Sara Stridsberg och Sara Lundberg - Dyksommar.

Det här med barnböcker tycks verkligen inte vara min påse. Jag läste visserligen ihärdigt för min nu medelålders son mr F på den tiden det begav sig, men jag kan verkligen inte påstå att jag särskilt väl kommer ihåg vad det var vi förgyllde våra kvällar med han och jag. Jag ska fråga honom, det ska jag, men kommer han ihåg något blir jag glatt och positivt överraskad. Nu finns i mitt liv en liten frk E som jag visserligen i julklapp gett en bokhylla – finns på IKEA en trevlig sak som passar småbarn – och också gett en och annan (pek)bok, det har jag; liksom förstås hennes föräldrar och andra, men så här långt tycks hennes intresse mer vara inriktat på att gunga, gräva i sandlådan och bli lite uppassad av föräldrar och mormor. Och inget fel i det, inte alls. Min tid, inbillar jag mig, kommer. Snart nog sitter hon och jag och diskuterar t.ex. Språkets sjunde funktion av Laurent Binet, är jag övertygad om. Men jag har ju haft fel förr, det har jag ju.

Stridsberg och Lundberg (fotograf  Ola Kjelbye)

Nå. Men nu har jag i vart fall köpt en ny barnbok och då inte till frk E utan till mig själv. Och detta inte för att jag börjar gå i den sk barndomen utan för att den är skriven av Sara Stridsberg (och illustrerad av Sara Lundberg) vilket, föreställde jag mig, borde garantera att den skulle vara någorlunda läsvärd också för en gammal senior. Men icke.

Boken heter Dyksommar – rekommenderas för barn mellan 3 och 6 år enligt förlaget - och handlar om flickan Zoe och hennes pappa under den period han var inlagd på, förstår man av illustrationerna att det är, Beckomberga sjukhus. Eller snarare mer om Zoe och en annan intagen som heter Sabina. De två får, särskilt under en period då pappan inte orkar träffa sin familj över huvud taget, en bra kontakt. Mamman är hela tiden märkligt frånvarande, hon sitter mest med näsan i en bok. Men så händer det som lär kunna hända också i levande livet – pappan blir som man säger frisk och därmed utskriven och han åker hem med sin fru och lilla Zoe. Vad som händer med Sabina får vi inte veta. Men Zoe undrar ju förstås.

Allt det här hände när jag var liten.

Nu är jag vuxen.

Min pappa blev aldrig riktigt glad,

men det gick ganska bra för honom ändå.

Vissa människor blir aldrig glada.

Det spelar ingen roll vad man gör, de är ledsna ändå.

Ibland blir de så ledsna att de får bo på sjukhus

tills det går över. Det är inte farligt.

…

Jag vet inte om Sabina någonsin

kom fram till havet.

Men jag kommer aldrig att glömma

att hon var min vän den där sommaren

när min pappa inte ville leva.

Jag förstår förstås att ämnet med en pappa som blir intagen på mentalsjukhus och egentligen inte ville leva längre är viktigt och angeläget och starkt berör barn med en sjuk förälder och att dessa kan behöva läsa en bok med för dem klart positivt innehåll. Men alla andra? För alla andra barn kanske ämnet bara orsakar oro och ängslan - ”ska min pappa också bli sjuk, ska han också inte längre vilja leva och inte träffa mig?” kanske barnet tänker, trots att de vuxna som läser med barnet är med. Och vad svara de då? ”Nej då lilla vän, det kommer inte att hända” eller ”Ja kanske det, med då händer samma sak för dig som för lilla Zoe – pappa blir frisk”. Jaha. Men barnet blir ensamt kvar med sina tankar och funderingar.

Nä – jag förstår inte vare sig den pedagogiska tanke som jag antar finns i Stridsbergs text eller texten som sådan. Den är faninmej banal, men det är kanske så man skriver till barn. Eller är det kanske snarare så att jag inte förstår mig på barnböcker? Det kan förstås mycket väl vara så att jag inte längre riktigt begriper hur små barn tänker och hur de – i litteraturens värld – ska möta problem de kan komma att stöta på i levande livet hos sig själv eller andra små kamrater. Illustrationerna däremot är närmast kongeniala, det förstår jag i vart fall. 

Vill du läsa något av Stridsberg så läs då hellre t.ex. hennes bok om just Beckomberga – Beckomberga. Ode till min familj. (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2014/09/sara-stridsberg-beckomberga-ode-till_26.html). Det är en bok – för vuxna förvisso – som kommer att skaka dig i märgen och som har inte bara en intrig utan också ett språk och en stil som som visar oss Stridsbergs mästerskap som författare. Av vuxenböcker. (Det finns också, som den uppmärksamme kommer att notera, en viss koppling mellan denna bok och Dyksommar). Sara Lundberg har för en alldeles egen bok fått Augustpriset 2017. Läs hellre den är mitt råd till föräldrar och intresserade gamlingar. Det heter Fågeln i mig flyger vart den vill. Den är tydligen anpassad efter barn i åldern 9 – 12 år. Och passar säkert också intresserade seniorer. Kanske.

Laurent Binet - Språkets sjunde funktion.

Den som vill läsa en ganska så krävande roman kan med fördel ägna ett par timmar eller dagar åt Språkets sjunde funktion av Laurent Binet. Det är inte bara det att storyn drar iväg i både sannolika och osannolika vindlingar. Det är inte bara det att vi möter både kända och för den delen okända personer i den intellektuella och politiska världen runt 1980 i främst Frankrike. Det är inte bara det att vi får läsa återkommande teoretiska resonemang om lingvistik, filosofi och annat svårbegripligt, resonemang som för den delen kan vara både som man säger sanna eller inte. Det är inte bara det att språket är en njutning i sig att läsa. Det är detta och mer därtill. Läs den, rekommenderar jag, men ta tid på dig, för den passar nog inte särskilt bra att läsa på tunnelbanan mellan Vällingby och Hötorget. Du kommer att få inte bara en läsupplevelse av rang utan också inte minst en tankeställare – kan det den gode Binet skriver rymma ens ett uns av sanning, blir frågan. Ja, svarar jag redan nu – det kan det säkert. Kanske. Åtminstone i Frankrike. Eller?

Binet (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Navet i denna bok är 1980 års presidentkandidat i Frankrike François Mitterrand. (Om honom vill jag skjuta in en liten bisarr parentes, som inte alls berörs i boken, men som jag har från säker källa. Det finns en fågel som heter ortolansparv och som av kännare uppfattas som en läckerhet. Den väger 20 gram. Nu är det så att den är utrotningshotad och det är förbjudet att fånga och äta den, vilket sker ändå i främst Frankrike. Ingen restaurang får skylta med att man serverar denna sk delikatess, men oaktat det så vet den som uppfattar sig som gourmé var den serveras – bl.a. visste Mitterrand det. Man dränker fågeln i armagnac, steker den och sedan lutar sig gourmén över tallriken med en servett över huvud och tallrik, drar in doften, njuter och äter därpå fågeln hel. Nu ser vi Mitterrand framför oss …).

Ortolansparv - innan man satt tänderna i den.

Nå. Boken börjar med att den kände litteraturforskaren Roland Barthes – som funnits i verkliga livet - efter att ha varit på lunch hos just Mitterrand, men inte – vill jag påpeka – då ätit ortolansparv, blir påkörd av en lastbil och dör efter ett par dagar. Med honom dör, så tror man, hemligheten med språkets sjunde funktion. (Den som vill läsa närmare om vad detta kan vara och vilka språkets sex övriga funktioner är eller kan vara hänvisar jag tveklöst till boken). En kommissarie vid namn Bayard får i uppdrag att lösa mordet och han tvångsrekryterar som sin hjälpreda en ung lingvist som heter Herzog. Och därmed drar karusellen i gång.

För hemligheten med denna den sjunde funktionen finns, tror man, nedskriven på ett papper som den olycksalige Barthes bar i innerfickan på kavajen. Men icke sa Nicke. Puts väck är vad den är. Och i jakten på den reser kriminalkommissarien och hans lingvist närmast jorden runt. De möter då inte bara den intellektuella eliten i både väntade och, inte minst, oväntade situationer utan också andra som jagar detta papper. Det är japaner, turkar och bulgarer, de har mustasch, de är utan mustasch, de har förgiftade paraplyer, de har inte förgiftade paraplyer, de kör bilar med och utan tända lyktor. De har och inte har alla fingrar i behåll. De spränger järnvägsstationer i luften. Och mer därtill. Alla jagar de vad de inte vet vad det är. Och skyldiga och oskyldiga dör i denna jakt. De stupar i ett hemligt krig där de inblandade jagar en hägring och där omständigheterna och detaljerna inte klarnar förrän på bokens sista sidor. Om ens då. Det låter ju inte klokt och är det väl inte heller. Men härligt att läsa.

Men vad är då detta för en bok? Är det något för den som söker lättläst underhållning? Nja. Lättläst för den språk- och filosofiintresserade? Kanske. Lättläst för den som kan sin moderna historia. Möjligen. Lättläst för den som kan och vill sugas in i ett mysterium? Ja. Lättläst för den som roas av att man bildligt och bokstavligt drar ner brallorna på den intellektuella eliten? Tveklöst.

Men varför, undrar du kanske, är det en yxa på omslaget? Jo, för att göra en lång och invecklad historia kort så finns det en hemlig sammanslutning vid namn Logos Club med en mystisk intern hierarki. I den tävlar medlemmarna om vem som bäst kan utveckla ett resonemang i ett vid varje tillfälle givet ämne och därmed besegra en motståndare. Den som misslyckas riskerar att få en fingertopp avhuggen. Så är det. Högsta hönset i denna märkliga klubb visar sig vara Umberto Eco, den italienska filosofen, litteraturvetaren och författaren. Han har alla fingrar i behåll. Men vilken annan grupp kan ha ett intresse av att intellektuellt kunna besegra en motståndare i en diskussion eller debatt? Rätt gissat: politiker. Och vilken politiker står 1980 inför karriärmässigt viktiga offentliga diskussioner som man måste vinna? Rätt gissat: Mitterrand. Och vad kan han då behöva som ett hjälpmedel i sådana diskussioner? Rätt gissat: språkets sjunde funktion.

Då blir förstås frågan om Mitterrand skaffar sig tillgång till denna. Ja, han gör ju det. Men hur vill jag faktiskt inte avslöja – du, min okände läsare av denna blogg, vill ju säkert själv komma på när, var och hur detta skedde. Men så mycket kan jag väl avslöja att en av min ungdoms hjältar – den franske marxisten, journalisten och filosofen, tillika rådgivaren åt Mitterrand, Régis Debray spelar en mindre hedersam roll i sammanhanget. Ack ja – alla hjältar faller förr eller senare. Men Mitterrand själv går förstås genom allt som sker i denna härliga skröna utan blod på händerna. Han äter väl i lugn och ro sina ortolansparvar men först efter att ha stoppat papperet som beskriver vad språkets sjunde funktion är längst ner i Franska statens hemligaste arkiv som just en statshemlighet. Så kan det gå till i en demokrati. I böckernas värld alltså.

Så tillbaka till min fråga till mig själv – kan händelseförloppet i boken rymma ett uns av sanning? Jag låter den frågan vara öppen. Men, det vill jag väl ändå ha sagt, jag kan svårligen tänka mig att den till synes välmenande gamle svetsaren Löfven döljer hemligheter nere i Harpsunds källare. Men osvuret är väl som alltid bäst. Men en sak är jag på det klara med: Språkets sjunde funktion kan inte få annat än fem stars av fem i betyg. Den rekommenderas till långsam och njutningsfull läsning.

xxx

”Foucault kommer tillbaka från toaletterna och inleder ett passionerat samtal med en sångerska i ABBA”.

”Kristoff vet mycket väl hur en bra lögn fungerar: den måste dränkas i ett hav av sanning. Att tala 90 % sanning ger dels trovärdighet åt de 10 % man försöker dölja, dels minskar det risken att man säger emot sig själv. Man vinner tid och undviker att trassla in sig. När man ljuger gäller det att ljuga på en enda punkt och vara fullkomligt ärlig på alla andra. Emil Kristoff lutar sig mot Andropov och säger ”Kamrat Jurij, känner du till Roman Jacobson? Det är en landsman till dig. Han har skrivit en del väldigt vackra saker om Baudelaire””.

”Eco fortsätter: ”Låt oss för ett ögonblick föreställa oss att den performativa funktionen inte är begränsad till det fåtal situationer som nämnts. Låt oss föreställa oss en språklig funktion som i mycket högre grad tillåter oss övertyga vem som helst att göra vad som helst i vilken situation som helst. En person med kunskapen och förmågan att använda en sådan funktion skulle bokstavligen vara världens härskare. Hans makt skulle vara gränslös””.

Horace Engdahl - De obekymrade.

Horace Oscar Axel Engdahl har som bekant haft ett par turbulenta år bakom sig. Och kanske framför sig, vem vet. Men han uppfattades ju under de senast förlidna åren med rätt eller orätt som en Svenska Akademiens egen nemesis och den som genom sitt agerande inom och utom Akademien drev den ärevördiga institutionen nästintill upplösningens rand. Nu var han ju föralldel inte ensam om bära skuld för detta – delaktiga i att konflikten eskalerade och blev så infekterad var väl också inte minst två andra gentlemän inom Akademien födda 1924 resp. 1928 men dessutom, har det visat sig när krutröken så småningom lade sig någorlunda, även hon som när det begav sig gav knytblusen ett alldeles eget ansikte. Men andra icke att förglömma - det fanns då, och finns säkert också idag, egon som krävde utrymme. Exakt vad som skedde får vi väl så småningom läsa i ett antal memoarer, men Engdahl drabbades också personligen ganska så påtagligt bl.a. då han av Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten tvingades bort från den av stiftelsen krävda särskilda Nobelkommitté med ledamöter från såväl inom som utom Akademien som skall utse Nobelpristagarna i litteratur för åtminstone åren 2018, då inget pris kunde/fick delas ut, och 2019. (Pristagarna för dessa båda år ska som bekant kungöras nu i oktober). Det kan inte ha varit lätt att svälja för Engdahl och var väl sannolikt inte heller till gagn för arbetet med att utse pristagarna; jag menar ingen betvivlar ju Engdahls stora litterära kunskaper och förmåga till (när)läsning av text och hans överblick, mer än då kanske maktspelaren Heikensten. Mycket mer finns ju förstås att säga om Akademien och vad som hände inom och utom den under den här tiden, men denna lilla text skall nu inte handla om detta utan om Engdahls nya bok De obekymrade.

Herr Engdahl och fru Lugn i Alexander Mahhmouds klassiska bild. På väg mot Freden, den gyldene, 

Nå. Vad är då De obekymrade för en slags bok? Den är en tunn liten bok i närmast pocketformat, med spatialt satt text och på bara 101 sidor. Den är läst på en timme om du är på det humöret men kan också ta dagar – jag försäkrar – om du kanske har en vilja att försöka förstå vad Engdahl vill med boken. Jag tog god tid på mig men är ändå inte på det klara med vad som egentligen står i den, på vilket sätt den skall läsas och inte minst förstås och vad som kan tänkas vara Engdahls uppsåt med den. Förlaget kallar denna bok och de andra som Engdahl gett ut på senare år för ”reflekterande prosa” men Engdahl själv vill tydligen kalla dem ”fragment” eller ”tankeböcker”. Må så vara. Men själv uppfattar jag nog kort sagt boken som en välskriven, ibland glasklar, ibland kryptisk, ibland obegriplig men dock kommentar till vad som skett i hans liv de senaste åren. Jag tänker på me too-rörelsen, kalabaliken i Akademien, vad skett med och runt den sk kulturprofilen och kanske också de offentliga giftpilar som hans fd hustru än i denne dag snart fem år efter skilsmässan avfyrar i böcker och inte minst i repetitiva och tröttsamma artiklar i Expressen. Engdahl har som bekant blivit illa åtgången i dessa avseenden men står ändå till synes orubblig och fast genom dessa händelser. Hur kan det komma sig och hur tänker karl?

Jag tror det är så enkelt som att han är övertygad om att han har rätt, tänker rätt och inte minst kommer att få rätt i de konflikter som pågått och fortfarande pågår. Man kan i dem inta ska vi kalla det onda eller goda positioner – och Engdahl menar förstås att han intar de goda. Det är därför han häpnadsväckande nog inte drar sig för att kvälja dom när han kommenterat att den sk kulturprofilens dömts för våldtäkt, det är därför han i en intervju i Times Literary Supplement säger att ”vi lever i en farlig tid” och då med ”vi” väl menar mannen, sig själv och andra som – för att citera en rad i De obekymrade – tycker att ”det inte längre är möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor”. Uppfattad så, läst så – och det finns mer i boken som säger samma sak – kan man inte annat än häpna. Har denna till synes intelligente man med gedigna kunskaper i litteratur och som åstadkommit mycket gott i arbetet inom Akademien blivit fullkomligt galen? Eller retas han? Vill han provocera? Ja, jag vet inte.

En sak vet jag i vart fall och det är att han menar sig själv tillhöra gruppen de obekymrade, den grupp som det han skriver riktar sig till. Det är människor som ”ännu inte har förlorat det lätta steget”, ”som inte läser för att samtycka eller fördöma, personer som följer Stendhals råd att inte ägna sitt liv åt att hata och att vara rädd”. Man får nog då säga att jag i så fall närmast tillhör en grupp som skulle kunna kallas de bekymrade. Om nu någon skulle bry sig om det.

Jag tror att Engdahl menar sig ha ett uppdrag gentemot oss, de bekymrade utan det lätta steget, och det är att förmedla ett annat perspektiv. Det finns, tror jag han vill säga oss, ett annat sätt att se på sakernas tillstånd, ett annat synsätt som ligger långt från det som just nu uppfattas som politiskt korrekt. Vi, de bekymrade, drar oss runt i vardagsdammet med trista skitiga dammoln virvlande runt våra fötter medan han och hans likasinnade, han nämner att par i boken, har insett att det finns just ett annat perspektiv, ett annat sätt att se på livet och tillvaron som han erbjuder oss som ett alternativ. Så kan det kanske vara. Så kan det för all del vara.

När han då – om jag nu skulle ha rätt – vill ge oss ett par flisor av sin verklighet för oss att spegla oss i – och bländas av? - gör han det bra, jag vill säga mycket bra tom. Och då tänker jag bara på den litterära framställningen. Skriva kan han nämligen, formulera sig kan han, tänka kan han, få ihop en text kan han. Skriva aforismer på hög litterär nivå. Sätta igång en trög hjärna hos en läsare. Lyfta fram insikten att det finns en annan ingång i en fråga, ett annat perspektiv likaså. Och få en läsare att tänka på också de delar i texten som kan vara både bisarra, imbecilla och stinka som av gubbslem, liksom – det vill jag betona – på ett par mer subtila delar inte minst i slutet av boken, t.ex. om svartsjuka. För att nu inte nämna de avsnitt i den som kan roa ett förhärdat hjärta som mitt. Men räcker det. Ja, långt nog. Jag vill ge boken fyra stars av fem i betyg. Hade det inte varit för det där med … hade jag fanimig gett den fem stars. Men berätta det inte för någon.

xxx

”När Mahuro ser hur män omkring honom panikartat lär sig uttala de godkända fraserna om och genus och jämställdhet för att slippa brännmärkas som sexister, tänker ha på Titanics sista timma, när människor rusade omkring på däck ivriga att hitta en plats i en livbåt eller någonting att flyta på. Nu är det manlighetens stolta ångare som är på väg mot botten. Själv vill Mahuro heller likna de tappra själar som fortsatta att skåla i champagne i förstaklassalongen ännu när det iskalla vattnet sköljde kring deras fötter. ”Feminismen?”, säger Mahuro med glaset i handen. ”Det är sådant som händer. Gudarna leker med oss.””

”Ingen skall önska att censuren kommer tillbaka. Men en enda läsares spontana reaktion vid läsningen av en bok, ”Det borde vara förbjudet att skriva så här!” är en tillräcklig belöning för de ansträngningar det kostade att skriva den. Mer plågsamt är den välvillige läsarens undran ”Menar han verkligen det som står här?” Den frågan är nedärvd från inkvisitionens undersökningsdomare, som gick grundligt tillväga för att vara säkra på att det som såg ut som kätteri inte bara var oförstånd eller barnslig motsägelselusta. Jag ser konturen av motreformationens kardinaler i vänner som prövar mig för att komma underfund med om jag inte bara retas, om jag verkligen påstår det jag skriver. Jag kan bara svara dem att det jag skriver inte är avsett för inkvisitionens ögon utan riktar sig till de obekymrade.”

”Förmågan att utstå strapatser och extrem kyla är den norska definitionen av manlighet. Den svenska är tystlåtenhet och händighet, den danska vältalighet och spendersamhet, den finska tapperhet i krig och begivenhet på starka drycker. Den isländska definitionen av manlighet är att klara av den isländska kvinnan.”

Karin Smirnoff - Vi for upp med mor.

Om Karin Smirnoffs debutbok Jag for ner till bror skrev jag bl.a. följande på min blogg (som den intresserade hittar på kennethbokhallaren.blogspot.se): ”Ja, jag måste säga att jag är kluven. Delar är mycket bra. Språket lite udda med dialektala uttryck och lätt manierat sätt att skriva namn men ändå ganska så tilltalande. Storyn för all del lite haltande, men det händer ju också för etablerade författare. … Det finns ändå i boken inte bara en sträv kärvhet mellan människors hjärtan, liksom för den delen sneda blickar dem emellan, utan också av och till en öppenhet och längtan – trots, måste jag säga, trots de mörka hemligheter som de alla tycka bära på. Det finns alltså ibland en glimtande värme mellan människorna men det är mycket mörker, kyla och trevande mellan deras själar och ibland kroppar. Och våldet – våldet ligger aldrig längre bort än en knuten näve. … Och något Augustpris kan den rimligen inte få. Den borde enligt min mening inte heller ha nominerats, då det just i år kommit många böcker med högre kvalitet och mer bestående litterärt värde. Men – Smirnoffs nästa bok kommer jag ändå att läsa. Hon har något visst, det har hon. Ännu oslipat. Ännu inte fullgånget. Men med potential.” Så skrev jag och så menade jag. Och menar jag.

Smirnoff, som far än hit än dit. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Om jag nu var lite lätt avvaktande till Jag for ner till bror så var andra – både vanliga sk bokbloggare och inte minst bokläsare – desto mer översvallande. Recensionerna i de stora drakarna dröjde länge och väl, men när de väl kom var både DN och SvD positiva. Boken fick också en stor läsekrets sannolikt delvis beroende på att den – som jag skrev i mitt citat ovan – nominerades till Augustpriset 2018, vilket inte uppskattades av alla. Längst i sin kritik av det årets nomineringar gick väl Malin Ullgren i DN, som bl.a. tyckte att ”Det går tyvärr inte att säga det på något annat sätt: det skönlitterära Augustprisets värde har devalverats. Årets nomineringar står, med ett par undantag, helt vid sidan om årets bästa böcker. … En samlad nomineringslista kan inte se ut se ut så här”. Vinnare blev, om nu någon skulle ha glömt det, Aednan av Linnea Axelsson. Inte alls oförtjänt, vill jag bara ha sagt.

Nu har Smirnoff publicerat sin andrabok, den som enligt de som menar att de begriper sig på sådant påstår skall vara den svåraste att få till. Men med Vi for upp med mor har hon skrivit en stark, välskriven och berörande bok. Kort sagt bättre en debutboken. Må också den få många läsare.

(Men, undrar jag, hur tänkte man på förlaget när denna nya bok fick en titel och ett omslag som är förvillande likt debutboken. Man måste vara ganska så stark till syn och sinne för att omedelbart se skillnad på böckerna om man nu bara stirrar på omslaget. Och det klarar förstås du – min okände läsare av denna blogg - och jag galant. Men lilla starropererade moster Agda, hon som bara vill ge barnbarnet en bra bok i present? Hur gå det för henne. Ja, säg det. Och vad ska Smirnoffs nästa bok heta? ”Jag for hem med bror”? Tja, varför inte.)

Nå. Ramberättelsen i Vi for upp med mor är enkel nog – Jana Kippo och hennes bror, som faktiskt heter Bror, åker upp till lappmarken och den lilla orten kukköjärvi för att i hennes födelseby begrava deras mor, modren kallad som bekant. Strax brakar helvetet loss, om du ursäktar skånskan. Det som då händer jaanakippo och hennes bror bär väl inte sannolikhetens prägel rakt igenom om man nu skulle läsa boken med normalsvenskens trista läsglasögon. Men man gör ju inte det – de slänger man bort redan på första sidan och läser sedan denna – förlåt överordet – underbara skröna med ett boken igenom obrutet intresse. Smirnoff visar sig nämligen vara en berättare av rang.

För Vi for upp med mor är en stark bok som visar att Smirnoff utvecklats som författare. Stilistiskt påminner den förstås – tack för det, vill jag säga – om Jag för ner till bror, men hon visar här en större säkerhet som författare. Upprepar inte lika ofta de dialektala eller egenpåhittade orden, har genomgående ett större driv i berättelsen och boken övertygar också mer rent konstnärligt. Hon behärskar nu hantverket bättre, både stilen och inte minst gestaltningen och personbeskrivningarna är säkrare. Dessutom är boken både mer sammansatt och sammanhållen samtidigt som berättelsen har mörknat. Förra boken, får man nog säga, var i det avseendet en lärobok för henne.

Det är en bok att läsa långsamt och med läsminnet påskruvat hela tiden. Slappnar du av är risken att du missar den bisats som ger boken en ny vändning, en kanske ny innebörd. Men att Smirnoff skrivit en blivande klassiker i genren norrländsk-glesbygds-noir missar du förstas inte oavsett läsart.

För Vi for upp med mor öppnar sig efterhand som en helvetesbok där alla mörka hemligheter i form av våld, fylla, sex och död visar sig för läsaren. Har då allt som sker den sk sannolikhetens prägel? Vad vet jag – hoppas inte. Men prästerskapets ljungande domedagsord och dess förmåga – kan det rentav vara vilja – att både bildligt och bokstavligt, både fysiskt och psykiskt ta livet av folk går inte att ta annat än för sanna, rentav kanske självupplevda. Prästerna i den lilla frikyrkoförsamlingen lever inte direkt efter bibelns kärleksbudskap utan efter sitt eget maktfullkomlighetsbudskap och sin egen vilja att knulla småflickor. Och slå sina hustrur. Lyd oss eller dö, säger pastersilas i kukköjärvi. Och allt folket slår ner blicken och går ner på knä.

Alla utom jaanakippo, jussi, den stackars olavi och kanske någon till. De som i berättelsen framstår som ljusets pelare med en egen hemmasnickrad men rättfärdig moral.

Läs boken långsamt, skrev jag. Så är det. Men läs också gärna Jag for ner till bror innan du ger dig på den här boken. De talar nämligen till och med varandra. En del av det som man som läsare inte då förstod öppnar sig nu som bärande delar av barndomens mörker för jaanakippo och hennes bror. Modren, deras mamma, älskade dem inte förstår vi nu, utan bara sin döda dotter Maria. Samma Maria som visar sig antydningsvis i den första boken. Allt går alltså igen, och detta inte bara i böckernas värld. Men just det vet ju de flesta av oss redan.

Finns det då någon lycka i kukköjärvi? Nej. Finns det någon hederlighet, någon ära? Kanske. Finns det någon framtid? Möjligen. Finns det någon kärlek? Vet inte. Någon framtid? Kan så vara. Men mest finns det ensamhet och kamp. Kamp för överlevnad och för att kunna leva ett liv rakryggad. Men det finns också trots allt ett ljus och glimten av ett hopp i det lilla barnets allseende öga. Som alltså också i livet utanför kukköjärvi.

Denna bok som starkt kan rekommenderas till läsning – och som bara kan få fem stars av fem i betyg – slutar i en sk cliffhanger. Ska Smirnoff kunna knyta ihop sin berättelse i nästa bok på ett trovärdigt sätt? Ja, det är min övertygelse. Kan man hoppas på en ny nominering till Augustpriset. Antagligen inte. Tyvärr.

Xxx

”Elementet knäpper av liv. Jag var inte ensam”.

”Döden kom så obemärkt att vi nästan missade den. En sista inandning och sedan var det slut. Jag slöt stokeögat och lade ihop hennes händer men det var som om hennes fingrar inte var med på att knäppas. Fader vår som är i himlen helgat vare ditt namn. Om modren övergett gud skulle han få jobba på att återvinna hennes förtroende. Tillkommer ditt rike”.

”Jag bad och jag bad och jag bad och jag bad men ingenstans hörde jag Herren svara. Lika tyst och mörkt var det som i midvinternatten”.

Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen.

Inte kan väl en bok som tilldelats både National Book Award och Pulitzerpriset vara en dålig bok, särskilt inte om den dessutom varit vald till Oprahs bokklubb och därtill veckovis toppat New York Times bestsellerlista? Jo, det kan den väl säkert, men det gäller i vart fall inte Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead. Det är tvärtom en ganska bra bok, som därtill inte bara är prisad utan tydligen också läst world wide. Så ock här hos oss.

(För mig okänd fotograf). 

Ramberättelsen har väl sannolikt större relevans i USA än annorstädes då vi får läsa om den skamliga och plågsamma tid som där präglades av slaveriet och hur landets vita medborgare i främst de sk sydstaterna importerade slavar från Afrika och lät dem arbeta på sina bomullsplantager – arbeta och leva under vidriga förhållanden för att sedan dö under antingen sina herrars piska eller av undernäring. För att sedan ersättas av nya slavar som i sin tur ersattes av nya som i sin tur … . Denne tid i USA varade mellan ungefär 1700-talet till formellt december 1865 då slaveriet slutligen efter inbördeskrigets slut förbjöds genom ett tillägg till landets konstitution. Men uppfattningen att färgade människor var mindre värda dog ju förstås inte med det. Den tycks tvärtom leva kvar också i denna dag inom breda folklager och dessutom, efter vad man kan förstå, skamligt nog också hos mannen som fortfarande är landets president. Den man som t.ex. inte kunde ta ställning till händelserna i Charlottesville, som låter mötesdeltagare skandera ”Send her back”, som …

Nu är det ju länge sedan jag läste Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe men har den fortfarande i min bokhylla. Jag kollade faktiskt för säkerhets skull och läser då att undertiteln till boken är Livet bland de arma, och det är ungefär så jag kommer ihåg den – en välmenande och sentimental men också delvis brutal beskrivning av slaveriet, men där lösningen på problemet inte så mycket skulle finnas i politiska åtgärder som i religionen. Förlita er på gud så blir det bra tycks – som jag kommer i håg det hela nu decennier efter läsningen – budskapet vara. Liksom att man skulle vara sin ägare trogen in i döden. Vilket den gamle Tom också visar sig bli. Men hur som helst hade boken en stor betydelse och lästes mycket i dåtiden. Den kom ut första gången i mitten av 1850-talet och lär dessutom haft stor påverkan på det som kom att bli det amerikanska inbördeskriget.

Men den unga kvinnliga hjälten i Den underjordiska järnvägen – hon heter Cora – är ingen Onkel Tom, direkt. Hon är tvärtom en stark och modig kvinna som bildligt och bokstavligt slås för sitt eget och andras fria och värdiga liv. Bokens beskrivning av hennes och de andra slavarnas belägenhet och liv är stark och upprörande. Cora flyr från sin ägare och mycket av det hon då råkar ut för skulle till stora delar kunna uppfattas som helt osannolikt, om man nu inte vet att det som Whitehead beskriver faktiskt är sant, faktiskt har inträffat. Allt och mer därtill har inträffat och drabbat levande människor. Beskrivningen av grymheterna under slaveriet mörka tid är en blodisande läsning – inte minst i den del som berättar om hängningar av slavar som underhållning men också när till synes välmenande läkare föreslår tvångssterilisering. Men det fanns också hjältemodiga både vita, färgade och andra slavar som spelade roll även om de, som Cora själv, också var fjättrade vid sin rädsla i kampen för ett värdigt liv.

Rent stilistiskt är inte Den underjordiska järnvägen särskilt bra enligt min mening men vad gör det när beskrivningen av vad som skedde under slaveriet är så stark och gripande. Vi läser om mod och svek, om makt och maktlöshet, om styrka och svaghet. Det är en bok med ganska stark efterglöd inte minst med tanka på att slaveriets svarta rötter än i denna dag tycks vara levande inte minst i USA. Men en sak har jag svårt att förstå. "Den underjordiska järnvägen" fanns men var ett mänskligt nätverk som hjälpte slavar att fly. Whitehead gör den till en rent konkret järnväg, om än mestadels under jord. Varför förblir obesvarat i boken. Den ursprungliga innebörden i begreppet hade väl ställt Whitehead inför en större och sannolikt mer komplicerad konstnärlig uppgift, som det hade varit intressant att läsa om. Jag ger ändå boken fyra stars av fem i betyg och då främst för den betydelse jag hoppas och tror den kan komma att få.

Haruki Murakami - Den färglöse herr Tazaki.

Här i fosterlandet är väl Haruki Murakami mest känd för att han av många tycks uppfattas som både den författare som i snart sagt varje mening skriver något om kvinnobröst och att han därtill skulle ligga i topp inför varje års spekulationer om Nobelpriset i litteratur. Två fel av två möjliga, eller åtminstone ett, enligt min mening. Sådana påståenden/antaganden/förhoppningar är ju enligt min mening lika trovärdiga/rimliga/sanna som att våra företagsledare skulle läsa en bok varje dag, som man tydligen själva påstår i en undersökning som publicerades häromdagen, och skymmer bara det faktum att Murakami är en habil och viktig författare i egen rätt som väl tål att läsas. De lockar dessutom dessvärre nog ingen nya läsare till Murakami, vilket är trist - ”snuskgubbe”, kanske någon kan tycka; ”svår” kanske någon annan. Men han är enligt min mening klart läsvärd och både intressant, litterärt spännande och dessutom roande och – trots en del lite mystiska inslag i böckerna - förhållandevis lättläst. 

Mr Murakami (fotograf okänd för mig)

(Detta med företagsledarnas läsvanor är ju – inom parentes – ganska märkligt. I andra undersökningar brukar man ju annars påstå att man arbetar snart sagt 18 timmar om dygnet och väl bara hinner hem till den lilla putsade villan i Djursholm för att byta till en ny Armanikostym och som hastigast titta på barn och blomma där de sover sin djupsömn under duntäckena i Hästensängarna innan man sen åker tillbaka till kontoret på Fina Gatan. Och kanske däremellan också hinna läsa kontoutdragen från banken).

Innan Den färglöse herr Tazaki – som är föremålet för denna lilla betraktelse – har jag av det som getts ut på svenska av honom bara läst Fågeln som vrider upp världen, Kafka på stranden och trilogin 1Q84. Bara och bara, förresten – det är ganska omfångsrika verk som alla kan rekommenderas. Det gäller även Den färglöse herr Tazaki, som även den kommer upp till samma höga nivå som de övriga jag läst av honom.

Men vad handlar då Den färglöse herr Tazaki om? Den yttre handlingen rör fem ungdomar som bor i den lilla staden Nagoya i Japan, förstås. Det är tre pojkar och två flickar som alla, utom Tsukuru Tazaki, har namn som anspelar på färg och följaktligen kallas Blå, Röd, Svart och Vit. De lever tight tillsammans tills en dag Tsukuru frankt och utan skäl utesluts ur gruppen. Han får alltså inte veta varför och går av förklarliga skäl in ett tillstånd av depression. Men livet går, som det alltid gör, trots allt vidare för honom även om både hans självkänsla och möjlighet att känna tillit till andra skadats. Han studerar, avlägger examen, börjar arbeta med att bygga järnvägsstationer (sic) men känner inom sig alltid av det han uppfattar som ett oförklarligt svek av sina kamrater. Han lever också ensam. Så går 16 år och han träffar en kvinna som förmår honom att söka upp sin gamla grupp för att få ett svar på frågan varför. Det är denna inre och yttre resa som är navet i boken.

Han träffar de tre som lever – den kvinna som kallades Vit visar sig har blivit mördad, vilket är ett trauma i sig och hennes bakgrund och liv har visat sig få stor betydelse för vad som hände – och får också ett svar på det han, den färglöse, uppfattat som sitt livs gåta. Ett svar som han både förstår och inte förstår. Lika lite egentligen som de som ger honom svaret i grunden förstår det. Men i ett visst skede i livet var de övriga tre nu levande tvungna att göra ett val och Tsukuru offrades. Och, visar det sig, lika mycket som han burit vad som skedde med sig som en gåta och en tomhet har de tre andra gjort det. Livet igenom har alltså alla de nu levande inom sig haft en känsla av sorg, avsked och smärta men faktiskt också kärlek.

Kanske är det detta som kan göra att Tsukuru nu med sin kunskap om vad som skedde och varför kanske kan knyta an till den kvinna – och hon till honom - som förmådde honom att göra sin baklängesresa. Kanske. Förhoppningsvis. Men vem vet. Men ”en människas hjärta är som en fågel i natten. Den väntar tyst och stirrar på något och när tiden är inne flyger den raka vägen mot det”.

Men vad hände då för 16 år sedan? Jag vet. Du, min okände läsare av denna blogg, kan fortsätta undra. Men det var förstås viktigt och avgörande för fem personer.

Storyn i boken är både enkel och avskalad men stilen är boken igenom resonerande och intellektuellt och har också ett svart tonfall som är tilltalande och som gör att jag ger Den färglöse herr Tazaki fem stars av fem i betyg. (Och knappt en bröstvårta var i sikte i boken vill jag gärna tillägga för den som eventuellt undrar även om Murakami – och varför skulle han inte göra det när boken handlar om levande människor – beskriver ett eller annat samlag, både reella och drömlika).

Lena Andersson - Sveas son.

Av Lena Andersson har jag sedan tidigare förstås läst de två obligatoriska böckerna om Ester Nilsson och Hugo Rask – eller om denne nu, häpnadsväckande nog, skulle vara en förklädd Roy Andersson – men också … ja, vad hette den nu igen? Jag fick gå ner och titta i biblioteket och se efter och såg då att boken hette Duck City, men den hade till både namn och innehåll helt fallit mig ur minnet. Nå – men fortfarande kommer jag ihåg att jag nu läst hennes senaste roman Sveas son. Sannolikt kommer också den snart att falla ner i glömskans brunn och då inte i huvudsak beroende på ålder och trött hjärna hos er okände sk bokbloggare utan snarare för att boken är en bagatell, knappt värd att läsa och än mindre att lägga på just minnet.

(För mig okänd fotograf).

Men både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar var intressanta och välskrivna böcker som båda med all rätt bitit sig fast i den litteraturläsande svenska mannens och kvinnans både sinne och minne. Och detta så till den milda grad att t.ex. uttryck som väninnekören etablerat sig som en del av vårt språkbruk och dessutom skamlöst kopierats av andra författare, nu senast av DN:s bitr kulturchef som gett ut en artikelsamling med just det namnet.

Sveas son är en allegori över hur det som vi här i fosterlandet brukar kalla folkhemmet växte fram. Detta framgår med tydlighet – kanske rentav med övertydlighet – om man läser insidans flik. Då ser man att ”Ragnar Johansson, född år noll, det vill säga 1932, är en händernas man, men också tankens. Han gör folkhemmet möjligt, förkroppsligar det, tror på det, tar ansvar för det, försvarar dess rätlinjighet och likriktning för att det lyfter människan ur mörkret. Han är folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken”. Och därmed skulle man egentligen kunna hoppa över att läsa själva romanen – det viktigaste med den får väl redan anses vara sagt. Fast, vill jag tillägga, om huvudpersonen Ragnar skulle anses vara en tankens man, så måste man nog säga att det gäller enbart den stela tanken, den en gång för alla tänkta och cementerade. Istället får man noga påstå att den gode Ragnar är vinkelhakens, den röda snickarpennans och rubankens man - slöjdlärare som han kommer att bli. Och inget fel i det, förstås. Att bli slöjdlärare alltså – trots att han hade begåvning till annat.

Boken börjar häpnadsväckande intressant och spännande. Det visar sig nämligen att Ragnar brukar sitta och ta en kopp kaffe på café Pallas i Vällingby och gör så också i första kapitlet. Och vem brukar inte göra det, ja vem om inte … ja, du förstår. Men efter läsningen av fliken på insidan och när kaffet på Pallas ur urdrucket – och det gick fort – kan jag inte påstå att särskilt mycket av intresse händer. Mer än att Ragnar lever sitt stela konturlösa lilla liv, gifter sig, får barn som han är både nöjd och missnöjd med, bygger hus, flyttar ett par gånger, känner att livet rinner honom ur händerna i samma takt som barnen blir större och börjar leva sina egna liv (dottern börjar tom att läsa Kafka och hennes slutliga befrielse från Ragnars strupgrepp kommer väl när hon disputerar; liksom för sonen när han erkänner att han röstar på Folkpartiet) och – häpnadsväckande nog – så är han till slut både otrogen, skiljer sig och börjar måla blommor. Men inget av allt detta slår kaffestunden på Pallas, påstår jag. Inte ens hans mammas alla olika kakor och tårtor som han äter boken igenom smakar bättre. Trots att mamman, modern förstås heter Svea. (Hur var det nu – sa jag inte något om övertydlighet?).

Men vad vill då Andersson med boken? Kanske bara att genom Ragnars liv och leverne ge oss en bild av folkhemmets utveckling – dess början, dess långsamma fall och slutliga undergång. Ja, så kan det vara. Men riktigt intressant blir det aldrig på allvar. Själva storyn blir i styltigaste laget utan direkt flyt och inte heller med det allvar och den ton som hennes uppsåt skulle kräva. Det finns visserligen en slags lätthet i språket och ibland också lite humor, men det förstärker egentligen bara att storyn saknar riktig substans. Ragnar blir efterhand som berättelsen förs framåt allt ensammare och dessutom känner han sig utanför vad som sker i hans sk folkhem. ”Dagar följde på varandra, och den ena årstiden avlöste den andra, och så gick tiden”. Och boken tar slut med att – symboliskt antar jag att Andersson vill att vi ska läsa det – modern Svea dör. Och läsaren andas ut.

Vad ska då denna i mitt tycke mediokra bok få för betyg av mig, den allvetande amatörbokbloggaren? Jag tror mig veta att Andersson kan bättre och som en gest av välvilja ger jag Sveas son tre stars av fem. Och hoppas på något bättre nästa gång. Till dess får jag nöja mig med att läsa hennes återkommande texter i DN – alltid intressanta om än inte så sällan något svårtuggade.

xxx

”Det var utan vemod som Svea bytte Svensson mot Johanson. Deras gemensamma son, föremålet för denna berättelse, föddes året därpå, år noll i den svenska historien, det år då socialdemokratin vann makten i landet och övertog protestantismens heltäckande mantel av omsorg, stränghet och strävan med självflagellering individuellt och i grupp, för att inneha den obrutet i fyrtiofyra år och omforma Sverige i grunden.”

”Ragnars tungsinne formades av insikterna om världens obeveklighet. Inget lätt dansande i hans själ, dess färg var mörker, dess ton var moll.”

”Lika innerligt som Ragnar avskydde det fina folket domar över vanligheten avskydde han självömkan hos dem som skyllde på andra för att de inget hade och inget klarade av. För var gång han hörde de högstämda talen till de svaga, små, halta och lytta såg han klarare att det inte var avvikelsen som behövde värn och beskydd, utan vanligheten.”