Karin Smirnoff - Vi for upp med mor.

Om Karin Smirnoffs debutbok Jag for ner till bror skrev jag bl.a. följande på min blogg (som den intresserade hittar på kennethbokhallaren.blogspot.se): ”Ja, jag måste säga att jag är kluven. Delar är mycket bra. Språket lite udda med dialektala uttryck och lätt manierat sätt att skriva namn men ändå ganska så tilltalande. Storyn för all del lite haltande, men det händer ju också för etablerade författare. … Det finns ändå i boken inte bara en sträv kärvhet mellan människors hjärtan, liksom för den delen sneda blickar dem emellan, utan också av och till en öppenhet och längtan – trots, måste jag säga, trots de mörka hemligheter som de alla tycka bära på. Det finns alltså ibland en glimtande värme mellan människorna men det är mycket mörker, kyla och trevande mellan deras själar och ibland kroppar. Och våldet – våldet ligger aldrig längre bort än en knuten näve. … Och något Augustpris kan den rimligen inte få. Den borde enligt min mening inte heller ha nominerats, då det just i år kommit många böcker med högre kvalitet och mer bestående litterärt värde. Men – Smirnoffs nästa bok kommer jag ändå att läsa. Hon har något visst, det har hon. Ännu oslipat. Ännu inte fullgånget. Men med potential.” Så skrev jag och så menade jag. Och menar jag.

Smirnoff, som far än hit än dit. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Om jag nu var lite lätt avvaktande till Jag for ner till bror så var andra – både vanliga sk bokbloggare och inte minst bokläsare – desto mer översvallande. Recensionerna i de stora drakarna dröjde länge och väl, men när de väl kom var både DN och SvD positiva. Boken fick också en stor läsekrets sannolikt delvis beroende på att den – som jag skrev i mitt citat ovan – nominerades till Augustpriset 2018, vilket inte uppskattades av alla. Längst i sin kritik av det årets nomineringar gick väl Malin Ullgren i DN, som bl.a. tyckte att ”Det går tyvärr inte att säga det på något annat sätt: det skönlitterära Augustprisets värde har devalverats. Årets nomineringar står, med ett par undantag, helt vid sidan om årets bästa böcker. … En samlad nomineringslista kan inte se ut se ut så här”. Vinnare blev, om nu någon skulle ha glömt det, Aednan av Linnea Axelsson. Inte alls oförtjänt, vill jag bara ha sagt.

Nu har Smirnoff publicerat sin andrabok, den som enligt de som menar att de begriper sig på sådant påstår skall vara den svåraste att få till. Men med Vi for upp med mor har hon skrivit en stark, välskriven och berörande bok. Kort sagt bättre en debutboken. Må också den få många läsare.

(Men, undrar jag, hur tänkte man på förlaget när denna nya bok fick en titel och ett omslag som är förvillande likt debutboken. Man måste vara ganska så stark till syn och sinne för att omedelbart se skillnad på böckerna om man nu bara stirrar på omslaget. Och det klarar förstås du – min okände läsare av denna blogg - och jag galant. Men lilla starropererade moster Agda, hon som bara vill ge barnbarnet en bra bok i present? Hur gå det för henne. Ja, säg det. Och vad ska Smirnoffs nästa bok heta? ”Jag for hem med bror”? Tja, varför inte.)

Nå. Ramberättelsen i Vi for upp med mor är enkel nog – Jana Kippo och hennes bror, som faktiskt heter Bror, åker upp till lappmarken och den lilla orten kukköjärvi för att i hennes födelseby begrava deras mor, modren kallad som bekant. Strax brakar helvetet loss, om du ursäktar skånskan. Det som då händer jaanakippo och hennes bror bär väl inte sannolikhetens prägel rakt igenom om man nu skulle läsa boken med normalsvenskens trista läsglasögon. Men man gör ju inte det – de slänger man bort redan på första sidan och läser sedan denna – förlåt överordet – underbara skröna med ett boken igenom obrutet intresse. Smirnoff visar sig nämligen vara en berättare av rang.

För Vi for upp med mor är en stark bok som visar att Smirnoff utvecklats som författare. Stilistiskt påminner den förstås – tack för det, vill jag säga – om Jag för ner till bror, men hon visar här en större säkerhet som författare. Upprepar inte lika ofta de dialektala eller egenpåhittade orden, har genomgående ett större driv i berättelsen och boken övertygar också mer rent konstnärligt. Hon behärskar nu hantverket bättre, både stilen och inte minst gestaltningen och personbeskrivningarna är säkrare. Dessutom är boken både mer sammansatt och sammanhållen samtidigt som berättelsen har mörknat. Förra boken, får man nog säga, var i det avseendet en lärobok för henne.

Det är en bok att läsa långsamt och med läsminnet påskruvat hela tiden. Slappnar du av är risken att du missar den bisats som ger boken en ny vändning, en kanske ny innebörd. Men att Smirnoff skrivit en blivande klassiker i genren norrländsk-glesbygds-noir missar du förstas inte oavsett läsart.

För Vi for upp med mor öppnar sig efterhand som en helvetesbok där alla mörka hemligheter i form av våld, fylla, sex och död visar sig för läsaren. Har då allt som sker den sk sannolikhetens prägel? Vad vet jag – hoppas inte. Men prästerskapets ljungande domedagsord och dess förmåga – kan det rentav vara vilja – att både bildligt och bokstavligt, både fysiskt och psykiskt ta livet av folk går inte att ta annat än för sanna, rentav kanske självupplevda. Prästerna i den lilla frikyrkoförsamlingen lever inte direkt efter bibelns kärleksbudskap utan efter sitt eget maktfullkomlighetsbudskap och sin egen vilja att knulla småflickor. Och slå sina hustrur. Lyd oss eller dö, säger pastersilas i kukköjärvi. Och allt folket slår ner blicken och går ner på knä.

Alla utom jaanakippo, jussi, den stackars olavi och kanske någon till. De som i berättelsen framstår som ljusets pelare med en egen hemmasnickrad men rättfärdig moral.

Läs boken långsamt, skrev jag. Så är det. Men läs också gärna Jag for ner till bror innan du ger dig på den här boken. De talar nämligen till och med varandra. En del av det som man som läsare inte då förstod öppnar sig nu som bärande delar av barndomens mörker för jaanakippo och hennes bror. Modren, deras mamma, älskade dem inte förstår vi nu, utan bara sin döda dotter Maria. Samma Maria som visar sig antydningsvis i den första boken. Allt går alltså igen, och detta inte bara i böckernas värld. Men just det vet ju de flesta av oss redan.

Finns det då någon lycka i kukköjärvi? Nej. Finns det någon hederlighet, någon ära? Kanske. Finns det någon framtid? Möjligen. Finns det någon kärlek? Vet inte. Någon framtid? Kan så vara. Men mest finns det ensamhet och kamp. Kamp för överlevnad och för att kunna leva ett liv rakryggad. Men det finns också trots allt ett ljus och glimten av ett hopp i det lilla barnets allseende öga. Som alltså också i livet utanför kukköjärvi.

Denna bok som starkt kan rekommenderas till läsning – och som bara kan få fem stars av fem i betyg – slutar i en sk cliffhanger. Ska Smirnoff kunna knyta ihop sin berättelse i nästa bok på ett trovärdigt sätt? Ja, det är min övertygelse. Kan man hoppas på en ny nominering till Augustpriset. Antagligen inte. Tyvärr.

Xxx

”Elementet knäpper av liv. Jag var inte ensam”.

”Döden kom så obemärkt att vi nästan missade den. En sista inandning och sedan var det slut. Jag slöt stokeögat och lade ihop hennes händer men det var som om hennes fingrar inte var med på att knäppas. Fader vår som är i himlen helgat vare ditt namn. Om modren övergett gud skulle han få jobba på att återvinna hennes förtroende. Tillkommer ditt rike”.

”Jag bad och jag bad och jag bad och jag bad men ingenstans hörde jag Herren svara. Lika tyst och mörkt var det som i midvinternatten”.