Tommy Orange - Pow wow.

För ett bra tag sedan nu höll jag i min hand i en fysisk bokhandel Pow wow av Tommy Orange. Köpte gjorde jag den också efter att ha läst baksidans text ”Tommy Oranges vildsinta, vredgade, roliga och lyriska debut liknar inget annat. … en ny röst i den amerikanska samtidslitteraturen … Pow wow hyllas redan nu som en modern klassiker”. Vem kan stå emot en sådan beskrivning och detta trots att jag under en följd av år och många bokköp låtit mig luras av andra liknande förlagstexter. Jag borde lärt mig, tänker jag nu efter läsningen. För Pow wow är inte en särdeles bra bok.

Orange är en inte helt ung författare, han är ett par andetag från att fylla 40 år, med rötter i den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och som nominerats till Pulitzerpriset för just romandebuten Pow wow. Okänd för mig, måste jag erkänna, men säker känd för en hel del andra bokläsare. Vem vet. Vad är då en pow wow? Jo, en indiansk ceremoni som inkluderar festligheter, sång och musik och inte minst dans. Och det är om ett antal personers inre och yttre resa till en sådan pow wow som boken handlar. En resa som i åtminstone några fall tar ett eller ett par decennier och som för en hel del slutar i blod och död.

Fram till det läser vi om en handfull av ursprungsbefolkningen och på vilket sätt de lever och dör i det liv det vita USA skapat åt dem, gett dem. Instängda som de är i fysiska och mentala reservat där livet tas i från dem. De förstår allt tydligare efterhand att den amerikanska drömmen, den de hört talas om, inte är till för dem. För dem finns våldet, ensamheten, spriten, slagen som kommer från både väntat och oväntat håll och som krossar den skärva till liv och dröm som mot alla odds fanns i dem.

Så går det också åt helvete för dem. Orange ger oss och dem inget hopp. Boken är, som jag läser den, på det sättet en slags sorgesång över ursprungsbefolkningens situation.

Betyg? Ja, kanske tre stars av fem. Jag tycker beskrivningen av huvudfigurerna och deras liv är för splittrad och endimensionell och jag saknar både en beskrivning av bakgrunden till det liv de lever i dag och en tanke om en annan möjlig framtid för dem både individuellt och kollektivt. Det räcker inte, inte för mig, att Orange med ett språk som är läsvärt och bra i en någorlunda trovärdig story ger oss en handfull människoöden som efterhand flätas samman allt tydligare. Slutet, det viktiga slutet, framstår dessutom som relativt obegripligt. Att boken lär ha varit en av Barack Obamas favoritböcker säger nog mer om honom än om de litterära kvaliteterna hos Pow wow.

Vad håller han i handen? Kan det vara ...