Olga Tokarczuk - Empusion.

Stämmer det som det ibland sägs, nämligen att Nobelpriset i litteratur är en dödskyss för ett författarskap. Kanske, vad vet jag, för den överblicken över ett stort antal författarskap har jag verkligen inte. Kanske Björn Wiman, allvetaren på DN har? Men om – stämmer det i så fall på Olga Tokarczuk när hon nu på svenska gett ut Empusion, sin första bok efter det att hon fick priset 2019. (Fortsätt läs om du vill veta vad jag tycker om den saken).  

Av henne har jag läst ett antal böcker efter det att hon fick priset (och då står ändå hennes gigantiska över 1000 sidor långa Jakobsböckerna och stirrar anklagande på mig i hyllan över ännu oläst). Det är ju så att många goda författarskap gömmer sig i den ofantliga mängden av böcker som publiceras och så helt plötsligt lyfts ett av dem fram av Akademien och ger oss i bästa fall läsupplevelser som vi inte visste att missat. Ta tex Annie Ernaux, Abdulrazak Gurnah, Kazuo Ishiguro – och inte minst Tokarczuk – för att nu bara ta ett par författarskap som i detta nu rinner upp i minnet denna tröstlösa slaskiga fredag då denna text skrivs. Fler skulle förstås kunna nämnas – men.

Men denna text skall nu handla om Empusion som kom på svenska i år, dvs 2023. Vi får följa ett antal män, och för den delen en yngling, som år 1913 vistas på ett sanatorium för lungsjuka i nedre Schlesien, som väl nu tillhör Polen. Ynglingen, han heter Mieczyslaw Wojnicz, för under den tid han är där mer eller mindre intressanta samtal med de andra lite äldre herrarna om både det ena och det andra, mest om kvinnor kommer det att visa sig. Han, som aldrig varit när en kvinna, får då höra de mest häpnadsväckande saker av de andra männen. Om dessa påståenden om kvinnorna skulle föras i nutid i möblerade rum skulle de alla omedelbart bli föremål för, ja för vad – att få ett berättigat slag på käften kanske. Och omskolning. Men, det måste jag säga, delar av det som i övrigt diskuteras, tex demokrati, socialism, konst, den egna identiteten inte minst och en del annat, är inte ointressant. Inte alls. Om man kommer ihåg att året är 1913.

(I en avslutande kommentar skriver Tokarczuk att samtliga misogyna åsikter om kvinnor och deras plats i världen är parafraser på texter som hon läst av ett antal manliga författare. Hon nämner då bla allas vår August Strindberg. Någon som är förvånad?).

Men även annat händer. Det mest dramatiska är kanske att hustrun till föreståndaren på sanatoriet dör nästan i omedelbar anslutning till att ynglingen anländer. Mördad? Kanske. Och hörs det inte mystiska ljud lite varstans i själva byggnaden? Jovisst. För att nu inte tala om vad som tycks utspela sig i skogarna kring sanatoriet. Vad gör tex de kolare eller sotare som av och till kommer in i berättelsen om dagarna, eller kanske snarare kvällarna och nätterna? Och damen med hatten, vad om henne? Ja lite mystiskt tycks det vara. Men intressant? För all del. Och dessutom lite dramatiskt av och till kan man väl ändå tycka.

Men det mest dramatiska, och för mig lite oväntade, även om små anspelningar finns lite varstans i berättelsen, är väl att ynglingen på romanens sista sidor iklär sig den döda kvinnans kläder, tar hennes pass och byter namn till hennes. Och försvinner ur berättelsen medelst en droska. ”Efter kriget for hon till Berlin och där upphör alla spår efter henne”. Tja.

Det här låter ju kanske inte så vidare värst intressant och trovärdigt. Och är det väl inte heller. Men – det har jag skrivit tidigare om en annan av de böcker jag kommenterat här – sådant som för oss lite trögrörliga kan uppfattas som just obegripligt, och bland kanske tom motsägelsefullt, ändå kan ha sitt värde för läsaren. Nämligen om författaren kan använda sitt språk på ett sådant sätt att berättelsen, trots betänkligheter vad gäller själva storyn eller i vart fall delar av den, kan vara läsvärd. Att berättelsen på så sätt lyfter. Och det kan, det vill jag betona, Tokarczuk. Hon skriver snart sagt glimrande, säger jag som inte är rädd för överord. Hon skjuter också av och till in sin egen kommenterande berättarröst som ett ”vi” i storyn, vilket känns lite uppiggande. Men en fråga måste ställas. Vad vill hon med Empusion? Kanske bara att visa oss läsare att hon kan, kan få ihop en väl läsbar bok utan något särskilt syfte. Annat än att ge läsaren en god läsning under ett par timmar. Om så – gott nog.

Jag ger därför Empusion, trots allt, fyra stars av fem i läsbetyg. Och därmed har väl alla dödgrävare som ryar om Nobelprisets negativa effekter visat sig ha fel. Igen.

Samtliga fotografer okända för mig.