Katarina Frostenson - K.

Jag har till denna stund läst tre böcker som i någon mening berör Svenska Akademin och vad som skett inom och utom den under de senaste åren. En av dessa kan lämnas därhän av kvalitetsskäl, nämligen den av två journalister skrivna Svenska Akademien – makten, kvinnorna och pengarna (men läs gärna här om du vill: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/christian-catoneris-och-knut-kainz.html). En handlar väl mer perifert om Akademien, men är mycket läsvärd ändå och jag tänker då på Horace Engdahls De obekymrade (som jag skrivit om här http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/08/horace-engdahl-de-obekymrade.html). Och nu alltså den som denna text skall handla om: Katarina Frostensons bok med den korthuggna titeln K.

Frostenson (Bild DN - hittar ingen uppgift om fotograf).

Vem Frostenson är behöver väl inte närmare beskrivas. Men jag gör det ändå. Poet, förstås, med en omfattande utgivning sedan debuten 1978 men också dramatiker, översättare och librettist. Många strängar på den högkvalitativa lyran således. Prisbehängd är hon också. Gift sedan länge med den sk kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Och så detta med Svenska Akademien. Invald redan 1992, men då hon sedan våren 2018 förklarat att hon inte längre ville/kunde vara verksam där blev hon, illa trängd mellan olika sköldar, beviljad utträde i januari 2019. Skälet är ju välbekant för de flesta och är en utlöpa av händelseutvecklingen kring hennes man och vad han troligen har gjort i och med sin koppling till Akademien (möjligen läckt Nobelpristagares namn till utomstående och därtill varit allmänt gränslös) och hans olika förmenta och reella kvinnoaffärer (han blev ju senare dömd för våldtäkt i två fall) men också vad som skett inom den av en del uppskattade kulturföreningen Forum (där jag själv by the way varit en gång utan att bli så värst imponerad av vare sig lokalen eller programmet den kvällen, måste jag säga). Frostenson var formellt delansvarig för verksamheten där. När så allt efterhand lades samman blev det till slut för mycket för såväl henne som Akademien och, enligt uppgift, också dess höge beskyddaren konungen.

Nå. Om vi nu skall gå över till boken. Först som sist: hur vill Frostenson själv att den ska läsas eller uppfattas? En vägledning kan vi kanske få av texten på baksidan av boken. Där skriver förlaget Polaris, som är samma förlag som gett ut de två journalisternas bok: ”K är en berättelse från en tid i landsflykt undan förföljelse och förtal, i november 2017 till maj 2018. Utifrån händelser under färdens gång reflekterar ”K” med olika resekamrater kring en kabal, kring kollektiv, kriser, kamp och stor kärlek”. Så vill man marknadsföra boken. Men hur väl stämmer det?

Frostenson själv återkommer i boken till fler tänkta saker och ting som alluderar till bokstaven K – t.ex. Katarina, kaos, katharsis, känslor, konst, kultur och mer därtill. Men själv undrar jag om hon inte i första hand tänkte på Josef K, ni vet personen i Kafkas Processen. Han som utan att veta varför blir ställd inför domstol för att till slut möta döden. Detta alltså att utan få veta vad han anklagas för och utan att försvara sig. Just att inte försvara sig mot orättfärdiga anklagelser upplever Frostenson, som jag uppfattar det, viktigt och centralt också för henne. Jag tror därför faktiskt att Frostenson i någon mening identifierar sig med Josef K och andra som befunnit sig i en motsvarande situation att bli anklagad och kanske fälld för något utan grund och därtill utan att (kunna eller vilja) försvara sig. Detta menar hon i vart fall själv stämmer på hennes upplevda situation. Hon nämner i boken ett par andra kulturpersonligheter som råkat ut för något liknande. Hennes anspråk är inte små, således. 

Samma sak när hon identifierar sig med andra stora personligheter och intellektuella som tvingats i långvarig landsflykt, som hon menar att också hon och hennes man blev under den tid på ett par månader boken beskriver. Hon nämner bl.a. Strindberg, Almqvist och Bergman. Vad säger det om Frostensons personlighet? Kanske att hon lider av en viss hybris, skulle jag föreställa mig. Eller åtminstone att hon försöker skriva in sig i andra konstnärers öde. Själv menar hon förstås att både hon och hennes man, och detta återkommer hon till upprepade gånger, oförskyllt och utan grund blivit utsatta för groteska överdrifter, lögner och förtal. Vilket dessutom lett till att deras gemensamma livsverk Forum måst upphöra. Detta är ju den subjektiva sanningen. Men vad är den objektiva?

Ja, jag vet ju inte. Men boken är i vart fall ett rasande försvarstal för sin och hennes mans sak, men i långa stycken inlindat i och dolt inom en slags intellektuell dimbildning. Frostenson låter oss läsare boken igenom försöka vandra tillsammans med henne i främst den europeiska intellektuella elitens fotspår - själv trampar jag hela tiden snett måste jag säga - när hon relativt omfattande och ingående skriver om och beskriver vad hon genom åren gjort och tänkt och skrivit, främst då utanför Akademien, men nästan inget vad hon tyckt och tänkt och gjort inom den. Hon vill också få oss att tro att hon är och var den väna flickan som hellre tittade ner i bordet än gick i konflikt. Och detta inte minst när allt till slut skärpte till sig och allt ställdes på sin spets. Stämmer det? Ja, inte vet jag. Det verkar dock menar jag mindre troligt. Jag vet ju att andra med insyn i vad som skedde tycker annorlunda.

Och varför, det måste man som läsare på allvar fråga sig, hånar hon återkommande personer som agerat inom och utanför Akademien. Att Sara Danius, som inte nämns med namn i boken utan bara med mer eller mindre märkliga omskrivningar, och andra inom Akademien klarar detta är väl troligt. Men varför hon så tydligt, kraftfullt och återkommande ifrågasätter kvinnorna i Matilda Gustafssons artikel i DN, de beskrivs t.ex. som avundsamma megäror (slå upp i SAOL om du behöver …), känns inte bara helt fel utan också märkligt främmande för att komma från en i andra sammanhang intellektuell och resonerande person.

Det finns i boken bara bitterhet, ingen självrannsakan, ingen eftertanke, ingen beskrivning av att också hon – och inte bara de andra som varit delaktiga i vad som hänt – kunde agerat annorlunda. Ibland blir man bara förskräckt. Som när hon efter att ha beskrivet ett tacktal hon höll i samband med att hon tilldelades Tegnérpriset och då tydligen reflekterat kring bokstaven S och närvaron av just den bokstaven i Tegnérs verk, går till ett (förnyat) märkligt angrepp mot Akademien. Hon skriver då bl.a. ”Nu står S för skräckvälde, för Sveden (sic). Stortorget. Svenska Akademien, Ständiga Sekreteraren. De förkortas SA, SS. SD”. Varför, blir frågan, måste hon oupphörligt och frekvent skända dem hon upplever som sina fiender? ”Vilken fest för gamarna på det svenska kalhygget”.

Kärleken till sin man beskriver Frostenson på ett helt annat sätt och som både mångårig och djup. Denna beskrivning förtjänar all respekt. Den skiljer sig av naturliga skäl från den som vi fått oss till livs genom spekulationer i framförallt pressen. Den är subjektivt helt trovärdig. Men hon är inte aningslös eller utan vetskap om andra sidor av honom och hans liv - ”Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på någon människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig”. Så kan bara en kvinna skriva som på djupet älskar sin man med de fel och brister hon känner och vet att han har. Det finns en slags hudlöshet och närhet dem emellan och också en trofasthet som känns genuin och ärligt beskriven. Jag vet att du ”inte alltid varit helt sedesam”, jag har hört att du offentligt anklagas för ”oönskad intimitet” gentemot andra kvinnor, men även om detta nu skulle vara sant, så har vi så mycket annat gemensamt. Jag älskar dig ändå. Så måste hon tänka. Och i hennes beskrivning låter det trovärdigt. Men det är en beskrivning av deras kärlek och av deras förhållande. Inte av mitt eller kanske ditt, min okände läsare av denna blogg. Men vem av oss är satta att döma eller ifrågasätta?

Den som köper boken i hopp om att få läsa en mer sammanhållen beskrivning av händelseförloppet inom Akademien det bistra året 2018 kommer att bli besviken. Frostenson har inte haft den ambition och framställningen blir därför i det avseendet rapsodisk och med ibland grälla övertoner. I stället uppfattar jag boken som en ren överlevnadsbok – hon måste ha känt sig på djupet förorättad och kränkt av vad som skedde och på vilket sätt det diskuterades inom och utom Akademien. Jag tror hon primärt skrev det som senare kom att bli boken K helt enkelt för att mest för sig själv ställa samman olika skeenden och händelser inte bara det senaste året utan också åren eller decennierna dessförinnan och för att därigenom kunna se och förstå sammanhang, se vad som är och var viktigt. Tror jag. Då kan det kanske också bli obegripliga övertoner i beskrivningen av en del händelser och personer som nu när boken finns i läsarens hand förvånar mig och säkert fler, men som uppenbarligen var nödvändiga för henne att sätta på pränt. Skiten måste helt enkelt ut, tänker jag, utan att för den delen acceptera hennes skrivsätt och omdömen. Här har förlaget ett stort ansvar som jag faktiskt är tveksam till om man tagit på ett korrekt sätt. Hon skriver också om vilken betydelsefull roll vissa personer haft och fortfarande har för henne och hennes man och hur vännerna tog emot dem i den kris de hamnade i. Det är trösterikt att läsa. Långt ifrån alla av dessa personer är namngivna, men de finns. De fanns då, de finns i hennes liv nu och säkert för framtiden. Det är till dessa vänner ”som räddade våra liv – ni vet vilka ni är” hon tillägnar boken. Bland dem finns ”H. Riddaren”.

Detta är en bok som jag inte gärna vill betygsätta. Läs den om du så vill. Men jag vill ändå ha sagt att boken – och därmed Frostenson - skulle mått bra av att ha haft en ansvarsfull förläggare eller redaktör, eller kanske tom ett annat förlag, nu när Frostenson själv, som jag ser det, i viktiga avseenden fallerar. Man kan faktiskt inte skriva vad som helst ens om dem man uppfattar som sina fiender.

(Just den dag jag lägger ut detta på min blogg läser jag i DN – som Frostenson sannerligen inte har några goda ord om i sin bok – att Skatteverket efter prövning av Forums räkenskaper beslutat att Arnault i skatter och avgifter skall betala 64 000 kronor och Frostenson 5 700 kronor. Skälet är att man försökt göra avdrag för sådant som inte primärt haft med kulturscenens verksamhet att göra. Samtidigt ska vi ju komma i håg att Ekobrottsmyndighetens förundersökning lagts ner med motiveringen att en eventuellt fällande dom inte inneburit någon ytterligare straffpåföljd på det straff Arnault redan dömts för. Vem tror att sista ordet är sagt i denna fråga?)

xxx

”Att försöka skriva akademiskt var som att befinna sig i en ständig skuld, att inte vara tillräckligt noggrann; att oavbrutet riskera att missa något, att fela. Att fåfängt tampas med ”notapparater”. Att skriva poesi kräver tålamod och exakthet men här är friheten lika stor som mödan; den friheten är i det närmaste ändlös.”