Kerstin Ekman - Händelser vid vatten.

Kerstin Ekman är nu på sitt 87:e levnadsår och har precis publicerat den hyllade essäsamlingen Tulias värld. Innan dessa har hon – om jag räknat rätt – bl.a. gett ut över trettio romaner och essäer och därutöver dessutom skrivit både film- och TV-manus. Och säkert mer därtill.

(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Hur orkar människan, är en rimlig tanke, inte minst med tanke på att hon under många år befunnit sig i stormens öga – dvs. de konfliktfyllda åren som ledamot av Svenska Akademien. Hon blev ledamot där 1978 som tredje kvinna ever (och då kommer vi ju ihåg att institutionen instiftades 1786), men deltog inte i sammanträdena från 1989 efter att Akademiens majoritet vägrat att uttala stöd åt Salman Rushdie sedan han fått en dödsdom över sitt huvud av de iranska mullorna efter att ha publicerat boken Satansverserna. Formellt kunde hon avgå först 2018 sedan den möjligheten öppnades som en utlöpa av de för Akademien ytterligt pinsamma och besvärande händelserna kring den sk kulturprofilen, Sara Danius m.fl. avgång och att man var en hårsmån från att förlora rätten att dela ut Nobelpriset.

Nå. Jag har nu läst om hennes hyllade roman Händelser vid vatten som kom ut redan 1993. Den har nästan kramats ihjäl av både läsare, kritiker och olika kulturella institutioner. Med all rätt, vill jag tillägg. Hon fick för boken bl.a. Nordiska rådets litteraturpris, Augustpriset och Svensk deckarakademiens pris. Många år senare, närmare bestämt 2012, blev boken dessutom utsedd till den bästa svenska deckaren genom tiderna. Deckare blev alltså den etikett som redan från början kom att klistras på boken, vilket kanske – men nu spekulerar jag förstås – ledde till att de högbrynta sk kollegerna i Svenska Akademien lät den ligga oläst. Men vad vet jag egentligen om den saken. Inget.

Deckare alltså. Och det är också som sådan jag läste den första gången i min relativa medelålder. Men nu vid omläsningen ser jag också andra och djupare kvaliteter i den. Förutom språket och själva den intrikata sk deckarintrigen, som jag förstås märkte redan 1993 även om jag nu tycker mig se dem med ett större djup och kanske kraft efter många års läsning av böcker av allehanda kvaliteter, läser jag naturskildringarna och vad som sker med avhuggning av skog än tydligare och skarpare. Det är ju också teman som Ekman senare kommer att återkomma till i sitt författarskap. Personbeskrivningarna berör mig också nu djupare – ensamheten bland gammpojkarna liksom deras, och för den delen också andras, trevande efter kärlek och gemenskap är starkt berörande. Över landskapet och bygden tycks det mig nu vila en misstänksamhet och misstro; man mer anar än egentligen ser de sneda ögonkasten, man tror sig uppfatta snarare än egentligen höra tystnaden mellan människorna. Men man ser knivarna i männens livremmar. Ändå finns en vilja och önskan bland både män och kvinnor att leva ett liv nära andra och i den bygd man fötts in i, eller i något fall flyttat till, och inte tycks kunna skiljas från.

Detta är ju teman som andra och sämre – men förstås ändå läsvärda – författare knyter an till i denna dag och skördar stora framgångar. Det är dem väl unt. Men deras teman och historier tycks mig ha varit i Ekmans stabila säck innan de kom i deras egen tunnare och skrynkliga påse.

Såhär är det: i tidens första timme, vi talar om början av sjuttiotalet, begås ett dubbelmord i väglöst land nära byn Svartvattnet i det innersta av Norrland. En kvinna och en okänd man mördas brutalt i ett tält. Mordet förblir länge olöst. Men händelsen ligger som ett svart sjok av skuld, funderingar och egensnickrade tankar över bygden. Först 18 år senare närmar man sin lösningen. Då har ytterligare ett mord begåtts. Det första, visar det sig, som en följd av ett vredens och misstänksamhetens misstag. Det andra, visar det sig, som en följd av en mors felaktiga föreställning att hon måste skydda en son. Bitterhet, hårt regn och hjälplöshet sköljer över människorna. Då, när det första mordet begicks, som nu, när det andra mordet begås.

Kan någon som levt i och med detta drama bli lycklig och sams med varandra och tillvaron. Kanske, kanske inte. Läs boken själv och kom till en egen slutsats. Men själv ger jag Händelser vid vatten fem stars av fem i betyg. Har du den inte i bokhyllan får du gå till biblioteket, även om den häpnadsväckande nog också finns som pocket. Läs den långsamt, eftertänksamt och med händelseminnet påkopplat. Den passar alltså utmärkt för dig som sitter inlåst i karantän och kan ägna den odelad tid. 

Du kan, vill jag tillägga, också lyssna på den som radioföljetong i Sveriges Radio P1 i Rolf Lassgårds uppläsning. Det går an, även om det egenlästa ordet enligt min mening är att föredra.

Svartvattnet?