Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud - Svenska Akademien - makten, kvinnorna och pengarna.

NK:s bokhandel är en ganska så trevlig liten boklåda som numera ligger inklämd i de nedre regionerna på Varuhuset på Fina Gatan. Platsen där bokhandel varit placerad har ju varierat genom åren, men den nuvarande måste väl ändå vara den sämsta placeringen av dem alla, tänker jag. Ambitionen hos bokhandlaren är lika hög som tidigare, men då det fysiska utrymmet minskat så krävs det nästan ett skohorn för att kunna gå runt där, vilket också påtagligt märks inte minst på deras återkommande och intressanta författarsamtal. Då sitter vi medelålders kultur- och bokintresserade och trängs på rangliga stolar och balanserar ett glas surt vin i handen och gör vad vi kan för att inte spilla på vare sig böckerna eller varandra. Medelålders förresten – noga räknat får man nog säga att vi snarare är i väl etablerad pensionsålder. Och som vanligt mest kvinnor. Men sånt är man ju som manlig kulturkonsument van vid.

Catomeris och Kanz Rognerud (Bild Polaris)

Men där satt jag hursomhelst häromkvällen och lyssnade på Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud när de pratade om sin gemensamma bok Svenska Akademien – Makten, kvinnorna och pengarna. Jag kunde väl noga räknat gjort något bättre den kvällen för författarna – och inte minst deras förläggare som också var där och vars namn jag glömt; han hade förresten själv glömt bort bokens titel (!) – verkade ganska så oinspirerade och allt var över på en dryg halvtimma. Och sen följde, för den som är road av sådant, boksignering. Det bästa med aftonen var väl när allt kommer omkring att jag kunde köpa boken till kraftigt reducerat pris. Så var det med den saken.

Svenska Akademien har ju som bekant haft ett par ganska så turbulenta år bakom sig och säkert också ett eller annat framför sig. Catomeris och Rogneruds bok är, om man räknar bort 10 sidor (sic) källhänvisningar, på 297 sidor. Vi få läsa om lite historiska händelser inom Akademien, som t.ex. om den häpnadsväckande gamle ständige sekreteraren Carl David af Wirsén och vad som händer efter att Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset. Inget av detta är ju nytt och inte heller vad som döljer sig bakom kapitlen om ”Akademien och pengarna”, ”Horace & Ebba” eller när man skriver om Sara Danius´ tillträdde som ständig sekreterare och vad som så småningom följde på det. Inte heller vad författarna skriver om efterspelet på Dagens Nyheters avslöjande om den sk kulturprofilen ger oss några nya kunskaper. Mest maler ju författarna på om det man kallar vänskapskorruption och att ledamöterna påstås ha skott sig ekonomiskt på sitt medlemskap. Boken innehåller alltså i sak inget egentligt nytt om vare sig historiska händelser eller det senaste årets turbulens. Boken är på det sättet en klar besvikelse. Även om, det måste jag ju erkänna, Berta von Suttners roll för fredspriset var nytt för mig och därmed intressant.

En liten rolig detalj dock. Ebba Witt-Brattström – som väl närmast betraktar sig som det oförvitliga helgonet så fort Akademien kommer på tal – har en son som hon skaffat på egen hand innan giftermålet med Horace Engdahl. Denne son har fått en lägenhet av Akademien i Stockholms innerstad. Kul för honom, onekligen. Synd bara att fru Witt-Brattström tycks ha glömt det när hon skrivit sina repetitiva och anklagande artiklar i Expressen med udden riktad mot sin nu fd man.

Nå. Det är inte många av de nuvarande akademiledamöterna som kommer helskinnade ur författarnas granskning – eller, om man så vill, återupprepning av vad andra redan tidigare skrivit . Mest illa råkar, inte helt oförtjänt det måste ju medges, som väntat Sture Allén och Horace Engdahl ut. Men även i övrigt vevas gamla kända förhållanden runt med ett i mitt tycke illasinnat och insinuant tonfall och med konstiga ironiska slängar. Tröttsamt är det att läsa.

Har då boken inga förtjänster? Jodå – främst vad författarna skriver om Selma Lagerlöf är ju, om än känt sedan tidigare, intressant att läsa. Och jag kan mycket väl tänka mig att den som vill fräscha upp sin minnesbild av vad som hände det för Akademien ödestyngda året 2018 kan ha glädje av boken, liksom den som vill gotta sig i beskrivningen av andras relativa misslyckanden och tillkortakommanden. Men författarna skummar mest på ytan. 

Vi övriga får väl vänta på att det kommer en mer allvarligt menad och sammanhållen bok som berättar för oss vad som hände detta annus horribilis inom Akademien och inte minst Nobelstiftelsen, vilken roll olika starka personer/personligheter spelade, hur nära Akademien var – om man nu var det – att förlora rätten att utse Nobelpristagarna i litteratur, vad de förändringar som skett/påtvingats inom Akademien kan få för framtida betydelse, vad Akademiens höge beskyddare konungen gjorde eller inte gjorde, vilken ev. skada Nobelpriset kan ha tagit, hur de avhoppade ledamöterna tänkte liksom de nu nytillträdda och också vilken roll den sk kulturprofilen egentligen spelat vad gäller Nobelprisen och Akademiens inre liv (att återigen, som i den hör boken, läsa om hans påstådda aggressivitet, kvinnoaffärer och att han tagit kronprinsessan på rumpan är bara tröttsamt – och varför, varför låter författarna i boken återge vad Katarina Frostenson sagt i domstolen om sin man). Och så vill vi förstås läsa berättelserna från de kvinnor som Matilda Gustafsson skrev om i sin DN-artikel och som satte hela stenen i rullning, Själv hoppas jag nu på den bok som just Matilda Gustafsson lär skriva på. I avvaktan på den föreslår jag att vi alla ägnar oss åt den goda litteraturen. Kanske de två Nobelpristagare som kommer att offentliggöras nu i oktober?