Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

lördag 29 juni 2019

Lena Andersson - Sveas son.


Av Lena Andersson har jag sedan tidigare förstås läst de två obligatoriska böckerna om Ester Nilsson och Hugo Rask – eller om denne nu, häpnadsväckande nog, skulle vara en förklädd Roy Andersson – men också … ja, vad hette den nu igen? Jag fick gå ner och titta i biblioteket och se efter och såg då att boken hette Duck City, men den hade till både namn och innehåll helt fallit mig ur minnet. Nå – men fortfarande kommer jag ihåg att jag nu läst hennes senaste roman Sveas son. Sannolikt kommer också den snart att falla ner i glömskans brunn och då inte i huvudsak beroende på ålder och trött hjärna hos er okände sk bokbloggare utan snarare för att boken är en bagatell, knappt värd att läsa och än mindre att lägga på just minnet.

Bildresultat för lena andersson bild
(För mig okänd fotograf).

Men både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar var intressanta och välskrivna böcker som båda med all rätt bitit sig fast i den litteraturläsande svenska mannens och kvinnans både sinne och minne. Och detta så till den milda grad att t.ex. uttryck som väninnekören etablerat sig som en del av vårt språkbruk och dessutom skamlöst kopierats av andra författare, nu senast av DN:s bitr kulturchef som gett ut en artikelsamling med just det namnet.

Sveas son är en allegori över hur det som vi här i fosterlandet brukar kalla folkhemmet växte fram. Detta framgår med tydlighet – kanske rentav med övertydlighet – om man läser insidans flik. Då ser man att ”Ragnar Johansson, född år noll, det vill säga 1932, är en händernas man, men också tankens. Han gör folkhemmet möjligt, förkroppsligar det, tror på det, tar ansvar för det, försvarar dess rätlinjighet och likriktning för att det lyfter människan ur mörkret. Han är folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken”. Och därmed skulle man egentligen kunna hoppa över att läsa själva romanen – det viktigaste med den får väl redan anses vara sagt. Fast, vill jag tillägga, om huvudpersonen Ragnar skulle anses vara en tankens man, så måste man nog säga att det gäller enbart den stela tanken, den en gång för alla tänkta och cementerade. Istället får man noga påstå att den gode Ragnar är vinkelhakens, den röda snickarpennans och rubankens man - slöjdlärare som han kommer att bli. Och inget fel i det, förstås. Att bli slöjdlärare alltså – trots att han hade begåvning till annat.

Boken börjar häpnadsväckande intressant och spännande. Det visar sig nämligen att Ragnar brukar sitta och ta en kopp kaffe på café Pallas i Vällingby och gör så också i första kapitlet. Och vem brukar inte göra det, ja vem om inte … ja, du förstår. Men efter läsningen av fliken på insidan och när kaffet på Pallas ur urdrucket – och det gick fort – kan jag inte påstå att särskilt mycket av intresse händer. Mer än att Ragnar lever sitt stela konturlösa lilla liv, gifter sig, får barn som han är både nöjd och missnöjd med, bygger hus, flyttar ett par gånger, känner att livet rinner honom ur händerna i samma takt som barnen blir större och börjar leva sina egna liv (dottern börjar tom att läsa Kafka och hennes slutliga befrielse från Ragnars strupgrepp kommer väl när hon disputerar; liksom för sonen när han erkänner att han röstar på Folkpartiet) och – häpnadsväckande nog – så är han till slut både otrogen, skiljer sig och börjar måla blommor. Men inget av allt detta slår kaffestunden på Pallas, påstår jag. Inte ens hans mammas alla olika kakor och tårtor som han äter boken igenom smakar bättre. Trots att mamman, modern förstås heter Svea. (Hur var det nu – sa jag inte något om övertydlighet?).

Men vad vill då Andersson med boken? Kanske bara att genom Ragnars liv och leverne ge oss en bild av folkhemmets utveckling – dess början, dess långsamma fall och slutliga undergång. Ja, så kan det vara. Men riktigt intressant blir det aldrig på allvar. Själva storyn blir i styltigaste laget utan direkt flyt och inte heller med det allvar och den ton som hennes uppsåt skulle kräva. Det finns visserligen en slags lätthet i språket och ibland också lite humor, men det förstärker egentligen bara att storyn saknar riktig substans. Ragnar blir efterhand som berättelsen förs framåt allt ensammare och dessutom känner han sig utanför vad som sker i hans sk folkhem. ”Dagar följde på varandra, och den ena årstiden avlöste den andra, och så gick tiden”. Och boken tar slut med att – symboliskt antar jag att Andersson vill att vi ska läsa det – modern Svea dör. Och läsaren andas ut.

Sveas son

Vad ska då denna i mitt tycke mediokra bok få för betyg av mig, den allvetande amatörbokbloggaren? Jag tror mig veta att Andersson kan bättre och som en gest av välvilja ger jag Sveas son tre stars av fem. Och hoppas på något bättre nästa gång. Till dess får jag nöja mig med att läsa hennes återkommande texter i DN – alltid intressanta om än inte så sällan något svårtuggade.

xxx
Det var utan vemod som Svea bytte Svensson mot Johanson. Deras gemensamma son, föremålet för denna berättelse, föddes året därpå, år noll i den svenska historien, det år då socialdemokratin vann makten i landet och övertog protestantismens heltäckande mantel av omsorg, stränghet och strävan med självflagellering individuellt och i grupp, för att inneha den obrutet i fyrtiofyra år och omforma Sverige i grunden.

Ragnars tungsinne formades av insikterna om världens obeveklighet. Inget lätt dansande i hans själ, dess färg var mörker, dess ton var moll.

Lika innerligt som Ragnar avskydde det fina folket domar över vanligheten avskydde han självömkan hos dem som skyllde på andra för att de inget hade och inget klarade av. För var gång han hörde de högstämda talen till de svaga, små, halta och lytta såg han klarare att det inte var avvikelsen som behövde värn och beskydd, utan vanligheten.

onsdag 19 juni 2019

Agnes Lidbeck - Gå förlorad.


Jag läser på bokens baksida att Gå förlorad av Agnes Lidbeck är den avslutande delen i en triptyk vars övriga delar då är Finna sig (2017) och Förlåten (2018). Jaha. Nu trodde jag ju att triptyk är en tredelad altartavla, men SAOB (dvs. Svenska Akademiens Ordbok) berättar för mig att med triptyk kan också menas (tre) konstnärliga verk som i någon mening korresponderar med varandra. Man lär så länge man lever. Men på vilket sätt dessa tre böcker gör så kan jag inte riktigt förstå. Jag får väl nöja mig med att konstatera att Lidbeck tycker så och har avsett detta.

Bildresultat för agnes lidbeck bilder
Fru Lidbeck. (För mig okänd fotograf)

Nå. Men nu har jag ju läst hennes både första böcker Finna sig och Förlåten och tyckt att de var bra och läsvärda och också gett dem båda fyra stars av fem i betyg på min privata bedömningsskala. Men inte kan jag direkt uppfatta eller förstå Lidbecks mening med att de i någon mening konstnärligt och innehållsmässigt skulle vara sammankopplade. Men må andra mer begåvade och insiktsfulla göra det. Jag får, som sagt, nöja mig med att ha läst tre böcker som var och en för sig är väl värda att både köpa och läsa.

För även Gå förlorad är en bra bok. Vi läser i den om psykologen Anders, hans familj och hans yrkesliv. Som psykolog tycks han ha nära till de rätta orden och de rätta tankarna när han träffar sina klienter med de för psykologer ack så vanliga tomma ord som skramlar omkring i munnen på honom och hans kollegor och som vekar tagna direkt ur någon av deras böcker från utbildningen. (Han delar förresten mottagning med sin mamma – kanske något som en freudian haft något att bita i). Men i det levande livet – det han försöker leva med sin fru och deras dotter – är han i det närmaste tafatt, handfallen och utan egentlig förmåga. Nöjd tycks han egentligen vara bara när maten är lagad, disken diskad, de ständiga brödbaken avklarade och allt ställt i ordning. Och han får de bekräftande hjärtan han söker med sitt ständiga behov av att på instagram lägga ut bilder på inte minst den mat han lagat. Men egentligen inte ens då. Det finns en undertryckt vrede i honom och något saknas honom alltid, tycker han – det är väl antagligen därför han är otrogen och av och till slår sin dotter (på kinden) när hon gör saker som inte passar honom. Men inte släpper det han inre spänning eller kramptillstånd.

Jag uppfattar Anders som en man utan egen inre stabil kärna som bär på ständiga anklagelser mot andra och som vilset bara konstaterar att hans fru avancerar på jobbet och dottern växer upp till en ung kvinna. Själv står han och stampar på samma livsfläck. Inte ens otroheten kan skaka lite liv i honom. I stället famlar han sig framåt – osäker, trevande och vilsen. Vad tänker han på, vad drömmer han om, vad söker han? Säg det – det är då lättare att göra en ny deg så att han får nybakat bröd till morgonkaffet. Han söker en slags bekräftelse, men vågar han ens uttala det ordet?

Gå förlorad

Om denne man har Agnes Lidbeck skrivit en bra och inkännande bok som är skriven på ett närmast kongenialt språk. Anders kommer inte in i det liv många av oss andra lever och det blir särskilt tydligt menar jag till följd av Lidbecks prosa, som skiljer sig från hennes två övriga böcker och som förstärker hans tafatthet och oförmåga att leva. Inte ens när döden drabbar den lilla familjen förmår han egentligen bottna i det som sker – han går förlorad i livet. Han väljer den då enkla utvägen att försöka knyta an till en ny kvinna. Men det kan väl inte gå vägen, tänker jag. Nu när den närmast vuxna dottern är på väg in i ett eget liv och tycks lämna sin pappa bakom sig. Jag vill ge Gå förlorad fyra stars av fem i betyg. Läs den gärna. Och gör sedan som jag – vänta på nästa bok av Lidbeck.

xxx
`Vad tror du skall hända?` Svaret på den frågan kom inte då, utan först på ridhusets läktare, i en störtning i huvudet, en störtning från den vrenskande hästen, trots att ridlägret redan är bokat. Våldtäkter och huggormar. Det är inte Bullerbyn längre. Varför är du så mån om att skicka iväg henne, de kan dyka där det är klippbotten, hjärnskador, rullstol, sondmatning, en liten kista, fotot från under den stora eken, den där hösten utan framtand, i en enkel ram på locket, då skulle du gråta.
---
Örfilen var inte hård. Men som alltid var den hårdare än en smekning. Utdelad i plötslig frustration.

måndag 10 juni 2019

Ulf Lundell - Vardagar 2.


Vad är en ”vardag”? Ja, som vanligt när man vill veta något om sakernas rätta tillstånd får man som en annan gammal man lärt oss – jag tänker förstås på Jan Myrdal – gå till de sk källorna eller läggen. I detta fall först SAOL som säger att ”vardag” är ”dag som inte är lördag, söndag eller helgdag; i sammansättning ofta vanlig, inte märkvärdig” och sedan SO som säger ”veckodag som inte är söndag eller helgdag och alltså normalt är arbetsdag; ibl. äv. inklusive lördagen” och slutligen SAOB som mångordigt säger bl.a. ”i utvidgad l. bildl. anv. om alldaglig l. ordinär (o. mer l. mindre trivial l. glädjelös l. slitsam o. d.) tillvaro l. tid(rymd) o. d.)”.

(SAOL är som bekant Svenska Akademiens Ordlista; SO dess Svensk Ordbok; SAOB Svenska Akademiens Ordbok, ett gigantiskt projekt som beskriver svenskt skriftspråk från 1521 och framåt och hittills publicerats i 37 band med artiklar från a - vret; den är alltså än i denna dag inte fullbordad trots att det första bandet gavs ut 1898, och när den väl blir det tänker man visst börja om igen på a – se där en kulturens perpetuum mobile. Samtliga dessa tre ordböcker finns, som en närmast osannolik kulturgärning, publicerade på Akademiens hemsida. Gå omedelbart dit! Men läs förstås först färdigt detta lilla inlägga ...).

Bildresultat för ulf lundell bilder
Flitig läsare av SAOB? (Fotograf okänd för mig).

Ja, inte vet förstås jag vilken definition Ulf Lundell tänkte på när han skrev Vardagar 2 – eller för den delen Vardagar som kom häromåret. Men jag sätter en slant på att han tänker sig, eller uppfattar, sin tillvaro där nere på sin gård i Kivikstrakten där han numera sedan länge bor permanent som mer eller mindre trivial, glädjelös och slitsam. Och ensam. Och därav alltså bokens titel. Men vad vet jag egentligen om den saken. Han kanske inte tänkte något särskilt alls. Vid val av titel, alltså.

Nå. Men vad om Vardagar 2. Lundell är nu runt 70 år och har i långa stycken fört en tillvaro  som, antar jag, skulle tagit livet av de flesta. Men han har trots det varit ofattbart och nästan genomgående högkvalitativt produktiv och gett ut över 30 album/CD och över 20 romaner och lyrikverk. Han målar också och har dessutom bl.a. gjort fantastiska illustrationer till en utgåva av Shakespeares Sonetter, som jag har i min bokhylla. Han är i sina litterära verk inte så sällan totalt utlämnande och räds inte lämna ut detaljer om sitt personliga liv – vilket säkert skadat bilden av honom i allmänhetens ögon. Men han är fanimej en renässansmänniska. Fast här i den svenska ankdammen tror väl de flesta att de känner honom när de tänker sig en alkoholiserad numera äldre man som har en dotter som skaffat sig barn med Mikael Persbrandt. Och dansat i TV.

Jag skulle vilja att alla mentalt stelbenta djävlar här i fosterlandet kunde ägna en dag eller två åt att lyssna på hans låtar – t.ex. Under askan på hans album Längre inåt landet (”Under askan – Glimmar glöden – I all vilsenhet finns – Vägar bort från döden – I alla nederlag – Hopp för bittra öden”) eller varför inte också Tranorna kommer från hans senaste album med en starkt berörande text som kanske känns som mest angelägen för oss som är hans generationskamrater eller för den delen de som kämpar med en tillvaro där en kärlek försvunnit. Men vad vet jag.

Men, som sagt, vad om Vardagar 2. Är boken en slags dagbok? Svar nej, trots att mycket, men alltså långt i från allt, är daterat och då från den 13 jan till den 28 december 2018, men med ett påtagligt stort uppehåll runt moderns död. I stället för dagboksanteckningar läser vi – mestadels i texter på fri vers men också i återkommande sammanhållna prosastycken - Lundells funderingar om stort och smått, om liv och död, om kärlek och uppbrott, om sjukdomar och krämpor, om alkoholism, om politik, om läsefrukter, om filosofi, om barndomen inte minst, om musik, om fåglar, om planer på turné, om städning, om bilåkande, om … ja, jag vet inte allt – men hela tiden om sådant som berör de flesta av oss och som vi också kan känna igen oss själva i. Det mesta är läsvärt, intressant och viktigt. Ibland något ömkande. Ibland något gubbgnälligt. Ibland något förvirrande. Ibland något obehagligt. Men vafan – det skulle ju bli exakt så, fast inte lika välformulerat och angeläget, om vi var och en av oss skulle få för oss att hugga ner i sten de tankar som flyr igenom vår egen lilla hjärna.

Men vem av oss skulle kunna skriva t.ex. följande efter en helt vardaglig händelse och ge den en alldeles ny innebörd:

Var på Coop i vanlig ordning
Tycks vara mitt Ullared
Såg direkt jag kom in, på jakt efter dragkorg
nån jag tyckte jag på något sätt kände igen två
kassor bort, gick till grönsakerna, men vände
Jomenvisst: Gudrun
Jag gick fram mot henne, hon vände ansiktet åt mej
Först så stelt, sammanbitet
sen det där leendet som hon åtminstone inom
politiken charmar så många med
Jag sa, utan minsta leende: Den politiska
haveristen önskas God Jul av rättshaveristen
sen gick jag tillbaka till grönsakerna
Onödigt maybe
men jag kunde inte låta bli
Tydligen”

Vem av oss – inte många.

Men visst läser, skriver och tänker han – och kanske målar - som det verkar nästan maniskt. Som för att hålla demonerna och ensamheten inom någorlunda strama tyglar. Det han åstadkommer – som nu boken och den senaste skivan – håller ändå obruten och hög klass. Hans text är som att hålla en annan man om ryggen; som att själv bli hållen om ryggen av en annan man. Såhär blev det broder – kunde vara bättre, men vi håller ut. Vi håller ut. Vi håller ut även om det pågår en ständig kamp för att hålla livet som det nu blev stången; även om vi ständigt är på flykt in i och kanske – i bästa fall - igenom den oundvikliga krisen. Kanske är det därför han skriver rader som

Igår i det alldeles stilla
faller ett ensamt löv
sakta ner
Har släppt taget
Känner att sådär vill jag dö”

Vardagar 2 (inbunden)

Vad kan man då ge denna bok – en av de få jag läst de senaste åren som är väl värd en omläsning - för ett betyg om inte fem stars av fem. Och kanske hoppas på att det kommer en Vardagar 3 så småningom. Efter att hans sommarturné 2019 är avklarad och efter att hans sannolika fängelsemånader för att nu i år ha kört bil berusad är genomlidna. Detta med bilen kan jag inte förlåta den djävla mannen för. Mycket annat, men inte just det.

xxx
Man vill ha mig att läsa in Vardagar som ljudbok
Jag är tveksam
Eller: som om jag skulle ha lust att
läsa igenom allt det där en gång till
Men jag hör på radion att ljudböcker ökar
Ja, kan jag skita i
Jag är konservativ där, ihärdigt konservativ
Böcker är böcker

Fortfarande inte klok på var Skåne ligger
Västra Götaland, Östra Götaland
Eller, troligast, bara för sig självt?
Vi är bortglömda
Skåningar kanske alltid har känt sig åsidosatta

MUF vill skippa bidrag till kulturen och
lägga ner public service
Hur kommer det sig att ett ungdomsförbund sysslar
med så gamla stendöda frågor?
Ett samhälle som inte stöder kulturen är ett samhälle
som avstår från självinsikter
och skulle det vara tal om att lägga ner
public service på allvar
så borde förstås Säpo kopplas in
Must tillochmed



tisdag 4 juni 2019

Roy Jacobsen - Fartygets ögon.


Så har jag då läst den tredje och avslutande delen av den norske författaren Roy Jacobsens trilogi om Ingrid Mari Barröy, den som började med De osynliga, fortsatte med Vitt hav och nu avslutats med Fartygets ögon. De två första böckerna gav jag betyget fyra stars av fem på min  privata värdeskala. Och vad kommer då Fartygets ögon att få kan man kanske undra. Ja, den som orkar läsa denna anspråkslösa kommentar till slutet får veta.

Bildresultat för Roy jacobsen bild

Jacobsen är ju som säkert är bekant en habil och läsvärd författare som gett ut ett femtontal böcker på svenska och hans trilogi gör ingen av hans läsare direkt besviken, menar jag. Hans prosa är klar, distinkt och vacker, ibland nästan poetisk. Och samtidigt – jag hittar inget bättre ord – inte så sällan betydelsebärande. Varför inte – säger jag som inte är rädd för överord – dessutom ibland närmast vidunderlig. Men räcker det? Storyn måste ju också vara tilltalande och trovärdig och ge oss läsare nåt annat än en god förströelse för stunden och en glädje i att läsa en tilltalande (översatt) svenska. Det måste också finnas en slags efterglöd. Det menar jag att Jacobsen ger oss i de två första böckerna i trilogin – i De osynliga genom att via barnet Ingrids ögon beskriva det hårda livet – och för den delen döden – men också gemenskap generationer emellan på den lilla ön där familjen bor; i Vitt hav genom att berätta för oss om hur kriget och den tyska närvaron i Norge under andra världskriget nästan slår sönder fundamentet för ett värdigt och förtroendefullt liv men också hur en blind och närmast osannolik kärlek kan ge tillvaron för den nu vuxna Ingrid en livsmening. Och ett barn.

En viktig del av storyn i Vitt hav är den sk Rigel-katastrofen som drabbade Norge 1944. Oavsiktligt, som man tror, bombar engelskt flyg ett skepp med bl.a. ryska krigsfångar men också tyska desertörer och en handfull norrmän och tusentals män dör. Hur många är än i denna dag inte fullt ut klarlagt, men man pratar om mellan tvåtusen och fyratusen. Ett antal av dessa mäns lik flyter iland på Ingrids ö, men bland dem också en ryss som faktiskt osannolikt nog lever och dessutom överlever. Det är med denne man som Ingrid så småningom kommer att förenas i köttet och förstås då bli gravid. De känner inte varandra, kan knappt ens prata med varandra men det finns något dem emellan som är mer än bara en önskan till och behov av varandras kroppar. Och det är ju vackert så. Men mannen, han heter eller kallar sig Alexander, försvinner från ön och Ingrid när kriget slutar.

I Fartygets ögon får vi följa hur Ingrid bärandes på sitt nu lilla barn söker sig genom Norge och då på den väg hon antar att Alexander tagit för att komma tillbaka till sitt hemland. Och varför gör hon detta? Ja, jag står utan vettigt svar på den frågan – förmå honom att stanna hos henne verkar osannolikt liksom förstås att följa honom till diktaturen. Antagligen vill hon bara veta om han lever. Gissar jag. (Troligen har Jacobsen gett oss läsare upplysning om saken, men understundom var mitt intresse under läsningen av hans bok inte på topp. Nu vet du – min okände läsare av denna blogg – besked på den punkten).

Hennes resa blir lång och påfrestande och hon möter under den ett antal personer som i sin tur träffat eller träffat på hennes Alexander och ett par av de andra män som följt honom under hans tänkta färd tillbaka till hemlandet. Vi möter då både personer som hjälpt dem och personer som stjälpt för dem – det finns i landet fortfarande en tystnad och misstänksamhet om vem som gjorde vad under kriget; vem som var vän eller fiende – alla tycks bära på trauman och hemligheter. Bland dem hon möter finns en kvinna som Alexander under en kortare vistelse i hennes närhet inlett en relation med. Trots alltså hans tidigare relation med Ingrid och att han tillika är gift i hemlandet och med sin fru har en son. Det är ungefär här mitt intresse för hur det hela skall sluta börjar slacka. För att nästan helt avta när denna kvinna får för sig att … ja, läs själv boken om du nu skulle vilja veta vad hon tar sig före. Om inte annat så illustrerar hennes beteende att inte bara Ingrids kärlek är blind. Men då är vi hur som helst på bokens sista sidor.

Fartygets ögon

Alexanders färd i Norge är verkligen – vilket utförligt beskrivs i ett par intressanta avsnitt i boken - ingen walk i the park. Men vi anar ju eller vet hur sådant brukar sluta. Och det gör förstås precis så i boken – att Stalin skulle stå med öppna armar vid gränsen för att ta emot återkommande landsmän med okänd historia kan rimligen inte ens Alexander egentligen trott. Men nu har ju Jacobsen inte skrivit en historiebok utan en roman och den fängslar mig med det i mitt tycke allt för långsamma berättargrepp och tempo Jacobsen bestämt sig för uppriktigt sagt inte. Så mer än tre stars av fem kan jag inte ge den i betyg. Men det är väl bra så. Det är ju ändå mitt vanliga betyg för en läsvärd bok. Och Ingrid fortsätter, kan jag berätta, sitt liv på sin ö med sitt och Alexanders barn.