Steve Sem-Sandberg - W.

Woyzeck är som bekant en pjäs skriven av den tyske författaren mm Georg Büchner runt 1837. Skriven och skriven, förresten – när han dog relativt ung fanns den enligt uppgift bara i mer eller mindre fragmentariskt skick och fullbordades av andra och publicerades därför först runt 1880 och blev inte heller uppsatt första gången förrän i början av 1910-talet. Men efter det så får man nog säga att den hamnat i klassikerfacket och därtill inte bara uppförts som teaterpjäs world wide utan också, häpnadsväckande nog kan man kanske tycka, i olika versioner som både opera, film och musikal. Den som vill veta lite mer om Büchners pjäs och dess intrig och hur den beskriver vad som händer dess huvudperson Johann Christian Woyzeck, som har mer eller mindre tydliga drag av en vid tiden för pjäsens tillkomst relativt samtida olycklig perukmakare från Leipzig med samma namn, hänvisar jag tveklöst till all kunskaps moder – Wikipedia. Där har du väl varit och bildat dig förr, min okände läsare av denna blogg. Du som jag.

Georg.

Den intresserade kan alltså ta del av Woyzeck och den stackars Woyzecks öde som teaterföreställning, opera, film och musikal. Och nu också som bok på svenska, även om jag gissar att det varit möjligt redan tidigare på andra språk. Men hos oss har alltså den utomordentligt intressante och intelligente Steve Sem-Sandberg nu publicerat boken W. på detta tema.

Steve. 

Sem-Sandberg har allt sedan debuten publicerat både romaner, essäer och reportageböcker. För egen del håller jag hans tre senaste romaner före W. som hans absolut bästa och som alla skulle fylla en plats i en svensk litterär kanon, om vi nu hade haft en sådan. Jag tänker på De fattiga i Lódz, De utvalda och Stormen som alla tre borde finnas i varje litteraturintresserad svensks eget lilla litterära husapotek. Och där ska också W. hamna, menar jag. Sem-Sandberg är med all rätt prisad för sitt författarskap både här hemma och utomlands. Här har han t.ex. fått Augustpriset en gång (för De fattiga i Lódz) och varit nominerad ytterligare två gånger (för De utvalda och W.; att han inte vann 2019 för W. har jag fortfarande svårt att förlåta Augustprisjuryn för).

Nå. Men vad om W.? Vi får, som hos Büchner, följa den olycklige arme Johann Christian Woyzeck från unga år till att han avrättas av skarprättaren efter att han av svartsjuka mördat den kvinna han menar sig älska. Tiden är det tidiga 1800-talet. Bokens Woyzeck är ett offer för fattigdom och samhällets ovilja eller oförmåga att ge också sina minsta och i någon mening svagaste undersåtar möjlighet till en dräglig tillvaro. Hans liv börjar i utsatthet och fattigdom och slutar i utsatthet och fattigdom. Han delar med många andra underklassens vedervärdiga liv – utan kärlek, utan framtid, utan hopp – och försöker, när möjligheten att skapa förutsättningar för ett drägligare liv gäckas, mot alla odds hitta en framtid tillsammans med en kvinna. Detta misslyckas han förstås med vilket leder till hans moraliska kollaps och till mordet på den kvinna han tror sig älska. På alla plan är han och förblir han nertryckt i misär.

Hans svåraste och bittraste erfarenhet av det liv som kommer att bli hans är tiden han var soldat i olika arméer. Han ser och gör då saker han aldrig trodde han skulle behöva uppleva. Minnet av detta blir som en kvarnsten runt halsen och som trycker honom allt djupare neråt, allt närmare ett slags galenskap. Hans liv tycks vara förutbestämt mot det som blir hans undergång och död – bara förstärkt av erfarenheterna i kriget och hans misslyckande att hitta en kvinna att kunna älska och bli älskad av. Eller kanske omöjligheten för honom att kunna leva ett anständigt liv.

Detta är i den gestaltning som Sem-Sandberg valt för W. skakande att läsa. Det finns inte heller många författare i fosterlandet som behärskar språket så väl. Och inte heller hans sätt att för oss läsare med både enkelhet och tydlighet betona de sociala villkorens och samhälleliga förhållandenas betydelse för att kunna leva ett rimligt och anständigt liv. Då som nu. Han skriver så att det mot alla odds blir tydligt att det är i mörkret vi kan komma att se ljuset – om vi kan, vill eller orkar.

Men den som vill men inte kan eller orkar. Vilka alternativ har den personen? De för tiden vanliga – flykt. Flykt till alkoholen, till prostitution, till den långsamma undergången, till att trampa på den som som finns ett trappsteg under en själv. Till att vänta på döden.

Boken.

Språkligt och också rent kompositionsmässigt är W. fanimej ett mästerverk. Den är både tät och sensuell. En boks språk och komposition är de två komponenter som tillsammans skapar den goda och bestående litteraturen. I just de avseenden är Sem-Sandberg i dag ensam och unik i vår litterära ankdamm vill jag påstå. Jag vet heller ingen annan bok som med sådan skärpa och tydlighet beskriver denna oundvikliga väntan på döden – om än inte för alla med hjälp av just skarprättaren – som livets enda alternativ. Kan den få annat än fem stars av fem i betyg? Nej. Kan den rekommenderas till läsning? Självklart.

Varför inte ge den till någon som i dessa tider befinner sig i mer eller mindre frivillig husarrest. Hen kan kanske behöva något att skingra tankarna med. Liksom kanske den gymnasieelev som verkar förtvivla över att man i år inte får göra ett sk utspring. Hen kan behöva förstå att det finns värre saker som kan hända här i livet.

Viruset. 

xxx

”Han vill ingenting säga, säger tolken. Han vill att vi ska lämna hans kyrka. Då lämnar vi honom då, äger Wirth. Han plockar upp en liten fickkniv ur bröstfickan på uniformen. Han går fram till prästen där han hänger i kedjorna och griper tag om hans nedsölade huvud. Håll fast honom, säger han och börjar sedan med omsorgsfulla, närmast pedantiska rörelser, som om han ägnade sig åt något fint sömnadsarbete, karva ögonen ur prästens ögonhålor med kniven. Prästens skrik får nästan kyrkväggarna att rämna; så kvävs de i ett tjockt gurglande, Wirth har redan bänt isär käkarna på honom och när han släpper taget om det nu nästan livlösa prästhuvudet är det för att slänga även den avskurna tungan i den stinkande spillsörjan på golvet”.