Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

fredag 28 februari 2020

Tommy Orange - Pow wow.


För ett bra tag sedan nu höll jag i min hand i en fysisk bokhandel Pow wow av Tommy Orange. Köpte gjorde jag den också efter att ha läst baksidans text ”Tommy Oranges vildsinta, vredgade, roliga och lyriska debut liknar inget annat. … en ny röst i den amerikanska samtidslitteraturen … Pow wow hyllas redan nu som en modern klassiker”. Vem kan stå emot en sådan beskrivning och detta trots att jag under en följd av år och många bokköp låtit mig luras av andra liknande förlagstexter. Jag borde lärt mig, tänker jag nu efter läsningen. För Pow wow är inte en särdeles bra bok.

Bildresultat för tommy orange bilder
Orange (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Orange är en inte helt ung författare, han är ett par andetag från att fylla 40 år, med rötter i den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och som nominerats till Pulitzerpriset för just romandebuten Pow wow. Okänd för mig, måste jag erkänna, men säker känd för en hel del andra bokläsare. Vem vet. Vad är då en pow wow? Jo, en indiansk ceremoni som inkluderar festligheter, sång och musik och inte minst dans. Och det är om ett antal personers inre och yttre resa till en sådan pow wow som boken handlar. En resa som i åtminstone några fall tar ett eller ett par decennier och som för en hel del slutar i blod och död.

Fram till det läser vi om en handfull av ursprungsbefolkningen och på vilket sätt de lever och dör i det liv det vita USA skapat åt dem, gett dem. Instängda som de är i fysiska och mentala reservat där livet tas i från dem. De förstår allt tydligare efterhand att den amerikanska drömmen, den de hört talas om, inte är till för dem. För dem finns våldet, ensamheten, spriten, slagen som kommer från både väntat och oväntat håll och som krossar den skärva till liv och dröm som mot alla odds fanns i dem.

Så går det också åt helvete för dem. Orange ger oss och dem inget hopp. Boken är, som jag läser den, på det sättet en slags sorgesång över ursprungsbefolkningens situation.

Pow wow

Betyg? Ja, kanske tre stars av fem. Jag tycker beskrivningen av huvudfigurerna och deras liv är för splittrad och endimensionell och jag saknar både en beskrivning av bakgrunden till det liv de lever i dag och en tanke om en annan möjlig framtid för dem både individuellt och kollektivt. Det räcker inte, inte för mig, att Orange med ett språk som är läsvärt och bra i en någorlunda trovärdig story ger oss en handfull människoöden som efterhand flätas samman allt tydligare. Slutet, det viktiga slutet, framstår dessutom som relativt obegripligt. Att boken lär ha varit en av Barack Obamas favoritböcker säger nog mer om honom än om de litterära kvaliteterna hos Pow wow.

Bildresultat för barack obama bild läser
Vad håller han i handen? Kan det vara ... 





onsdag 12 februari 2020

Niklas Natt och Dag - 1794.



Det låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.

Bildresultat för gustav III bild

Så – och mer därtill i den långa drapa han han skrev till en minneshögtid för Svenska Akademien - skaldade den annars mjältsjuke Esaias Tegnér när han var på det humöret. Att det var falskt visste man man ju redan in på skinnet på Gustav III:s dagar. Och vet man det inte nu i våra dagar blev det ju ganska så uppenbart också för den fåkunnige som sov sig genom skolans historieundervisning om hen läst 1793Niklas Natt och Dags debutbok som kom häromåret. Där var det skit, lera, död och pina om inte på varje sida så åtminstone på varannan. Och till råga på allt i en välskriven, spännande bok – närmast en deckare kan man nog säga – som dessutom var en bra och (väldokumenterad) tidsskildring. Inte undra på att den sålde bra inte bara här hemma utan också world wide. (På det viset var den väl alla förhoppningsfulla deckardebutanters våta dröm. Även de som saknar Natt och Dags talang).

Bildresultat för niklas natt och dag bild

Nå. Niklas Natt och Dag har nu kommit med en bok nummer två i en planerad trilogi – 1794. Den knyter ganska så sömlöst an till 1793 i och med att en hel del av personkretsen i den återkommer också nu. Mycket av de bärande elementen i boken är också de samma som i debuten. Samhällsskildringen är lika skarp och kritisk liksom miljöskildringen lika påtagligt skitig och trovärdig. Men det finns också, som jag läser den, nu en annan och lite vassare tonträff. För mig verkar det som att Natt och Dag både kompositionsmässigt och rent litterärt tagit ett steg framåt i den nya boken. Förvånande? Ja, kanske. Jag tillhörde nog de som befaret att 1793 skulle vara en debutants lyckoträff. Men icke så.

Rent språkligt tycker jag att boken är imponerande. Natt och Dags förmåga att – också i dialogerna – skriva på ett sätt så att man som läsare nästan tror sig ta del av en text från samtiden, vilket naturligtvis är en illusion, kan inte ha varit lätt för honom att tillägna sig och måste rimligen krävt stor möda och många omskrivningar. Gissar jag. Eller så är han också i den delen ett nästan naturfenomen. Men språket är en fröjd att läsa.

Också kompositionsmässigt och rent litterärt är boken ett fall framåt jämfört med 1793. Vi får till en början följa den veke ädling som i uppfostrande syfte skickas till vår dåtida koloni Saint-Barthélemy och där inte bara stöter på ett mörkt inslag i vår svenska historia, dvs. vår roll i slavhandeln, utan också den man som - om än klädd i siden och sammet - kommer att bli både hans och också berättelsens svarta nemesis.

Men det är förstås Sverige och framförallt Stockholm som är berättelsens kärna. Här återkommer inte minst Jean Michael Cardell och Anna Stina Knapp som tillsammans med en Emil Winge och mannen i siden och sammet blir det nav som berättelsen spinner kring. Och det är här – säger jag utan att gå djupare in på det – som Natt och Dag visar sin förmåga som författare. Vad som sker är hemskt och skakande men Natt och Dag gör det trovärdigt trots att inget – eller nästan inget – initialt verkar vara det eller kanske snarare bara rent berättartekniskt hålls öppet av en skicklig författare. Men vi möter personer som är beredda att offra liv för heder och kärlek; personer som tycks gå under i alkoholism och sjukdom; personer som drar olycka över sig själv och andra; åtminstone en som lever ut sina sadistiska böjelser.

Det finns en solidaritet mellan de utslagna och ansatta. Men också en kamp mellan människor för överlevnad. Många, men inte alla, tycks vara skadade av livets omständigheter. Men det finns också de som kämpar för en moralisk ordning och hållning.

Och slutet – det för en berättelse viktiga slutet – hålls tilltalande öppet. Så som bara en bra författare vågar och kan. Det är skrivet av en författare som behärskar sitt val av metod, sitt mod att låta olika perspektiv efterhand mötas i den öppenhet som romanen slutar i. Vart leder sorgen, svärtan, kärleken, hämnden, förtvivlan? Hoppet?

1794

Ja, jag vet inte. Men boken – ska vi kalla den en historisk deckare - ger jag fyra stars av fem i betyg.

xxx
Ja, nog minns vi kung Gustavs dagar, och vem kan annat än att önska dem tillbaka? Låt gå att vi fick svälta och skicka våra söner i döden, men aldrig har väl teater spelats så väl i denna höga nord, aldrig franska talats så felfritt vid hovet?



tisdag 4 februari 2020

Per Wästberg - Läsebok.


Per Wästberg är nu 86 år och har sedan en beramad debut som 15-åring gett ut ett snart sagt närmast oräkneligt antal böcker och då bl.a. både romaner, memoarer, biografier, reportageböcker, två diktsamlingar och minsann också en bok om kyrkogårdar (som han också tillsammans med sina medförfattare fick Augustpriset för 2001). Han har varit djupt engagerad inom Amnesty och PEN, varit skribent i både DN (där han också var chefredaktör 1976 – 1982) och fortfarande i Svenska Dagbladet och sitter sedan 1997 på stol nr 12 i Svenska Akademien och också i dess Nobelkommitté. Hans roll och betydelse för svenskt kulturliv kan svårligen överskattas. Vartenda andetag han tagit och tanke han tänkt sedan tonåren har alltså i princip skett i offentligheten.

Bildresultat för läsebok per wästberg"
(Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men man måste nog säga att han som skönlitterär författare hamnat där så många andra hamnar, dvs. i skuggan av dagens mer omtalade författare men också av de av gårdagens som skrivit böcker som nu, säkert med rätta, bedöms ha större litterär dignitet. Fast när det begav sig var han både viktig, omtalad och läst som inte minst romanförfattare men också som författare till reportageböcker. Numera ser man väl bara hans böcker i mitt bibliotek och på antikvariat, föreställer jag mig. Och kanske i stadsbibliotekens källare. Men jag har ju haft fel förr. Så, säger jag till den yngre generation som möjligen läser denna blogg, ge hans böcker en chans. Du kan mycket väl bli överraskad.

Men även jag, det måste jag ändå medge, har i princip tappat honom de senaste åren och knappt läst något annat av honom än hans utomordentligt intressanta och välskrivna memoarsvit. Dock också, och det förstår jag än i denna dag inte varför, den bok som heter Erik och Margot. En kärlekshistoria där han informerar den häpna menigheten om att hans pappa Erik hade en lång kärlekshistoria med svägerskan Margot medan han fortfarande var gift. Varför Wästberg hänger ut familjens spermafläckade och solkade lakan till allmän beskådan förstår jag fortfarande inte.

Nå. Men nu har jag läst hans absolut senaste bok som kom förra året och heter Läsebok. Boken är utgiven av Svenska Akademien och inte av Wästbergs vanliga förlag. Varför vet jag inte. Men undrar. Jag undrar om det rentav inte är en kvalitetsfråga. För Läsebok är som helhet inte en särskilt läsvärd eller intressant bok. Wästberg är nu en gammal man – tanken och pennan är helt begripligt inte lika skarpa som fordom. Frågan blir då varför han vill visa upp detta i sig trista faktum inför allt folket. Han skriver ju själv på bokens sista rader insiktsfullt ”Ju mer jag skriver desto obegripligare att jag gör det. Men jag är glad att ha mycket kvar att läsa”. Kanske ville Wästbergs vanliga förlag helt enkelt inte ge ut boken och vad återstår i så fall? Svenska Akademien kan ju inte säga nej till en trotjänare och viktig ledamot? Men vad vet jag om detta. 

Läsebok är en 100 sidor tunn inbunden bok i pocketformat och består, som jag läser den, främst av tyvärr ointressant och oftast banala, men med ett eller annat guldkorn förstås, aforismer blandade med korta skisser av vad som med större utrymme och större tålamod mycket väl skulle kunna blivit porträtt av främst döda författarkollegor. Det är i denna senare del som boken blir läsvärd för mig. I övrigt är den enligt min mening torr, oinspirerande och ointressant. Och ibland helt obegriplig. Jag kommer inte från tanken att skrivandet nu har blivit en slags terapi för en författare som har skrivit mycket läsvärt men som kanske känner döden flåsa i nacken. Så länge han skriver och blir utgiven slår liemannen på annat håll. Kanske han tänker.

Läsebok

Tja, vem vet. Ska då boken betygsättas? Ja varför inte. Jag ger den tre stars av fem, mest för att jag trots allt med glädje under läsningen påminns om vad Wästberg har skrivit förr och som visar åtminstone mig vad han kan åstadkomma. Eller har kunnat.

xxx
Jag träffade en präst som sa: `Det förefaller som om gud talade sig hes i bibeln och sedan tappade rösten`. I hans kyrka kände jag mig hemma.

I parken trängs etthundratvå statyer och byster: Beethoven, Verlaine, Baudelaire. Och Sainte-Beuve, kritikern, han som efter att noga ha studerat saken kom fram till en bestämd slutsats: `Gud är inte fransman`.