Linda Boström Knausgård - Grand Mal ; Helioskatastrofen ; Välkommen till Amerika.

Boström Knausgård är en ny bekantskap för mig. Namnet Knausgård förknippar man ju annars mest med The Man – mannen med det yviga skägget och den allt genomskådande blicken och som tycks ha ett arbetstempo där han river av en halv bok på en förmiddag. Gift med Linda B K har han också varit.

Linda Boström Knausgård. 

Men Linda Boström Knausgård är alltså blank för mig. Möjligen kan hon ha skymtat i någon av de tre delar av The Mans bokserie Min Kamp som jag hittills orkat läsa. Möjligen.

Nu läser jag hennes tre prosaböcker på svenska i ett svep. Böcker till formatet tunna som fjärilsvingar.

Grand Mal (noveller).

Nej. Det gick inte. Novellerna trevar sig fram genom mörka skuggor och med ett allvar som säkert är tänk vara berörande, men som – må gud hjälpe mig – mest känns gymnasialt. Jag skakar efter läsningen boken över ett tänt ljus. Det torra meningarna och deras bokstäverna trillar ut. Puiiiith. Och så är de borta – även de som var vackra och de som var någorlunda innehållsbärande.

Kanske är det novellformen, tänker jag, som sätter hinder i vägen för min läsning. Kanske är det så. Men jag undrar. Det är framförallt något annat som skaver hos mig. Det är som om ”… tunga stövlar taga steg över rosensållad teg … djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår ...”. Och om detta skriver i så fall andra bättre.

Inget betyg sätter jag på denna övningsbok. Jag ser författaren framför mig där hon sitter krumryggad och fryser i The Mans slagskugga. Men skriver gör hon. Skriver gör hon. ”Det var en övning för framtiden” - så slutar en av novellerna. Och precis så läser jag hela boken. Som en övning. Förhoppningsvis mot något bättre. Strax vet vi.

Helioskatastrofen (roman).

(Jag läser på omslagets insida de vanliga inklippta och översvallande utdragen ur olika recensioner av Grand Mal, men då också bl.a. ”... varje mening är av betydelse, ja rent av ödesmättad”. Ja, det var nog just det som störde mig. Det är alltför tunga steg över boksidorna. Men må andra tycka annorlunda. Må boken få många läsare).

Helios är i den grekiska mytologin solens gud eller rentav solen själv. Han flög som bekant med sin hästdrivna solvagn över jorden varje dag för att det skulle bli någorlunda varmt och skönt för de som bodde där och för att liv överhuvudtaget skulle kunna finnas. Hans son Phaethon tjatade en dag till sig att få låna denna solvagn och då själv flyga jorden runt. På ungdjävlar sätt ville han spänna sig lite inför sina kompisar och tvingade därför ner vagnens hästar lite väl långt när man kom över Egypten, där Phaethon bodde. Och se - hela landet utom en liten strimma land runt Nilen fattade då eld och blev en steril öken. För att inte hela jorden skulle gå under sände den allseende Zeus ut en blixt och dödade Phaethon. Och hästarna steg väl till väders igen, antar jag. Jorden i sin helhet blev i vart fall inte en öken. Rimligen kan det vara denna mytologiska händelse som Linda Boström Knausgård anspelar på när hon gett sin bok titeln Helioskatastrofen. Men något större inflytande från just den händelsen – direkt eller i någon mening överfört - går inte direkt att hitta i hennes bok. Åtminstone hittar jag ingen.

Pallas Athena. Eller Anna?

Pallas Athena var i den grekiska mytologin både vishetens och krigets gudinna. Detta kan ju förefalla något motsägelsefullt, men så var det. Hon var Zeus mest älskade dotter och föddes, som vi alla vet, ur hans huvud. Vem som var hennes mamma är mer oklart, och kanske också – tänker jag – hur själva befruktningen gick till. Men hursomhelst så finns här en direkt och mycket tydlig koppling till Boström Knausgårds bok. I den föder nämligen pappa Conrad sin dotter ur just sitt huvud. Och iförd en gyllene hjälm, som var Helios´ särskilda attribut, och med en lans, som var ett av Athenas attribut, stiger dottern fram i ljuset. Hon ges – som jag återkommer till – senare namnet Anna.

Anna, har jag slagit upp, har sannolikt sitt ursprung från grekiskan och kan betyda ”nåd” eller ”den benådade”. Hon har alltså genom namnet fått en slags koppling till Grekland. Läsaren antecknar. Conrad, har jag likaledes slagit upp, kan komma från tyskans Con Rad och betyda ”djärv rådgivare”. Någon koppling till grekiska eller grekisk mytologi har jag inte hittat.

Nå. Då vet vi det. Och därmed har jag kramat ut allt som går att krama ut ur bokens titel och inledning. Men inte hjälpte det särskilt mycket. En titel brukar ju annars kunna vara lite vägledande om man skulle få för sig att tolka en bok – vad står i den, vad säger detta, vad vill författaren berätta för oss etc. Men här står åtminstone jag mig slätt.

Handlingen i denna tunna bok är annars sammanfattningsvis följande: Conrad föder alltså sin dotter ur sitt huvud, blir galen och förs till mentalsjukhus. Den nyfödda dottern är i åldern runt 10 – 12 år och går naken ut ur huset, tas om hand av en förbryllad kvinna som för henne till kommunens Socialförvaltning. Förvaltningen blir – och det är ju lätt att förstå – till en början lite vilsen, men ger henne alltså namnet Anna (”Du måste ha ett namn”, säger kommunens tjänstekvinna, och lägger till att ”Du ser ut som en Anna, det låter fint”) och hittar dessutom en placering åt henne i en trevlig både religiös och nykter – men förtvivlat grå och stum - familj. Hon lär sig trots allt tala, men går av något skäl inte i skola. Däremot blir också hon religiös – eftersom alla andra i den lilla byn är det – och så småningom dessutom den lilla frireligiösa församlingens egen hjältinna enär hon, som man tror, kan tala i tungor. Detta visar sig dock vara fel. Det var grekiska hon fick ur sig medan hon i våndor vred sig på det frireligiösa golvet. Hon blir förd till mentalsjukhus också hon. Och tänk – där träffar hon så småningom sin pappa Conrad. Åtminstone kan man tro det. Boken slutar i vart fall med att Anna och Conrad simmar ut i det vida hav som möter himlen. ”Jag var lycklig med Conrad där bakom. Så fruktansvärt lycklig”. Eller så blir hon galen på riktigt. Snipp snapp snut – så var boken slut.

Detta skulle ju i en driven författares hand kunna blir hur bra som helst. Berättelsen skulle t.ex. kunna bli en betydelsebärande allegori om sakernas tillstånd i allas vårt fosterland eller bara en fantastisk mytologisk berättelse överförd till modern tid. Men Boström Knausgård är i den här boken ingen driven författare. Berättelsen rullar på utan vare sig mål och mening. I vart fall uppfattar jag inget av detta. Hon spänner säkert sin båge så gott hon kan, men det räcker inte för mig. Jag kan för min del inte ge boken annat än medelmåttiga två stars av fem i betyg. Och detta mest för hennes ambitions skull. Hennes försök att åstadkomma god och läsvärd litteratur.

Välkommen till Amerika (roman).

(Fel igen. Av mig alltså. När jag nu håller Välkommen till Amerika i min hand, så läser jag nämligen på omslagets bakre flik att Helioskatastrofen blev Linda Boström Knausgårds ”internationella genombrott”. Ja herregud. Att hon var nominerad till ett Augustpris för boken det visste jag, men alls icke att hon fått ett internationellt genombrott. Är det så lätt?, undrar min inre cyniker. Men när, var och hur – samt varför – undrar jag verkligen. Räcker det att boken sålts till Norge?).

Vi läser i Välkommen till Amerika om den ljusa lyckliga familjen med mamma, pappa och två barn. En pojke och en flicka förstås. Men familjen är vare sig lycklig eller ljus. Eller ens familj. Mamman och pappan skiljer sig men pappan fortsätter som tidigare med att terrorisera familjen. Pappan dör men fortsätter som tidigare att hemsöka flickan i drömmar och hallucinationer. Flickan tror att hon har orsakat döden genom att be till gud om att han skulle dö. Flickan beslutar sig för att sluta prata. Pojken låser in sig på sitt rum genom att spika igen dörren. Men mamman fortsätter att vara god och glad och stark. Se – där är berättelsen.

Den flyter fram genom att flickan tänker kloka, djupa och insiktsfulla tankar. Men tysta förstås. Tankarna mal på om allt och intet. Ingenting händer. Ingenting förs framåt. Och, får jag för mig, det är väl det som är Boström Knausgårds själva tanke. Vi skall som läsare fyllas av denna tysta, betydelsefulla tomhet och känna – ja, vad. Själv fylls jag bara av tanken att det är ju själve fan vad denna lilla spatiösa bok på ca 90 sidor är lång och att den aldrig tar slut. Men det kan väl inte ha varit hennes tanke. Men vad vet jag.

Men – allvarligt talat - vad är det då som gör att jag skiljer mig så mycket från vad andra läsare – eller i vart fall kritiker – tycker om både denna bok och Boström Knausgårds övriga två böcker. Ja, jag vet inte. Jag läser henne med samma allvar och intresse som jag läser de flesta andra böcker jag nämner här i min blogg. Men det kuggar inte. Hennes stil, anspråk och inte minst berättelser berör mig inte. Vad sådant beror på är ju svårt att sätta fingret på. Och det är ju inte heller nödvändigt. Man kan väl helt enkelt nöja sig med att konstatera att vi litterärt rör oss i lite olika banor. Jag väjer inte för det anspråksfulla, för det språkligt lite knepiga, för det berättartekniskt svårforcerade, för det jag inte fullt ut förstår. Inte alls. Men jag vill ha en slags kvalitet. Jag vill att boken, som man säger, skall tala till mig. Och för min läsart, mitt sätt att läsa, lyckas inte Boström Knausgård med det. Men må boken och Boström Knausgård få många läsare.

Jag ger Välkommen till Amerika två stars av fem i betyg.