tillägga. Och inte heller hjälper det att han beskriver gamla mäns fallenhet för att anteckna allt i våra svarta anteckningsböcker.

 

 

Ola Larsmo - Översten.

 

Av Ola Larsmo har jag genom åren läst en hel del, men det var väl först med Swede Hollow som jag för min del kom att placera honom i facket över den stora rad av habila författare vi har i fosterlandet. Boken var en bred och viktig episk roman om svenska emigranter i Minnesota och var, får man nog säga, ett formidabelt kraftprov och den fick också helt välförtjänst många läsare. Swede Hollow kom 2016 och Larsmo har nu (dvs 2020) gett ut en ny riktig tegelsten med migranttema – den är på nästan 600 sidor – där han berättar om en man vid namn Knut Oscar Brundin, hans liv i Fattigsverige och hans otroliga liv USA, inte minst hans delaktighet i inbördeskrigets USA. Boken heter Översten. För överste är just vad Knut Oscar så småningom blir i Nordstatsarmén.

Men innan han och läsaren kommer dit är det mycket som skall avhandlas. Livet i Sverige under första delen av 1800-talet är för honom som för de flesta i arbetarklassen, dvs fattigt och eländigt, i hans fall kanske djävligare än för många andra. Vad vet jag. Alla hans syskon dör av fattigdom och sjukdom, mamman försvinner helt sonika en dag och visar sig ensam ha emigrerat till Amerika. Pappan super, förstås. Men Knut Oscar kämpar på, förstås. Så träffar han en kvinna, gifter sig och bestämmer sig för att också de ska emigrera. På en helveteslik överfart på en överfull båt föds deras barn och mamman, hustrun dör. Så ensam över landgången när båten kommer till New York går alltså Knut Oscar med ett spädbarn på armen.

Så inträffar det första herrens under, ett av flera följande. Han hittar nämligen i New York sin från hemmet förlupna mamma, hon tar emot honom och barnet med öppna armar trots att hon nu gift om sig, han lär sig språket på nolltid som det verkar, det lilla barnet dör, han möter gud, han avlägger examen med högsta betyg på en religiös skola, han gifter sig på nytt. Och säkert mer därtill. Men framförallt blir han enrollerad till den sk Nordstatsarmén i inbördeskrigets Amerika. Och då har vi kommit ca halvvägs i den 600-sidiga romanen.

Fram till dess har Översten enligt min mening varit en intressant beskrivning av ett människoöde i Sverige och Amerika och dessutom i romanens form en beskrivning över vad som kan ha hänt en livs levande man vid namn Knut Oscar Brundin. Denne har nämligen verkligen levt och verkat på ungefär det sätt som Larsmo, utan att förfalla till en reell levnadsbeskrivning som är korrekt till minsta kommatecken, beskriver för oss. Larsmo har hämtat stoff från bla olika historiska dokument och samtal med Knut Oscars nu levande släktingar som förankrar romanens Knut Oscars göranden i det liv den verklige Knut Oscar mycket väl kan ha levt. Detta är en imponerande insats av Larsmo. Men räcker det? Det korta svaret för min del är nej. Inte fullt ut.

För Översten blir enligt min mening från att ha varit en klart läsvärd bok med biografiska inslag om en emigrant som mot alla odds lyckas väl i det nya landet till något som får påtagliga drag av en hagiografi. Knut Oscar, som nu bytt efternamn till Broady, gör uppenbarligen väl ifrån sig i det bittra och segdragna kriget och slutar också som överste. Men varför Larsmo ägnar ungefär halva boken åt detta helveteskrig, och hans beskrivningar av olika slag och hur folk dör som flugor i dem är mycket explicita, och mindre åt den kamp med hans gud – ”Utur djupen ropar jag till dig, Herre, visa din makt” - som pågår inom Knut Oscar gör boken mindre intressant än den annars kunnat bli.

Krigsskildringar har vi läst tidigare. Men ett levnadsöde som påminner om verklighetens Knut Oscar knappast alls vad jag vet. När ett som man kan tro framgångsrikt liv i det nya landet tycks ligga öppet för honom bestämmer han sig i stället för att återvända till hemlandet och här starta en religiös församling som blir basen för baptiströrelsen. Men Larsmos roman slutar innan Knut Oscar återvänt vilket för mig är svårt att förstå. Varför 300 sidor skildringar av huvuden och lemmar som far till höger och vänster men inga om den kamp på olika plan som återstår för Knut Oscar när han åter beträder svensk mark. Ja varför?

Denna invändning är för mig väsentlig, men får inte förta att Översten är en imponerande stark och mycket läsvärd bok. Larsmos förberedande arbete kan inte ha varit enkelt och han lyckas mycket väl i beskrivningarna av livet i både Sverige och Amerika. Han skriver bra med en tilltalande enkelhet och klarhet och är förstås en skicklig berättare. Mycket av texten kommer att stanna kvar i mitt minne och påminna mig om vilket liv som levts i detta vårt hemland för bara ett par andetag sedan. Och vad som drev människor att lämna det.

Att man som läsare – med vilken rätt kan man onekligen fråga sig – har invändningar mot en författares olika beslut när han sitter framför sin skrivmaskin och formulerar den text som skall presenteras för oss får ju inte hindra oss från att ha en uppfattning om det som vi faktiskt läser. Och här måste jag för min del konstatera att Översten kan rekommenderas till läsning och begrundan. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg. Andra ger den säkert fler. Eller färre. Och det är ju som det ska vara. Eller hur?  

 

Amos Oz - Det tredje tillståndet.

Amos Oz – Det tredje tillståndet.

Den gode Amos Oz var väl ända fram till sin död för ett par år sedan antagligen en av de kandidater till Nobelpriset i litteratur som många av oss vanliga dödliga litteraturintresserade hade på en egen tio-i-topplista. Skälet till detta kan förstås variera, men jag gissar att det i så fall till stor del berodde på att vi läst i vart fall romanerna Min Michael och En berättelse om kärlek och mörker. Och förstås säkert också Judas. Men om sådant vet man ju inte så mycket. Men för egen del var i vart fall Det tredje tillståndet inte skälet till att han fanns med på min lista. Det vet jag åtminstone. Allt som de goda författarna skriver – Nobelpriskandidater eller inte – motiverar ju inte oreserverade hyllningar.

Här i Det tredje tillståndet läser vi bla om det första, det andra och således också det tredje tillståndet. Nu är jag ju lite gammal och trög och inser väl någorlunda vad de första och andra tillstånden kan tänkas vara dvs, som Oz ser på saken, sömnen och vakenhet. Men det tredje då? Jo ” … detta ljus som omsluter hela hans väsen både utifrån och inifrån ända sedan den tidiga morgontimmen”. Ja ja, sånt låter sig ju sägas, men någon vidare klarhet i frågan om detta det tredje tillståndet tycker jag inte Oz ger oss. Men gör det något? Nä, det tycker jag inte. Somligt får man som läsare helt enkelt bara tugga i sig och antingen lägga boken åt sidan om det blir för mycket av konstigheter för ens smak eller gå vidare i texten.

Denne han är huvudperson i boken och heter, eller snarare kallas, Fima. Det är en lätt tilltufsad medelålders man som, får man nog säga, balanserar på undergångens rand. Han tillhör väl den typen av misslyckade intellektuella som inte kunnat samla sig till en examen men som ändå tycker sig kunna och veta allt om det mesta och inte drar sig för att sprida dessa sina insikter till alla och envar i såväl text som ständiga telefonsamtal. Och för den delen vid fysiska träffar, och då av olika slag vill jag ha sagt. Han kan således vara rätt så påfrestande understundom men också klart briljant när han är på det humöret.

Denne man lever i en nästan mardrömslik alldeles egen drömvärld skulle jag vilja påstå ety han gått vilse i skärningspunkten mellan de förhoppningar eller föreställningar om ett annat, bättre och annorlunda liv han en gång haft och hur detta hans enda liv blev. Om detta finns det hos honom för all del en medvetenhet, men kanske mest ändå hos hans vänner och för den delen gamla och nya älskarinnor.

Nu låter ju detta kanske som om boken skulle vara platt och ointressant. Så är förstås inte fallet. Oz skriver som alltid bra. Storyn är inte oäven, åtminstone fram till det för min del något oväntade slutet. Och de samtal som förs mellan Fima och hans vänner är ganska så intressanta och väl värda att följa. Visserligen är det så att de inte så sällan pratar smörja och att samtalen rör sig i cirklar, men för vem gäller inte det och detta kanske oftare än vi vill medge? För nog kan det vara så för oss alla som för Fima att vi rör oss i tillvaron efter kartor eller kanske rentav fragment av kartor som vi fått från barndomen eller hittat under färdens gång och att vi med dem i handen orienterar oss framåt i tillvaron efter bästa förmåga. Så kan det vara. Läst så har Det tredje tillståndet sina poänger som en slags handbok i livets svåra konst. Detta vårt enda liv om vars riktning vi inte kan veta så mycket och kanske inte, åtminstone som i Fimas fall, heller riktigt kan påverka.

Trots att vi vill och trots att vi kämpar på så gott vi kan. För kom ihåg att om ljuset inom dig släcks – hur stort blir då inte mörkret? Undrar både Fima och jag. Och säkert också Oz.

Så fyra stars av fem måste jag allt ge Det tredje tillståndet. Men tycker nog ändå att du, min okända läsare av denna blogg, hellre kan läsa annat av Oz. Varför inte Judas? Den passar utmärkt i dessa satans karantäntider – ganska tjock är den, ganska skickelsediger likaså. Och den frestar på din förmåga att tänka och känna. Sånt är inte dumt.

 

 

Lena Andersson - Dottern.

Lena Andersson är väl för folk i gemen – för sådana som du och jag, eller åtminstone jag, vill säga – mest känd för sina böcker om Ester Nilsson och Hugo Rask (eller om den senare häpnadsväckande nog skulle vara en förklädd Roy Andersson), dvs. Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. De har jag läst med ganska så stort intresse och dessutom lyssnat på olika debatter och diskussioner om dem. För Egenmäktigt förfarande fick Andersson märkligt nog Augustpriset, vilket nog säger mer om hur priskommittén den gången gick lite vilse än om bokens rent litterära förtjänster. Den är bra och läsvärd av andra skäl.

Jag har också läst hennes bok Sveas son, med underrubriken En berättelse om folkhemmet. Om den kan man, enligt min mening, hävda att anslaget, tanken hos Andersson med boken, var mer lovande och intressant än slutresultatet. Huvudpersonen Ragnar sägs vara en tankens och händernas man och vara en sinnesbild för det då uppväxande folkhemmet. I så fall, menar jag, är han mer den stela tankens man som hellre drar ett drag med rubanken, slöjdlärare som han är, än just tänker och fullföljer en tanke. Men det gäller kanske, vid närmare eftertanke, många av oss. Hursomhelst – Dottern är en fristående fortsättning på boken och böckerna är delvis överlappande.

Om Andersson kan man väl också säga att jag under många år läste hennes återkommande kolumner i Dagens Nyheter – alltid intressanta, oftast svårtuggade, inte så sällan nästan obegripliga. Men vem vill inte läsa en intellektuellt utmanande text. Nu har hon tyvärr alldeles nyligen övergått till att skriva i Svenska Dagbladet och har därmed försvunnit från min horisont. SvD passar mig inte riktigt och ej heller att bläddra mig fram på dess nätupplaga. Nä, just där är Ragnar och jag nog lika strakbenta skulle jag kunna tänka mig – tidning skall läsas på papper och därmed basta.

Nå. Nu är Dottern enligt sig egen underrubrik en berättelse om folkhemmets upplösning, vilket skulle vara intressant om detta tema gick att uppfatta i andra delar av romanen än där Andersson i tydligt inskjutna delar skriver oss läsare på näsan att vi läser om just detta. I själva romanens berättelse kan jag inte se att detta egentligen framgår. I stället läser vi mer om hur Ragnar – det är alltså densammes dotter Elsa som är centralgestalten i boken – går omkring i livet med uppdragna axlar och inte lyckas tygla vare sig sin son eller Elsa att lydigt falla in i hans världsbild. Båda lyckas väl i livet – Erik, det är sonen, gör en internationell karriär inom bankvärlden, och Elsa blir så småningom disputerad akademiker. Hon läser, vilket Ragnar förfasade sig över redan i Sveas son, tom Kafka. Och om sådana personer vet man ju hur det går. Illa eller bra – välj själv. Ragnar vet ju vad han tycker.

Han är inte direkt anpassad till en framväxande modernitet och en värld stadd i förändring. Han menar också att viljan, dvs. den som Elsa själv kan ha som riktmärke för sitt eget liv, är en opålitlig vägvisare för framtiden. Den sanna vägen framåt går i den riktning Ragnar pekar. Menar han.

Och han lyckas nästan. I bokens första halva pressar han i det närmaste ihjäl den stackars Elsa till att bli en framstående skidlöpare och detta fram till att hon helt enkelt bestämmer sig för att lägga av. Vad gör Ragnar då? Han tiger - ”Ingen kan tiga som denne fader. Hans tigande är tal, hans tystnad ett eget språk. Om detta land inte hade yttrandefrihet inskriven i lagen skulle hans tigande kunna fällas i domstol för allt den förmedlar”. I bokens andra halva läser vi om Elsas första stapplande steg mot självständighet och ett mer akademiskt inriktat liv medan hon lever tillfälligt i USA som au pair. Hon möter där nya idéer, nya tankar, ett nytt förhållningssätt.

Båda delarna är intressanta att läsa. Båda, inte minst den andra delen, är skrivna på ett tilltalande språk och på en klar spänstig prosa – i långa stycken påminner texten rentav om hennes kolumner i DN - och det blir tydligt för oss läsare att Elsa söker efter något ännu okänt och i sinom tid kommer att finna det. Men lär vi oss något om folkhemmets upplösning. Nä.

Gör då detta något? Nä. Det är en bok väl värd de tre stars av fem jag härmed ger den. Inte minst för de intressanta resonemang om både ditten och datten som Andersson spränger in i främst del två. Men den som är intresserad av att läsa om folkhemmets upplösning får nog gå någon annanstans, menar jag. Men läs gärna både Sveas son och Dottern tillsammans. Det är de värda och varför då inte i en studiecirkel eller läsecirkel. Där finns det säkert någon som kan se sammanhanget med folkhemmet och dess upplösning som jag inte ser.

Beate Grimsrud - Evighetsbarnen.

 

Av Beate Grimsrud har jag tidigare bara läst den bok som så många andra läst, dvs. En dåre fri från 2010. Det var en bra och läsvärd bok som fick många läsare och också nominerades till Nordisk Rådets litteraturpris av både Norge och Sverige. Den föll dock på målsnöret och priset gick i stället till Sofi Oksanens Utrensning, tror jag det var. Välförtjänt i och för sig vill jag ha sagt, men det kändes nog surt för Grimsrud kan jag tänka mig, inte minst med tanke på den ovanliga dubbla nomineringen.

Nå. Men nu har jag tragglat mig igenom ytterligare en bok av Grimsrud, nämligen Evighetsbarnen från 2015. Tragglat igenom är tyvärr en korrekt beskrivning, för det är ingen bra bok enligt min mening. Må andra tycka annorlunda. Vi läser om främst fyra ensamma hjärtans pågående livskramp eller ska man kanske säga kamp för en slags överlevnad. Men också om t.ex. ett kattskrälle, som en av romanfigurerna bär omkring på sin axel, och för den delen ytterligare ett par andra personer, lika kantstötta som de fyra huvudpersonerna. Ingen verkar lycklig. Allt liv är i molom. Om sådant har man ju läst tidigare och funnit läsvärt, men icke här.

Romanen figurer är ändå relativt komplexa, samspelet mellan dem likaså. Det finns till slut också en slag koppling till deras yttre, om än kanske inte inre, liv - förenade men ändå separerade. Räcker det? Nej, inte för mig. I En dåre fri menar jag att Grimsruds språk öppnade upp för en slags tolkning eller beskrivning av drömmar eller snarare psykoser som gav romanen ett intressant djup. Här tycker jag att den dimensionen saknas. I vart fall uppfattar jag den inte. Men, vill jag ändå gärna ha sagt, det finns ändå vissa ska man kalla det aforistiska formuleringar som känns tilltalande. Och värda att försöka komma i håg. Ändå så blir det för min del för mycket prat och prat och allt mindre av en utveckling av romanens händelser och intrig, särskilt i bokens andra halva.

Nä. Bäste okände läsare av denna blogg nu får det vara nog för min del – läs hellre något annat blir mitt lilla råd. Men tre stars av fem kan jag väl trots allt ge Evighetsbarnen. (Och nu fortsätter den till synes evighetslånga uppackningen av flyttkartonger).

Katarina Frostenson - F.

 Katarina Frostensons namn är väl från att varit den uppburna och välrenommerade poetens numera, åtminstone i det sk allmänna medvetandet, mer förknippat med kriser och skandaler och sin mans göranden och låtanden och då inte minst vad som föregick hans fängelsestraff på 2,5 år för våldtäkt. Om detta, och särskilt vad som skedde inom Svenska Akademien, där Frostenson under många år med rätta var en uppburen ledamot, en institution som var en knivsudd från om än kanske inte upplösning så i vart fall att förlora rätten att utse Nobelpristagaren i litteratur, gav Frostenson 2019 ut en fullkomligt rasande bok vid namn K som är ett försvarstal för sin man och också henne själv.

Hon tar där heder och ära av både namngivna och icke namngivna men lätt identifierbara personer, utom åtminstone en som kallas ”H riddaren”, och drar sig inte för att kvälja dom och inte heller för att ställa sig i första ledet bland dem som finner nöje i att kasta skit på både Svenska Akademien och de forna kollegorna. Oskyldigt vita är väl i stort sett bara hon själv, den våldtäktsdömde mannen och riddaren H, som vi ju alla vet vem som avses. Svart som satan är t.ex. den person som inte nämns vid namn utan bara med märkliga omskrivningar, nämligen Sara Danius.

Frostenson återkommer nu i en ny bok till samma händelseförlopp, även om fokus denna gång mest ligger på tiden efter mannens dom och hans placering på olika anstalter och Frostensons ständiga som det tycks besvärliga besöksresor till dessa. Men också på hennes nu upplevda tristess och ensamhet. Och för den delen hennes återkommande besök till den stad långt bortom ”den trånga stöveln” Sverige där man kan andas frisk syrerik luft, nämligen Paris. Boken heter F.

(Då har vi alltså nu kunnat läsa två böcker med Katarina Frostenson och hennes man i fokus. Hoppas vi framöver slipper en trilogi kallad J, C resp. A. Är det att hoppas på för mycket?).

Jag uppfattar tonen i F som något mindre bitter och aningen mer reflekterande och med ett mer dämpat tonfall än i K, vilket förstås inte innebär att Frostenson tycks förstå vad som hänt hennes man både före och efter domen, eller för den delen henne själv, och varför deras gemensamma skapelse kulturscenen Forum gick i putten. Allt är någons annans fel. Mannens dom för våldtäkt är felaktig, Svenska Akademiens agerande gentemot henne vilar på orätt och ofärdig grund, många av vännerna sviker på grund av feghet och rädsla, pressen är lögnaktig. Matilda Gustavssons viktiga insats – men utan att hon nämns vid namn – reduceras till ”en journalists karriärlust och, tycks det som, religiösa och amatörpsykologiska behov”. Men utan att Frostenson reflekterar över vilka ”amatörpsykologiska behov” som kan driva henne själv att skriva sina två böcker K och F.

Hennes man är inte bara oskyldigt dömd, han har också fått sin person nersvärtad, sin livsgärning med Forum ifrågasatt, han är förringad och dragen i smutsen. Menar Frostenson. I K skriver hon om sin man att han ”må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte varit helt sedesam” - med andra ord vara en otrogen knöl – och nu i F något mildare att han inte är ”främmande för intensitet”, men lik förbannat otrogen. Deras kärlek är deras, deras personliga liv deras och inget jag vare sig vill eller kan ifrågasätta. Men vad är det som binder henne vid honom och honom vid henne?

Hennes kärlek till den våldtäktsdömde tycks vara obruten liksom hennes vilja att fortsätta leva sitt liv med honom. Hon tar också som många andra kvinnor till delar på sig skulden för hans eskapader genom åren. När hon, ”författaren, eremiten”, i perioder koncentrerade sig på sitt författarskap var det uppenbart för henne att han ”släppte taget, irrade i staden” och var ”svag, ibland svekfull” och hon accepterade det. Hon skriver också att hon visserligen ”fått tygla sårade känslor och svälja min stolthet för att urskilja det levande i vårt liv”, men hon står kvar vid honom. Starkt att medge offentligt, men svårt att förstå. För mig. Nå. Men vad har jag strängt taget med den saken att göra? Ingenting.

Vad annars? Kanske att det är tydligt att Frostenson lever ett liv starkt kopplat till litteratur och att mycket av vad som händer i livet för henne går att referera till – och finna stöd i - vad andra poeter, författare och intellektuella skrivit och tänkt. (”De är skyddsrum. Sällskap. Lanternor. Ledstänger. Tankestöd. Frågor.”). Läsandet är för henne en läkande kraft. Så kan väl många av oss andra vanliga dödliga av och till också känna men utan den djupa belästhet som Frostenson uppenbarligen har. Och utan att kunna hitta litterära referenser till snart sagt varje andetag man tar. Men för mig känns det trösterikt att hon kan ha det på det sättet. Att fortsätta läsa, skriva och leva vill jag önska att hon orkar. Att överleva. Med eller utan sin otrogne våldtäktsdömde gränslöse man vid sin sida. Men lätt kan hon inte ha det. Ibland drömmer hon också om att ”sova i en undervattensbåt på färd på den svarta floden” för att kanske finna en ”slags dov, overklig frid”.

Vad mer? Kanske bara att du, min okände läsare av denna blogg, mycket väl kan klara dig utan att läsa eller köpa F. Boken ger ingen ökad kunskap om vad som hände inom Svenska Akademien. Ingen egentlig förståelse för vare sig mannens eller Frostensons mer grundläggande drivkrafter. Inte ett ljud om reflektion över de utsatta kvinnornas situation. F är ingen bok för dig om du tror du kan få läsa en slags rimligt objektiv sanning om eller ens beskrivning av ett publikt känt händelseförlopp. Den ger dig bara möjlighet att stirra rakt in i ett ännu öppet sårigt bröst. Och det behöver du faktiskt inte göra. Själv ångrar jag att jag gjort det.