Håkan Nesser - En främling knackar på din dörr.

Håkan Nesser, denna evighetsmaskin, har, om jag nu räknade rätt på Wikipedia, gett ut drygt trettio böcker, tror jag det blev, sedan debuten 1988. Inte illa, måste man erkänna. Länge, allt för länge kan jag tycka nu, var han en författare som jag faktiskt såg fram emot att köpa och läsa. Men det är alltså ett tag sedan. Numera köper jag dem ändå. Se där ett av tillvarons stora mysterium – köper, men också gallrat bort en hel del i den senaste flytten. Kvar är bla Berättelse om herr Roos, som är riktigt bra. Köp den gärna.

(Fotograf okänd för mig)

Nu kommer jag, med den senaste boken En främling knackar på din dörr i handen, att tänka på vad Göran Hägg i en av sina böcker skrev om en helt annan författare, nämligen att ”med tiden tröttnade både han och läsarna; läsarna först”. Vi får väl se vem av oss som tröttnar först – den flitige ålderspensionären Nesser eller den, som det möjligen verkar, lite tröttare ålderspensionären Bokhållaren. Eller kanske alla andra läsare.

Men flitig är han alltså, hittills uppskattad av läsarna likaså men också av olika priskommittéer, vilket man inte får glömma. Tre gånger har han premierats för bästa svenska kriminalroman, en gång för bästa nordiska, en gång har han fått Sveriges Radios novellpris, han har blivit hedersdoktor vid Örebro universitet, fått Konungens medalj i guld för ”betydande insatser som författare” och mycket mer därtill. Detta är på intet sätt kattskit, om man får uttrycka sig så.

Men det betyder å andra sidan inte att man behöver knäfalla för allt han gör. Som nu En främling knackar på din dörr. För det är enligt min mening ingen riktigt bra bok. Vi läser tre långnoveller, där åtminstone två av dem har det numera nesserska lättsamma, lätt roande och roade tonfallet som faktiskt blir lite ansträngt och tröttsamt i längden. De är alla förstås ändå välskrivna men de påminner, menar jag, lite väl mycket om ambitiösa studentuppsatser – ”titta hur duktig jag är, se hur jag lyckas få ihop det, applådera!”- och går inte heller på djupet med historierna. Åtminstone två av dem är faktiskt ganska så banala och upplösningarna inte heller särdeles trovärdiga. Och intrigen – ja, förstås konstruerade av en habil gammal deckarförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han har ju gjort det förr. Men det skorrar lite i mitt känsliga öra. Och han lyckas alltså inte riktigt få ihop det på slutet, vilket ju är ganska så förödande för alla författare, men inte minst för den som skriver deckare eller kriminalromaner. Menar jag.

Men möjligen inte du, bäste läsare av denna lilla blogg. Vad vet jag.

Men allt är förstås inte dåligt, inte alls. Men nog väntar man sig mer av författare som premierats med kunglig medalj, tänker jag, och som försörjt sig som författare i decennier. Så återkommer dessutom minst två gånger ordet LUGUBER, detta lilla ord som inte gett någon författare ro i konstnärssjälen sedan Klas Östergren använde det i Gentlemen, vilket var 1980. Varför gör du oss detta, bäste Nesser, skulle jag vilja ropa i natten.

Nå – men en tre stars av fem kan han väl få för En främling knackar på din dörr. Men detta kanske trots allt mest för alla goda läsupplevelser han sammantaget gett oss genom decennierna.

 

Gustav Källstrand - Andens olympiska spel. Nobelprisets historia.

Nu skriver vi augusti 2022 och har mindre än en månad kvar till valet den 11 september. När vi väl hämtat oss från den pärsen, så är det strax dags för en ny anspänning, om än kanske lite lindrigare, när vi får veta vem som i år får de olika Nobelprisen – måndagen den 3 oktober tillkännages vem/vilka som får priset i fysiologi/medicin, den 4 oktober är det fysikprisets tur, följt den 5 oktober av priset i kemi och den 6 oktober är det litteraturpristagaren som avslöjas. Fredspristagarna tillkännages slutligen fredagen den 7 oktober. Den 10 december är det sedan uppesittarkväll då vi i SVT kan se om konungen lyckas dela ut priset utan att dabba sig, lyssna på prismotiveringarna och sedan stirra på det nobla folket när de äter sin sannolikt sagolika måltid i Stadshuset. Själv äter vi väl då som vanligt pizza Kanon från Nockeby pizzeria och suger i oss lite halvsurt lådvin. Eller ska vi kanske våga oss på en Mamma Rosa och till den en Amarone della Valpolicella? Det var ju ändå xxx som fick litteraturpriset i år. Kan jag avslöja redan nu. Och det är ju värt att fira lite extra.

Mellan varven under festligheterna i Stadshuset brukar ett antal till tänderna uppklädda damer och åtminstone en herre i frack – eller är det smoking? - dyka upp i tv-apparaten och informera oss om både ditten och datten. Den frackklädde mannen brukar oftast vara Gustav Källstrand. I tidens anda är han märkligt nog tatuerad. Trots det, har jag noterat genom åren, vet han vad han talar om. Vilket han också mycket påtagligt visar i den bok han gett ut i år alldeles lagom till festligheterna och som kanske särskilt är avsedd för oss som, som vanligt, vill förbereda oss lite. Boken heter Andens olympiska spel; Nobelprisets historia. Källstrand är disputerad kulturhistoriker och arbetar på Nobelprismuseet. Nu vet ni.

Fotograf okänd för mig,

Först som sist. Den som vill läsa om personen Alfred Nobel, hans liv och leverne, konflikterna med hans familj om arvet och inte minst hur testamentet är skrivet och diskussionerna kring detta får i huvudsak söka sig till en annan bok – förslagsvis Ingrid Carlbergs utmärkta Nobel: den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris. I Källstrands bok ligger fokus på Nobels arv, dvs själva priset och hur man haft förstånd att lyckas åstadkomma att det numera väl betraktas som ett av de viktigaste internationella pris som ges för (i huvudsak) intellektuellt arbete.

”De årligen återkommande täflingarna om Alfred Nobels pris skola blifva ett slags återkommande vårt århundrades höga kulturella ståndpunkt fullt värdiga olympiska spel, hvilka komma att i sig samla allt det yppersta af mensklig produktion på det andliga området, och der hvarje lycklig segervinnares gyllene lager stråla vidt omkring den civiliserade världen”.

Tyckte och trodde en skribent i Svenska Dagbladet redan 1897, faktiskt innan de första prisen delats ut 1901. Det är ju förvisso sant att priset genom åren utvecklats till en symbol för verklig vetenskaplig excellens, en något mer problematisk symbol för litterär framgång och ett kontroversiellt men trots allt erkänt sätt att dekorera personer och organisationer som kämpar för nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter. Och det är resan från de första stapplande stegen för priset till hur det i dag uppfattas som Källstrand ingående beskriver på 560 sidor i en bok i det närmaste utan illustrationer. Det är alltså inte en helt lättuggad bok ha gett oss.

Nej, verkligen inte. Den är minst sagt detaljerad och vi får läsa de mest häpnadsväckande interiörer som tänkas kan från de akademiska institutioner, dvs Kungliga vetenskapsakademin, Karolinska institutet, Svenska Akademien och Norska Nobelkommittén, som svarar för priset. Personkonflikter, vetenskapligt tjafsande, kvinnofientlighet, egon utan gräns, en och annan skandal kring pristagare (och också sådana som aldrig fick priset) och ibland rena dumheter. Men i sanningens namn detta nog mest innan rutiner och insikten om prisets nationella och internationella betydelse riktigt satt sig. Fast inte bara - nog kan vi väl fortfarande med en lätt rysning erinra oss vad en s.k. kulturprofil och hans anhängare inom Svenska Akademien nästan lyckade med, dvs att Akademien höll på att förlora rätten att utse pristagaren i litteratur. En händelse som Källstrand inte nämner i sin bok.

Men, och det känns angeläget att trycka på, nomineringsarbetet har genom åren uppenbarligen varit noggrant, omdömesgillt och väl förankrat i de kretsar där det måste vara förankrat. Det är väl egentligen bara litteraturpriset som ibland numera offentligt ifrågasätts av någon högbrynt kulturchef, och för den delen en och annan representant från den s.k. läsande allmänheten som ibland intervjuas av pressen när pristagen blivit känd. För onekligen är det så att litteraturpriset kan bjuda in till en diskussion på ett annat sätt än de naturvetenskapliga priserna. Fast tröttsamt, och lite deprimerande kanske, var det väl att återkommande läsa att denna allmänhet inte så sällan tycktes ha läst bara Astrid Lindgren på den tiden hon levde. Vad man läser nu vet jag inte riktigt. Camilla Läckberg kanske.

Genom åren har tid och kraft inte bara ägnats åt själva priset och pristagarna. Ett visst intresse har också ägnats åt frågan om var, när och hur detta pris skulle delas ut. Redan 1906 gavs tidens store arkitekt Ferdinand Boberg av Nobelstiftelsen i uppdrag att rita ett vad som kom att kallas Nobelpalats vid Strandvägen. Hans tanke skrotades dock då de ansågs för stort och dyrt och sedan låg väl frågan i träda till december 2011 då staden och Nobelstiftelsen tecknade en avsiktsförklaring om att bygga ett s.k. Nobel Center vid Blasieholmen. Men även detta gick i stöpet efter en långvarig överklagandeprocess. Nuvarande tanke är att detta Nobel Center skall byggas vid Stadsgårdskajen vid Slussen. Den som lever får väl se – man har inte ens, vad jag kommer ihåg, bestämt arkitekt för byggnaden. Många pris lär väl hinna delas ut innan huset kan bli klart. Gissar jag. Källstrand lämnar oss i sticket i denna fråga.

Nå. Men vad som kommer att hända med Nobel Center är kanske inte det viktigaste. Viktigare är väl vad som kan tänkas ske med Priset framöver, dvs hur kommer det att uppfattas av samtiden. Vem vet. Inte ens Källstrand – ”Hur det kommer gå får Nobelpriset i framtiden är svårt att sia om. Det är däremot lätt att konstatera att det gått bra i det förflutna”. Vilket är den sista meningen i detta blivande standardverk om Nobelpriset. Och kanske en bok som rentav kommer att nomineras till Augustpriset? Fast det är kanske att hoppas på för mycket.

Hursomhelst – en fyra stars av fem ger jag den i betyg för min del. Hade den inte varit så satans tjock, och därmed antagligen varit aningen mer koncentrerad, hade den fanimig fått fem stars. Nu är det sagt,

Thomas Bernhard - Utplåning; ett sönderfall.

 Inte fan kan man gilla allt, har jag inte bara en utan flera gånger sagt mig när jag denna periodvis helvetesvarma sommar släpat på – och förstås läst - Thomas Bernhards 600-sidiga bok Utplåning. Sant. Men när jag nu slagit igen boken, satt mig för att skriva denna lilla text för att sedan gå ner till mitt privata bibliotek för att stoppa in den bland de övriga böckerna av Bernhard som trängs där, får jag nog säga att Utplåning trots allt, trots allt, varit värd den tid, den ansträngning och det tankearbete den tvingat mig till.

Fotograf okänd för mig. 

Men ändå så menar jag att andra böcker av honom kanske kan rekommenderas i första hand. För egen del tycker jag nog att Skogshuggning, Gamla mästare och förstås Självbiografierna för den ev. intresserade i första hand kan läggas på nattduksbordet, eller var du, min okände läsare av denna blogg, nu staplar upp dina olästa böcker. Gamla mästare i första hand, föreslår jag.

När jag nu för egen del går igenom vad jag skrivit om dessa och andra av Bernhards böcker, ser jag att jag om Gamla mästare – som förstås fick fem stars av fem i betyg – bland annat skrev ”… är på många sätt är en typisk bok av Bernhard. Den är skriven i ett enda stycke utan kapitelindelning och med meningar som inte sällan är långa som ett ösregn och med inskjutna bisatser, som i sin tur kan ha inskjutna bisatser, om i sin ur kan ha … varför man som läsare måste vara på alerten och gärna ha en kanna med starkt, gott kaffe bredvid sig. Eller varför inte en fru som antecknar. Ja varför inte”. Jag kunde i princip ha skrivit detsamma om Utplåning. (För den ev. intresserade: fru har jag, men hon har annat för sig än att anteckna mina kloka tankar om Bernhard och för den delen allt annat. Nu vet ni).

(By the way - det här med en fru som antecknar har jag hämtat från en kommentar som Bodil Malmsten en gång gjorde om, tror jag faktiskt det var, just Gamla mästare. Hon var en stor fan av Bernhard. Hon menade att den som läser honom helt enkelt behöver en hjälpläsare, en stenograf eller varför inte just en fru, som skriver upp alla de fantastiska formuleringar som hans böcker kryllar av. Själv är man som läsare upptagen med texten, menade hon, och hinner inget annat. Så kan det vara.)

Nå. Men vad om Utplåning? Eller varför inte börja med Bernhard själv? Han var en författare från Österrike som dog 1989 ännu inte fyllda 60 år. Hans liv verkar inte ha varit som på en räkmacka, direkt. Och hans relation till sitt hemland var minst sagt ansträngd, vilket inte bara märks i de flesta av hans böcker utan också i hur hans författarskap uppfattades i landet. Man menade, kort sagt, att hans negativa skriverier om Österrike i inte minst böckerna var som att kasta skit på hemlandet och kanske själva folket, österrikarna själva. Skälet till detta från Bernhards sida var att han menade att man inte gjort rent hus med sitt nazistiska förflutna. I sitt testamente förbjöd han också att hans pjäser skulle uppföras i landet och att opublicerade verk skulle få ges ut. Hans efterlevande släktingar har tydligen dock lättat lite på detta, sägs det.

Men Utplåning (med undertiteln Ett Sönderfall). Vad kan sägas om den? Mer än att den var hans sista bok? Den gavs ut 1986, dvs ett par år före hans död, men kom på svenska först 2015, och är väl på många sätt en typisk bernhardbok. De två huvudavsnitten i den – kallade Telegrammet resp. Testamentet - är som vanligt skrivna i ett textsjok utan kapitelindelning och, som man kan föreställa sig, i en enda lång mental utandning och med på vanligt sätt ofta långa, komplicerade meningar, utan möjlighet till vilopaus och andhämtning. Den kräver alltså en del av läsaren. Men ger också en del tillbaka, förstås.

Temat denna gång tycks vara den vanliga uppgörelsen med Österrike och tillika med huvudpersonen Franz-Josef Murnars familj. (Vars namn nämns bara på den första och sista sidan). Och det verkar ju inte direkt så inspirerande även för en återkommande bernhardläsare. Men, rätt eller fel, så tolkar jag storyn i boken som Bernhards föreställning att landet Österrike står inför en slags mental eller politisk kollaps. Och då blir det genast lite mer spännande, menar jag. Fast möjligen drar jag bokens story för långt nu.  

Men så här är det. I Telegrammet läser vi om hur FJM, nyss återkommen till Rom där han bor, från familjegodset Wolfsegg och sin ena systers bröllop i en ständig dialog - eller snarare monolog - med en person vid namn Gambetti förklarar sakernas tillstånd, dvs hur illa allt står till i världen, konsten och litteraturen, hur Österrike står på den mentala ruinens brant, hur gement familjen – som består av hans mamma, pappa, en äldre bror och två yngre systrar – behandlat honom genom livet men hur han själv genom egen kraft, och kanske med stöd av en farbror, lyckats klara livhanken och etablerat sig som en slags intellektuell i Rom. I en bisats nämns att det är den förkättrade familjen som försörjer honom. Intressant.

Intressant är också att samtalen, eller kanske snarare monologen, med denne Gambetti, som kallas elev, möjligen förs i historisk tid, möjligen i nutid och möjligen i en framtid. Som jag läser boken. Men sommaren har ju varit varm och tankeförmågan har kanske inte varit på topp alla gånger och mycket annat, tex nuvarande och kommande barnbarn, cykling både hit och dit, och allt annat som berör en äldre gentleman har ju periodvis kommit emellan. Men ju längre jag kommer i texten i detta avsnitt desto mer fascinerande blir den. Om än inte fullt ut begriplig alla gånger.

Så får då denne FJM ett telegram som faktiskt skakar honom. Hans mamma, pappa och bror, som han alla hatar, har omkommit i en bilolycka. Han förstår att handling krävs. Han måste, om än motvilligt, resa tillbaka till familjegodset och detta omedelbart. Han gör så.

Nu hamnar vi i romandelen Testamentet. Och det är väl här som Bernhards återkommande tema om Österrike, nazismen, katolicismen och – i just den här boken - hans föreställning om familjens svek gentemot honom, trots att den alltså försörjer honom, blir som mest tydlig. Han blottlägger inte bara den egna familjens koppling till nazisterna och hur man under åratal tagit väl hand om de lokala företrädarna. Vi får också ta del av mammans måste jag säga oväntade sexualliv i och med att vi får veta att hon genom decennierna träffat och förlustat sig med en hög kyrklig katolsk potentat. Pappan känner till detta, men är väl nöjd och glad om han i lugn och ro får ägna sig åt godsets lantbruk och sina papper, vilket han får. Liksom den äldre brodern, den egentlige arvingen, får. Vad de två döttrarna gör vet jag inte riktigt. Men en av dem gifter sig i vart fall till allas överraskning med en lönnfet och på alla sätt tafatt vinflaskkorkfabrikant. Just det – en vinflaskkorkfabrikant.

Men nu står alltså FJM som den högste ansvarige för godset. Vad göra? Han är ju totalt ointresserad av sådana praktikaliteter som följer på ett ägande av lantbruk. Det är väl nu som Bernhard i sin sista bok ger sitt kära Österrike ett sista slag på käften. Han låter i romanen FJM testamentera godset Wolfsegg till den judiska församlingen i Wien. Helt plötsligt ägs alltså den gamla nazistborgen av judar. Helt plötsligt, kanske Bernhard menar, kan det mest oväntade hända. Helt plötsligt – ja, jag vet att jag antagligen drar storyn långt utanför vad som Bernhard kan ha menat med Utplåning – kan kanske också hans hatade Österrike gå i graven. Det nazistiska förflutna försvinner i rök och damm och fram träder dess motsats. Till österrikarnas förvåning och kanske förtvivlan. Men det är väl bara jag som i den nuvarande tropikhettan med de mer än vanligt trögrörliga hjärncellerna kan komma fram till denna slutsats. Men lite kul tyckte jag det var.

”Att tänka innebär att misslyckas, tänker jag” säger Bernhard insiktsfullt på ett ställe i boken. Jag kan inte annat än hålla med.  

Men vad annars om Utplåning; ett sönderfall? Mer än att som vanligt hos Bernhard både text och story är rörliga och rastlösa, att både ord och tanke kränger kring språket och tänkandet i hans närmast labyrintiska prosa med dess ständigt återkommande repriser och omtagningar, vilket möjliggör att man som läsare kan komma fram till den mest häpnadsväckande slutsats när bokens pärmar slagits ihop. Men så skall det väl vara med goda litteraturen? Tänker jag.

Och nog kan väl Utplåning; ett sönderfall få fem stars av fem i betyg? Jo.

Erik Axl Sund - Otid; Vit melankoli.

Erik Axl Sund – namnet stavas av någon anledning just så - är en pseudonym för författarparet Jerker Eriksson och Håkan Alexander Sundquist. De skriver deckare som tydligen, åtminstone enligt bokens insidesflik, säljs i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Nu senast har man skrivit en trilogi – Melankolitrilogin. Otid, som jag nu läst, är den fristående men avslutande delen. Det är första och sista bok jag läser av denna Axl kan jag avslöja redan nu.

Fotograf okänd för mig. 

Jaha. Och varför det? Ja, helt enkelt för att jag inte tycker att Otid är särskilt bra. Men jag kan för all del läst den under omständigheter som inte var optimala. För så här är det: på väg hem efter att ha gjort lite ärende inne i stenstaden tillsammans med A-M faller jag helt oväntat i trappan till nedgången till Odenplans tunnelbanestation och bryter ett par revben; eller får i vart fall sprickor i ett par. Detta botas som bekant med vila, avmätta rörelser, värktabletter och lite läsning av inte allt för krävande litteratur. Otid trodde jag skull passa bra då.

Men icke. Det grundläggande temat i boken om barns utsatthet är för all del förstås intressant och viktigt och också ganska väl beskrivet, men i övrigt menar jag att Otid är både för spretig och faktiskt inte heller särskilt välskriven. Storyn rör sig i tid och rum över ett stort antal decennier och över så skilda platsar som den innersta av Norrlands storskogar och Stockholms välbeställa kvarter. Om sådant har man ju läst förr. Och också om mäns och kvinnors längtan efter barn. Och just detta senare är, som jag uppfattar det, vad som Axl väl vill få till det bärande momentet i boken. Men i så fall tycker jag att det blir alltför osannolikt hanterat. Man kan inte – och nu spoilar jag som man säger på modern svenska, så hoppa över ett par rader om du vill det – med någon trovärdighet helt enkelt ta ett barn från en om än aldrig så alkoholiserad kvinna och … nä; vad som sedan sker är så osannolikt att jag inte ens nämner det.

Det rent polisiära arbetet leds förstås utmärkt av en kommissarie Jeanette Kihlberg, som tydligen ska kännas igen från de övriga böckerna i trilogin. Hon verkar vara en intressant person och om henne skulle det finnas en hel del att säga, men Axl släpper det helt och överlämnar till läsaren att själv tänka på hur den intressanta och komplexa frågan om könsroller och könsidentitet som boken av och till tangerar kommer att sluta för henne och en kollega. Här menar jag att Axl mycket väl skulle kunnat stanna ett tag. Men – boken slutar i den delen bara med en intressant twist som nu helt enkelt hamnar i tomma intet för läsaren.   

Betyg? Nä. Trots att boken har en ganska så komplex intrig och olika parallella handlingar, vilket ju annars brukar vara tilltalande. Men här blir det enligt min mening lite för mycket, lite för sammansatt, lite för komplext. Kan jag skylla på värktabletterna?

 

Göran Hägg - Tjugoen moderna klassiker.

Göran Hägg, 1947–2015, var en i sanning febrilt verksam man. Efter sin akademiska grundexamen och senare examen vid Lärarhögskolan arbetade han under knappt tio år som lärare vid Arbetsbetsmarknadsutbildningar i Stockholm för att sedan efter disputation och docentur arbeta vid Stockholms universitet som litteraturvetare. Han skrev litteraturkritik i Aftonbladet och Månadsjournalen och recenserade under många år skolböcker i just Aftonbladet. Han har parallellt med sitt arbete gett ut dryga fyrtiotalet böcker om kulturhistoria, litteraturhistoria, olika debattböcker, historia och därtill skönlitteratur och säkert mer ändå. Han har förstås deltagit i På Spåret som han vann en gång tillsammans med Caroline af Ugglas. Och så har han träffat mig. Visserligen bara en gång, men i alla fall.

För mig okänd fotograf. 

De kanske mest publikt kända böcker som Hägg skrivit är väl de två litteraturhistorieböckerna – en om svensk litteratur och en om världslitteraturen; jag har dem båda – och likaså de två om retorik; även dessa har jag i mitt bibliotek. Nu var det så att jag under en period var ordförande i min arbetsgivares förströelsekommitté, som den inte hette, och en av de gäster som vi en gång engagerade var just Hägg och det var tänkt att han skulle prata om retorik i tror jag det var 45 minuter. Men både han och vi hade ganska så kul så den tiden spräcktes med råge. Han var pedagogisk, intressant och också billig. I alla de avseenden skilde han sig positivt från andra personer som vi engagerade genom åren. Så var det med den saken.

Nå. Bland alla de sidouppdrag som Hägg tydligen hade var att under en period skriva en artikelserie om moderna litterära klassiker på Finanstidningens kultursida. Dessa artiklar, som han sedan kompletterat med ytterligare ett antal, samlade han 1995 i den till sidantalet ganska tunna boken Tjugoen moderna klassiker. Den har jag nu läst efter att ha hittat den på ett antikvariat. Det tycker jag att också du skall göra, om du nu skulle ha samma tur som jag. Annars finns den, har jag kollat, på Bokbörsen – men se upp: priset varierar från 24 kr till 100 kr.

Med sedvanlig lärd men lätt hand går Hägg igenom sina klassiker, varmed han i denna bok menar bara svenska sådana och dessutom bara sådana som kommit ut efter år 1968. Böcker och författare innan dess berörs bara ganska så summariskt och i olika bisatser när han egentligen skriver om andra. Det betyder då att han ratar en hel del av de framför allt äldre män, men naturligtvis också kvinnor som tex allas vår Selma, som vi som gått i den s.k. gamla skolan tvingades läsa – särskilt illa verkar han tycka om en man som heter Per Hallström, med sina över 50 år i Svenska Akademien. Ingen läser honom längre, alltså kan det han skrivit inte få klassikerstatus. I Häggs bok. Och även min, kan tilläggas.

För vad är då en klassiker? Ja, Hägg menar helt enkelt att det är en bok som överlevt, som läses. Han menar tom att den inte behöver vara särskilt bra – hur man nu rent intellektuellt eller professionellt skulle bedöma det – utan att den får sin klassikerstatus genom det egenvärde som den läsande publiken gett den, dvs det är sådana böcker som i regel står att hitta i, som han skriver, ”mammas bibliotek”, vilket möjligen illa berörde den i huvudsak manliga läsekretsen i Finanstidningen.

Men vilka författare dubbas då som klassiker av Hägg och representeras av en enda bok? Ja inte tänker jag räkna upp dem alla, men en hel del av mina egna favoriter kommer förstås med, men även en del andra där jag undrar hur den gode Hägg egentligen tänkt.

Men åtminstone de här kommer jag att läsa om nu i denna f.n. helvetesvarma sommar: Willy Kyrklund, Torgny Lindgren (och kanske inte då inte bara Ormens väg på hälleberget som Hägg nämner), Inger Alfvén och hennes Ur kackerlackornas levnad och hade jag inte alldeles nyligen läst om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten hade också den hamnat i sommarhögen. Och kanske även att par ytterligare Hägg-klassiker. Vem vet. (Och varför inte också en bok han inte nämner, nämligen Göran Palms Varför har nätterna inga namn? Den om någon tål en omläsning. Ständigt.).

Andra däremot undrar jag verkligen hur han tänkt när han stämplar dem som blivande klassiker. Men man behöver ju inte hålla med om allt, eller hur? Det är hur som helst kul att läsa hans vassa penna inte bara när han berömmer en författare utan också när han tvärtom sågar hen. Vem kan han tex tänkas mena när han skriver ”Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först”. Gissa – skriv gärna ditt förslag i en kommentar. En sak är i vart fall säker. Han menar inte Ulf Lundell. Det är en författare som han verkligen uppskattar och nämner i positiva ordalag på nästan var och varannan sida i denna lilla bok. Häpnadsväckande nog.

Om man nu skulle sätta ett betyg på Tjugoen moderna klassiker så får det väl bli en tre stars av fem. Men det betyder inte att den inte kan rekommenderas till läsning i hängmattan eller var du nu tillbringar sommaren. För det kan den. Du kommer sannolikt att känna dig både klipsk och bildad under läsningen. Och vem vill inte det?

 

  

Samfundet De Nio - Litterär kalender 2021.

Ja vad är då Samfundet De Nio om inte en litterär akademi, instiftad redan 1913 av en viss Lotten von Kraemer, med på livstid valda nio ledamöter. På livstid således, men med möjlighet att ändå kunna avgå – och detta långt innan denna rätt efter allt bekant strul med Svenska Akademien öppnades också för medlemmarna i den illustra församlingen. Med dubbelt så många medlemmar. Och dubbelt så betydelsefull? Nja.

Lotten v K. 

Mer då? Ja vad mer? Jag måste erkänna att mina kunskaper om detta samfund är ganska så grunda, så jag fick gå till all kunskaps moder, dvs Wikipedia. Gör så du också om du vill veta något. Men så mycket kan jag väl säga här att man genom åren haft och fortfarande har en rad yttersta bemärkta medlemmar och då både sådana som är publikt kända och de som kanske inte är det i lika hög grad.

Vad sägs tex om, utan att de anges i någon särskild ordning, Nina Burton, Gunnar Harding, Sara Stridsberg, Niklas Rådström, Astrid Lindgren, Birgitta Trotzig, Stina Aronson, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Kerstin Ekman, Ellen Key, Agneta Pleijel, Karin Boye, Karl Vennberg, Sara Lidman, Knut Ahnlund och – ja så där skulle jag kunna hålla på med en slags intellektuell namedroping. Och då har jag inte ens nämnt – ja, du går förstås, nyfiken och intresserad som du är, själv in på samfundets hemsida och kollar bland nuvarande och tidigare medlemmar.

Och du kommer då att känna igen en hel del namn som har varit eller borde ha varit medlemmar i den mer kända Akademi vars huvuduppgift de senaste åren, förutom att en gång per år lagerkröna en särskilt utvald författare, dela ut en rad olika stipendier och dessutom nästan lägga ner Svenska Akademiens ordbok, tycks ha varit att ihärdigt försöka minimera skadorna från de senaste årens skandaler. Och äta ärtsoppa på Den Gyldene Freden. Men nu är jag ju orättvis som vanligt. Jag erkänner.

Nå. Men vad mer om Samfundet De Nio. Mer än att också de delar ut stipendier men därtill numera årligen också ger ut en litterär kalender, nu senast Litterär kalender 2021. Det är en i alla avseenden tung men viktig händelse – 400 sidor med blandning av essäer, poesi och prosastycken och i år dessutom förtjänstfullt illustrerad av konstnären Lotti Ringström. Det enligt min mening intressantaste avsnittet denna gång är en lång och utförlig intervju, eller snarare samtal, med översättaren Jan Stolpe som också fått samfundets s.k. stora pris. Det är samma Stolpe som för ett par år sedan fick Förläggarföreningens hederspris på det årets Augustgala och som dessförinnan bland annat fått olika pris av både Svenska Akademien och också De Nio.

Så, blir mitt råd, gå in på någon nätbokhandel och köp denna litterära kalender. Du är i sommar värd mer än att bara ligga på rygg och läsa den senaste pocketdeckaren eller Fantomen. Eller i värsta fall Expressen. Du kommer inte att ångra dig.

 

Karl Ove Knausgård - Vargarna från evighetens skog.

 ”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evigheten snårskog”.

Två gånger, varken mer eller mindre, citerar Knausgård med denna strof den ryska poeten Marina Tsvetajeva (1892–1941). Något betyder det väl. Frågan är väl bara vad. Själv är jag inte man att fullt ut förstå vad. Men det betyder inte så mycket. Inte för mig. För mig, med mina begränsade kunskaper om både rysk och annan poesi, lika begränsade insikter om rysk politik både före och efter den s.k. revolutionen och för den delen förståelse för saker som går utanför dagens inköpslista på Coop Engströms livs höjer detta och för den delen förstås också annat som Knausgård ger oss i Vargarna från evighetens skog mig, och säkert fler ändå, en smula över vardagen och dess lunkande i pensionärsdimman.

Foto Sölve Sundsbö. 

För återigen ger oss Knausgård en bok som lyfter oss från de enkla sammanhangen, om vi vill bli lyft från dessa. Som ger oss kunskapar om sådant vi inte hade en aning om, om vi vill ta emot sådana kunskaper. Som lär oss att det som kan se ut som att vi vandrar i en livets snårskog faktiskt kan vara motsatsen, om vi nu förmår att ta till oss en sådan insikt.

För, tro´t eller ej, även i Vargarna från evighetens skog kommer samma märkliga stjärna som mötte läsaren i Morgonstjärnan att skrämma oss, eller förvåna oss eller likgiltigt glida oss förbi. Fast nu, visst är det väl så, ändå med en både mer skugglik och skrämmande betydelse. Det hjälper inte ens att den ena experten efter den andra i televisionen förklarar vad det är fråga om. Riktigt lugn tycks ingen bli. Ungefär som nu i våra den pågående katastrofens dagar där den ena uniformsklädde medaljprydde herren efter den andra förklarar sakernas tillstånd för oss. För visst skaver den lugna rösten alltmer också för dem? Visst ser vi själva vad som sker? Visst förstår vi att det kommer att gå åt helvete?

Är det detta som Knausgård vill berätta för oss? Jag tror det. Han väljer då den form för detta han behärskar så väl, dvs romanen. Intrigen i Vargarna från evighetens skog är inte lätt att se igenom och sträcker sig över ett per decennier och spänner över både enkla och komplicerade förhållanden, både över det lilla Norge och det stora Ryssland/Sovjetunionen, både över det gripbara och svårgripbara sammanhanget, både över det enkla samtalet till det sammansatta och betydelsebärande, både över det lilla enkla familjelivet till det sammansatta och komplicerade. Kort sagt – som det ska vara i en roman som vill ge oss läsare något att bita i och hålla fast i snarare än att håglöst och slappt bläddra förbi. Och detta gäller alla bokens nästan 800 sidor.

Romanen har väl bara ett tiotal karaktärer men som under de år som den återspeglar utvecklas på ett både intressant och trovärdigt sätt. Särskilt gäller väl detta Syvert i Norge och hans halvsyster Alevtina i Ryssland. Det finns mellan dem och den personliga utveckling som sker för dem ett spänningsfält som jag menar ger boken en alldeles särskild kraft. Det går, visar Knausgård, att gå från att vara en håglös yngling till en mogen, ansvarskännande och kraftfull man eller för den delen från att vara en intellektuell men sökande kvinna till en som i sinom tid finner sin plats och roll i tillvaron på ett både personligt och professionellt plan. Och det kan mellan dem finnas något att bygga på trots att de är mycket olika. Och kanske återkommer de i nästa roman. Vad vet man.

Det är ett sammansatt och komplicerat romanbygge Knausgård håller på ett ge oss. Vi har nu fått två böcker i detta verk. Hur många som återstår vet väl bara Knausgård och kanske hans förläggare. Men att Vargarna från evighetens skog bara kan få fem stars av fem är hursomhelst klart. Så för det bli. Det är en mycket bra, jag höll på att säga mästerlig, roman. Om än inte lättläst. Den kräver en viss uthållighet av sin läsare. Och ett visst minne för vad som sker och för den delen inte sker.

Köp den och läs den i den kommande sommaren. Kanske kommer du då själv att se en varm, skrämmande morgonstjärnan – eller kanske aftonstjärna - komma upp från ingenstans. Och lysa rakt in i ditt eget hjärta. Boken har en efterglöd som tvingar dig att tänka igenom romanen och vår nutid och komma till en slags slutsats om vart vi är på väg. Och den slutsatsen är kanske inte odelat angenäm