Karin Smirnoff - Jag for ner till bror.

Sedan Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror väl blivit nominerad till Augustpriset har de två stora Stockholmsdrakarna vaknat till liv och gett den relativt stort recensionsutrymme. En av dem (DN) är måttligt imponerad (”Man kan naturligtvis fråga sig om det är trots, eller tack vare, dessa publikfriande klichéer i intrig och personteckning som Smirnoff blivit nominerad till Augustpriset. Sanningen är, av allt att döma, att litterär kvalitet inte spelar någon roll i sammanhanget.”). Medan den andra (SvD) höjer boken till skyarna (”Någon gång då och då kommer debutromaner som mest liknar kronjuveler i ett långt författarskap och `Jag for ner till bror` hör dit; hårdslipad, utmejslad och skimrande som den är.”). Att en bok kan få så disparata omdömen av kvalificerade kritiker gör den ju förstås intressant, måste jag säga.

Smirnoff (Foto från SvD - kan inte se fotografens namn)

Vad säger då detta faktum att recensionerna i dessa två viktiga tidningar kom så pass sent? Säger det att syndarna sent skall vakna? Kanske. Men det belyser nog snarare det trista faktum att utrymmet för recensioner minskat drastiskt generellt i dagspressen under senare år. Det finns också undersökningar som visar på detta och belyser saken med full klarhet. Däremot har kultursidorna märkligt nog utrymme för mycket annat. I DN, som jag än så länge följer bäst, ger kulturchefen Björn Wiman sig själv spaltutrymme för att vädra sin egen hävdade klimatångest och tidningens bitr kulturchef Åsa Beckman får utrymme för att skriva om sin egen upplevda relations- och kroppsångest. På kultursidorna får också en ung kvinnlig medarbetare möjlighet att komma ut som ”vit mans slav”, för att nu citera Sonja Åkesson – men saken kallas ju förstås lite finare och mer kulturellt för ”huskvinna”. Men vi förhärdade gamla cyniker kan ju fortfarande läsa mellan raderna. Ack ja, ur led är tiden och Wiman/Beckman tycks inte vara satta att vrida den rätt igen. (Den långa mångordiga ursprungliga artikeln följdes såklart av andra uppföljande på samma tema, inte sällan skrivna av tidningens egna medarbetare. Den dag jag lägger ut detta, så återkommer journalisten – hon heter Greta Thurfjell – dessutom själv, men nu med bara en helsida).

Nå. Men vad om Karin Smirnoffs bok då, tänker du – min okände läsare av denna blogg – törhända. Ja, jag måste säga att jag är kluven. Delar är mycket bra. Språket lite udda med dialektala uttryck och lätt manierat sätt att skriva namn men ändå ganska så tilltalande. Storyn för all del lite haltande, men det händer ju också för etablerade författare. Personteckningarna är väl inte alltid skurna med den vassaste pennan. Men visst förstärker väl också Smirnoff den på sina håll gängse uppfattningen om att våra systrar och bröder i Norrlands inland är lite eljest – man tar i boken i vart fall livet av fadren (som huvudpersonens pappa kallas), fadren som ägnar sig åt incest och gör sin dotter med barn, även i övrigt ligger de lite till mans runt med om inte alla och envar så med lite väl många, familjerelationerna är av inte minst det skälet påtagligt hoptrasslade med såväl kända som okända barn på bygden, de super förstås, är sjukskrivna, arbetslösa, jägare and so on. Det finns ändå i boken inte bara en sträv kärvhet mellan människors hjärtan, liksom för den delen sneda blickar dem emellan, utan också av och till en öppenhet och längtan – trots, måste jag säga, trots de mörka hemligheter som de alla tycks bära på. Det finns alltså ibland en glimtande värme mellan människorna men det är mycket mörker, kyla och trevande mellan deras själar och ibland kroppar. Och våldet – våldet ligger aldrig längre bort än en knuten näve.

Och som ett värkande stråk mellan människorna finns minnet eller hågkomsten eller olika föreställningar om en död kvinna vid namn Maria – Maria som alltså dog men blev hon mördad och i så fall av vem, var hon en hora, ett helgon, en vattendelare eller vad? Bara en vet. Men ingen kommer förbi henne. Det är väl inte heller, föreställer jag mig, en slump att Smirnoff gett henne samma namn som en annan ganska välkänd och omhuldad Maria.

Hur som helst menar jag att Smirnoff själv när hon låter den kvinnliga huvudpersonen Jana vid ett tillfälle själv tänka om sina grannar och närstående att ”Fy fan vad jag är less på alla historier. Kan ingen vara normal någon gång. Se vanlig ut och säga vanliga saker”, så formulerar hon min egen grundläggande invändning mot boken. För nä, säger jag, de kan ju inte det. Inte i Smirnoffs bok, inte. Så ett annat betyg än tre stars av fem kan kan inte ge Jag for ner till bror.

Och något Augustpris kan den rimligen inte få. Den borde enligt min mening inte heller ha nominerats, då det just i år kommit många böcker med högre kvalitet och mer bestående litterärt värde än Jag for ner till bror. Men – Smirnoffs nästa bok kommer jag ändå att läsa. Hon har något visst, det har hon. Ännu oslipat. Ännu inte fullgånget. Men med potential.

xxx

”Ingen skulle minnas honom. En gammpojke utan fru och barn. Ett hemman utan arvingar. En gravsten utan vård. Det fanns många som han i smalångers församling. Människor som existerade för att de nämndes ibland men som man aldrig såg eller kom att tänka på. Till slut var de bara namn vid en minnesgudstjänst. Vissa förtjänade sin ensamhet som allanberg men inte göstagrönlund. Han var en av många som blivit kvar på hemstället för att någon var tvungen att bli det”

Jag är en av Augustpriset ambassadörer för 2018. Du kan, om du vill, läsa vad jag tidigare skrivit om böcker om du går in på min blogg kennethbokhallaren.blogspot.se. Jag kommer framöver att här skriva lite mer om själva Augustpriset och då om de böcker som nominerats till det skönlitterära priset. Detta var min första kommentar till en av dessa nominerade böcker. Håll ut.

#augustpriset