Sjón - Rågblont hår, grå ögon.

Visst är det så att man som läsare alltid önskar att nästa bok av en författare man läst och gillat ska vara minst lika bra som den senaste eller ännu hellre snäppet bättre. Åtminstone är det så för mig. Och inte sällan blir det just så. Men vad gäller den isländske välrenommerade och prisbelönta författaren Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – blir jag ganska så besviken på hans senaste bok på svenska Rågblont hår, grå ögon. Det är en i mitt tycke förhållandevis tunn och blek historia.

”Med en för Sjón typisk språklig stringens och poetisk skärpa skildras i Rågblont hår, grå ögon inte bara en ung pojkes uppväxt och väg in i nynazismen, utan också hur nazismen fortsatte att ha sina sympatisörer och hur dåtidens retorik kan kännas igen också idag” läser jag på boken baksida. Detta med ”språklig stringens och poetisk skärpa” kan jag väl för all del hålla med någorlunda om. Men det betyder ju inte att det bara av det skälet blir en intressant och läsvärd bok.

Det måste ju också finnas en story, en berättelse. Själva uppsåtet med boken som det beskrivs av förlaget saknar ju förstås inte betydelse för den. Tvärtom. Det skulle vara intressant att läsa en skönlitterär bok som på djupet belyser denna problematik. Men Sjón klarar inte detta enligt min mening. Eller han har kanske gjort ett medvetet berättartekniskt val där ett sådant uppsåt blir för otydligt och vagt. Vad vet jag.

Boken är på 100 spatiösa sidor i inbundet pocketformat och vad vi läser om är den unge kämpen Gunnar Kampens uppväxt och död i sjukdom i unga år och däremellan hans nazistiska förvillelser. Och dessa är ju som man kan förvänta sig – hans sk kamporganisation är ju lika hemlig som meningslös, lika kraftlös som konspiratorisk. I huvudsak okänd utanför den lilla grupp som den består av. Det saknas i boken en analys av rörelsens bakgrund och förutsättningar för en möjlig etablering på den kalla och kärva ön Island. Det räcker förstås inte att Kampen själv tror att hans brevväxling med gelikar på annat håll i världen skulle ha någon betydelse för detta. Ytterkantsåsikter är och förblir ytterkantsåsikter – i boken som i verkligheten.

Inte heller Gunnar Kampen själv blir en riktigt levande människa. Vi förstår att han har de tankar han har, men varför han har dem blir i huvudsak obesvarat. Hans familjehistoria blir knappast något mer än bara antydd liksom en möjliga kärlek med en kvinnlig sympatisör. Detta måste ju vara ett reflekterat val av Sjón, men det gör ju att Gunnar Kampen blir otydlig som person och utan riktiga konturer.

Det enda riktigt läsvärda i boken är enligt min mening de två första sidorna i den och för all del också den allra sista. Vill du veta vad de kan tänkas handla om får du allt köpa boken själv – eller kanske smygläsa den i bokhandeln. Eller låna den på något bibliotek. Men i de första sidorna tar Sjón ett berättartekniskt grepp som lovar gott, men som inte fullföljs. Jag ger hursomhelst boken tre stars av fem i betyg. Och detta egentligen bara för att Sjón tidigare har skrivit mycket intressanta och viktiga böcker – t.ex. Skugga-Baldur eller varför inte också Skymningsinferno. Men allt han skrivit är värt att läsa. Allt utom möjligen Rågblont hår, grå ögon. Nu är det sagt. Men andra kan ju som alltid för all del tycka annorlunda.

Island. En spännande, karg och intressant ö. Men kall - varma kläder kan rekommenderas även på sommaren. Vet jag.