Samfundet De Nio - Litterär kalender 2021.

Ja vad är då Samfundet De Nio om inte en litterär akademi, instiftad redan 1913 av en viss Lotten von Kraemer, med på livstid valda nio ledamöter. På livstid således, men med möjlighet att ändå kunna avgå – och detta långt innan denna rätt efter allt bekant strul med Svenska Akademien öppnades också för medlemmarna i den illustra församlingen. Med dubbelt så många medlemmar. Och dubbelt så betydelsefull? Nja.

Lotten v K. 

Mer då? Ja vad mer? Jag måste erkänna att mina kunskaper om detta samfund är ganska så grunda, så jag fick gå till all kunskaps moder, dvs Wikipedia. Gör så du också om du vill veta något. Men så mycket kan jag väl säga här att man genom åren haft och fortfarande har en rad yttersta bemärkta medlemmar och då både sådana som är publikt kända och de som kanske inte är det i lika hög grad.

Vad sägs tex om, utan att de anges i någon särskild ordning, Nina Burton, Gunnar Harding, Sara Stridsberg, Niklas Rådström, Astrid Lindgren, Birgitta Trotzig, Stina Aronson, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Kerstin Ekman, Ellen Key, Agneta Pleijel, Karin Boye, Karl Vennberg, Sara Lidman, Knut Ahnlund och – ja så där skulle jag kunna hålla på med en slags intellektuell namedroping. Och då har jag inte ens nämnt – ja, du går förstås, nyfiken och intresserad som du är, själv in på samfundets hemsida och kollar bland nuvarande och tidigare medlemmar.

Och du kommer då att känna igen en hel del namn som har varit eller borde ha varit medlemmar i den mer kända Akademi vars huvuduppgift de senaste åren, förutom att en gång per år lagerkröna en särskilt utvald författare, dela ut en rad olika stipendier och dessutom nästan lägga ner Svenska Akademiens ordbok, tycks ha varit att ihärdigt försöka minimera skadorna från de senaste årens skandaler. Och äta ärtsoppa på Den Gyldene Freden. Men nu är jag ju orättvis som vanligt. Jag erkänner.

Nå. Men vad mer om Samfundet De Nio. Mer än att också de delar ut stipendier men därtill numera årligen också ger ut en litterär kalender, nu senast Litterär kalender 2021. Det är en i alla avseenden tung men viktig händelse – 400 sidor med blandning av essäer, poesi och prosastycken och i år dessutom förtjänstfullt illustrerad av konstnären Lotti Ringström. Det enligt min mening intressantaste avsnittet denna gång är en lång och utförlig intervju, eller snarare samtal, med översättaren Jan Stolpe som också fått samfundets s.k. stora pris. Det är samma Stolpe som för ett par år sedan fick Förläggarföreningens hederspris på det årets Augustgala och som dessförinnan bland annat fått olika pris av både Svenska Akademien och också De Nio.

Så, blir mitt råd, gå in på någon nätbokhandel och köp denna litterära kalender. Du är i sommar värd mer än att bara ligga på rygg och läsa den senaste pocketdeckaren eller Fantomen. Eller i värsta fall Expressen. Du kommer inte att ångra dig.

 

Karl Ove Knausgård - Vargarna från evighetens skog.

 ”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evigheten snårskog”.

Två gånger, varken mer eller mindre, citerar Knausgård med denna strof den ryska poeten Marina Tsvetajeva (1892–1941). Något betyder det väl. Frågan är väl bara vad. Själv är jag inte man att fullt ut förstå vad. Men det betyder inte så mycket. Inte för mig. För mig, med mina begränsade kunskaper om både rysk och annan poesi, lika begränsade insikter om rysk politik både före och efter den s.k. revolutionen och för den delen förståelse för saker som går utanför dagens inköpslista på Coop Engströms livs höjer detta och för den delen förstås också annat som Knausgård ger oss i Vargarna från evighetens skog mig, och säkert fler ändå, en smula över vardagen och dess lunkande i pensionärsdimman.

Foto Sölve Sundsbö. 

För återigen ger oss Knausgård en bok som lyfter oss från de enkla sammanhangen, om vi vill bli lyft från dessa. Som ger oss kunskapar om sådant vi inte hade en aning om, om vi vill ta emot sådana kunskaper. Som lär oss att det som kan se ut som att vi vandrar i en livets snårskog faktiskt kan vara motsatsen, om vi nu förmår att ta till oss en sådan insikt.

För, tro´t eller ej, även i Vargarna från evighetens skog kommer samma märkliga stjärna som mötte läsaren i Morgonstjärnan att skrämma oss, eller förvåna oss eller likgiltigt glida oss förbi. Fast nu, visst är det väl så, ändå med en både mer skugglik och skrämmande betydelse. Det hjälper inte ens att den ena experten efter den andra i televisionen förklarar vad det är fråga om. Riktigt lugn tycks ingen bli. Ungefär som nu i våra den pågående katastrofens dagar där den ena uniformsklädde medaljprydde herren efter den andra förklarar sakernas tillstånd för oss. För visst skaver den lugna rösten alltmer också för dem? Visst ser vi själva vad som sker? Visst förstår vi att det kommer att gå åt helvete?

Är det detta som Knausgård vill berätta för oss? Jag tror det. Han väljer då den form för detta han behärskar så väl, dvs romanen. Intrigen i Vargarna från evighetens skog är inte lätt att se igenom och sträcker sig över ett per decennier och spänner över både enkla och komplicerade förhållanden, både över det lilla Norge och det stora Ryssland/Sovjetunionen, både över det gripbara och svårgripbara sammanhanget, både över det enkla samtalet till det sammansatta och betydelsebärande, både över det lilla enkla familjelivet till det sammansatta och komplicerade. Kort sagt – som det ska vara i en roman som vill ge oss läsare något att bita i och hålla fast i snarare än att håglöst och slappt bläddra förbi. Och detta gäller alla bokens nästan 800 sidor.

Romanen har väl bara ett tiotal karaktärer men som under de år som den återspeglar utvecklas på ett både intressant och trovärdigt sätt. Särskilt gäller väl detta Syvert i Norge och hans halvsyster Alevtina i Ryssland. Det finns mellan dem och den personliga utveckling som sker för dem ett spänningsfält som jag menar ger boken en alldeles särskild kraft. Det går, visar Knausgård, att gå från att vara en håglös yngling till en mogen, ansvarskännande och kraftfull man eller för den delen från att vara en intellektuell men sökande kvinna till en som i sinom tid finner sin plats och roll i tillvaron på ett både personligt och professionellt plan. Och det kan mellan dem finnas något att bygga på trots att de är mycket olika. Och kanske återkommer de i nästa roman. Vad vet man.

Det är ett sammansatt och komplicerat romanbygge Knausgård håller på ett ge oss. Vi har nu fått två böcker i detta verk. Hur många som återstår vet väl bara Knausgård och kanske hans förläggare. Men att Vargarna från evighetens skog bara kan få fem stars av fem är hursomhelst klart. Så för det bli. Det är en mycket bra, jag höll på att säga mästerlig, roman. Om än inte lättläst. Den kräver en viss uthållighet av sin läsare. Och ett visst minne för vad som sker och för den delen inte sker.

Köp den och läs den i den kommande sommaren. Kanske kommer du då själv att se en varm, skrämmande morgonstjärnan – eller kanske aftonstjärna - komma upp från ingenstans. Och lysa rakt in i ditt eget hjärta. Boken har en efterglöd som tvingar dig att tänka igenom romanen och vår nutid och komma till en slags slutsats om vart vi är på väg. Och den slutsatsen är kanske inte odelat angenäm

Maria Maunsbach - Lucky Lada och jag.

”Den som inte gillar den här är en riktig pissfitta”. Skriver häpnadsväckande nog Karin Olsson, Expressens nuvarande kulturchef, i sin recension av Maria Maunsbachs bok Lucky Lada och jag. Jaha, tänkte jag, det är så här man ska skriva och tycka när man tillhör kultureliten. Tur då, fortsatte jag i min ensamhet, att man inte gör det. För, kan jag väl avslöja redan nu, jag måste väl då vara en riktig pissfitta. Boken är nämligen, som jag ser det, en välmenande bagatellartad feelgoodhistoria om en liten tösabits uppväxt i den skånska orten Höör utan vare sig mål eller mening mer än att, som jag uppfattar den, försöka roa för stunden. Och det kan ju duga gott ibland. Tösabiten i fråga heter i boken Freja Morgonstjerne och är i den författare till en handfull böcker och kallar sig genomgående knullförfattare, vilket dock, till min besvikelse – ja, någon gång ska det väl sägas – inte direkt återspeglas i Lucky Lada och jag. Men, man kan ju som bekant inte får allt här i världen.

Fotograf för mig okänd. 

Roa för stunden, skrev jag. Men både ja och nej. För Maunsbach och hennes alter ego Morgonstjerne tycks också ha ambitionen att skriva en parafras på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag, och det verkar ju för all del lovande. Nu är det visserligen länge sedan jag läste något av Piraten, så jag kan bara med svårighet uppfatta just det – men för säkerhets skull upprepar Maunsbach ett ganska så stort antal gånger att just detta är hennes avsikt, så man får väl då ta henne på orden. Men mina svårigheter i den delen behöver ju för all del inte bara bero på Maunsbach – även jag som läsare av hennes bok har ju ett slags ansvar. Några kunskaper, insikter och för den delen kanske litterära ambitioner kan man ju som författare kräva av sina läsare.

Nå. Men road. Blir jag som läsare då det? Karin Olsson blir det – hon skrattar så hon gråter vid läsningen meddelar hon. Men inte jag. Om Olsson, som hon skriver, läst för många andra böcker som hon ”med ett nödrop tvingat sig igenom” så blir min önskan vid läsningen av Lucky Lada och jag att de 450 sidorna borde vara färre. Betydligt färre. Och jag varken skrattar eller gråter. Så tråkig är jag. Mest mulnar jag till.

Texten flyter visserligen fram lätt som en sprittande vårflod i den skånska myllan. Men har den då något innehåll? Vill den något? Mer än att alltså, som jag uppfattar saken, roa för stunden? Nä. Men gör det något? Egentligen inte. Fast som läsare vill man ju ändå gärna kunna knyta an lite till själva storyn. Och det kan jag inte direkt, gammal, ful och småtråkig -och dessutom man - som jag är. Försökte som vanligt i sådana lägen trösta mig med lite hemmafixat kaffe och en bulle från Bageriet vid Nockeby torg. Det brukar hjälpa mot det mesta – dock inte denna gång. Trist nog.

För själva storyn handlar om hur denna ensamstående fröken Morgonstjerne under en, tror jag det är,  juldagsmorgon när hon är hemma på besök hos sin mamma i Höör vill gå till en s.k. hemvändarkväll på det lokala nöjespalatset Lucky Lada. Men ensam vill hon inte gå. Hon söker då igenom sin telefonkatalog efter gamla vänner från förr för att få sällskap dit. Det går så där. Under den tid det tar för henne att ringa och messa ett antal gamla väninnor och prata lite med sin gamla mor och fram till att hon står utanför dörren till ladan får vi i boken läsa om både det ena och det andra om hennes eget och hennes familjs, och för den delen andra personers och deras respektive familjers, tidigare liv. Maunsbachs avsikt med detta är väl att ge oss läsare en bild av hur det kunde vara att leva och växa upp som flicka i det mellersta av Skåne. Och det är ju en god ambition. Själv uppfattar jag det tråkigt nog mest som textutfyllnad. Och inte känner jag direkt igen något av Piraten i detta.

Men – så kommer då Freja till slut ändå till ladan. Vad som där utspelas låter jag här vara osagt. Men så mycket kan jag väl säga att det nog kan komma inte så lite Ågren hos Freja och andra när annandagjul – eller om det är juldagen - börjar ljusna och övergå till fullt bländande dagsljus. För vad som sker är ganska så förutsägbart, om än kanske ändå lite häpnadsväckande. Och lättläst.

”Och det, är det sista jag minns från Lucky Lada” lyder bokens sista mening. Ja, då förstår ni nog

Så är då boken slut. Och vi har då följt Freja under ett antal år från då hon börjat snubbla sig fram i barns och tonårens sexuella djungel – snubblat, trillat, rest sig; snubblat, trillat rest sig. Och helt plötsligt står hon där som vuxen och undrar vad hon gjort och varit med om. Och vilken tur hon haft som överlevt och kunnat krångla sig fram till ett ganska så gott liv, tycks hon mena. Och dessutom, verkar det som, vill Maunsbach få det till att detta bara är kvinnliga erfarenheter, bara förunnat kvinnor. Men hej och hå – så där har vi väl alla haft det. Alla har vi väl ibland förlorat kontrollen, ibland tillåtet naiviteten och godtrogenheten att bre ut sig över livet, ibland tvingat misstänksamheten och oron att ta ett kliv bakåt, ibland gått ner på knäna. Allt medan årsringarna brett ut sig i själen och på kroppen. För tänka sig – detta händer också pojkarna i Höör likväl som annorstädes. Tror jag mig veta.

Så vad ska då denna bok om och med den påstådda knullförfattaren Freja Morgonstjerne få för läsbetyg av en gammal, men fortfarande läskunnig, man. Tre stars av fem och inte en star mer.

 

 

Håkan Anderson - Siemensrullen.

Har jag med läsningen av Håkan Andersons nya bok Siemensrullen läst den sista av hans böcker, att han alltså inte kommer att ge ut fler? Ja, det verkar tyvärr inte bättre. I ett i boken avslutande TACK ”för allt stöd och givande av synpunkter under arbetet med det långa skrivprojekt som härmed avslutas” nämner han fyra namn varav i vart fall två är personer som arbetar eller har arbetat på hans förlag Bonniers och en – Eugen G. Brahms – väl allmänt anses vara en slags pseudonym för en av dessa, nämligen f.d. förläggaren numera författaren Magnus Bergh. Så kan det kanske vara. Att Siemensrullen alltså är Andersons sista bok.

Foto Bo-Göran Kristoffersson 

Vem är då Håkan Anderson själv? Författare, förstås, född 1945 och bosatt på Gotland och därtill f.d. högstadielärare. Sedan debuten 2004 har han med Siemensrullen gett ut sex romaner, eller om nu den sista boken kanske skall betraktas som en slags novellsamling. För detta skall – förutom Anderson själv, förstås – förlaget högaktas. För jag tror nämligen, och tror är det rätta uttrycket, att Andersons läsekrets är liten och hans böcker därför sannolikt inte kunnat ges ut på ett mindre förlag, som inte har storsäljare som tex Håkan Nesser bland sina författare och som finansierar lite mer udda, begränsad utgivning. För detta tackar jag och övriga läsare av Andersons romaner både förlaget och kanske också Nesser, som jag förresten själv läser med viss glädje.

För Anderson är en högkvalitativ författare och hans böcker av den karaktären att de skall finnas i varje litteraturintresserad läsares personliga litterära husapotek. (Vilket är ett uttryck jag är medveten om att jag av och till använder mig av när jag här skriver mina små kommentarer om böcker jag läst och som – nu kan det väl sägas – jag lånat från en av Andersons böcker, vilken kan jag i detta nu inte komma ihåg. Men så är det).

Hans böcker, och det är väl möjligen ett av problemen med hans författarskap, är av den karaktären att de sas kommunicerar med varandra både till idémässigt innehåll och personkrets – både personer och just hans tankegods är alltså i olika grad och på olika sätt återkommande i dem. Det betyder på intet sätt att man nödvändigtvis måste läsa dem alla eller ens i den följd de getts ut för att få full behållning av Andersons författarskap, men onekligen ger det den intresserade läsaren en dimension extra att på så sätt kunna läsa om personerna och det intellektuella och också politiska sammanhang Anderson placerat dem i. Tiden i böckerna är ofta efterkrigstiden och de innehåller genomgående olika intressanta filosofiska, intellektuella och historiska resonemang. Och kärlek kanske? Ja, det också. Men kanske inte på det sätt du förväntar dig.  

Ni förstår förstås redan nu att Andersons böcker bör läsas. Lägg därtill hans språk, hans originalitet, tankekraft och – inte minst viktig – böckernas efterglöd så – ja, du gör dig en otjänst om du låter dem ligga olästa i boklådan, antikvariaten eller Bokbörsen. Det är ju ingen tillfällighet att han också prisats av tex både Svenska Akademien och Samfundet de nio. Prisad – men alltså läst? Kanske, kanske inte. Det finns hursomhelst i ett av styckena i boken – eller om man nu, som nämnts, ska kalla dem noveller - en liten bitter passus om ”den där succéboken jag aldrig någonsin tycks komma att skriva”. Nu med Siemensrullen kanske?

Nej. Siemensrullen är förstås en bra och läsvärd bok, men den är enligt min mening inte en av Andersons bättre. För mig blir den mer av en uppsamlingsbok, en sammanläggningsbok – Anderson, tror jag, samlar kanske ihop lite av sådant han genom åren lagt i byrålådan och ger ut det som en avslutning av sitt författarskap. Inget fel i det. Vi återkommande läsare av hans böcker tar gärna emot också en sådan bok, men det är kanske inte lika självklart för en ny läsare. Skulle jag tro. Men jag kan ju mycket väl ha fel. Det har ju – märkligt nog – hänt förr.

Men, jag upprepar, Siemensrullen är en bra och läsvärd bok. Titelnovellen, eller om man hellre skulle säga miniroman eftersom den väl upptar trefjärdedelar av boken, är en skakande berättelse om nazismens övervåld och ondska men också om hur deras övergrepp alltid kommer upp i ljuset och hur det alltid finns de som överlever det mest djävliga; för inget kan i det långa loppet ligga fördolt för oss som kan och vill och orkar se. Det finns i den novellen, liksom förstås i de övriga, ett stort och gripande allvar som talar till oss. Fortfarande finns det de som orkar och kan berätta för oss. Och fortfarande är vi många som då lyssnar.

Detta känner vi igen från Andersons tidigare böcker. Liksom också den lekfullhet och de närmast labyrintiska gåtor han också nu ger oss. Men inget går på slentrian i hans böcker, om nu någon skulle tro det, och inte heller här. Och kärleken, den möjliga och omöjliga, den bittra och ljuva, den vi vill ha och inte – också om den skriver han i Siemensrullen. Något annat vore ju inte att vänta.

Jag ger Siemensrullen fyra stars av fem i betyg. Och hoppas att Andersons författarskap uppmärksammas än mer och att han får så många läsare att han kan tycka att han äntligen skrivit sin succéroman. Denna eller någon av hans tidigare.

(Jag vill avsluta med ett litet tips. Nästa gång du går in i en boklåda så ska du leta upp Siemensrullen och lite försiktigt börja smygläsa den första novellen i boken, Övre Husargatan. Det, det är jag övertygad om, kommer att innebära att du, oavsett vad du egentligen tänkte köpa, går hem med Siemensrullen inslagen och nerstoppad i väskan. Du får i den novellen en kortare sammanfattning av hans författarskap, hans stil, hans egenart. Och sen … ja, sen blir det väl för dig som för mig när jag för evigheter sedan läste Andersons första roman Breven. Du återkommer till honom).

 

 

 

 

Magnus Dahlström - Vesalius.

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få. Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast Vesalius. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg? Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då Vesalius, närmare bestämt Andreas Vesalius? Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen. År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats. Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till De humani corporis fabrica libri septem (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och Bark och löv) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och Under i september). Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen - mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om Vesalius, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död. Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning. Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig fått en låda med ett skelett av en högerhand som i ett följebrev – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom. Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt. Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten.  

Och jag ger Vesalius fem stars av fem i betyg. 

Georg Saunders - Pastoralia och andra noveller.

För nu ett antal år sedan läste jag George Saunders hittills enda roman Lincoln i bardo. Det är kort sagt en fantastisk bok som jag menar måste finnas i alla läskunnigas eget litterära husapotek. Men jag antar att du, som jag, innan läsningen kanske får ta reda på vad bardo är eller kan tankas stå för. Det är kanske inte helt lättbegripligt för oss vanliga enkla själar – eller enkla dödliga om man så vill - att ta till sig, men med det gjort kommer du att kunna ägna dig åt boken med obruten kraft och obrutet intresse.

Själv skrev jag sammanfattningsvis så här om boken: ”… att läsa om dessa odöda – jag hittar inget annat bättre ord – som i Saunders konstnärliga gestaltning tycks ha samma egenskaper, samma längtan, oro och önskningar som tidigare, samma önskningar som tidigare, samma förhoppningar om lycka och välgång för sina (levande) närstående nu som då. Men inte alla, förstås. Också bland dessa odöda finns sådana själens och glädjens gråklädda vaktmästare som vi lite till mans möter i det som är våra egna nu pågående levande liv och som gör vad de kan för att fördystra tillvaron för alla oss andra. --- en mycket bra och läsvärd bok. Vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte också kamp – dvs om allt sådant som berör oss påtagligt också i det som är våra egna nu pågående liv. Det gör också att bokens efterglöd är stark. Det gör också att Saunders bok Lincoln i bardo bara kan få fem stars av fem i betyg”. Skrev jag då, tyckte jag då och tycker jag fortfarande.

Jag hade alltså ganska så stora förhoppningar när jag nu köpt och skulle läsa novellsamlingen Pastoralia och andra noveller av samme Saunders Trots att jag vanligtvis inte vare sig köper eller läser noveller. Varför det är så vet jag egentligen inte riktigt, men det är något med novellen som för mig liknar något om att vilja, men inte kunna. Hos författaren alltså. Varför, tänker jag i andanom, kan hen inte få ihop sitt stoff till något helgjutet, något samlat, något som kan ge oss en komplex och sammansatt bild av vad det nu kan vara. Något som ger oss en del att bita i. Tänker jag. Men jag vet ju förstås att det är fel. Att det mycket väl kan vara tvärtom, dvs att den gode novellisten på ett par sidor säkert kan beskriva ett stoff väl så samlat och genomtänkt – kanske således också på ett något mindre sidantal än den gode Knausgård på sina 777 sidor i den senaste boken Vargarna från evighetens skog. Jag vet ju. Men det hjälper inte. Noveller är helt enkelt inte min påse. Sorgligt nog?

Och jodå, jag har visst läst tex Nobelpristagaren Alice Munro, ”den samtida novellkonstens mästare”, som den föredömligt korta prisnomineringen lyder. Men har man fördomar så har man. Har man problem att närma sig en konstart så har man. Det är väl egentligen bara att tugga i sig?  

Nå. Men vad om urvalet av Saunders noveller som förlaget ger oss i Pastoralia och andra noveller? Egentligen, slår det mig nu, skulle jag kunna sammanfatta boken på ungefär samma sätt som jag skrev om Lincoln i bardo, dvs ”vi läser om förtvivlan, längtan, mod, rädsla, kunskap, hopp och varför inte också kamp”. Perspektivet, tycks det mig, är underklassens. För visst skriver Saunders om hunsade, rädda människor som är rädda för att trampa fel i tillvaron. Så mycket mod, hopp och kamp läser vi kanske trots allt inte om, men mer om rädslan för att få möta ytterligare fler bittra nederlag än de man redan stött på.

Men läsvärda är de, novellerna. Saunders är onekligen en driven stilist och han ger oss, som jag uppfattar det, med en stor dos bitter humor en bild av det förlovade landet i väster, demokratins högborg, vi alltför sällan läser om. Så fyra stars av fem måste jag, till min egen förvåning, ge boken.

Och vad ligger i detta nu framför mig om inte ytterligare en novellsamling av Saunders – Tionde december. Till den återkommer jag i sinom tid.

 

Sjón - CODEX 1962, Dina ögon såg mig.

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem. Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bla sångtexter åt Björk och för I´ve seen it all i Lars van Triers film Dancer in the dark blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award. Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för Skugga-Baldur. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen CODEX 1962 varav två getts ut tidigare (Dina ögon såg mig och Med skälvande tårar) medan den tredje, Jag är en sovande dörr, nu publiceras för första gången på svenska. I denna lilla text kommenterar jag Dina ögon såg mig och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två. Antagligen är detta lite dumt. Antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i CODEX 1962 av honom själv betraktas som hans s.k. magnum opus, dvs hans stora verk, hans främsta verk? Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i CODEX 1962 är läst, även om det tar sin lilla tid.

Nu kom Dina ögon såg mig på svenska första gången redan 1997, Med skälvande tårar 2003 och Jag är en sovande dörr alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som tex Skugga-Baldur och Skymningsinferno.

(Nu tänker du, min okände läsare av denna blogg, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om Dina ögon såg mig?).

Jo – Dina ögon såg mig är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leó Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska - tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – att de två av lera skapar ett livs levande spädbarn. Ett barn som av Löwe förs, trot eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare av denna blogg, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall. Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt. Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.