Caterina Pascual Söderbaum - Den skeva platsen.

Långsamt växer Caterina Pascual Söderbaums historia fram. Genom olika personer och med olika tidsperspektiv följer vi en familj från den lyckliga tiden när så mycket – kanske också att nå kärleken – tycktes vara möjligt och fram till den stund då allt summeras. Och då berättaren finner att hennes familj varit del av fascismens våld och övergrepp mot länder och folk men att detta också inneburit bittra nederlag på ett personligt plan. Kärleken övergick till likgiltighet. Uppoffringar och kamp slutade i smärta och frustration. Och barnet – barnet! - ser till slut den helhet som hon under sin uppväxt sett delar och skärvor av men inte förstått.

Den skeva platsen är en mycket bra bok. Det är en roman, men jag uppfattar att berättelsen i den är hämtad från Söderbaums familj men säkert modifierad med den frihet som romanformen ger. Men detta är i grunden ointressant. Det intressant och viktiga är att Söderbaum i sin roman på ett förtätat och språkligt fullgånget sätt berättar om en familj där männen kämpar för och under Franco, vilket påverkar inte bara dem utan alla i familjen, inte minst det barn som skymtar – eller antyds – i berättelsen. Fascismens nederlag blir männens nederlag blir familjens undergång.

Men det är en roman som kräver full uppmärksamhet av läsaren. Tidsperspektiven skiftar och det blir bara först efterhand tydligt vad som kan anses vara berättelsens kärna. Jag uppfattar det som att Söderbaum vill visa oss konsekvenserna av det intoleranta och fanatiska samhällets idévärld. Det har många före henne gjort. Men få – eller ens någon – med den frenesi och skärpa som Söderbaum visar i Den skeva platsen.

Bara långsamt ger oss Söderbaum sin berättelse. Med många sidohistorier - varav en del återkommer längre fram i romanen i en mening eller två, andra inte alls – men de är lika viktiga som romanens huvudspår. Också genom dem visar oss Söderbaum vilken betydelse också den som ”bara lyder order” eller som ”ingenting förstod” har för ett skeende eller utveckling. Det ansvar vi alla har för att i det lilla se vad som sker i det stora och hålla emot en utveckling som strider mot vad vi vill och anser vara rätt. Det ansvar vi har för att hålla vår heders och vår morals fana högt. Bete oss medmänskligt. Mänskligt.

Romanens uppbyggnad är emellertid bara ett skäl för att jag tycker att Den skeva platsen är en bra roman. Språket i den är ett annat. Ofta i långa vindlande vackra meningar för oss Söderbaum framåt i berättelsen. Eller bakåt. Eller åt sidan. Men hela tiden för den långsamt läsande på ett närmast njutbart sätt. Det är inte många författare som kan hålla vår uppmärksamhet intakt i meningar på ibland en hel sida. Men Söderbaum kan. Och inte många författare kan som i dessa två meningar visa oss ett krigs fasa och avskyvärdhet:

I ögonvrån har Carmen inte bara fångat huvudrörelsen utan även skälvningen i Hannelores mun och nu, medan hon fullt ut betraktar flickans av uppsvällda partier buckliga ansikte, känner hon en skälvning darra i sina egna läppar: under vänstra ögat har ett insektsbett spridit sitt gift till flickans ögonlock så att det svullnat upp, ögonen liknar två med kniv uppskurna snitt i det vattenfyllda bleka köttet men det som rinner ur såren är inte blod utan själva blicken, upplöst i en ännu pågående fasa. Det som långsamt börjar förvränga munnen på Hannelore kunde vara gråt men den gråten måste sitta i regioner så långt in att ljudet aldrig når ut.

Jag kan bara ge Den skeva platsen högsta betyg, fem stars av fem. Romanen är nominerad till Sveriges Radios romanpris. Jag hoppas att den får detta pris och många läsare därtill. Den skeva platsen blev Söderbaums enda roman. Hon avled i december 2015.