Maxim Grigoriev - Europa.

 Maxim Grigoriev – känd eller okänd? Ja, tyvärr måste jag säga att han är okänd för mig. Skälet till att jag nu läst hans senaste bok Europa beror helt enkelt på att den var nominerad till Augustpriset 2021 och jag har som ambition att läsa inte bara vinnaren utan även de nominerade böckerna. Priset gick som bekant i år till Elin Cullhed och hennes Eufori. En roman om Sylvia Plath, som jag också kommenterat här på min blogg för ett par veckor sedan. En bok som jag gav fem stars av fem i omdöme.

Okänd för mig alltså. Och då har ändå Grigoriev erhållit ett antal välrenommerade litterära priser. Redan för sin debut Städer fick han 2015 Borås tidnings debutantpris och för Europa bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris och Europeiska unionens litteraturpris. Imponerande, minst sagt. Och vad ska man då säga om att han trots detta var ett okänt namn för mig. Ja, inte att det är särskilt imponerande inte. Och då inbillar jag mig trots allt att jag följer vad som sker i vår litterära ankdamm.

Nå. Men vad om Europa. Vi läser om Nikita, som tonåring på en skolresa från Moskva till Paris helt enkelt bestämmer sig för att stanna där. Trovärdigt eller inte, men så är det. Han tas då, trovärdigt eller inte, slumpmässigt under en äldre rysk kvinnas beskydd. Hon heter Nina. Livet löper sedan på för dessa två och andra ryska emigranter på sätt som kanske, kanske inte är trovärdigt. Vad vet jag. Särskilt intressant kan man hursomhelst inte säga att Grigoriev lyckas göra livet för dem. Men så dör Nina och Nikita ärver då hennes våning i Nice. Sådant kan kanske hända i det s.k. verkliga livet. I romanen gör det så i vart fall. Nikita är då en drygt medelålders, halvfet, lite misslyckad individ. Men nu kommer han på relativt grön kvist. Jaha.   

Europa beskrivs som en exilroman. Så kan det säkert vara. Men för mig är det bara en märkligt knepig roman utan styrsel och utan bärande element. Trots de imponerande priser den fått. Den saknar egentlig intrig, det finns ingen kronologi i berättelsen, allt verkar märkligt stillastående och helt plötsligt står den halvgamla, nästan helt egenskapslöse Nikita i en mögelluktande lägenhet i Nice. Han förstår inte varför. Och det gör dessvärre inte heller läsaren. Men, det vill jag gärna ha sagt, rent stilistiskt kan tom jag uppfatta att Europa kan ha sina poänger. Men det räcker inte, inte för mig.

”Jag vet inte”. Det är första meningen i Grigorievs bok Europa. Som läsare skulle jag vilja svara ”Jag vet inte” om jag fick frågan vad som kan vara Grigorievs avsikt och syfte med boken och varför den har fått de priser den fått. Nu vet du bäste läsare av denna obetydliga blogg. Men en tre stars av fem kan jag trots det ge boken. Fast det är för mycket, jag vet.