Klas Östergren - Julrevy i Jonseryd och andra berättelser.

Vad är det för spännande som sker med den gamle Klas Östergren? Det är ju sedan tidigare känt att han är en av våra flitigaste författare och tillika översättare. Sedan debuten 1975 har han väl gett ut över trettio böcker, om man räknar med både de han själv skrivit och de han översatt; lägg till detta samlingsutgåvor, filmmanus och säkert en hel del annat. Nu när han häpnadsväckande nog uppnått den formella pensionsåldern – vem kunde tro det? – har han bara sedan 2020 kommit ut med tre böcker: Renegater och Två pistoler, som jag båda har kommenterat här på min blogg, och nu alltså novellsamlingen Julrevy i Jonseryd och andra berättelser. Vadan denne häpnadsväckande produktivitet? Inte kan det väl bero på pengabrist? Press från förlaget? Döstädar han? Men snarare, gissar/hoppas jag, är det väl så att den tvångströja som medlemskapet i Svenska Akademien kan ha inneburit för kreativiteten nu släppt. I så fall kan vi väl alla en kort stund ägna en tacksamhetens tanke till Horace och övriga gubbs i denna församling.

Flitig som få alltså. Dessutom en av våra absolut bästa författare och detta, menar jag, oavsett vilket tidsperspektiv man anlägger. (Men nu skulle jag väl bli ovän med en snarstucken och allvetande litteraturvetare om jag kände någon). Läst är han ju också. Och nu ger han oss alltså en sammanläggningsbok, dvs en samling noveller med mer eller mindre uttalat jultema som till största delen på olika sätt publicerats tidigare men också en lång nyskriven novell – eller man ska kanske kalla den en kortroman eftersom den upptar ungefär halva sidantalet i boken - som också fått ge namn åt den. De flesta av de övriga novellerna finns också i boken Samlade noveller, som kom 2015.

Nå. En fråga som måste ställas är väl varför man så här i juletider ger ut en bok med den titel och innehåll som den har. Titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser – förstärkt av det juleröda omslaget med julgranskulor, julgran och jag vet inte allt – kan väl möjligen inte ha någon annan avsikt än att locka tex den desperate sonsonen som dagarna innan själva aftonen irrande går omkring i en boklåda för att hitta något till sin boksynta mormor (”Aha”, tänker gossen, ”julberättelser passar väl kärr .. mormor bra och skriven är den ju också av han den där Östergren som väl, väl … skit samma, den tar jag”. Och inget fel i det, men jag. Allt är väl tillåtet i kommersialismens absoluta högtid. Även att kränga hyfsat bra litteratur. Och den lockar väl också en hel del mer boksynta köpare, kan man hoppas.

För hyfsat bra läsning det får vi i Julrevy … Läsning som definitivt passar fler än lilla mormor. Och då tänker jag i första hand på alla dem som vill ha en god läsning och en bra avkoppling under de timmar det tar att läsa boken. Men något direkt mästerverk kan man inte säga att den är. Det tycks däremot flertalet av de recensioner jag läst mena. Överorden har svallat så till den milda grad att man faktiskt undrar om recensenterna i förväg tullat lite på julglöggen. Det är faktiskt svårt att förstå. Själv nöjer jag mig med att ge Julrevy i Jonseryd och andra berättelser tre stars av fem. Vill du läsa Östergrens noveller så rekommenderar jag i stället boken Samlade noveller. Finns väl på antikvariat föreställer jag mig.

Men en av novellerna, nämligen Ge mig lite sodavatten får fanimig fem stars av fem. Det är en novell som borde läsas i radion varje julafton som ett ensamhetens eget julevangelium och där man då får en berättelse om svikna löften, knäckta förhoppningar, drömmar som gått i kras. Om ensamhet. Tomhet. Om hopplöshet utan gräns. Liv utan styrsel. Berättelsen är som en utsikt från den ensammaste av alla platser – barstolen precis innan stängning när saknaden efter något eller någon och berusningen ligger som ett järnband om hjärtat. Där har de flesta av oss suttit någon enstaka gång. Alltför många sitter där fortfarande. Några på julafton. I radion hör de, föreställer jag mig, då ”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara, en liten tid vi leva här med mycket möda och …”. Och deras tårar droppar ner i Dry Martini-glaset. Fast i novellen sker annat.

 

 

Kerstin Ekman - Löpa varg.

Måndagen den 22 november får vi alla veta vilka författare som får årets Augustpris – vilket som bekant delas ut av Svenska Förläggarföreningen i samarbete med Elite Hotels - i de olika kategorier som finns. Redan nu vet vi vem som mycket välförtjänt fått Svenska Förläggarföreningens hederspris, nämligen förläggaren mm Marianne von Baumgarten Lindberg. Men vem som blir pristagarna för själva Augustpriset kan vi alltså när detta skrivs bara spekulera i. Och, i att antal fall, förundras över varför de inte ens nominerades. En sådan författare är för min del Kerstin Ekman och hennes senaste bok Löpa varg. Jag återkommer till frågan sist i denna kommentar.

Kerstin Ekman är ju som bekant mycket välrenommerad och en av våra stora författare. Hon är prisbelönad som få – bla har hon fått Augustpriset två gånger - och är medlem i Samfundet De Nio, vilket inte är många förunnat. Hennes tidigare medlemskap i den fortfarande något skamfilade Svenska Akademien är bekant för de flesta och hon var väl en av de få som kom ur den trista historien med hedern i behåll. Frågan vad hon kunnat åstadkommit i den församlingen om hon velat eller tillåtits vara kvar förblir obesvarad. Nog om det.

Hennes senaste roman före just Löpa Varg var Grand final i skojarbranchen, som väl ganska allmänt uppfattades just som ett avslut av hennes skönlitterära författarskap. (Jag har för nu ett bra tag sedan lagt ut en kommentar till boken på min blogg). Efter det har hon gett ut ett par uppskattade och dessutom av inte bara recensenter utan också av allmänheten lästa essäsamlingar, vilket om inte annat visar på hennes intellektuella bredd. Och så kom alltså nu 2021 Löpa Varg. En berättelse som hon kallar boken.

Nå. Först som sist – omslaget. Det är fanimig genialt. Och - föreställer jag mig – påkostat. Vicka lite med boken framför dig och du uppfattar antagligen vad jag menar. Om inte, ja skit samma. Men du ser kanske en vargs gulanlupna ögon och förstår möjligen redan då Ulf Norrstigs fascination för den varg han möter i berättelsen.

För det är denna Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, som är bokens nav och kärna. Det är kring honom som berättelsen rör sig i efterhand allt tyngre omlopp. Han är, eller känner sig i vart fall, gammal. Han är trött. Mycket av det som var viktigt för honom, hur man vårdar kärleken till sin familj eller tar hand om och utvecklar skogen och inte minst varför man jagar, börjar han fråga sig själv om han genom livet hanterat rätt. Eller om han riktigt vet och förstår vad som sker nu, nu när han inte längre uppfattar sig vara i centrum ens för det egna livet på sätt han som en självklarhet varit förr.

Han är trött och hjärtsjuk. Han sitter på söndagarna och sorterar in sina tabletter i dosetten och tittar på sin hund, gammal och flåsande också han. Han söker sig mer och mer till gamla händelser och gamla minnen och bläddrar i sina böcker och anteckningar. Vad har skett med mitt liv och med det jag tyckte var viktigt, frågar han sig. Svaret uteblir.

Hans fru Inga, relativt gammal också hon och djupt älskad av honom, är som inte sällan på kvinnors vis annorlunda. Hon hade alltid en massa för sig – ”sysslade jämt och ständigt, nätt som en nötväcka på en tallstam” – och inte bara inomhus med hemmet utan också utanför. Medan Ulf han sitter inomhus och läser men då oftast sådant han läst förut.

Så sker då i berättelsen tre, eller snarare fyra, saker som för livet i en annan riktning inte bara för Ulf och Inga utan också ett antal andra personer. Ulf ser vargen som kommer att förändra hans liv. Han ser, verkligen ser, detta djur och han kommer att ifrågasätta jaktens idé att döda. ”Jag såg honom och mitt liv var inte längre som vanligt. Jag började ifrågasätta mina skäl. Skälet att döda”. Detta möte blir bokens kärna och Ekman beskriver det utförligt och återkommande; upplevelsen är så stark för honom att han inte ens förmår prata om den med sin fru. Han släpper, eller tvingas släppa, hedersuppdraget som jaktledare som han haft under många år. Han faller ihop när han sitter i ett jakttorn i en massiv hjärtattack och räddas undan döden bara av att Inga anat oråd och hittar honom.

Dessa tre saker. Och den fjärde då? Att vargen av hela eller delar av jaktlaget hetsjagas och dödas utanför den tillåtna jakttiden. Händelsen polisanmäls men hamnar väl i polisiär vangömma, fast Ulf förstår vad som skett och vem som gjort vad. Han släpper frågan och räddar den som dödat vargen undan fängelse och förnedring. Men vad som sker med övriga i jaktlaget och med bygden låter Ekman vara osagt i boken. Att händelsen kommer att vara ett öppet sår under lång tid får man hålla för troligt.

Denna korta, täta och välskrivna bok beskriver både sammansatt och trovärdigt hur livet i allmänhet, och inte minst synen på vargen i synnerhet, kan ta sig uttryck i en skogsbygd. Boken är skriven helt ur mannen Ulfs synvinkel, det är hans ord och tankar vi möter i den, men ibland undrar jag – möjligen helt fel – om vi inte samtidigt då möter Kerstin Ekman själv. Boken ger oss också en historia om hur livet och gemenskapen mellan två människor kan utvecklas genom åren och vara den bärande kraft som gör att man orkar och vill leva vidare även när man upplever att den egna styrkan avtar. Den visar oss att ibland, men sällan föreställer jag mig, kan den egna privatmoralen få stå över vad som juridiskt är det rätta. Just det är för mig bokens svaga punkt. Frågan som ställs är vem man ska vara lojal mot. Ekmans svar är inte det självklara.

Men Löpa varg kan ändå inte få annat än fem stars av fem i betyg. Och min förvåning över att den inte ens nominerats till årets Augustpris är stor.

 

 

 

 

  

Hanna Nordenhök - Caesaria.

För sin fjärde roman Caesaria fick Hanna Nordenhök det välrenommerade Sveriges Radios Romanpris nu i år. Hon sällar sig då till en imponerande rad andra svenska författare av hög klass. Den intresserade kan gå in på prisets hemsida och läsa om pristagarna sedan 1994 då priset instiftades, men jag vill för egen del, om vi bara ser på vem som fått priset sedan 2010, nämna tex Aris Fioretos, Beate Grimsrud, Kjell Westö, Caterina Pascual Söderbaum och Sara Stridsberg. Ja, ni förstår vilket sällskap som Nordenhök nu hamnat i med Caesaria. Men är det välförtjänt? Där är jag faktiskt mer tveksam för egen del.

Nordenhök har tidigare gett ut tre romaner (Promenaderna i Dalby hage, Det vita huset i Simpang och Asparna), som jag också relativt nyligen kommenterat här på min blogg. De är alla av hög klass och skulle var och en mycket väl kunnat fått priset enligt min mening. Men jag tycker för min del att Caesaria inte kommer upp till den höga nivå som hennes tidigare böcker har. Men det är min uppfattning. Andra tycker ju uppenbarligen annorlunda. Som det ska vara.

Men varför, blir ju frågan, varför kan Nordenhöks tre tidigare romaner möjligen värderas lite högre än den nu fjärde? Mitt svar är att den saknar den poetiska skärpa och komplexitet som de andra har. Jag menar också att själva romanbygget är betydligt enklare och faktiskt inte bara mer ointressant utan, vilket kanske kan vara värre, mindre trovärdigt. Personbeskrivningarna saknar udd och gör romanfigurerna mindre levande. Rent språkligt balanserar Nordenhök här ibland tyvärr för nära gränsen för pretentiös anspråksfullhet. Och vad vill hon ha sagt med sin roman? Ja, jag vet dessvärre inte.

För så här det. Roman utspelar sig någon gång på 1800-talet och en dr Eldh utför ett av de första kejsarsnitten här i landet på en ung kvinna. Hon dör. Och dr Eldh tar då hand om den nu föräldralösa flicka han plockat fram ur den döda modern och för henne till en herrgårdsliknande byggnad på landet. Där växer hon gömd och i hemlig isolering upp med en hushållerska, en gårdskarl och olika tjänsteflickor som varierar över tid. Dr Eldh kommer av och till ut till herrgården, klappar flickan – som han gett namnet Caesaria, efter det latinska namnet för kejsarsnitt – lite förstrött på huvudet, ger henne presenter, lär henne skriva och åker sedan tillbaka till den namnlösa staden där han bor med sina döttrar. Så håller det på i åratal ändå tills …

… ända tills dr Eldh tar med sig ut till herrgården en mystisk och skrämmande man som kallas Mäster Valdemar. Det är med denna Valdemars ankomst till herrgården som slutet kommer att närma sig. Valdemar försvinner, efter att bla ha våldfört sig på en av tjänsteflickorna, så småningom bort, dr Eldh slutar efter att bra tag att komma till gården, tjänsteflickorna åker i väg liksom gårdskarlen. Kvar blir hushållerskan och Caesaria. Gården förfaller, djuren slaktas för att få mat. Och sen dör hushållerskan. Ceasaria vandrar i hjälplöshet, förvirring och tilltagande armod omkring i byggnaden. Helt plötsligt en dag kommer dr Eldhs två nu vuxna döttrar till gården och slår sig ner i trädgården för att äta en lunch (det är en helt bisarr scen). Lika plötsligt dyker vid ett annat tillfälle gårdskarlen upp igen och drar lite förstrött i olika dörrhandtag och tycks ropa efter henne. Vid båda tillfällena står Ceasaria, hungrig och utsatt, och stirrar på dem dold bakom en trasig gardin. Och hon vandrar som ett svultet hjon runt för att hitta något ätbart på närliggande gårdar. Var är dr Eldh, frågar man sig, han som gett henne livet. Hennes död och undergång tycks inte intressera honom efter vad det verkar. Men varför?

Vissa böcker kommer man helt enkelt inte genom på ett för en själv och förstås författaren acceptabelt sätt. Det finns något som hindrar en läsart som andra ser och uppskattar. Vad det kan vara är inte lätt att alla gånger sätta fingret på. Men så är det för mig vad gäller Caesaria. Må andra läsa den på ett annat sätt, må andra förstå Nordenhöks avsikt, uppskatta hennes gestaltning. Hennes språk. Hennes avsikt. Eller strunta i boken och läs hellre – det blir faktiskt mitt råd – Promenaderna i Dalby hage, trots att jag nu ger Caesaria tre stars av fem i betyg. Allt förstår man inte här i världen. Men kanske för att jag möjligen med denna okänsliga kommentar gjort Nordenhök och hennes läsare orätt.

 

 

 

Klas Östergren - Två pistoler.

 Klas Östergren är ju som bekant en av våra stora författare och har sedan debuten 1975 med Attila gett ute ett stort antal romaner, noveller, filmmanus och dessutom till svenska översatt flera av världslitteraturens största. Han är flitig den gamle mannen – han är ju, ser jag då jag går in på Wikipedia, häpnadsväckande nog pensionär, eller rättare sagt har han uppnått pensionsåldern. Arbetar vidare gör han väl ändå, hoppas jag. Jag som trodde att han skulle vara och förbli lika ung och oförstörd som jag. Men även jag är ju … nej, jag vägrar ta ordet i min mun.

Bara efter debaclet i Svenska Akademien har han gett ut Renegater, som jag tidigare kommenterat här på min blogg, och nu Två pistoler. Jag ser på Bokus´ hemsida att han i detta nu dessutom ger ut en bok med titeln Julrevy i Jonseryd och andra berättelser, en bok som reklamnissarna kallar ”makalösa julnoveller”, vilket får åtminstone mig att avstå från att köpa den. Någon djävla ordning, dvs rimligt sinne för proportioner och kvalitet, får det väl trots allt vara även bland de säkert unga reklampojkarna. Jag fick hursomhelst Två pistoler i min hand samtidigt som nomineringarna till årets Augustpris blev kända och tänkte då nog att det var lite konstigt att den inte var nominerad, liksom för den delen tex Sara Stridsberg och Kerstin Ekman. Jag återkommer i slutet av denna kommentar om jag tycker att min lilla undran betr. Östergren var motiverad eller inte. Håll ut, kamrater.

Nå. Nu till Två pistoler. Det är en härlig, välskriven, rolig, lite spännande men antagligen i långa stycken osann skröna. Om än med ett välkänt och i delar väldokumenterat tema. Huvudpersoner i den är den från enkla förhållanden komna men nu hovstallmästaren och hovlakejen Adolf Fredrik Munck och den antagligen näst intill impotente eller asexuelle Gustav III. Mellan dessa två poler rör sig ett antal andra historiskt belagda personer – inte minst förstås drottning Sofia Magdalena, änkedrottning Lovisa Ulrika, Munckens olika älskarinnor och ett antal rövslickare vid hovet med tjusiga titlar och tomma huvuden. Det huvudsakliga temat i boken är att den stackars kungen vill ha en arvinge men inte riktigt vet hur man bär sig åt för att producera en sådan. Och inte heller drottningen har det riktigt klart för sig, visar det sig. På redan på den tiden känt manér inkallas då en konsult. Det blir Munck, den välkände häradsbetäckaren och vid tidpunkten faktiskt kungens betrodde.

Det mesta i övrigt som G III ägnat sig åt under sin regeringstid lämnas åt sidan i boken. Ty Två pistoler är inte en historiebok, utan, som jag sa, en skröna. En avkopplingsbok. En bok att småskrattande läsa i denna pandemitid och samtidigt hoppas på ännu bättre tider och att Folkhälsomyndigheten överlever det raseri som tycks vara under uppsegling bland våra politiker. Själv vill jag bara ha en tredje spruta så fort som möjligt. Och för den delen att livet ska komma att gestalta sig bättre för dig och mig än för Muncken.

Han gjorde nämligen vad han blev ombedd att göra. Han visade handgripligen kungen hur han skulle lägra sin kvinna. Möjligen, och varför ska man missunna drottningen det, kom han sedan till hennes säng ensam vid ett antal tillfällen – ”… att han inte bara varit kungen behjälplig vi flera tillfällen än vad han tidigare tillstått, utan att han varit i beröring med drottningen på tu man hand, mer intimt, och att det då varit fullt möjligt för fructification att äga rum …” som Östergren skriver. Möjligen tycket hon att det kändes lite spännande med en man som inte bara kunde utan också luktade lite allmoge. Vad vet man. Ryktet att Munck var pappa till den blivande Gustav IV Adolf var i full sving i princip redan innan barnet föddes och blev till olycka för alla iblandade. Sant eller inte. Men känt och diskuterat än i dessa dagar.

”Det låg ett skimmer över Gustavs dagar” har ju vi som gått i den gamla skolan lärt oss. Det var ju inte sant ens då. I ett gripande och berörande avsnitt i boken när kungens andra son dör som mycket ung och han tycks gå in i en djup depression stiger han i boken äntligen fram som en levande människa, långt från den bepudrade fjanten. Detta gör Östergren mycket bra, vill jag ha sagt.

Och så blir Muncken då efter ett antal turer landsförvisad och tillbringar sina sista tror jag det är 40 år utomlands i Toscana i tilltagande armod. Pesten härjar där, som nästan här i dag. Han dör utfattig, gammal och bortglömd och får i princip en fattigmansbegravning. Så kan det gå om man lägrar en drottning. Akta dig för det, unge man säger jag till mina ev. läsare. Eller för den delen dig gamle man. Snipp snapp snut så är boken slut.

Vad ska man då säga om den? Mer än att den på sedvanligt sätt när det gäller Östergren är välskriven – och på en tilltalande lätt formell svenska - och därmed läsvärd. Om den är historiskt belagd i alla delar är väl mindre sannolikt. Men vad gör det? Läs och njut och ha boken som sällskap ett antal timmar. Det kan du vara värd. Men skulle den då nominerats till ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte. För mig är ett lätt essäbetonat avsnitt slutet av boken faktiskt helt onödigt och dessutom lite svårforcerat liksom, sant eller inte, ett textavsnitt om att Munck skulle ha en oäkta dotter som indirekt skulle återuppstått som Tintomara i Törnrosens bok. Men en fyra stars av fem kan den väl ändå få i betyg. Och ge den gärna i julklapp till din sippa historieintresserade faster – hon kan må bra av att veta hur det egentligen går till – eller i vart fall gick till - i de gyllene salongerna.

 

Hanna Nordenhök - Asparna.

 Det förträffliga förlaget Norstedts har i en gemensam pocket gett ut tre av Hanna Nordenhöks romaner – Promenaderna i Dalby Hage, Det vita huset i Simpang och Asparna – under namnet Minnestrilogin. Jag har tidigare kommenterat de två första av dessa böcker här och nu alltså Asparna. Först som sist: denna pocket är en bok som jag menar bör finnas i varje litteraturintresserad persons bokhylla.

I Asparna, och nu citerar jag bokens omslag, ”broderas två syskonberättelser fram runt Råby ungdomsvårdsanstalt, Sveriges äldsta räddningshus för förvildade barn”. Så sant som det står skrivet. Även om jag inte direkt gillar uttrycket broderas. Livet innan och under tiden på Råby var inte direkt a walk in the park för någon av syskonen och kan inte heller liknas vid en stillsam kaffestund i en syjunta. Men nu är jag antagligen onödigt grinig.

Men vad kan sägas om Råby, anstalten? Ja kanske att det grundades 1840 av friherren, mecenaten och filantropen Axel Gustaf Gyllenkrook som hade en bakgrund som bla militär och hovmarskalk. Han hade storartade zoologiska samlingar, som han i sinom tid skänkte till Lunds universitet och gjorde också mycket på olika sätt för att understödja och utveckla lasarettet i Lund. Mer finns det säkert att säga om denne märklige man, förutom då att han också startade Råby som placerades strax utanför den lilla staden Lund, min hemstad, och där han var aktiv fram till sin död 1865. Han hade då flyttat från Björnstorps sätesgård där familjen bott sedan urminnes tider och bosatt sig i Lund. (Blir någon förvånad att han fick en liten paradgatan i stan – Gyllenkrooks allé – uppkallad efter sig? Det borde du inte bli).

Råby var – och är för den delen fortfarande – en anstalt för vård och behandling av illa vanartade pojkar, och på senare år också flickor. Hur pass framgångsrika man varit vet inte jag, men det har väl gått relativt bra för ungarna efter tiden där eftersom anstalten fortfarande alltså är i drift, om nu än som ett s.k. SiS-hem. (Se förresten i DN av den 27 oktober 2021, där man kommenterar dessa hem mer generellt och då i inte särskilt positiva ordalag).

Men för mig, som var en skötsam och ordentlig liten välkammad gosse som ung – och alltså bosatt i Lund med Råby inom mentalt siktstånd – vilade ett slags diffust hotfullt moln över namnet och därmed de intagna. Varför vet jag inte egentligen. Men sannolikt för att det med namnet Råby förknippades en annan – och förstås skrämmande, men samtidigt lockande – alternativ möjlighet där man satt böjd över läxan med tyska hjälpverb. Fast livet tog ju förstås för mig den väg som oftast tas för välartade gossar och den förde mig långt från Råby. Så namnet och vad det möjligen stod för fordom föll faktiskt helt i glömska.

Tills nu. Tills jag alltså nu läst Asparna. Som väl denna lilla text skall handla om. Men, kan jag väl tillägga för den ev. intresserade, de där tyska hjälpverben fick jag aldrig någon riktig ordning på.

Asparna centreras kring främst fyra personer – Gyllenkrook, i boken kallas Baronen, och en yngling som var intagen på Råby när anstalten startade och en annan som togs in någon gång på ganska så modern tid, kanske när jag tragglade tyska verb, och hans syster. För de två ynglingarna går det åt helvete. Och frågan är om det, i boken, går så mycket bättre för Baron men möjligen för systern. Kring dessa finns det andra hjälpande och stödjande, men också ibland bara diffust närvarande, personer och då i huvudsak kvinnor. Det gemensamma kring de två berättelserna är skildringen vad som kan ske med övergivna och på olika sätt belastade barn och hur välmenad men villkorad skall vi kalla det tänkt räddning kan vara dömd att misslyckas. Kärlek, omsorg och tukt blandas i en icke hälsosam brygd.

I den del av boken där Baron är en av gestalterna misslyckas han med att tämja både en varg och en vacker yngling; den sannolikt tänkta allegorin mellan vargen och gossen går mig dock i huvudsak förbi. Det finns i den delen av berättelsen en märklig om än vag sexuell underton. Parallellt läser vi om hur en annan ynglings storasyster gjorde vad hon kunde för att rädda honom undan livet som han levde när hennes och broderns mamma dvalade bort livet i sömn och alkoholdimma. Både Baron och storasystern misslyckas. Kärlek, omsorg och villkorad organiserad tukt räckte alltså inte. Vad behövs då, frågar man sig. Frågan blir obesvarad i boken.

Men vi behöver inte alltid svar på alla frågor. Skildringen i Asparna av två liv i skilda tidsepoker är både starkt berörande och dystopiskt mörk och bärs genomgående av ett stort allvar. Nordenhöks språk är – jag kan inte säga det på något annat sätt - vackert, hennes gestaltning av de fyra jag uppfattar som huvudpersoner är trovärdig och samtidigt ganska omskakande. Kan det bli bättre? Ja, säkert, men jag tycker jag känner igen Nordenhöks stilgrepp från hennes två tidigare romaner och för mig räcker det tillsammans med det som Nordenhök nu ger oss i Asparna till ett betyg på fem stars av fem. Läs boken, blir mitt råd. Och kom till en mer genomtänkt och bättre formulerad slutsats om den än vad du precis läst. Men skriv inget om tyska verb.

 

 

Ulf Lundell - Vardagar 4.

 

Efter, ja vad kan det vara, ca 2000 sidor lundellska vardagar har jag nu läst ytterligare drygt 600 i Vardagar 4. Bredvid mig ligger dessutom ungefär lika många i Vardagar 5 och stirrar stumt och lite anklagande på mig. Frågan är ju vad Ulf Lundell gör med sitt liv och för den delen jag med mitt. Och du med ditt. För egen del låter jag svaret ligga lite svävande – skall strax fråga fru A-M som säkert har ett bra svar på också den frågan - men för Lundells del tror jag fanimig att svaret helt enkelt är att han gör vad han kan för att hålla lite styrsel på en mattande längtan efter mer innehåll i vardagen och därmed livet. Och kanske tillika försöka hålla en tilltagande ålderströtthet i schack. (Men berätta inget för honom). Därför arbetar han på som fan på olika sätt. Med läsande, skrivande, tänkande, planerande, spelande, målande. Och alltså inte minst skriver han sina vardagskommentarer.

Som väl i lika hög grad riktar sig till honom själv som till oss. Eller kanske trots allt mer till oss än till honom. Kanske, kanske inte. Han bjuder i vart fall in oss till att dela hans vardag och vi gör det, och kanske fyller vi i vad han låter vara osagt eller oskrivet eller otydligt. Det är bra.

Formellt har Vardagar 4 formen av en dagbok eller snarare en bok som per dag antecknar mindre om hans privata liv – men ändå en hel del – och egentligen mer om vad som rör sig i hans oroliga psyke och välmöblerade hjärna. Det är ju det som gör Vardagarna så intressanta och läsvärda. Fast ibland skulle jag faktiskt vilja att han av och till samlade sig kring ett ämne och kommenterade det lite mer i detalj. Låt oss tex säga om de böcker han läser – han är ju onekligen en storläsare; eller han köper i vart fall en hel del böcker – och kanske då i så fall om de tre som ändå tar lite extra plats i Vardagar 4, nämligen så skilda storheter som Peter Handke, Matilda Gustavsson och Michel Houellebecq; det skulle onekligen vara intressant. Han kan ju. Vill jag tro.

Ålderströtthet, skrev jag (fast med små bokstäver, förstås). Lundell kämpar öppet och ärligt i boken med sådant som drabbar de flesta av oss om fyllt 70, tex smärta i höften, skruv i foten, onda i ryggen, molande både här och där, pissandet på natten. Sådant får man helt enkelt bara ta och kanske ändå vara glad att man lever och i huvudsak har det bra. Värre blir det ju när hjärtat tycks krångla – åka ambulans till sjukhuset, som Lundell gjorde en gång eller som vid ett annat tillfälle packade en liten akutväska när han tyckte att hjärtat hackade för mycket, är ju långt ifrån kul. Sådant har jag sluppit, men ändå gjort en vända på sjukhuset med ett oroligt hjärta. Nu löste det sig bra för oss båda.

Svårare tycks det vara för honom att bli av med sina lugnande piller och sömnmedel. Ja, vad gör man åt det? Särskilt som läkarna – som han har ett begränsat förtroende för, efter vad verkar - tycks mena att det skulle ta halvårsvis eller mer att sätta ut vart och ett av dessa läkemedel. Om det ens skulle vara lämpligt. Jag vet inte och inte heller Lundell. Spola ner skiten på toa verkar inte genomtänkt eller klokt. Och vad ska man säga om att han tycker att han har diffusa problem kopplade till ”sköldkörteln”. Ja, inget mer än ”Glöm det, kompis. Glöm det.”.

Men nu är ju Vardagar 4 ingen sjukjournal. Tvärtom. Jag vill påstå att det är en bok skriven av en aktiv och minst sagt levande man som i huvudsak har hälsan och mår ganska så bra. I vart fall inte sämre än många av oss andra. Och som till skillnad mot en del av dessa dessutom förstått att så länge intellektet är intakt och intresset för vad som rör sig i omvärlden och samtiden är levande – ja då har man det väl lika så bra som när man var 40 eller 50 eller 60. Och kanske har när man blir 80. Om än då med en krånglande rygg.

Men kärleken då? Ja, just det. Kärlekslivet var väl inte på topp. Men eftersom jag läser kvällspressen – på nätet förstås - av och till vet jag ju nu vad L inte visste när han skrev Vardagar 4, nämligen att också detta löser sig för honom. Och på sedvanligt sätt dessutom. Mer säger jag inte om nu någon skulle vara ovetande om den saken. Jag föreställer mig att det kan finnas anledning att återkomma till detta i kommentaren till Vardagar 5 eller kanske Vardagar 6. Vi får väl se. Spänningen för den fåkunnige är rimligen nu som man säger olidlig.

Men. Det är väl en sak man som läsare, eller som medmänniska om man så vill, kan vara orolig eller åtminstone förvånad över och det är Lundells påtagliga asocialitet. De enda han verkar ha en rimlig grad av kontakt med är med sin revisor och, märkligt nog säger jag som varit med om både det ena och det andra i den vägen, hans x-hustru som genomgående kallas S, tillika föreståndare för hans galleri i Simrishamn. Barnen nämns någon enstaka gång, men verkar vara lika nära och betydelsefulla för honom som stjärnorna i en fjärran galax. Fast här kan jag ju ha hur fel som helst. Det kan mycket väl i stället vara av integritetsskäl som han i huvudsak lämnar dem utanför boken och därmed utanför våra nyfikna ögon. Låt oss tro det. Fast S måste han ju göra sig av med. Som det ser ut nu verkar de ju bara stå i vägen för varandras fortsatta framtida liv. ”Hör du, gamle man?!” ropar jag ner till Kivikstrakten. Men han hör nog inte Han är väl lite lomhörd också, gamlingen.

Klas Östergren är ju som bekant en av vår litterära samtids största författare här i fosterlandet. Om något skall läggas honom till last är det väl att han fört in ordet ”luguber” i skönlitteraturen och därmed gjort sagt varje kollega med ambitioner att verka lite litterär till en copycat. Lundell går nu ett steg längre - han etablerar ordet ”lugubrare”. Fan ta honom för det, skulle jag vilja säga. För när Läckberg och gänget – och kanske tom Håkan Nesser - nu strax tar efter, så vet vi vems skulden är. Men vissa saker får man väl helt enkelt bara svälja. Även om det tar emot.

Nå. Men är han inte lite gnällig? Det har man ju läst i flera av kommentarerna från proffsen, de som vet, förstår och kan. Jodå. Ibland. Men vem fan är inte gnällig av och till. Du är det ju, det vet jag. Och även jag. Så varför kan inte L få vara det. Även om pipandet om hans stavar för s.k. stavgång faktiskt var i mesta laget.

Vad han också kan, och det kan varken du eller jag, det är att i sin text släppa ut den skugga av död som ibland vilar över oss. Han vågar det. Han gör det med eftertanke och på ett sätt som tvingar också oss andra till lite reflektion. Och han ser också det som inte alla av oss ser när det gäller tex politik i både stort och smått. Det är en fröjd att läsa när han drar ner brallorna på finansregionrådet i Stockholm. Hon som vet och kan allt och inget gör. Inget fel, alltså, enligt egen uppfattning. Men Lundell ser sanningen där han sitter på sin gård i Österlen.

Men nu slutar jag, annars blir denna drapa lika lång som Lundells bok. Och då har jag ännu inte sagt något om att han redan på sid 498, och då skriver vi januari 1920, noterar detta med Corona. Fyra stars av fem får Vardagar 4. Och jag tycker du ska läsa den. Och naturligtvis också Vardagar 5, som jag återkommer till endera dagen. För att inte tala om Vardagar 10 när den kommer. Fast då sitter vi väl alla och gungar på Hemmet.

 

 

 

 

Liza Marklund - Polcirkeln.

 Liza Marklund vet väl varje läskunnig svensk vem det är. Och tillika hur hon ser ut. Vi är säkert många som kommer ihåg omslagen till de åtta böcker som gjorde henne till minst miljonär, dvs de för tiden nydanande kriminalromanerna med journalisten Annika Bengtzon som huvudperson - de pryddes ju alla av mer eller mindre stylade porträtt av författaren själv. Alltid betydde det väl något för försäljningen av böckerna, vad vet jag, även om hennes framgång nog trots allt mest berodde på att hon skrev fullt läsvärda kriminalböcker. Jag har dem alla.

Marklund återkommer nu med boken Polcirkeln, som ska vara den första i en planerad ny trilogi med krimtema. Denna gångs pryds emellertid inte omslaget av ett vackert porträtt av författaren, men väl med hennes namn i osedvanligt stora versaler och bokens namn i närmast osynliga gemena. Varför kan man ju undra. Men till vilken nytta gör man det? Somliga saker, som tex just detta, är ju ändå omöjliga att förstå.

Nå. Boken utspelar sig i den fiktiva orten Stenträsk i Norrlands inland, med Storforsen dånande ett andetag bort, i dels närmast forntid, dvs för ca 40 år sedan, dels i relativ nutid. I forntiden försvinner en ung flicka spårlöst för att i nutiden återfinnas naken och inmurad i ett brofundament. Dock utan huvud. Detta lovar ju gott, måste jag säga. Men jag tycker nog inte att boken motsvarar de förväntningar jag fick initialt, och inte heller jämfört med de lovord som jag läst att den fått. 

Bokens polcirkel är en liten litteraturklubb som att antal av ortens unga flickor haft under ganska så många år och som antagligen betytt en hel del för dem. I slutet av forntiden upphör väl cirkeln att fungera av dels inneboende spänningar av mer personlig karaktär, dels olika förhoppningar och ambitioner när studentexamen närmar sig och framtidsplanerna ses skymta framöver. Med det är denna bokcirkel och dess medlemmar som kommer att utgöra navet för historien.

I övrigt rör sig lite andra personer av förutsägbart slag runt historien. Det är väl främst föräldrar och pojkvaskrar, eller om man så vill pojkvänsämnen, men också ett antal amerikaner som arbetar vid en lite mystisk robotbas i byn. Bland flickorna och pojkarna utbyts i oväntat hög grad könsvätskor och för den delen, för flickornas del, likaså med de spännande amerikanerna. Knarkar till husbehov gör man häpnadsväckande nog också lite till mans. Allt oavsett om man bor i byns gräddhylla eller nere i den mer gemena del som kallas Träsket. Lägg till detta spänningar inom familjerna och mellan byns sociala skikt. Allt verkar med andra ord bäddat för en eruption.

Och en sådan kommer. En av flickorna i bokcirkeln försvinner alltså och blir, som man föreställer sig, möjligen mördad och borta för alltid. För de övriga flickorna, och för den delen för gossarna, sker nu det som brukar ske i sådana sammanhang, dvs för en del tycks framtiden ligga utanför byn och man flyttar därifrån för nya, annorlunda liv och för en del tycks livet hamna på ett slags mentalt stand by i och med att man stannar kvar i Stenträsk. Och livet harvar vidare. Men frågorna om vad som hänt släpper inte.  

Men vad sker då? Jo efter 40 år finner man som nämnts ett närmast mumifierat flicklik, dock alltså utan huvud, och presumtionen är förstås att det är den försvunna lilla flickan från bokcirkeln. Då sker naturligtvis det som alltid sker i sådana sammanhang, dvs en polisutredning kör i gång. Den leds av polismästaren som är ingen mindre än en av pojkarna från fordom, och som dessutom efterträtt sin pappa på den positionen (sic). Han har det passande namnet Wiking och var väl förr de flesta unga flickornas kärleksförhoppning. I hans omedelbara närhet arbetar nu som telefonist en av flickorna från fordom. Hon tycks spela en större roll än vad henne position ger anledning till. Men vilken?

Och vad sker sedan? Jo efter diverse förvecklingar av olika slag så avslöjas mördaren. Tro’t eller ej. Hur det går till låter jag här vara osagt. Men har det påtagliga drag av sannolikhet? Nja. Dock vill jag ha sagt att mördaren visar häpnadsväckande handlingskraft och förslagenhet.

Så slutar då boken efter 375 sidor. Men eftersom den ska vara den första i en utlovad trilogi slutar det med att polischefens hustru, som har antagits vara död i 30 år, som en cliffhanger tycks höra av sig. Kommer jag då att följa den kommande händelseutvecklingen i Stenträsk? Kanske. Kanske inte.

Marklund skriver på en enkel, tydlig och rak prosa – vi pratar ju inte om ett litterärt mästerverk och hon tycks inte heller, tilltalande nog, ha några direkta litterära ambitioner. (Men jag vill ändå ha sagt att beskrivningarna av de böcker flickorna läser i bokklubben är både bra och intressanta). Storyn är väl som man kan förvänta sig av ett proffs, dvs någorlunda komplicerad – kanske i överkant – och rimligt trovärdig, men jag tycker nog att startsträckan var i längsta laget. Lite spännande är den väl trots allt också. De hintar som läggs ut om kommande förvecklingar i de två nästa böckerna i den tänkta trilogin är väl lätta att se igenom men lovar ändå gott. Men, det vill jag ändå ha sagt, ett visst focus ligger ju på medlemmarna i bokcirkeln, varför skildrar Marklund då en av dem, jag tänker på hon som blir forskare och feminist, så nästan skrattretande karikatyrmässigt? Och inte är det mycket bättre med hon som blir politiker för SD. Fast ändå - tre stars av fem kan väl Polcirkeln få. Tycker jag nog.