Horace Engdahl - De obekymrade.

Horace Oscar Axel Engdahl har som bekant haft ett par turbulenta år bakom sig. Och kanske framför sig, vem vet. Men han uppfattades ju under de senast förlidna åren med rätt eller orätt som en Svenska Akademiens egen nemesis och den som genom sitt agerande inom och utom Akademien drev den ärevördiga institutionen nästintill upplösningens rand. Nu var han ju föralldel inte ensam om bära skuld för detta – delaktiga i att konflikten eskalerade och blev så infekterad var väl också inte minst två andra gentlemän inom Akademien födda 1924 resp. 1928 men dessutom, har det visat sig när krutröken så småningom lade sig någorlunda, även hon som när det begav sig gav knytblusen ett alldeles eget ansikte. Men andra icke att förglömma - det fanns då, och finns säkert också idag, egon som krävde utrymme. Exakt vad som skedde får vi väl så småningom läsa i ett antal memoarer, men Engdahl drabbades också personligen ganska så påtagligt bl.a. då han av Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten tvingades bort från den av stiftelsen krävda särskilda Nobelkommitté med ledamöter från såväl inom som utom Akademien som skall utse Nobelpristagarna i litteratur för åtminstone åren 2018, då inget pris kunde/fick delas ut, och 2019. (Pristagarna för dessa båda år ska som bekant kungöras nu i oktober). Det kan inte ha varit lätt att svälja för Engdahl och var väl sannolikt inte heller till gagn för arbetet med att utse pristagarna; jag menar ingen betvivlar ju Engdahls stora litterära kunskaper och förmåga till (när)läsning av text och hans överblick, mer än då kanske maktspelaren Heikensten. Mycket mer finns ju förstås att säga om Akademien och vad som hände inom och utom den under den här tiden, men denna lilla text skall nu inte handla om detta utan om Engdahls nya bok De obekymrade.

Herr Engdahl och fru Lugn i Alexander Mahhmouds klassiska bild. På väg mot Freden, den gyldene, 

Nå. Vad är då De obekymrade för en slags bok? Den är en tunn liten bok i närmast pocketformat, med spatialt satt text och på bara 101 sidor. Den är läst på en timme om du är på det humöret men kan också ta dagar – jag försäkrar – om du kanske har en vilja att försöka förstå vad Engdahl vill med boken. Jag tog god tid på mig men är ändå inte på det klara med vad som egentligen står i den, på vilket sätt den skall läsas och inte minst förstås och vad som kan tänkas vara Engdahls uppsåt med den. Förlaget kallar denna bok och de andra som Engdahl gett ut på senare år för ”reflekterande prosa” men Engdahl själv vill tydligen kalla dem ”fragment” eller ”tankeböcker”. Må så vara. Men själv uppfattar jag nog kort sagt boken som en välskriven, ibland glasklar, ibland kryptisk, ibland obegriplig men dock kommentar till vad som skett i hans liv de senaste åren. Jag tänker på me too-rörelsen, kalabaliken i Akademien, vad skett med och runt den sk kulturprofilen och kanske också de offentliga giftpilar som hans fd hustru än i denne dag snart fem år efter skilsmässan avfyrar i böcker och inte minst i repetitiva och tröttsamma artiklar i Expressen. Engdahl har som bekant blivit illa åtgången i dessa avseenden men står ändå till synes orubblig och fast genom dessa händelser. Hur kan det komma sig och hur tänker karl?

Jag tror det är så enkelt som att han är övertygad om att han har rätt, tänker rätt och inte minst kommer att få rätt i de konflikter som pågått och fortfarande pågår. Man kan i dem inta ska vi kalla det onda eller goda positioner – och Engdahl menar förstås att han intar de goda. Det är därför han häpnadsväckande nog inte drar sig för att kvälja dom när han kommenterat att den sk kulturprofilens dömts för våldtäkt, det är därför han i en intervju i Times Literary Supplement säger att ”vi lever i en farlig tid” och då med ”vi” väl menar mannen, sig själv och andra som – för att citera en rad i De obekymrade – tycker att ”det inte längre är möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor”. Uppfattad så, läst så – och det finns mer i boken som säger samma sak – kan man inte annat än häpna. Har denna till synes intelligente man med gedigna kunskaper i litteratur och som åstadkommit mycket gott i arbetet inom Akademien blivit fullkomligt galen? Eller retas han? Vill han provocera? Ja, jag vet inte.

En sak vet jag i vart fall och det är att han menar sig själv tillhöra gruppen de obekymrade, den grupp som det han skriver riktar sig till. Det är människor som ”ännu inte har förlorat det lätta steget”, ”som inte läser för att samtycka eller fördöma, personer som följer Stendhals råd att inte ägna sitt liv åt att hata och att vara rädd”. Man får nog då säga att jag i så fall närmast tillhör en grupp som skulle kunna kallas de bekymrade. Om nu någon skulle bry sig om det.

Jag tror att Engdahl menar sig ha ett uppdrag gentemot oss, de bekymrade utan det lätta steget, och det är att förmedla ett annat perspektiv. Det finns, tror jag han vill säga oss, ett annat sätt att se på sakernas tillstånd, ett annat synsätt som ligger långt från det som just nu uppfattas som politiskt korrekt. Vi, de bekymrade, drar oss runt i vardagsdammet med trista skitiga dammoln virvlande runt våra fötter medan han och hans likasinnade, han nämner att par i boken, har insett att det finns just ett annat perspektiv, ett annat sätt att se på livet och tillvaron som han erbjuder oss som ett alternativ. Så kan det kanske vara. Så kan det för all del vara.

När han då – om jag nu skulle ha rätt – vill ge oss ett par flisor av sin verklighet för oss att spegla oss i – och bländas av? - gör han det bra, jag vill säga mycket bra tom. Och då tänker jag bara på den litterära framställningen. Skriva kan han nämligen, formulera sig kan han, tänka kan han, få ihop en text kan han. Skriva aforismer på hög litterär nivå. Sätta igång en trög hjärna hos en läsare. Lyfta fram insikten att det finns en annan ingång i en fråga, ett annat perspektiv likaså. Och få en läsare att tänka på också de delar i texten som kan vara både bisarra, imbecilla och stinka som av gubbslem, liksom – det vill jag betona – på ett par mer subtila delar inte minst i slutet av boken, t.ex. om svartsjuka. För att nu inte nämna de avsnitt i den som kan roa ett förhärdat hjärta som mitt. Men räcker det. Ja, långt nog. Jag vill ge boken fyra stars av fem i betyg. Hade det inte varit för det där med … hade jag fanimig gett den fem stars. Men berätta det inte för någon.

xxx

”När Mahuro ser hur män omkring honom panikartat lär sig uttala de godkända fraserna om och genus och jämställdhet för att slippa brännmärkas som sexister, tänker ha på Titanics sista timma, när människor rusade omkring på däck ivriga att hitta en plats i en livbåt eller någonting att flyta på. Nu är det manlighetens stolta ångare som är på väg mot botten. Själv vill Mahuro heller likna de tappra själar som fortsatta att skåla i champagne i förstaklassalongen ännu när det iskalla vattnet sköljde kring deras fötter. ”Feminismen?”, säger Mahuro med glaset i handen. ”Det är sådant som händer. Gudarna leker med oss.””

”Ingen skall önska att censuren kommer tillbaka. Men en enda läsares spontana reaktion vid läsningen av en bok, ”Det borde vara förbjudet att skriva så här!” är en tillräcklig belöning för de ansträngningar det kostade att skriva den. Mer plågsamt är den välvillige läsarens undran ”Menar han verkligen det som står här?” Den frågan är nedärvd från inkvisitionens undersökningsdomare, som gick grundligt tillväga för att vara säkra på att det som såg ut som kätteri inte bara var oförstånd eller barnslig motsägelselusta. Jag ser konturen av motreformationens kardinaler i vänner som prövar mig för att komma underfund med om jag inte bara retas, om jag verkligen påstår det jag skriver. Jag kan bara svara dem att det jag skriver inte är avsett för inkvisitionens ögon utan riktar sig till de obekymrade.”

”Förmågan att utstå strapatser och extrem kyla är den norska definitionen av manlighet. Den svenska är tystlåtenhet och händighet, den danska vältalighet och spendersamhet, den finska tapperhet i krig och begivenhet på starka drycker. Den isländska definitionen av manlighet är att klara av den isländska kvinnan.”